Daniel tillbringade nästan hela natten med att stirra på sätet framför sig. Han sov inte, läste inte, tittade inte ens ut genom fönstret. Han bara satt där och tänkte på mejlet han fått för tre dagar sedan. Tre ord.
Vi ses snart. Inte jag, inte du. Vi. Som om det redan fanns ett vi, som om det alltid hade funnits ett vi.
Som om ingenting hade hänt. Som om han inte hade tillbringat arton månader utan att höra ett enda ord från sin bror. Han hade bett om att få träffas på det gamla stället, för han visste att Daniel aldrig skulle orka ta sig hela vägen ut till familjens gamla hus utanför staden. Huset där de växt upp.
Huset som Daniel hade sålt bakom ryggen på honom. Så han körde själv, i en hyrbil, för hans egen bil var såld för länge sedan, en av många saker han gjort sig av med under de senaste arton månaderna. När han klev ur bilen såg han Daniel stå på uppfarten. Han stod med armarna hängande längs sidorna, huvudet lätt böjt.
Fem år yngre men såg äldre ut nu. Tröttare. Han hade gått ner i vikt, mycket vikt. Hans skjorta hängde på honom.
Men det var inte därför Daniel stannade kvar på uppfarten. Det var för att han inte visste om han skulle bli insläppt. Det kändes i luften, osäkerheten mellan dem, lika tjock som den sena kvällen. Du ser bra ut, sa Daniel.
Du med, svarade han. De skakade hand. Inte en kram. Inget mer än en snabb, stel handskakning.
Precis som han hade tänkt sig. Daniel såg förbi honom, mot bilen. Torrhet i munnen. Bra bil.
Den är inte min, sa han. Den är hyrd. Daniel nickade, som om det betydde något. Han stirrade på Daniel ett ögonblick till, på huset bakom honom, på den sneda brevlådan som fortfarande lutade åt vänster.
Han tänkte på hur han hade bett Daniel att laga den där brevlådan för flera år sedan. Daniel lovade att göra det. Han var bra på att lova. Ska ingen bjuda in mig?
frågade han. Innanför? Ordet kändes konstigt i munnen på Daniel. Du har varit borta i över ett år.
Jag var tvungen att fråga. Daniel tittade bort, mot huset, mot de tomma fönstren. Hemma. Det där ordet kom från ingenstans.
Han satte ner väskan på gången och tittade upp på sin lillebror. Trettiotvå år gammal, som aldrig hade haft ett jobb i mer än arton månader, som aldrig hade avslutat college, som aldrig hade förbundit sig till något annat än att göra av med pengar han inte hade. Daniel, vad hände? frågade han.
Med huset? Med allt? Daniel ryckte på axlarna på ett sätt som var menat att vara nonchalant. Jag behövde pengarna.
Du behövde pengarna? frågade han. Tjugo år av betalningar. Du sålde vår barndomshem för att du behövde pengarna?
Du kunde ha frågat mig. Du kunde ha kommit till mig. Jag kunde ha hjälpt dig. Det fanns andra sätt.
Ville du inte ha ett slut på det? frågade Daniel. Ett slut på vadå? På att vara din vaktmästare.
Jag är trött på att ta hand om alla. På att vara den som alltid städar upp efter deras misstag. Han tittade på Daniel, verkligen tittade på honom. Du tycker att du har tagit hand om mig?
frågade han. Du tror att du har offrat dig, sa Daniel. Men vad exakt har du offrat? Du har ett hus.
Du har en karriär. Du har allt. Du har ingen aning om vad jag har gett upp för att du ska ha det där. Inget av det här var någonsin en gåva.
Det var en börda. Det var en börda jag bar för att du aldrig lärde dig att bära någonting själv. Nu är jag klar. Daniel gapade.
Du är klar? Du är klar? Du har gett upp om mig. Det har funnits tillfällen då jag skulle ha gjort vad som helst för dig, sa han.
Men du räckte aldrig ut handen. Du väntade bara på att jag skulle falla. Det var tyst mellan dem. Luften kändes tjock av allt som aldrig blivit sagt.
Så tog Daniel ett steg tillbaka. Då är det bra att vi båda vet var vi har varandra, sa han och vände sig om. Han gick mot huset. Han hade redan vänt Daniel ryggen.
Tack för att du kom, sa Daniel utan att vända sig om. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Säg det till mäklaren, sa han och öppnade bildörren. Säg det till banken.
Säg det till dina lögner. Daniel var uppe på verandan nu, och sedan gick han in, och dörren stängdes bakom honom. Han stod kvar vid bilen i en hel minut och stirrade på stängd. De första trettiovis.
Han klev in i bilen och startade motorn. Han körde därifrån. Han visste inte vart han skulle. Han visste bara att han var tvungen att röra sig.
Tre dagar senare var det fredag kväll. Han satt vid köksbordet mittemot Jessica. Hon såg bra ut, trött, men bra. Det var hon alltid.
Han hade hennes ögon, hennes sätt att se på en människa som om hon såg rakt igenom dem. Hon var advokat. En riktig sådan. Berätta allt igen, sa hon.
Från början. Han suckade. Daniel lånade pengar av någon. Det är därför han sålde huset.
Vem lånade han av? frågade hon. En man som heter Marcus Torres. Jag har gjort lite efterforskningar.
Han bläddrade i en skrivbordslåda. Han drog fram en mapp och lade den på bordet. Det här är allt jag kunde få tag på på kort varsel. Han öppnade locket.
Torres driver ett företag som kallas Torres Financial Services. Det är ett omskrivet namn. Inte registrerat. Hans papper är rena, men människorna som arbetar för honom är allt annat än.
Han har åtalats tre gånger för ocker. Han har aldrig fällts. Hur då? frågade han.
Vittnen försvinner. Mål avskrivs. Han har advokater som är bättre än åklagarna. Han tittade på henne.
Och nu är han efter Daniel för fyrtiotvåtusen dollar. Hur vet du det? sa han. För att jag pratade med Daniel.
Jag åkte till hans lägenhet, och han var i dåligt skick. Jag tror att han har ett missbruksproblem. Han lutade sig tillbaka i stolen. Jag vet att han har ett missbruksproblem.
Det är därför han är där han är, och det är därför han behöver pengar. Det är därför han behöver bli av med huset. Hans eget val. Så du pratar om dig själv.
Hur visste du att jag pratade om dig? frågade han. För att du har gett upp om honom. Ingen som älskar sin bror pratar om honom som om han redan vore död.
Jessica såg på honom en lång stund. Du har rätt. Jag har gett upp om honom. Han känner till familjen, sa hon.
Han känner till huset. Han känner till ditt namn. Han visste att jag var stationerad utomlands. Det står i dina papper, eller hur?
Daniel sa att han gav ut Torres information om dig som säkerhet. Han har gjort det förut, med andra. Han samlar på sig hot. Han sa att om han misslyckas med att betala tillbaka pengarna så kommer Torres att berätta för alla som är villiga att lyssna att din bror är en dålig risk.
En risk att förknippas med. En risk att göra affärer med. Din bror är en belastning, och han vill att du ska veta att han kan förstöra dig när som helst. Han knöt händerna i knät.
Jag är redan förstörd. Inte än, sa hon. Men vi kan hålla det så. De satt tysta ett ögonblick.
Vad exakt föreslår du? frågade han. Hon lutade sig framåt. Vi har en situation.
Han har två val. Antingen så betalar han tillbaka pengarna, eller så får han konsekvenser. Han har ingen möjlighet att få ihop fyrtiotvåtusen dollar. Då får han konsekvenser.
Vad är konsekvenserna? frågade han. Det beror på vad han har som kan tas ifrån honom. Daniel har ingenting.
Han har inget jobb, inga tillgångar, ingenting. Han har dig, sa hon. Han har dig. Daniel låg på sin säng i den lilla lägenheten och stirrade i taket.
Han hade inte sovit ordentligt på flera dygn. Varje gång han slöt ögonen såg han Marcus Torres ansikte. Hörde hans röst. Såg hans leende, samma leende som han bar när han skrev på lånehandlingarna.
Pengarna var enkla att få. För enkla. Daniel borde ha vetat bättre. Men han behövde pengarna.
För sitt bolån. För sina bilreparationer. För sina spel. Sina misstag.
Det hela hade verkat så enkelt. Torres sa att han inte behövde några kontroller. Att det var ett personligt lån. Att allt var mellan vänner.
Vänner. Torres var inte hans vän. Torres var en rovdjur. När Daniel inte kunde betala tillbaka andra månaden ringde samtalet kommit.
Han hade lyft luren, förväntat sig en påminnelse. Istället fick han Torres röst. Inte ensam inbjudande. Krävande.
Exakt som nu. Så nu låg Daniel här och försökte lista ut hur han skulle kunna få tag på fyrtiotvåtusen dollar. Han hade ingenting som var värt det. Han hade inga tillgångar.
Han hade inga pengar. Han hade en bror som inte ville tala med honom. Han hade en far som var för svag för att konfrontera honom. Han hade en mamma som trodde att han fortfarande var en bra pojke.
Det fanns ett sista alternativ. Ett sätt att få tag på mycket pengar snabbt. Han kunde sälja sin andel i familjeföretaget. Han ägde fortfarande tjugo procent, eller hur?
Hans far hade överfört aktierna till honom för år sedan. Det var tänkt som en gåva. Att hjälpa honom bygga upp något. Men vem skulle han sälja dem till?
Han kunde inte sälja dem till sin far. Hans far skulle kräva att få veta varför. Han kunde sälja dem till sin bror. Men hans bror var fortfarande ursinnig på honom.
Hans bror skulle inte ens svara i telefon. Daniel stirrade på sitt soffbord. Hans telefon låg där. Han hade lämnat den på ljudlös hela dagen.
Han visste att Torres eller någon av hans medarbetare hade ringt. Han visste att de skulle bli värre. De skulle ringa honom. De skulle skicka sms.
De skulle dyka upp utan förvarning. Han kunde inte sova. Han kunde inte äta. Han kunde inte tänka klart.
Allt han kunde göra var att ligga här och stirra i taket och vänta på att han skulle komma på en lösning. Han visste att det inte fanns någon. Han visste att han var fast. Han visste att han var klar.
Han hade alltid varit klar. Det var därför hans bror hatade honom. Det var därför hans far skämdes över honom. Det var därför hans mamma grät när hon trodde att ingen lyssnade.
Han var ett misslycklande. Han var en parasit. Han var alltid ett misslycklande. Han lindade sig i en boll och blundade.
Han tvingade sig själv att tänka på söndagar. Långa, lata söndagar. Ljudet av gräsklippare. Doften av grill.
Hans mammas skratt från verandan. Han måste ha somnat till slut, för nästa sak han visste var att hans telefon vibrerade. Han tog upp den. Ett sms.
Från ett okänt nummer. Det stod: Vi ses snart, Daniel. Han stirrade på skärmen. Hans maggrop frös till is.
Han visste inte hur de fick hans nummer. Han visste inte vad de ville. Han visste bara att de kom. Marcus.
Han lade ifrån sig telefonen. Han darrade så kraftigt att han knappt kunde hålla den. Han tog ett djupt andetag. Sedan ytterligare ett.
Han reste sig. Han gick till fönstret och tittade ut. Natten var tyst. Det fanns ingen där.
Inte än. Han stirrade på gatan. Han visste att de skulle komma. Snart.
Nu ångrade han att han någonsin lämnat in några papper till Torres. Han önskade att han kunde ta tillbaka allt. Alla val som lett till det här. Att han kunde nå tillbaka i tiden och välja annorlunda.
Men det kunde han inte. Han hade förstört allt. Allt. Han sjönk ihop på soffan, höll huvudet i händerna och grät.
Han grät tills han inte kunde gråta mer. Det knackade på dörren. Hans huvud flög upp. Han stirrade på dörren.
Inte än. Snälla. Snälla, inte än. Knackningen kom igen.
Hårdare. Daniel. Det var en röst. Han kände igen rösten.
Hans bror. Han klev upp från soffan. Han gick till dörren och kikade genom titthålet. Han var så klart, hans bror.
Han stod där ute, framför hans dörr, med nyckelknippan i handen. Han hade en portfölj med sig. Han såg trött ut. Daniel öppnade dörren till sist.
Han sa ingenting. Hans bror sa ingenting. De tittade på varandra. Till slut tog han ett steg åt sidan.
Hans bror klev in i lägenheten. Han satte portföljen på soffbordet. Daniel satte sig. Hans bror pratade inte.
Han öppnade bara portföljen och tog upp en bunt papper. Här är uppgörelsen, sa han. Daniel stirrade på pappren. Vilken uppgörelse?
frågade han. Jag har pratat med en advokat. En bra sådan. Han vet om lånet.
Han vet vem Torres är. Han vet vad han är kapabel till. Då vet du allt. Jag vet att du sålde huset för att täcka dina skulder.
Jag vet att du lånade pengarna av en kriminell. Jag vet att du har ett drogproblem. Daniel ryckte till. Och du måste förstå att jag inte kan hjälpa dig om du inte hjälper dig själv.
Hur hjälper jag mig själv? frågade Daniel. Överväg behandling. Lägg dig in på ett program.
Bli ren. Bli nykter. Sluta spela. Sluta låna.
Börja från början. Daniel skrattade. Du gör det låter så enkelt. Det är det inte.
Sanningen är att jag förstört allt. Jag har förstört mitt eget liv. Jag har förstört mitt förhållande till Sheila. Jag har förstört din tillit.
Jag har förstört allt. Kan du gå med på att behandlingen är första steget? sa hans bror. Kan du göra det åt mig?
Daniel tittade på honom. Vad har du fått ut av det här? Varför hjälper du mig? För att du fortfarande är min bror.
För att jag menar det när jag säger att du kan bli bättre. För att jag inte tänker stå och titta på när du dör. Tror du att jag är värd att rädda? frågade Daniel.
Vem som helst som frågar om de är värda att räddas förtjänar att räddas. Det var tyst mellan dem. Tårar i Daniel ögon. Han blinkade.
Du har rätt, sa han. Jag behöver hjälp. Jag har behövt hjälp länge. Jag bara visste inte hur jag skulle fråga.
Så fråga nu. Kan du hjälpa mig? Daniel sa. Ja, svarade hans bror.
Daniel visade honom till Torres kontor. Det var en kontorsbyggnad i utkanten av staden, nära flygplatsen. Smutsiga fönster. Inga skyltar.
De steg ur bilen. Är du redo? frågade han. Nej, sa Daniel.
Bra, sa han. Låt oss gå in. De gick in. Daniel stannade framför hissen.
Han tryckte på knappen. Hans bror stod bredvid honom. De åkte upp utan att prata. De klev av på tredje våningen.
Dörren längst ner i hallen var öppen. KONTORET var prydligt. Minimalistiskt. Kalla färger.
En skrivbordsyta i glas. En man satt bakom skrivbordet. Han var femtio-någonting, solbränd, kostym, med en dyr klocka. I fåtöljen mitt emot honom satt en annan man, mycket större, med muskler som kunde skjuta igenom en jacka.
Markus Torres log mot dem när de kom in. Daniel. Kornelius. Så glatt att du kunde komma.
Han reste sig inte. Han viftade åt stolarna. Snälla, sätt er. Daniel satte sig.
Hans bror satte sig. Den storvuxne mannen kastade en blick på honom men sa ingenting. Torres lutade sig tillbaka. Jag antar att du har tänkt på mitt förslag, Daniel.
Daniel nickade. Jag gjorde det. Har du bestämt dig? frågade han.
Jag har tänkt på det. Han tittade på sin bror. Sedan tillbaka på Torres. Jag behöver mer tid.
Torres fortsatte att le. Så klart du gör. Du behöver inte bara mer tid. Du behöver också mer pengar.
Många männor i din sits försöker förhandla. De tror att allt handlar om det. Men det är inte så allt funkar. Låt mig berätta exakt hur det funkar.
Du betalar mig. Räkna i förskott. Annars, när jag lämnar det här rummet, kommer du att ångra att du någonsin lämnat mitt kontor. Hans bror lutade sig framåt.
Hör här, vännen. Han är inte här för att förhandla. Han är här för att berätta att han inte kan betala dig tillbaka något av det han är skyldig dig. Torres log ändrade sig inte.
Hur är det med ränta? frågade han. Det finns alltid ränta. Då får han följa upp.
Vad vill du ha? frågade han. Han är värd mer levande än död. Du använder dina sista resurser.
Jag är inte säker på att du har så många. Hans bror tog upp en stor brun återförslutbar plastpåse. Torres tittade på den. Vad är det där?
frågade han. Det är en bit av det du letar efter. En bekräftelse på att jag tror på människors bättre natur. Du kommer inte tycka om att få den.
Jag tror att det finns något i den här påsen som du kommer att tycka är väldigt intressant. Titta noga. Han lade påsen på skrivbordet och sköt fram den. Torres stirrade på påsen ett ögonblick innan han tog upp den.
Han öppnade förslutningen och tittade in. Det spelade ingen roll. Han sa ingenting. Han vände på den och tittade på baksidan.
Det var en bärbar hårddisk. Torres tittade från hårddisken tillbaka till honom. Det här är den enda kopia jag någonsin gjort. Det finns inga andra.
Så att du vet exakt vad som är på den. Tjugotre timmar digital övervakning från tre fastigheter som du äger eller bedriver verksamhet i. Ljud och video. Om du säljer något av det där, eller om du gör något dumt, pressar någon av de där människorna som är beroende av dig och att de inte kan betala, den här enheten hamnar i händerna på polisen.
Det betyder att det här kommer att bli väldigt enkelt. Du behöver inte ens berätta varför du är skyldig. Du behöver bara ge tillbaka huset. Huset är sålt.
Det är det inte. Det är en av de saker jag verkligen hatar med dig du ljuger om huset. Du och hans advokat skickade en förtalsorder den 15:e. Byrån har kommit med en motivering.
De har inte registrerat någon ny ägare. De har inte skickat några skatteformulär. Så länge du vill behålla det huset, är det inget du kan göra åt det. Men jag har ett bättre förslag.
Du ger mig huset, så är allt jag är skyldig dig. Alla pengar. Allt. Borta.
Du kommer att säga upp dig. Du kommer att lämna staden. Du kommer att glömma att du någonsin träffat Daniel, någon i hans familj. Du kommer att glömma att den här konversationen någonsin ägt rum.
Torres stirrade på honom. Sedan log han. Det här är ett nytt ansikte du har, herr Rodriguez. Sist vi sågs var du inte så här hård.
Du brydde dig inte om att fråga. Det är kul hur saker förändras när man har något att förlora. Så vad sägs om det, Torres? Har vi en affär?
Torres tittade på hårddisken i sin hand. Hans ögon smalnar av. Du är desperat. Det är inte jag som står här med en hårddisk full av brottsligheter.
Du underskattar mig, sa Torres. Jag har satt i svårare situationer. Inte med mig. Han lutade sig fram.
Ge honom huset, så är allt över. Du kan börja om. Börja om? Torres sa.
Hur vågar du? Du har ingen aning om vad som krävs för att jag ska komma hit. Du har ingen aning om vad jag har gått igenom. Du har ingen aning om vad jag har offrat, men du.
Dömer mig? Du vet ingenting om mig. Jag vet tillräckligt om dig för att veta att du är en bluff och en bedragare. Du är en mindre bildspelare som låtsas vara en tuffing.
Du har lurat mig. Du har lurat mig på min tid, du har lurat mig på mina pengar, och jag är trött på det. Du tar det där huset, eller så tar du det du får. Alla var tysta.
Hans bror sa ingenting. Daniel ville försvinna. Torres stirrade på honom. Sedan brast han ut i skratt.
Du har mod. Jag måste ge dig det. Han skakade på huvudet. Okej.
Du vet, jag gillar dig. Så jag ska göra det här. Ja. Han nickade.
Jag tar huset. Han reste sig och räckte fram handen. Hans bror tog den. Trevligt att göra affärer med dig, herr Rodriguez.
Detsamma, sa hans bror. De skakade hand. Sedan vände sig hans bror om och gick ut ur kontoret. Daniel följde strax efter.
När de kom fram till hissen sa han ingenting. När de klev in och dörrarna stängdes backade Daniel några steg, lutade sig mot väggen och andades ut. Jag trodde att han skulle döda oss. Han andades ut.
Han fick mig att arbeta för det. Han frågade om saker som jag inte kunde svara på. Varför frågade du inte mig? frågade Daniel och skakade på huvudet.
För att du inte skulle ha kunnat dölja det med allt som hänt oss. Du gör det låter som ett test. Han vände sig om och tittade på Daniel. Det var det.
Du ljög från början. Du visste att Torres visste att du ljög. Jag visste att han skulle pressa dig. Jag visste att du skulle bryta ihop.
Jag behövde bevis. Du kan inte hantera sanningen. Så du satte en fälla för honom och mig. Han är ute efter att få huset.
Han trodde att det var allt som fanns att få. Vad vill du ha? Vill du ha en lägenhet? Behöver du pengar?
Jag äger huset, Daniel. Så behöver du det här, det är ditt. Daniel stirrade på honom. Vad pratar du om?
frågade han. Hör upp. Jag vet att du inte har någonstans att ta vägen. Jag vet att du inte har några pengar och att du har problem.
Jag äger huset. Jag har plats. Du har blivit ren. Du har försökt bli av med ditt missbruk.
Jag såg det. Du. Det var därför du var nere på Torres kontor. Ja.
För att det är precis där drogen tar dig. På ett ställe som det här. Han tittade ut genom fönstret. Jag var där.
Jag vet hur det känns. Det var så länge sedan. Det är en dag i taget, eller hur? sa Daniel.
Det kan han. Daniel tittade på honom. Varför gör du det här mot mig? Varför förlåter du mig?
Varför erbjuder du mig en plats att bo när du vet att jag är en lögnare och en bedragare och en missbrukare och en dålig människa? För att du sa att du skulle göra om din och jag tror på dig. Kom igen. Vi måste erkänna att Daniel har några andra saker.
De satt på din bror lägenhet. Han sa att han skulle kunna få tag på pengarna. Han sa att han skulle behöva några veckor. Men Torres sa att han inte skulle leverera.
Så han är skyldig honom 42. Låt mig vara advokaten. Du är inte härifrån. Du har rätt.
Om allt det här fungerar, skulle du behöva stanna här. Säg åt honom att komma. Han borde se det själv. Torres sitt kontor var ett sådant som gjorde att du ville duscha bara genom att gå in i det.
Allt var grått och svart, och doften av desinficeringsmedel låg i luften. Entrén var inhägnad i glas med en dörr i säkerhetsklass om det behövs. De gick in. I receptionen satt en sekreterare som svarade i telefon.
Vi har ett möte med Torres. Sekreteraren tittade på sina papper. Vilka ska jag säga som är här? Daniel Wallace.
Sekreteraren tittade upp. Ett ögonblick. Hon tryckte på en knapp på skrivbordet. Och vilket sällskap är ni med?
Inget. Han vet varför vi är här. Sekreteraren tittade från Daniel till hans bror. Hon tryckte på knappen.
Han sa att de kunde komma in när de kom. De gick in. Torres satt bakom skrivbordet. Hans kostym var skräddarsydd för att sitta felfritt.
Daniel stirrade på honom. Han fattade inte riktigt att han faktiskt stod här, i rummet med mannen som förstörde hans liv. Tack för att du tog dig tid att träffas, sa han. Tja, jag är säker på att vi kan komma överens om något.
Daniel stirrade på honom. Du har skickat mig hotfulla sms och jag är säker på att du har hållit på med det. Avbryter Torres. Ska vi komma till saken, Daniel?
Du har ingen anledning att vara upprörd. Jag har varit mycket tålmodig med dig. Du har haft gott om tid att betala tillbaka pengarna som du är skyldig mig. Den tid du är skyldig mig är mellan det och de där pengarna, så skulle jag vara tacksam om du kunde komma till saken.
Du har rätt. Du har rätt. Jag har haft gott om tid. Det är därför jag inte är här för att prata om tidsramar.
Jag är här för att berätta att jag inte kan betala tillbaka pengarna. Det finns inga pengar. Torres stannade upp. Han tittade på Daniel.
Ursäkta mig? frågade han. Jag är skyldig. Daniel upprepade.
Jag är skyldig mer pengar än vad jag skulle kunna tjäna på en livstid. Jag har inga pengar. Jag har inga tillgångar. Jag har ingen möjlighet att betala tillbaka dig.
Du lånade av mig i god tro. Du visste vad som skulle hända om du inte betalade tillbaka. Jag visste att du skulle skicka några brev, kalla mig ett dussin gånger om dagen, hota mig med mig. Jag förstår.
Vad jag inte insåg var att du skulle tro att du kunde trotsa mig. Jag är inte här för att trotsa dig. Jag är här för att berätta att jag inte kan betala tillbaka dig. Det finns inga pengar kvar att ge dig.
Då får vi räkna ut ett betalningsschema som passar oss båda. Vi ska inte räkna ut något. Det finns inget att räkna ut. Du har ingenting som jag vill ha, och du har ingen möjlighet att betala tillbaka pengarna.
Torres lutade sig tillbaka i stolen. Ett leende spred sig långsamt över hans ansikte. Du är en lögnare. Du är en bedragare.
Du har alltid varit en. Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa dig. Jag lånade dig pengar när ingen annan skulle röra dig. Och hur tackar du mig?
Genom att försöka lura dig på allt. Jag är inte skyldig dig någonting. Du är en parasit. Du är en parasit som har levt på din familjs bekostnad ända sedan du föddes.
Den enda anledningen till att du inte sitter i fängelse just nu är att jag är en generös man. Du har 48 timmar på dig att komma på pengarna. Efter det kommer jag att börja ta saker. Du har sugit livet ur alla andra runt omkring dig.
Det är dags att du lär dig vad det innebär att stå på egna ben. Daniel reste sig. Då antar jag att det inte finns något mer att prata om. Han vände sig om och gick mot dörren.
Du kommer att ångra det här, Daniel. Han stannade inte. Han fortsatte gå. När han kom till hissen darrade hans händer av ilska.
Han var arg på sig själv. På Torres. På sin bror. På hela situationen.
Han hade inga pengar. Han hade ingenstans att ta vägen. Han hade ingen aning om vad han skulle göra. Men han visste en sak.
Han tänkte inte låta Torres skrämma sig längre. Han skulle stanna och slåss. Han visste bara inte hur. Han gick ut genom byggnadens dörrar.
Solen sken. Det var en perfekt sommardag. Han ville spy. Hans bror satt i bilen.
Han klev in. Vad hände? frågade han. Han gav mig 48 timmar.
Sedan tar han allt. Daniel tittade på sin bror. Han sa att han skulle börja ta saker. Hans bror sa inte något.
Det sa han inte. sa han. Daniel stirrade på honom och tittade sedan ut genom fönstret. Vad gör jag nu?
frågade han. Du kan inte slåss mot honom. Du kan verkligen inte slåss mot honom. Han är gjord av samma sak som dig själv.
Det är det som är problemet. Du kan fortsätta springa, eller så kan du börja tänka. Tänka på vad? frågade Daniel.
Du har aldrig bett om hjälp i hela ditt liv. Du har aldrig erkänt att du har fel. Du har aldrig bett om ursäkt. Har du inte alltid varit den som försöker rädda mig?
Han sa tyst. Du har alltid vunnit. Du har alltid fått allt. Och vad har jag fått?
En plats i din skugga, med smulorna du kastar mot mig när du är på humör. Du tror att du är bättre än alla andra. Att du är för mer. Du vet inte, eller hur?
Du vet inte vad som hände Daniel. Du vet inte vad jag har gått igenom. Berätta för mig så kanske jag förstår. Du säger att du alltid är den som räddar alla, men vad har du offrat?
Vad har du gett upp? Du har ingen aning. Jag har gett dig allt. Jag har gett dig mer än du någonsin kunnat be om.
Ändå är det aldrig tillräckligt. Det kommer aldrig att räcka. Du kommer att suga ut mig torr tills det inte finns något kvar. Tja, det är över nu.
Jag är klar. Jag är klar med att försöka rädda någon som inte vill räddas. Han nådde för dörrhandtaget. Daniel tog tag i hans arm.
Vänta! Han tittade på broderns hand på hans ärm. Vad då, Daniel? frågade han.
Du kan inte lämna. Du kan inte bara lämna mig så här. Det är precis vad jag borde ha gjort för flera år sedan. Han slet sig loss.
Daniel föll tillbaka mot sätet. Hans bror klev ur bilen. Han stirrade på Daniel en lång stund. Han såg ut som om han ville säga något.
Sedan vände han sig om och gick därifrån. Daniel lutade huvudet mot ratten. Han blundade. Han försökte komma på vad han skulle göra.
När han öppnade ögonen var hans bror borta. Han satt ensam i bilen och stirrade framför sig. Sedan tog han upp telefonen. Han scrollade igenom sina kontakter.
Han stannade på Torres namn. Han tryckte på meddelandet. Han skrev: Ge mig 48 timmar till. Jag skaffar dig pengarna.
Han tryckte på skicka. Han visste att han inte skulle kunna. Men han var tvungen att försöka.