Mars 1987. Santo Trafficante Jr. låg för döden. Sjuttiotvå år gammal, hjärtat höll på att ge upp bara dagar före operationen i Houston som han ändå inte skulle överleva.
Och enligt hans mångårige advokat, Frank Ragano, viskade den gamle mannen någon gång under de sista dagarna fram något på sicilianska som skulle eka genom historien. ”Carlos förstörde allt”, lär han ha sagt. ”Vi borde aldrig ha dödat Giovanni. Vi borde ha dödat Bobby.
”
Giovanni var John F. Kennedy. Bobby var Robert. Ragano förlade bekännelsen till Tampa.
Andra har senare hävdat att Ragano inte ens var där. Men där låg den ändå, en förmodad viskning från den mest oåtkomlige maffiabossen i amerikansk historia, riktad rakt mot århundradets brott. Den 17 mars 1987, i ett sjukhus i Houston, två dagar efter en fyrfaldig kranskärlsoperation, stannade hans hjärta. Han hade aldrig tillbringat en enda natt i federalt fängelse.
Inte en enda. Det här var inte vilken maffiaboss som helst. I årtionden hade Santo Trafficante Jr. haft ett rykte som gränsade till myt.
Oåtkomlig. För i nästan femtio år kontrollerade han hasardspelen i Florida, kasinona i Havanna före revolutionen och en heroinled som försörjde östkusten – och ändå gick han genom varje storjury, varje senatsförhör och varje utredning utan att lämna ett enda fingeravtryck efter sig. CIA rekryterade honom för att hjälpa till att döda Fidel Castro. Robert Kennedy försökte sätta honom i fängelse.
Carlos Marcello kallade honom bror. Och när han ville försvinna, så försvann han helt enkelt. Det här är berättelsen om hur sonen till en siciliansk invandrare i Tampa byggde ett imperium som strök längs Vita huset, CIA och den kubanska revolutionen. Hur han dansade mellan Castros exekutionsplutoner och Robert Kennedys justitiedepartement.
Hur han blev en av de enda maffiafigurerna som USA:s regering någonsin samarbetade med mot en utländsk statschef. Och hur han tog vad han än egentligen visste med sig i graven i Tampa. Men det som gör honom annorlunda är detta: Trafficante var ingen mördare i gatusortens mening. Han var ingen bråkstake.
Han låg inte bakom rån eller bröt fingrar på folk. Han var en bossons son som bar glasögon och läste tidningar. Tystlåten, artig, en man du skulle passera på gatan utan att någonsin titta en andra gång på. Och det var det farligaste med honom.
För att förstå Santo Jr. måste du först förstå hans far. Santo Trafficante Sr. kom till Tampa från Sianciana på Sicilien i början av 1900-talet.
Han arbetade inom cigarrhandeln. Han drev små bolitalotterier i Ybor City, stadsdelen där cigarrtillverkningen låg. Vid 1940-talet, efter Tampas blodiga undre världskrig, satt gamle mannen överst i stadens verksamheter. Bolitaspel, bookmaking, ockerverksamhet.
Och av sönerna var det bara en som egentligen hade huvudet för familjeföretaget. Santo Jr. föddes den 15 november 1914 i Tampa, i en starkt kubansk stadsdel där han växte upp med spanska som vardagsspråk. Den tyste.
Medan andra unga män jagade slagsmål och flickor på Seventh Avenue satt Santo Jr. och höll ordning på böckerna i bakre rummet i faderns sociala klubb. Han lärde sig vilka poliser som tog emot kuvert. Han lärde sig vilka tjänstemän som behövde kampanjbidrag.
Han lärde sig att den högljuddaste mannen i rummet alltid var den första att bli gripen. Han hoppade av skolan före tionde klass, och ändå blev han tronarvingen. Sedan, i augusti 1954, dog gamle mannen i magcancer. Santo Jr.
tog över. Han var trettionio år gammal. Han ärvde ett spelimperium i Tampa, och han satsade omedelbart på något som fadern redan hade påbörjat. Han blickade söderut.
Han blickade mot Havanna. Du måste förstå vad Havanna var på 1950-talet. Det var Las Vegas innan Las Vegas egentligen fanns. President Fulgencio Batista hade öppnat ön för amerikanska maffiainvesteringar.
Meyer Lansky var redan där. Kasinona tryckte pengar. Turistpengar, filmstjärnepengar och pengar som tvättades genom markeringsbyten. Trafficante kom in i mitten av femtiotalet och byggde sig en andel i paradiset.
Han köpte in sig i Sans Souci Club och Casino 1955. Han öppnade Hotel Capri 1957, där skådespelaren George Raft hälsade gästerna välkomna i dörren. Han hade intressen över hela Havannas kasinoscen och höll sig kvar på de stora hotellen. I slutet av femtiotalet drog Trafficante, enligt vissa uppskattningar, in tiotals miljoner dollar om året från Havanna.
Kontanter. Så här fungerade upplägget. Kontanterna behövde aldrig rapporteras till skattemyndigheten eftersom de tjänades in utomlands. Mobben skummade en rejäl bit av toppen innan några böcker rördes.
Skummet flögs tillbaka till Miami i resväskor och återinvesterades sedan i legitima företag eller tvättades genom banker utomlands. Alla var nöjda. Och sedan, den 1 januari 1959, svepte Fidel Castros revolution in. Folkmassor attackerade kasinona, krossade enarmade vildar och släpade ut dem på gatorna.
Men det är inte det konstiga. Enligt en länge ifrågasatt uppgift som senare granskades av kongressutredare kan en av besökarna ha varit en nattklubbsägare från Dallas vid namn Jack Ruby. Den kopplingen har aldrig bevisats och arkiven är luddiga, men den har förföljt fallet ända sedan dess. Sedan, 1960, ringde telefonen och det var Central Intelligence Agency i andra änden.
En före detta FBI-agent som blivit privat operatör vid namn Robert Maheu fick i uppdrag att hitta personer som kunde göra jobbet. Och 1961 tog de in den ende man som fortfarande hade operatörer på marken inne på Kuba: Santo Trafficante Jr. Trafficantes uppgift var att hjälpa till att leverera giftpiller som CIA:s tekniska avdelning tillverkat till en kubansk kontakt som skulle kunna få ner dem i Castros mat eller dryck. Pillren nådde aldrig fram till Castro.
Men förstå vad som just hade hänt. Han hade, i praktiken, hävstång skriven med osynligt bläck. Du måste förstå tajmingen. För 1961 satt John F.
Kennedy i Vita huset. Och nästan omedelbart efter mordförsöket som misslyckades på Grisbukten – finansierat av CIA, övervakat av Kennedy själv, och som Trafficante hade sett komma på långt håll – kom justitieministern, Robert Kennedy, med full kraft mot honom. Och Robert Kennedy var inte försiktig. Han jagade Santos affärspartner, Carlos Marcello, med allt han hade.
Han drev på för att Marcello skulle deporteras och skicka tillbaka honom till Guatemala som ett mellanspel. Marcello greps, flögs till Guatemala, släpptes i djungeln och tog sig tillbaka in i landet. Han var tvungen att smyga sig tillbaka. Han förlät aldrig Kennedyfamiljen.
Så Robert Kennedy kom åt honom med storjurys, skatterevisioner och telefonavlyssningar i stället. Och separat från det återger författaren Vincent Bugliosi ett vittne som mindes hur Marcello använde ett kärvt sicilianskt ordspråk om att en hund fortsätter bitas om man bara kapar av svansen. Men var något av detta en verklig plan? Redogörelserna går isär, och nästan allt vilar på en enda källa som berättade långt efter att allt var över.
Det som är dokumenterat är att fjorton månader efter det påstådda mötet i New Orleans, den 22 november 1963, sköts John F. Kennedy i huvudet i Dallas. Före mordet hade en kubansk exil och FBI-källa vid namn Jose Aleman rapporterat att Trafficante sagt till honom under ett samtal i Miami i september 1962 att Kennedy skulle träffas av ett hårt slag och inte skulle klara sig till nästa val. När Aleman slutligen vittnade inför representanthusets mordkommitté i slutet av sjuttiotalet mjukade han upp de mest fördömande bitarna och sa att Trafficante möjligen menat att Kennedy skulle slås politiskt.
1979 kom representanthusets mordkommitté fram till att Kennedy troligen dödades till följd av en konspiration och pekade ut Trafficante och Marcello som de figurer som enligt dess uppfattning hade motiv, medel och tillfälle – men man gick inte ända fram och sa att de gjorde det. För att förstå vilken situation Trafficante satt i måste du se hela bilden. Att deportera honom var omöjligt, så han gick helt enkelt tillbaka till arbetet. Den klassiska franska kopplingen förde opium från Mellanöstern och Turkiet till Marseille, där korsikanska kemister förädlade det till rent heroin innan det korsade Atlanten.
Från hamnarna rörde sig varorna upp längs östkusten genom gatunätverk i storstäderna. Enligt försiktiga uppskattningar uppgick hans inkomster från narkotika till flera miljoner om året under hela sjutiotalet. Nästan inget av det dök någonsin upp på någon deklaration. Mer än ett dussin av de mäktigaste maffiafigurerna i landet greps, däribland Carlos Marcello, Joe Colombo och Santo Trafficante Jr.
Han medgav inblandning i mordplanerna mot Castro och förnekade all inblandning i Dallas. Genom allt levde han anspråkslöst. FBI övervakade honom från andra sidan gatan och lyckades aldrig få in en användbar konversation på band, för Santo Trafficante Jr. sa nästan aldrig något komprometterande högt.
Och under de sista dagarna, enligt Raganos bok från 1994, gjorde Trafficante den bekännelse som skulle komma att definiera hans legend: att Carlos hade haft rätt, att de inte borde ha dödat Giovanni, att de borde ha dödat Robert. Han höll fast vid historien ända fram till sin egen död i maj 1998. CIA har aldrig fullt ut hemligstämplat klart sin fullständiga akt om Trafficante, och den långsamma frigivningen av dokument enligt JFK-lagen om offentliggörande av handlingar drar ständigt tillbaka hans namn i samtalet om mordet på Kennedy. Begravningen var liten, bara familjen, ingen press.
Ett meddelande bara dagar innan han skulle tala inför Churchkommittén. Johnny Roselli hittades 1976, instoppad i en ståltunna som flöt i en bukt nära Miami, efter att även han vittnat om CIA:s mordplaner. De två maffiafigurer som stod Trafficante närmast i den hemliga historien dog båda våldsamt innan de hann berätta allt de visste. Trafficante dog av naturliga orsaker i en sjukhussäng med familjen nära.
Så vad säger den här historien egentligen? Den säger att maffian på sin höjdpunkt arbetade nästan som en parallell underrättelsetjänst, med tillgångar som CIA ville ha och information som FBI aldrig kunde komma åt. Han kan ha haft ett finger med i döden av en amerikansk president, och vi kommer förmodligen aldrig få veta säkert. Han omsatte enorma mängder heroin och dog utan att någonsin ha tillbringat en enda natt i ett federalt fängelse.
Inte en enda. Det är ingen ära. Det är ingen heder.
Det är bara det tysta sättet att ärva världen – och sedan ta med sig det man vet i graven.