Vardagsrummet där jag sitter nu var helt inrett av mig. Varje kudde, varje tavla, varje färg på väggarna bär min prägel. Det var inte alltid så här. Det finns en tid i mitt liv då jag inte ens vågade välja vilken gardin som skulle hänga i fönstret, för att inte väcka ilskan hos dem som borde ha skyddat mig.
Idag vill jag berätta min historia. Inte för att väcka medlidande, utan för att tända ett ljus för dem som fortfarande lever i mörkret. För mina kära, ibland bor faran mitt i vårt eget hem, hos dem som borde vara vår trygghet. Jag gifte mig med Theodore när jag var nitton.
Han var en stillsam själ, en snickare med stora händer och ett ännu större hjärta. Han byggde upp vårt hem från grunden, bokstavligen. Huset i Cedar Rapids, Iowa, var hans livsverk. Han tillbringade månader med att slipa golvbrädorna, bygga bokhyllor och forma köksbänken med sina egna händer.
Jag minns hur han kom in genom dörren varje kväll, täckt av sågspån, med en trött men nöjd blick. Vi var fattiga i början, men vi var lyckliga. Det var han som gav mig min första bok, en diktsamling som jag fortfarande bevarar som en skatt. Med tid och hårt arbete blomstrade Theodore verksamhet.
Ryktet om hans skicklighet spred sig, och snart hade han fler beställningar än han kunde hinna med. Vi fick sex söner tillsammans. Oscar, Arnold, Arthur, Isaac, Aaron och till sist William, den yngste. Jag uppfostrade dem alla med mycket kärlek och lärde dem de värderingar jag fått från mina egna föräldrar: ärlighet, hårt arbete och respekt för andra.
När de var små var vårt hus fullt av skratt, barnsliga bråk och det glada oljud som bara en stor familj kan skapa. Särskilt William var annorlunda. Medan hans bröder var grövre, gillade att springa, slåss och hamna i trubbel, var William tyst och betraktande. Han var den ende som intresserade sig för sin fars snickeri och kunde tillbringa timmar i verkstaden, medan de andra föredrog affärer, handel och snabba pengar.
Det var i det här huset jag såg mina barn växa upp, såg min Theodore lämna denna värld och lärde mig att de som borde skydda dig ibland är de som sårar dig mest. Theodore blev sjuk när vi närmade oss sextio. Först var det hostan, sedan tröttheten, och till sist viskade läkaren ordet vi alla fruktade. Cancer.
Han dolde till en början hur ont han hade, ville inte oroa våra söner. Men kroppen sviker alltid till slut. Dagarna var fyllda av hårt arbete, men också av en stor sammanhållning. Under den tiden kom våra fem äldsta söner, Oscar, Arnold, Arthur, Isaac och Aaron, på besök, men de stannade aldrig länge.
De kramade sin far, viskade några ord och försvann sedan tillbaka till sina egna liv, sina affärer och sina snabba pengar. Bara William blev kvar vid vår sida. Han tog över verkstaden, skötte om sin far, hjälpte mig med de tyngre sysslorna. Jag såg honom sitta vid sängen om kvällarna och hålla sin fars hand under tystnad.
Han sa inte mycket, men hans närvaro sa allt. Den natten när Theodore somnade in för sista gången var mörk och regntung. William var den enda som var närvarande förutom jag. Han stod där tyst, med tårarna rinnande nerför kinderna, men utan ett ljud.
Efter begravningen samlades vi alla hemma. Det regnade fortfarande. Kistan hade sänkts ner i jorden medan prästen läste några väl valda ord. Vi återvände till huset som nu kändes tomt och kallt.
Sönerna satte sig i vardagsrummet, och jag hörde viskningar. Först trodde jag att de sörjde, att de försökte trösta varandra. Men snart upptäckte jag sanningen. De pratade inte om sin far med kärlek.
De pratade om arvet. William var den ende som aldrig deltog i dessa samtal. Han stod vid fönstret, tittade ut på regnet och bet sig i läppen. Till slut sa han att han skulle gå och hämta lite ved.
Han lämnade tyst, som om han inte ville störa någon. De andra ignorerade honom. Dagen därpå klev Oscar fram framför mig med ett papper i handen. Han var äldst, och han bar på en självsäkerhet som alltid gjort mig orolig.
Han sa att de behövde prata om arvet. William, som just kommit in från verkstaden, sa att enligt vår fars önskan skulle jag få behålla huset och en del av besparingarna. Han sa att det var fars sista vilja och att han hade skrivit ner allt tydligt. Då hände något som fick rummet att bli iskallt.
Isaac kastade ifrån sig sin kopp i diskhon så att den splittrades i bitar. Han vände sig mot William och sa att det var det mest själviska och föraktliga han någonsin hört. Han anklagade honom för att ha manipulerat honom och alla oss andra, för att han visste att vår far var för svag de sista veckorna för att veta vad han höll på med. Arthur reste sig och började peta William på bröstet.
Han sa att de inte tänkte låta honom komma undan med detta. En gång i tiden stod Oscar upp för William när de andra var grymma mot honom. Men nu såg jag inget av det. Bara ilska.
De äldsta bröderna omringade William, som ett kopp vargar som slutit cirkeln kring sitt offer. De blockerade utgången. Arthur sa att han minsann kom ihåg när William knuffades i backen som barn och att deras far inte gjorde något åt saken. Ordet värdelös hängde kvar i luften.
Sedan tog Aaron upp en gång när William, som var ungefär tio år gammal, kom hem med ett sår i huvudet efter att ha hamnat i bråk med några äldre pojkar. Deras far tröstade honom med ett leende, och Aaron sa att han kom ihåg hur han kallade honom för ynkrygg. William tittade på mig, och mina ögon sänktes av sig själva. Inte för att jag höll med om det han sa, utan för att jag var rädd.
Jag var så rädd för att mista mina barn, eller för att göra situationen värre, att jag förbleknade inför min egen sons tårar. William lämnade rummet. Jag hörde dörren till hans sovrum smällas igen. Oscar började prata om advokater och papper, om hur de kunde ifrågasätta fars testamente om de kunde bevisa att William utsatt honom för påtryckningar.
Orden kändes som främmande i min mun. Jag sa att det inte var så, att deras far litade på mig. Då frågade Oscar mig rakt ut om jag visste vad som stod i testamentet. William öppnade dörren igen, såg på mig, och hans ögon var tomma.
Han sa att han var ledsen och att han älskade mig. Sedan gick han till trappan och upp på övervåningen. Ovanför hörde vi dunsar av steg. Sedan tystnad.
Sedan dörren till pojkarnas gamla rum som öppnades och stängdes. De äldsta bröderna viskade sinsemellan. Arthur och Isaac och Oscar blickade mot trappan. Sedan kom William ner med en ryggsäck.
Han gick rakt mot ytterdörren. Jag frågade vart han skulle ta vägen. Han svarade inte. Han fortsatte bara att röra sig, tog på sig sin jacka och kängorna.
Isaac mumlade att han försökte komma undan med det, att det där var ett trick. William vände sig om, stilla. Han sa att han inte tänkte stanna här och slåss med människor som behandlade honom som redan var död. Han sa att om de var så säkra på att testamentet var ett misstag, så kunde de bara ta det lugnt, för han tänkte inte kämpa emot.
Han sa att han tänkte försvinna. För alltid. Då förstod jag att han menade det. Jag försökte resa mig upp för att hejda honom, men Arthur höll mig tillbaka med en hand på min axel.
Han var hård, och han väste i mitt öra att jag skulle sitta kvar och att han inte ville höra ett knyst. Min gosse, min yngste son, tog sin plånbok och motorcykelnycklarna och gick ut genom dörren i det ösande regnet. Jag såg honom genom fönstret, springa mot det gamla skjulet där han förvarade sin motorcykel. Jag hörde motorn starta, sedan försvann ljudet i natten.
Det var sista gången jag såg William på nästan fem år. Den natten grät jag tills jag inte hade några tårar kvar. Där uppe i mitt sovrum, medan regnet hamrade mot rutan, insåg jag att jag inte bara hade förlorat min man. Jag hade förlorat min son.
Och hans egna bröder, mina egna söner, var orsaken till att han flytt. Efter att William försvunnit den där regniga natten förvandlades livet i det stora huset i Cedar Rapids till en mardröm. I början försökte Oscar och de andra låtsas som att allt var som vanligt. De ringde, hälsade på, frågade om jag behövde något, handlade åt mig.
Men det var en mask som snart skulle falla. Ungefär två veckor efter begravningen dök Oscar upp, åtföljd av de andra fyra. Han hade en pappersbunt i handen. Han lade dem framför mig och sa att jag bara behövde skriva på några saker för att allt skulle gå i lås.
Jag tittade på dem. Även med mina gamla ögon kunde jag se att något var annorlunda. Det fanns ingen kärlek i deras ögon. Bara otålighet.
Jag frågade vad det var för papper, men Oscar viftade undan frågan. Han sa att det bara var en formalitet, fastighetsdokument, något som gjorde allt lagligt. Något inom mig väcktes. Theodore hade alltid lärt mig att aldrig någonsin skriva på något utan att läsa det först.
Jag sa att jag ville läsa. Då brast allt. Arthur slog näven i bordet så hårt att min tekopp välte och det heta innehållet rann ut över den broderade duken. Han sa att jag inte skulle ta något till någon advokat.
Isaac, med en iskall röst, sa att jag var en gammal kvinna som inte förstod någonting. Jag försökte resa mig, men Arthur knuffade tillbaka mig så att jag föll i stolen. Då såg jag det. I deras blickar fanns något en mor aldrig borde få se: en beräknande kyla, en grym beslutsamhet.
De var inte längre mina barn. De var främlingar som tittade på mig som om jag vore ett hinder. Där och då började mitt personliga helvete. Den natten läste jag äntligen, darrande, det första av de papper de tvingat mig att skriva på.
Det var en fullmakt som gav dem rätt att förvalta mina tillgångar. Jag grät tyst i kudden, förbannade min egen svaghet. Dagen därpå vaknade jag till en verklighet som var kaos. De tog bort telefonen från mitt rum.
Två dagar senare märkte jag att det inte fanns något lås på min dörr längre. De sa att det var för att hjälpa mig, ifall jag ramlade. Men när jag försökte gå ut genom ytterdörren till grannhuset, låste de dörren. De sa att jag var gammal och att jag inte skulle gå ensam.
De trodde att jag inte märkte något, att jag var för senil för att se sanningen. Men jag såg allt. De kom med mat två gånger om dagen, men alltid samma, alltid kall och ofta nästan oätbar. Det var som om de inte ens brydde sig om att försöka dölja att de inte brydde sig.
När jag frågade om William, om någon hade hört något, sa de bara att jag skulle sluta tala om honom. De sa att han var värdelös, att han alltid hade varit en förlorare, att han förmodligen levde på gatan någonstans och tiggde om pengar. De skrattade. De skrattade som om det vore världens roligaste skämt, som om de delade ett oskyldigt spratt, inte som om de torterade sin egen mor.
De pratade om sina barn, om sina affärer, om vad de skulle göra med pengarna från huset och verkstaden. De trodde inte att jag hörde, eller så kanske de inte brydde sig om att jag gjorde det. De behandlade mig som om jag redan vore död. Det fanns en smärta värre än hungern, värre än rädslan, värre till och med än deras grymma ord.
Det var slutet på söndagsmåltiderna. Allt verkade vara en väl inarbetad ritual av ödmjukelse. Oscar anklagade mig för att ha varit en dålig mor, för att ha hållit William borta, för att ha uppfostrat honom till att bli en tjuv och en lögnare. När jag väl försökte säga emot höjde han rösten och frågade om jag var dum nog att tro att någon skulle lyssna på en gammal kvinna som höll på att tappa förståndet.
Han sa att alla trodde att jag satt på ett ålderdomshem. Alla trodde att jag var nöjd. Det var då jag insåg att de hållit mig isolerad inne i mitt eget hem och övertygat grannarna, och förmodligen hela staden, om att jag var dement och att de tog hand om mig. Vem skulle tro på en gammal dam utan minne, när fem respektabla affärsmän vittnade om motsatsen?
Jag tänkte mycket på William under de mörka tiderna. Min yngste son, som lämnade hemmet den regniga natten. Jag tänkte på hans ord: att de skrattade åt honom när han var liten, att hans pappa aldrig tog parti för honom. Jag insåg att jag aldrig hade sett det.
George, som var en snickare i hjärtat, var inte kapabel att se det. Och jag, fast jag älskade alla mina söner, var förblindad av min egen sorg och rädsla. Jag hade varit rädd för att mista fler av dem, så jag hade förlorat den enda som behövde mig mest. Jag bad varje kväll att William levde, att han skulle vara trygg, att han aldrig skulle återvända till detta giftbo.
Inte för att jag inte saknade honom, utan för att jag inte ville att han skulle hamna i klorna på bröderna som redan hotat honom till livet. Jag visste att om de var kapabla att göra detta mot sin egen mor, så skulle de inte tveka att skada honom. En natt, när jag var ensam och hopplösheten var som svartast, såg jag något på golvet. Ett papper.
Det låg under en byrå. Jag kravlade mig fram och tog upp det. Det var ett kvitto från en biljettförsäljning, från Greyhound-bussarna. Namnet på passageraren var W.
Fields. Och destinationen var Portland, Oregon. Mitt hjärta slog hårt. Jag visste inte om det var William, men jag visste att det kunde vara han.
Jag stoppade in papperet under madrassen. En tanke började ta form i mitt huvud, en som gav mig ny kraft. Jag kom ihåg att Oscar ibland lämnade sin mobiltelefon på köksbordet eller i sitt rum när han besökte toaletten eller hamnade i gräl med de andra. De trodde att jag var för dålig för att lära mig sånt, men jag hade lärt mig mer än de anade.
Jag hade övat på att läsa, under fullständig hemlighet. Jag kunde känna igen ord och bokstäver, och jag var långt ifrån så enfaldig som de trodde. Jag började planera. Jag ackumulerade mina ögonblick när de lämnade in min mat eller när Oscar pratade högt i telefon och råkade avslöja sin personliga kod när han handlade på nätet.
Han var inte försiktig, för vem skulle vara försiktig med en gammal kvinna som inte visste hur man använde en dator? En dag när de alla var i trädgården och grälade om pengar, tog jag mod till mig och gick fram till den gamla telefonen som låg på nätverksbordet. Med darrande fingrar slog jag först numret till informationen och fick numret till en byrå i Portland. Jag pratade med en kvinna som hette Sarah och berättade att jag försökte hitta en släkting.
Jag visste inte om jag gjorde rätt, men jag kunde inte ge upp. Jag viskade, för jag visste att de kunde titta in när som helst. Hon lyssnade tålmodigt. Jag gav henne namnen jag kände: Theodore, min make, och mina söner.
Och jag gav henne Williams namn. Några dagar senare ringde hon tillbaka. Hon sa att hon fått tag på en man som arbetade som snickare i Portland, att hans namn var William Fields och att han kunde stämma in. Hon frågade om det fanns något mer.
Jag viskade att jag inte kunde ringa tillbaka att någon kunde höra av sig. Jag bad henne att inte använda mitt namn, att om hon fick kontakt med honom skulle hon bara säga att en äldre släkting behövde hans hjälp. Hon var tyst ett ögonblick och sa sedan att hon skulle försöka. Och jag fortsatte vänta, hoppades och höll utkik efter chanser.
De flyttade mig sedan till ett gästrum på undervåningen, ett rum utan fönster, med en dubbel dörr som kunde låsas utifrån. De sa att det var för min egen säkerhet. Så småningom upptäckte de att jag hade varit i kontakt med någon. Aaron, den argaste av dem, stormade in i rummet en kväll, med ett papper i handen.
Han frågade vem jag ringt till. Jag försökte ljuga, men orden stockade sig. De sa att om jag någonsin försökte något sånt igen, skulle de inte tveka att “göra det som måste göras”. De använde inte uttryckligt ord, men jag förstod innebörden i deras hotfulla ögon.
Du har varit en bra mor hela ditt liv, sa de med en grimas och stirrade på mig. Var inte den första att bli begravd på en gård på landet. Jag förstod. De menade allvar.
Det var då jag insåg att de övervägde något som dessförinnan bara varit ett hot: att göra slut på mig en gång för alla. Jag var tvungen att agera snabbt. Jag låtsades bli förvirrad, började prata osammanhängande, gick vilse i rummet. Ibland härmade jag gråt, och ibland satt jag helt tyst.
De började titta på varandra med tvivel. En kväll frågade Oscar sin bror om de kanske gått för långt med medicinerna. Jag var tvungen att ta chansen. När de glömde låsa dörren en natt, smög jag upp på övervåningen, till det rum som en gång var mitt.
Jag letade i garderobens botten tills mina fingrar slöt sig kring en liten ask, den enda kvarvarande ägodelen från mitt tidigare liv. I den låg gamla fotografier. Ett av dem var från ett bröllop, när jag var ung och smal och log med ett gäng barn, och i bakgrunden stod en man och log. Jag kunde ha gråtit, men jag tog fram bilden och stoppade den i min ficka.
Bilden var från ett bröllop, men jag kände inte igen brudgummen direkt. Theodore, sade jag högt i mörkret. Och sedan såg jag det. Bredvid fotot låg ett litet visitkort, lite gulnat, med ett namn och ett nummer.
Handstilen kändes bekant. Det var Williams handstil. Han hade gett mig visitkortet år tidigare, när han presenterade sig som yrkesverksam, ifall jag någonsin behövde honom. Det fanns fortfarande ett nummer på det.
Kunde det fortfarande vara samma nummer efter så många år? Mitt hjärta bultade. Jag visste att jag måste chansa. Jag stoppade in kortet i min behå, gick tillbaka till mitt rum och gömde fotot under madrassen.
Nästa dag väntade jag tills de andra var sysselsatta med att bråka i garaget. Jag kröp ihop framför den gamla telefonen i korridoren, med darrande fingrar slog jag numret. Det ringde tre gånger. Till slut svarade en röst.
En mansröst som, även efter så många år, jag omedelbart kände igen. Hallå? sade han. Jag öppnade munnen, men inget kom fram.
Hallå? sade han igen, nu orolig. Vem är det? Då viskade jag, så att han skulle känna igen min röst: William, min älskling.
Det är mamma. Det blev tyst i andra änden. Sedan en djup suck. Mamma?
sa han, och hans röst sprack. Är det verkligen du? Ja, sa jag, och tårarna började rinna. Jag sa att jag behövde hans hjälp, att jag var instängd, att jag var rädd, att jag visste att han kunde tro att de ljugit om mig och att jag inte visste vem jag kunde lita på.
William avbröt mig. Mamma, sa han, lugnt. Var är du? Är du hemma hos dem?
Ja, svarade jag. Han sade att jag inte skulle göra något, att jag inte skulle konfrontera dem. Han frågade om de läste mina brev, om de övervakade mig. Ja, sa jag.
Sedan sade han långsamt: Mamma, jag kommer inte ens tillbaka till Cedar Rapids. Jag vill att du ska komma hit. Till Portland. Jag har ett eget ställe nu, med verkstad och allt.
Han räknade snabbt upp att han tagit Greyhound-bussen från Iowa för nästan fem år sedan, att han arbetat på ett snickeri i Portland, och att han nyligen köpt ett litet ställe. Det var därför han inte hört av sig, sa han. Han trodde att de andra, Oscar och Arthur, skvallrat om att han var en förlorare, att de sagt åt honom att hålla sig borta, att de hotat honom om han någonsin försökte komma i kontakt. Att låta honom tala klart: Mamma, de sa att du hatar mig, att du skämdes för mig, att du ville att jag skulle försvinna.
Jag trodde att du valde dem. Jag kunde inte svälja gråten. Åh, älskling, nej, sa jag. Aldrig.
Jag trodde att de skiljt oss åt, och jag var för rädd för att gå emot dem. De har hållit mig fången, William. De har stulit allt ifrån mig, och jag är rädd att de ska döda mig. Det blev tyst.
Sedan sa han med en röst som is: Ge mig en vecka. Kan du hålla ut en vecka till? Jag lovade att jag skulle försöka. Jag vet att det är svårt, sade han.
Men du måste låtsas. Låtsas vara svag, fast du egentligen är stark. Kan du göra det? Ja, jag svarade.
Jag ska försöka. Innan vi lade på sa han: Mamma, inga fler tårar. Vi kommer att vara tillsammans igen, snart. Och kom ihåg att du är starkare än du tror.
Du klarade dig igenom det värsta. Du kan klara dig genom det sista. Jag sa att jag älskade honom. Han svarade: Jag älskar dig också.
Och han lade på. Under de följande dagarna höll jag masken. Jag log, lydde, till och med tog emot deras hån med nedböjda axlar. Jag låtsades vara mer förvirrad än vad de trodde.
Jag pratade med väggarna ibland, tappade bort saker med flit. De började mumla om att jag förlorade förståndet på riktigt. Den gamla Williams plan var orubblig. Han sa åt mig att vara beredd på vilken dag som helst, att han skulle hämta mig.
Och en dag, när vi inte alls väntade på det, hörde jag ett ljud. Det var en bil som stannade utanför huset. Sedan tystnad. Sedan ett starkt bankande på ytterdörren.
De andra såg på varandra, oroliga. En kväll, när de satt och åt middag i köket och skrattade högt om sina affärer, hörde jag ett ljud utifrån. Det var tyst först. Sedan brakade en dörr in.
Oscar stelnade till och tittade mot hallen. Vad var det? frågade han. Sedan hördes röster, myndiga röster, som kom allt närmare.
Order: Alla stannar där de är! Artonhundra och tretton poliser bröt sig in i mitt hem med dragna tjänstevapen. Alpha Delta Pi:s mäktigaste medlemmar stirrade på sina egna söner, som skrek och försökte göra motstånd. Men det var för sent.
Handfängsel som knäpptes, gräl, skrik. Det var ett sådant oväsen att jag trodde att grannarna skulle komma. Oscar skrek: Det är ett misstag! Min mor är sjuk!
Men William stegade in genom dörren bakom polisen och såg på honom med förakt. Han gick fram till mig och lade sina händer på mina axlar. Han höll i mig så varligt, som om jag var av porslin, som om minsta beröring skulle krossa mig. Mamma, sa han, det är över nu.
Och det var först då, med hans armar omkring mig, som jag lät mig själv falla. Jag grät och grät, okontrollerat. Jag grät ut alla år av ångest och smärta, av rädsla och förtvivlan. Allt jag hade hållit tillbaka vällde ur mig.
När jag väl lugnat mig, mötte jag William blick. Han log. Sådär ja, sade han. Kom igen nu, mamma.
Vi åker hem. Jag tog hans hand och gick ut ur huset, med polisen framför mig, och såg mina fem söner föras ut i handfängsel, fortfarande skrikande att jag var galen. Jag tittade inte tillbaka. Det var en kall men ljus decemberdag år 2018.
Efter att ha vittnat inför rätten förklarade juryn Oscar, Arthur, Isaac, Aaron och Isaac skyldiga. Domarna föll: tolv till femton år i fängelse. Alla fem fick mer eller mindre långa straff, beroende på deras grad av delaktighet. Men för mig spelade det ingen roll längre.
De fick sitt straff. William och jag flyttade till Portland. Hans snickeriverkstad blomstrade. Han var min hjälte, för han förstod att jag behövde tid att läka, inte att bli omhändertagen som ett hjälplöst barn.
Vi köpte ett litet hus med en stor trädgård tillsammans, William, hans fru och deras två barn. Jag inredde hemmet åt dem från grunden och fyllde det med färg och ljus och värme. För första gången på åratal kände jag mig hemma. Jag började berätta min historia, först för små grupper, sedan för allt större sammanhang.
Jag insåg att genom att bryta tystnaden kunde jag kanske rädda någon annan där ute som fortfarande levde i skuggan av rädsla, precis som jag gjort så länge. Det sägs att tiden läker alla sår. Jag tror att det är en lögn, för vissa sår lämnar så djupa ärr att de aldrig riktigt försvinner. Men tiden lär oss att leva med dem, att bära vår smärta utan att låta den definiera oss.
För mig har den där smärtan blivit en påminnelse om att jag överlevde, att jag var starkare än deras ondska, att kärleken till min son och hans kärlek till mig var starkare än deras hat. Idag är mitt hem fullt av ljus, och jag har gjort om mitt liv genom att hjälpa andra. Jag har fortfarande en hel vägg med fotografier i mitt sovrum. Inte för att de är bevis på min framgång, utan för att varje ansikte där är påminnelser om vad som är viktigt.
Och i hörnet av väggen sitter ett fotografi från bröllopet, taget för många år sedan. Ingen ser det kanske, men det är mitt sätt att komma ihåg att även i den djupaste kylan kan en enda ljusstråle tränga igenom mörkret. För det är så överlevnad fungerar.
Varje morgon du vaknar och väljer att leva, varje gång du ser en fönsterruta och bestämmer dig för att öppna den och fly, då vinner kärleken.