Klockan var fjorton och fyrtiofem en varm torsdagseftermiddag i juli 1979. Joe och Marys italiensk-amerikanska restaurang låg på Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn. Carmine Galante hade just avslutat en tallrik sallad och kalvkött. Han tände en stor kubansk cigarr, den sorten han var känd för.
Tre maskerade män kom in genom bakdörren, höjde hagelgevären och öppnade eld över uteplatsen. Galante fick ett skott rakt i ansiktet och ett i bröstet. Han föll mot kakelgolvet med cigarren fortfarande mellan tänderna. Brottsplatsfotot gick världen runt.
En död boss, en fortfarande glödande cigarr, en pöl av blod som bredde ut sig över uteplatsen på en lugn restaurang i Brooklyn. Det var inte bara en avrättning. Det var ett budskap skrivet i hagelpatroner. Galante var tillförordnad boss för Bonanno-familjen.
En man så fruktad att de andra fyra familjerna röstade enhälligt för att utplåna honom. Han hade suttit tjugo år i federalt fängelse. Han talade fyra språk. Han hade en gång sagt till sin övervakare att hans ambition var att bli bossarnas boss.
Han dog med cigarren fortfarande tänd, vilket säger allt om hur snabbt det gick. Männen som genomförde morden var inte galna. De var proffs som följde en kod. Och männen som dog, de flesta av dem, visste exakt varför det hände innan den första kulan avlossades.
Galante var den första. Skytterna var tre sicilianska Zips, inhyrda lönnmördare som tagits in specifikt för det här uppdraget. De körde upp i en stulen Mercury. De gick genom köket.
Galante satt med sin kusin Giuseppe Turano, som ägde stället, och sin livvakt Leonard Coppola. Alla tre gick ner på under femton sekunder. Hagelgevären fortsatte att avlossa även efter att de träffat marken. Galantes egna två livvakter, Baldo Amato och Cesare Bonventre, satt vid bordet.
De klarade sig utan en skråma. De var med på det. Hela uppgörelsen hade godkänts av kommissionen, de fem familjernas styrande organ. Galante hade blivit för girig inom heroinsmugglingen.
Han vägrade dela med sig. Så bossarna röstade, och cigarren slocknade. Nu spolar vi tillbaka till den sjunde april 1972, klockan halv sex på morgonen. Umbertos fiskrestaurang på Mulberry Street i Little Italy.
Joey Gallo firade sin fyrtiotredje födelsedag med sin nya fru Sina, sin styvdotter Lisa, sin syster Carmela och sin livvakt Pete the Greek. De hade kommit från en nattklubb. Gallo beställde scungilli. Han skrattade.
Han var lycklig. Han var, för första gången på åratal, helt tillfreds. Det var problemet. Han tappade garden.
En sidodörr öppnades. En ensam beväpnad man klev in. Vissa uppgifter säger att det var Joseph Luparellis gäng. Andra säger Carmine DiBiase.
Det som är dokumenterat är detta. Skytten avlossade fem skott. Tre kulor träffade Gallo i ryggen, armbågen och skinkan. Han vacklade upp, välte bordet och sprang ut på Hester Street.
Han kollapsade tjugo meter från dörren. Hans syster Carmela stod över hans kropp och skrek. Bob Dylan skulle skriva en låt om honom. Hollywood gjorde en film som hette Crazy Joe.
Men filmen utelämnade det värsta, anledningen till att han dödades. Gallo hade enligt uppgift beordrat mordet på Joe Colombo elva månader tidigare. Colombos väntade. De iakttog.
De valde hans födelsedag för att det är så budskapet levereras. Bruno Facciola, augusti 1990. Bruno var soldat i Lucchese-familjen, femtosex år gammal, drev en pizzeria i Brooklyn, körde sitt barnbarn till danslektion varje lördag. Han var en gjord man.
Han skulle vara orörbar. Men Anthony Casso, underboss i Lucchese-familjen, hade bestämt att Bruno var en angivare. Casso hade en källa inom polisen, två korrupta NYPD-detektiver vid namn Louis Eppolito och Stephen Caracappa, som matade honom med namn. Huruvida Bruno faktiskt pratade har aldrig bevisats.
Casso trodde det. Det räckte. Den trettioförsta augusti 1990 lockades Bruno till en bilverkstad i East New York. Tre Lucchese-soldater väntade.
De slog honom med basebollträn. De högg honom. De sköt honom i huvudet. Sedan, innan de dumpade honom i bagageluckan på hans egen bil, gjorde de något rakt ur en siciliansk mardröm.
De skar upp hans mun och stoppade in en död kanariefågel. Gammal symbolik. Kanariefågeln sjunger, angivaren sjunger. Budskapet var till alla.
Bilen hittades två dagar senare på en parkeringsplats i Brooklyn. Kanariefågeln låg kvar. Det var den första. Den artonde februari 1982 gick Tony Mirra in i ett parkeringsgarage på Greenwich Street på södra Manhattan.
Familj dödade familj, för det är det enda sättet att hålla hemligheten inom familjen. Men det är något de flesta missar. Det utlöste en kedja av avrättningar inom Bonanno-familjen som varade i tre år. Innan han gick ner för trappan tog han av sig klockan och sin pinkie-ring och räckte till en vän.
Sedan gick han ner. Han kom aldrig upp igen. Sedan har vi försvinnandet av Jimmy Hoffa. Klockan halv fyra på eftermiddagen körde en mörkröd Mercury Marquis in på parkeringsplatsen.
Fyra män satt i bilen. Han sågs aldrig mer. Den mest trovärdiga redogörelsen, berättad av Frank Sheeran på hans dödsbädd för författaren Charles Brandt och dramatiserad i filmen The Irishman, placerar Hoffas kropp i ett hus i Detroit, skjuten två gånger i bakhuvudet, sedan körd till ett krematorium. Andra uppgifter placerar honom i grunden till Giants Stadium, på en soptipp i New Jersey, i ett träsk i Florida.
Hoffa är än idag den mest kända försvunna personen i amerikansk historia. Han dödades för att han vägrade sluta försöka återta kontrollen över Teamsters-förbundet från männen som maffian hade installerat i hans ställe. Han dog för att han inte tog varningen. Sedan har vi en mordhistoria som borde blivit film och nästan blev det.
Han var på väg att gå in på restaurangen för middag med sin underboss Tommy Bilotti när fyra män i långa trenchcoats och ryska pälsmössor klev ut ur folkmassan på trottoaren. En av skyttarna gick fram och avlossade det sista skottet mot Castellanos huvud, avrättningsstil. På andra sidan gatan, parkerade i en Lincoln, satt John Gotti och Sammy Gravano och tittade på hela händelsen genom kikare. Gravano vände sig så småningom, vittnade mot honom och försvann in i vittnesbeskydd.
Det var enligt uppgift hans sista ord till Bilotti innan de körde fram till trottoaren. Albert Anastasia, chefen för Murder Incorporated, den mest produktive mördaren i maffians historia, satt i en barberarstol och rakade sig. Två män kom in med halsdukar över ansiktet. De tömde två magasin i Anastasias kropp.
Han dog på barbershopgolvet med raklödder kvar i ansiktet. Skyttarna gick lugnt ut i lobbyn på Park Sheraton, släppte sina vapen i en papperskorg och försvann i morgonfolket på Manhattan klockan halv tio på morgonen. Anastasia hade personligen beordrat över fyrahundra mord under sin tid som chef för Murder Incorporated. Sedan är det Carmine Persico.
Nej, inte bossen, hans soldat Wild Bill Cutolo. Han gick till ett möte i Brooklyn den tjugosjätte maj 1999. Han kom aldrig hem. Hans kropp har aldrig hittats.
Enligt vittnesmål från samarbetsvilliga vittnen sköts Cutolo i huvudet i en källare i Bensonhurst, hans kropp lindades i plast, kördes till en avskild plats på Long Island och begravdes i en grop som redan var grävd. Hans mördare, Dino Calabro, vände sig så småningom och ledde FBI till området 2008. De hittade aldrig graven. Han hittade dem aldrig heller.
Han dog fortfarande med sökandet. Och slutligen, den som borde ha blivit århundradets film, mordet på Sam Giancana. Han skulle vittna inför en senatskommitté om allt om sju dagar. Sedan sex skott till i munnen.
Fallet har aldrig lösts. Senatsförhöret ägde aldrig rum. De gjordes inte till filmer för att de inte var dramatiska, utan för att de var för verkliga. För att någonstans i var och en av dessa historier finns en detalj som bryter mot filmens oskrivna regler, köttkroken, kanariefågeln, raklödret, cigarren, de avhuggna händerna, korven som brinner på spisen medan en boss dör sex meter därifrån.
Galante dödades av sina egna livvakter, Gallo av män han gjort affärer med, Bruno av sin egen familj, Mirra av sin egen systerson, Castellano av sin egen kapten, Anastasia av sin egen allierade, Cutolo av sitt eget gäng, Giancana av en man han släppte in i sitt hus. Kulan kommer alltid från stolen bredvid din. De enda som kan döda en gjord man är männen han äter middag med. Och varenda en av dem dog för att någon de litade på lyfte luren och sa ja.
Det är ingen Hollywood-historia. Det är en sann historia.