När jag ser tillbaka på allt som hänt, inser jag att vissa sanningar måste berättas innan jag lämnar den här världen. Min mormor brukade säga att orden är de enda frön som kan växa även i den mest förgiftade jorden. Och jag har haft gott om tid att fundera över det. Men vem var jag att säga något?
Jag var bara flickan som sålts som om hon vore ett djur på marknaden, som om hennes enda värde låg i vad hennes kropp kunde tåla. Jag var fjorton år när min far började komma hem sent från fälten. Han var den ärligaste människan jag någonsin känt, en man som levde enkelt just för att han aldrig ville vara skyldig någon något. Vår stegmor var den som tog hand om hushållet, och när min far inte var i närheten låtsades hon som om jag inte fanns.
Jag försökte, mina raringar, jag lovar att jag försökte. Jag stod ut med hennes tysta förakt, med hennes blickar som sög musten ur mig. Men om jag kunde resa tillbaka i tiden, skulle jag ha skrikit, bett, gjort vad som helst för att öppna hans ögon. Det började en kväll när han kom hem efter mörkrets inbrott.
Han hade feber som kom plötsligt och bröstsmärtor som fick honom att böja sig som en gammal man. Min stegmor sa att det var arbetet, att han hade ansträngt sig för mycket. Men jag såg oron i hennes ögon när hon inte trodde att jag tittade. Och så, ett par veckor senare, dök främlingar upp vid vår dörr.
”Varför tror du att vi aldrig lyckats få något av värde? ” frågade min stegmor en kväll när vi satt i skenet från fotogenlampan. ”Varför tror du att han sålde grödorna för en spottstyver? ”
Jag skakade på huvudet.
Jag visste att min far aldrig skulle spela, inte ens ett oskyldigt kortspel efter kyrkan. ”Han blev lurad”, sa hon, och hennes röst var så låg att jag knappt hörde henne. ”Männen som driver med dessa affärsmän, de lurade honom i en skuldfälla. Och om de inte har något att ta, tar de oss istället.
”
Hon tvekade, som om hon letade efter de rätta orden. Sedan berättade hon att männen sagt att om jag arbetade för dessa företagsmän ett tag, skulle skulden vara avbetald. ”Hur länge? ” frågade jag, men jag visste redan att svaret skulle vara vagt.
”Jag kan inte lova något”, sa hon, och hennes ögon var tomma. Den natten knäböjde jag bredvid sängen och bad som jag aldrig bett förut. Jag bad om styrka, om att min far skulle vakna upp och förstå vad som höll på att hända. Men när jag vaknade nästa morgon var min stegmer redan uppe och packade mina få ägodelar i en liten säck.
Ta bara det nödvändigaste, sa hon, det som de inte har hela dagen. Och sedan viskade hon något i mitt öra som fick blodet att frysa till is i mina ådror. ”Ingen förväntar sig att du ska komma tillbaka. ”
Det var då jag förstod att det aldrig funnits någon skuld.
Min far hade aldrig spelat ett kort i hela sitt liv. Jag hade inte blivit såld för att arbeta, jag hade blivit såld för att ägas. Punkt slut. Vi färdades hela dagen, stannade bara en gång för att männen skulle äta vid en liten vägkrog.
Till mig gav de bara en bit hårt bröd och en kopp vatten. Jag satt i flaket på lastbilen, såg landskapet förändras från de välbekanta fälten till täta skogar jag aldrig sett förut. ”Chefen anländer tidigt i morgon bitti”, hörde jag en av dem säga. När vi äntligen stannade framför ett stort, förfallet hus, blev jag dragen in genom verandan med knarrande träplankor.
Inredningen var gles, gamla slitna stolar, ett långt bord, fotogenlampor som kastade spöklika skuggor på de flagnande väggarna. Där fanns andra män, några spelade kort, andra drack whisky. De tittade inte ens på mig. ”Jag ska vara väldig tydlig, flicka”, sa en röst bakom mig.
Jag vände mig om och såg en lång man med ett ärr tvärs över kinden. Han var smal men såg stark ut, med ögon iskalla som en vinterhimmel. ”Eftersom du kommer att stanna hos oss ett bra tag tills du slits ut eller dör, vilket som än kommer först. ”
Han pausade, såg rakt in i mina ögon.
”Och vi kommer att använda dig på vilket sätt vi vill, hur många gånger vi vill, med vem vi vill. ”
Det dröjde inte länge förrän nyckeln vreds om i låset på min dörr. Han vred inte klart meningen, men han behövde inte. Det var inte länge förrän jag var med om saker som inga ord kan beskriva.
De andra männen verkade ivriga att behaga honom, erbjöd honom drinkar, cigaretter, log åt varje ord han sa. En lång, korpulent man med hög, gäll röst verkade vara hans högra hand. ”Du kommer att tjäna männen som arbetar för mig på alla sätt de önskar, så länge jag bestämmer att du ska tjäna dem”, sa han när han äntligen släppte taget om min haka. ”Försök”, svarade han helt enkelt, som om han diskuterade vädret eller skörden.
Sedan vände han sig till de andra männen, och de började prata om saker som om jag inte ens fanns i rummet. Hur ska jag kunna beskriva förstörelsen av en själ? Det finns vissa smärtor som även när de delas förblir bara mina. Det var inte bara det fysiska våldet som slet sönder mig, utan det systematiska, ständiga nedbrytandet av allt som gjorde mig till en människa.
Tanho, mannen med ärret, var den första. Sedan den tjocke, sedan andra som jag inte ens kände. Doktorn, den enda jag sett under allt detta, betraktade allt första gången sittandes i en stol i hörnet av rummet, lugnt drickande whisky som om han tittade på vilket vanligt skådespel som helst. ”Varför gör du så här?
” frågade jag en kväll när han satt vid mitt sårade ansikte. Han pausade, såg rakt in i mina ögon för första gången. ”För att jag inte kan vara med de andra kvinnorna”, sa han till slut. ”Jag är den enda de litar på för att inte rymma med dig.
”
”Hur länge? ”
Han svarade inte, men han behövde inte. Jag började förstå varför flickan före mig hade valt kniven. Det var en särskilt het natt, luften stilla och tung som den alltid är strax innan de stora sommaråskväder som brukade komma.
Jag låg på golvet i köket och låtsades sova, när jag hörde steg närma sig. Det var Jimmy, den unge mannen som varit där längst, den med sneda axlar och sorgsna ögon. Han satte sig på huk vid min sida, och när han väl tog bort sin handflata från min mun, såg jag på honom att han visste. ”The doctor har berättat allt”, viskade han.
”Om affären, om hur de lurar dig, om vad de gör. ”
Han berättade att de höll på att flytta på oss, att chefen var orolig för att någon skulle börja prata, skvallra, att något skulle avslöjas. Det gjorde honom nervöst, sa Jimmy, och när han var nervös brukade han göra sig av med alla som var medvetna om vad som höll på att hända. ”Det betyder att de kommer att döda oss om vi stannar”, sa han, och hans röst var så låg att jag knappt kunde höra honom.
”Jag vet att du inte har någon anledning att lita på mig, men om du vill försöka fly, med mig, i natt, så finns ingen annan chans. ”
Jag tvekade. ”Varför gör du detta? ”
”För att jag vet att du inte är som dem”, svarade han, och tog tag i min handled.
”Och för att om vi stannar här är du död oavsett. ”
Sedan berättade han något som fick mig att kippa efter andan: han hade varit här i över ett år, och han var säker på att han inte var den enda som försökt fly. De andra, sa han, de som försökt innan, de kom aldrig fram. ”Men jag säger inget”, sa han.
”Jag lovar ingenting. ”
Han verkade upprörd, orolig, något jag aldrig sett hos honom förut. ”Två, tre dagar max”, sa han. ”Sedan är vi borta.
”
Jag tänkte på min far, på att han kanske fortfarande letade efter mig. Tänk om flykten innebar att jag aldrig skulle få veta sanningen? Men jag visste redan att jag lämnat honom bakom mig för länge sedan. ”Okej”, hörde jag mig själv säga.
”I natt, tillsammans. ”
De närmaste tjugofyra timmarna upprätthöll jag samma rutin, samma undergivna beteende, medan jag på insidan räknade varje minut, varje sekund. Jag serverade mat åt männen, städade huset, uthärdade de vanliga övergreppen, allt medan en osynlig klocka tickade i mitt huvud. Natten kom till slut.
Vi väntade tills allt var tyst, tills bara männen som druckit till sena natten var kvar. Sedan smög Jimmy mig fram genom huset, mot köket där det fanns en dörr vi aldrig använt. ”Gå och kolla, Tjockis”, hörde jag plötsligt en röst där bakifrån. Vi såg på varandra.
Det ända alternativet var att röra sig snabbt framåt redan innan den tjocke mannen nådde köket. ”Spring nu”, viskade Jimmy. Han avslutade inte meningen, men han behövde inte. Om han inte kunde vara med mig ända till slutet, så ville han åtminstone att jag skulle vara fri.
Det var inte ett rent eller professionellt slag, inte alls. Men när den första av männen rusade ut, fick han en tung kastrull mitt i ansiktet och ramlade bakåt med ett brak. De andra två fortsatte skjuta mot oss medan vi sprang, men vi var redan för långt bort för att träffas med precision. Vi sprang tills bröstet höll på att sprängas.
Vi sprang genom skogen, över vägar, genom bäckar, tills vi äntligen var tvungna att stanna och kräkas. ”Doktorn har män över hela regionen”, flämtade Jimmy, när vi stod lutade mot träden. ”Men han har också fiender överallt ifall vi är lyckligt lottade. ”
Vi gömde oss i en övergiven lada hela dagen därpå.
Ingen av oss sov, vi lyssnade efter hundskall eller motorljud som kunde innebära att någon var på väg. Sedan hittade vi en liten by. ”Har du några pengar? ” frågade Jimmy, och där, i skuggan av ett gammalt magasin, viskade han: ”Min arm.
Jag tror att något är sönder. Kan du titta? ”
Jag hjälpte honom bäst jag kunde, klistrade ihop så gott det gick. Det var inte idealiskt, och skulle definitivt inte ersätta ordentlig sjukvård, men åtminstone skulle det minska blödningen.
Nästa morgon kom vi till en gammal färja vid Ohiofloden, naturlig gräns mellan Kentucky och West Virginia. ”Stanna här”, sa färjkarlen, en gammal man med ansikte som far i väg. Han tittade på oss länge, och när han väl öppnade munnen lät rösten försiktig. ”Om du ljuger om att du är på väg dit, kom ihåg att jag är för gammal för lögner”, sa han till slut.
”Han frågade en massa konstiga saker”, sa jag till Jimmy när vi klev av på andra sidan. ”De måste ha tagit en annan väg”, mumlade han. Farjkarlen hostade och mötte sedan min blick. ”Det är inte första gången jag hjälper någon att fly från honom”, sa han.
”Andra gången de inte klarade sig”, avslutade han inte meningen, men han behövde inte. Vi gick tills vi kom till en liten kyrka. Jag knackade på, och en kvinna vid namn fröken Thelma öppnade dörren. Hon var gammal, med silvervitt hår och ögon som sett saker de flesta aldrig skulle behöva se.
”Vi behöver hjälp”, sa jag medan rösten sprack. ”Vi är på flykt, och vi har ingenstans att ta vägen. ”
Hon betraktade oss länge. Vi var smutsiga, utmärglade, med sönderslagna kläder.
Hon sa: ”Berätta vad som hänt, eller låt bli om du föredrar det. ”
Så jag berättade allt. Först med tvekan, sedan i en oemotståndlig ström. När jag var klar nickade hon bara, som om min historia bekräftade något hon redan visste.
”Ni är inte de första”, sa hon helt enkelt. Hon gav oss mat, vatten och en madrass i ett rum i källaren. För första gången på flera månader låg jag på en madrass, utmattad bortom ord, men märkligt nog i fred för första gången på många månader. På morgonen berättade fröken Thelma att hon brukade hjälpa kvinnor som vi, kvinnor som försvunnit i systemets maskineri.
Hon sa att det var hennes sätt att sona det hon inte gjort, för många år sedan. ”Du kan stanna här tills du återhämtat dig”, sa hon och såg sedan på Jimmy. ”Och du, unge man, behöver se till att den där armen blir ordentligt omhändertagen. ”
För första gången på flera veckor, kanske till och med månader, kunde jag andas ut.
Vi var fria. Men friheten var bräcklig. Jimmy berättade att några av männen som jag flytt från var ute efter oss, att de skulle jaga oss tills de hittade oss. ”Det är därför vi inte kan stanna här”, sa han.
”Vi måste längre bort, längre än någon av oss kunnat föreställa sig. ”
Så en morgon, efter att fröken Thelma gett oss varsin väska med det nödvändigaste, tog vi oss till busstationen och hoppade på den första bussen som avgick. ”Var är du på väg? ” frågade föraren.
”Så långt bort som möjligt”, svarade jag. Vi åkte i flera dagar. Vi sov när vi kunde, åt när vi hade råd. Vi bytte namn, tog identiteter som vi skapat ur luften.
Jimmy blev Joseph, och jag blev Mary. Det var en märklig existens. Vi var två främlingar som överlevt tillsammans, som flytt tillsammans. Jimmy sa att vi behövde lära oss att lita på varandra, för ingen annan skulle göra det.
Och vart kom vi till slut då? Vi hamnade i en liten stad. Det fanns inga jobb, inga framtidsutsikter, men det fanns ingen som letade efter oss heller. Vi tog världen som den kom, ett jobb här, ett där, ibland utan att ens säga något om vad vi upplevt.
Vi lärde oss varandras sätt att röra sig, sättet han log, sättet jag var rädd för män som luktade som de, tydligen. Det var en konstig dans vi gjorde, försökte ta reda på var gränserna gick, om vi vågade röra vid varandra på det sätt som kändes alltmer naturligt. Och en dag, när vi satt på en gammal bänk i solen, berättade han om sitt liv före, om fadern som slagit honom, om modern som aldrig tog parti, om hur han flytt hemifrån som fjortonåring och slutade hos fel människor. Jag berättade om min far, om hur jag älskade honom och ändå hatade honom för att han aldrig förstod, om hur min stegmor sålt mig, om allt de gjort mot mig.
Han lyssnade utan att avbryta, och när jag väl slutat prata tog han min hand i sin. ”Jag vet inte vad vi är för varandra nu”, sa han, och hans röst var varken ledsen eller arg. ”Men jag vet att jag inte vill att du ska försvinna. ”
Och i den stunden, efter allt jag gått igenom, kändes tillit som den mest dyrbara känslan i världen.
Vi skulle vara tillsammans i den här nya fasen, skydda varandra, bygga något från ingenting. Vi visste bara att vi levde, att vi var fria, och att vi var fast beslutna att förbli det, oavsett vad framtiden än hade i sitt sköte. Jimmy kämpade med sin skadade arm. Den läkte aldrig helt, den skulle aldrig bli som förr.
Han tjänade mindre än de andra arbetarna, men han klagade aldrig. Han accepterade vilket jobb som helst utan att gnälla. Vi lärde oss att leva med rädslan. Varje gång någon kom för nära, varje gång en bil körde för långsamt, kändes det som om hjärtat skulle stanna.
Faktum är att det fanns nätter då allt kändes mörkt, då vi låg vakna i den lilla lägenheten vi hyrt och stirrade i taket. ”Jag är rädd”, viskade jag en natt. ”Jag också”, svarade han, och tog min hand. ”Men vi är tillsammans.
”
Vi lärde oss att använda rädslan som en påminnelse om att vara försiktiga, inte som ett fängelse som förlamade oss. Och så en kväll, månader senare, mitt i ett ögonblick av vanlig värme och närhet, hände det som jag inte vågat drömma om. Han tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig. Det var inte perfekt, inte som i filmerna.
Hans händer darrade, och jag kunde känna hans osäkerhet. Men det var äkta. ”Är du säker? ” frågade han när vi skildes åt och såg allvarligt på mig.
”Jag menar, med allt jag är. ”
”Det finns inget att vara osäker på”, svarade jag, och för första gången på mycket länge menade jag det fullt ut. Han log, och i det leendet såg jag en glimt av mannen han skulle bli, en man som var trasig, men som fortfarande kunde älska. ”Vad är vi nu?
” frågade han senare, efter att vi hamnat i den lilla sängen som blivit vår borg. ”Allt vi vill vara”, svarade jag och slöt ögonen. ”Allt som vi vågar låta oss vara. ”
Månader senare, på vår första riktiga årsdag, kom han hem med en liten kartong i handen.
”Du behöver inte öppna den nu”, sa han. ”Men jag vill att du ska veta att oavsett vad som händer så kommer jag alltid att välja dig. ”
Inuti låg en enkel ring i silver. Den var inte dyr, men den var den vackraste jag någonsin sett.
”Du behöver inte göra det här om du inte vill”, sa jag, medan rösten stockade sig. ”Pappret ändrar inte något”, sa han och mötte min blick. ”Jag visste redan att jag ville tillbringa mitt liv med dig den dagen vi flydde. Allt annat är bara detaljer.
”
Jag grät, och han höll om mig. ”Ja”, viskade jag mot hans bröst. ”Ja, jag vill. ”
Och när vi väl sa orden, när vi väl valde varandra i vår enkla kvinnas ögon, kändes allt annat som en dröm.
De hemska minnena, de mardrömslika nätterna, de dagar jag trodde att jag skulle gå under – allt detta låg inbakat i dunklet av ett förflutet som inte längre kunde skada mig. Vi gifte oss på en liten domstol, med två vittnen vi knappt kände. Dagen därpå sa vi till vår granne att vi skulle flytta, och hon grät och bad oss komma tillbaka. ”Vi ses runt”, sa vi, men vi visste att vi aldrig skulle se henne igen.
Vi flyttade till en stad vid namn Harmony, där ingen skulle komma på tanken att leta efter oss. Jimmy fick jobb på ett sågverk och jag hittade arbete i en liten matbutik. Det var inte glamoröst, men det var vårt. Och så kom nyheten.
”Vi ska få barn”, sa jag en kväll, medan jag skakade och höll i Stickan som bekräftelse, fylld av alla känslor på en gång. Jimmy bara stod där, alldeles stilla. Sedan brast han i gråt. ”Det här är mer än jag någonsin vågat drömma om”, sa han och tog mig i famnen.
”Jag vet”, viskade jag mot hans axel. ”Jag vet. ”
Graviditeten var en tid av intensiva förändringar, inte bara fysiskt utan även känslomässigt. Varje rörelse från barnet därinne var en påminnelse om att livet fortsatte, att min kropp inte bara var ett kärl för smärta, utan också för skapande.
När dottern äntligen föddes – en liten flicka med gråblå ögon och en tunn lugg, precis som Jimmy – kände jag en kärlek som var skrämmande i sin intensitet. ”Hon är vacker”, viskade Jimmy och sniffade på hennes huvud. ”Som sin far”, sa jag, och menade det. Vi döpte henne till Anna, efter min mormor.
Hon föddes inte ur ett arv av smärta, utan av ett arv av överlevnad, av att vägra ge upp. Moderskapet förändrade allt. Det gav mig en styrka jag inte visste fanns. Varje gång jag höll min dotter, varje gång hon log mot mig, kände jag en beslutsamhet växa inom mig – beslutsamheten att inte bara överleva, utan att leva fullt ut, för mig själv och för barnet jag bar.
Och det var då jag började göra något som jag medvetet undvikit ända tills nu: jag började se tillbaka på det förflutna. Inte för att sjunka ner i det, utan för att förstå hur det hade format mig, hur jag kunde använda mina erfarenheter för att hjälpa andra. Med tiden, efter mycket funderande och långa samtal med Jimmy och våra barn, bestämde jag mig för att acceptera en kallelse. Tillsammans med några andra kvinnor i samma situation började jag arbeta ideellt på en stödorganisation för kvinnor som utsatts för våld.
Det var inte lätt. Vi stötte på motstånd från myndigheterna, misstro från ett samhälle som helst inte ville se våldet mot kvinnor, och ibland hot från arga män eller partners. Men varje kvinna som lyckades bygga upp sitt liv igen, varje barn som kom undan en miljö av övergrepp, varje liten seger mot ett system som normaliserade våldet – allt detta gjorde det värt mödan. Och ibland, när jag höll min dotter i famnen, mindes jag den där mörka tiden på mitt liv.
Jag trodde att jag skulle känna något, sorg, ilska, eller till och med lättnad. Men det gjorde jag inte. Inte naturligt. Istället kände jag ingenting.
Och sedan insåg jag att jag utan att veta om det hade frigjort mig från allt detta för länge sedan. Vårt hem blev centrum för en familj som inte bara bestod av blod, utan av val. Vi samlade människor omkring oss, de som varit med om liknande saker, de som behövde en fristad, de som precis börjat om. Jimmy, som nu var Joseph för alla utom mig, höll ihop oss alla.
Han var ryggraden, den som alltid fanns där. Och när han gick bort, tjugo år senare, omgiven av våra barn och barnbarn, kunde jag inte föreställa mig hur mycket han kämpat för att komma till den punkten. Sorgen var enorm, men annorlunda än alla smärtor jag känt förut. För första gången i mitt liv kände jag sorg som inte föddes ur våld, utan ur tacksamhet.
Tacksamhet över att ha hittat varandra under de mest osannolika omständigheter, för att vi valt att tro att något gott kunde födas ur så mycket skräck, för att vi kämpat vidare när det hade varit lättare att ge upp. Sedan dess har jag delat min historia med alla som vill lyssna. Jag började skriva, först bara för mig själv som en form av terapi, sedan med avsikten att lämna ett dokument för min familj, och slutligen med målet att nå ut bredare. Jag höll föredrag i slutna stödgrupper för våldsoffer, sedan för en bredare publik.
Responsen var överväldigande. Kvinnor i alla åldrar från hela landet skrev till mig för att dela sina egna berättelser om övergrepp och överlevnad, för att tacka mig för att jag gett röst åt erfarenheter som varit tystade så länge. Och när jag nu berättar min historia genom dessa videor, är det som om jag lägger ett frö i marken. Ett frö som ska växa, som ska blomma, som ska fortsätta att sprida sig långt efter att jag är borta.
Jag vet att mitt liv inte har varit lätt. Men jag vet också att varje dag är en seger över dem som försökte förstöra mig. Varje kvinna vi hjälper på föreningen, varje berättelse som delas, varje medvetenhet som väcks inför verkligheten av människohandel och våld mot kvinnor – allt detta är frön som kommer att fortsätta att växa långt efter att jag är borta. Och om du har stannat kvar ända till slutet av denna långa resa med mig, så betyder det att jag inte varit ensam om att tala, att mina ord hittar ett eko någonstans.
För det jag tagit med mig av allt detta är detta: det de gjorde mot dig är bara ett kapitel, inte hela boken. Du är inte bara det som hände dig. Du är också allt det som du överlevt, och allt det som du kan bli. Anna, min dotter, frågade mig en gång varför jag berättade min historia om och om igen, inför vem som helst som ville lyssna.
”För att någon där ute behöver höra den”, sa jag. ”För att någon där ute behöver veta att det finns en väg ut, att det finns ett liv efter allt detta. ”
Hon log mot mig, och i hennes ögon såg jag för första gången inte bara min dotter, utan en vuxen kvinna som formats av min berättelse, men som också skrivit sin egen. Och i den stunden förstod jag att detta var min slutgiltiga seger: att berättelsen om flickan som blev såld inte slutade i förtvivlan, utan i hopp.
Att den fortsatte genom dottern som var stark, genom barnbarnen som växte upp i frihet, genom alla kvinnor som hörde av sig och kom vidare. Att flickan som blev såld inte blev förstörd, hon blev förvandlad. Jag lämnade aldrig något mer än när jag lämnade mitt förflutna. Och när jag en dag lämnar den här världen, kommer jag att göra det med vetskapen att jag inte bara överlevde – jag levde.
För mig själv, för min Jimmy, för mitt barn, och för alla som kom efter mig. Det är allt jag någonsin behövt: att veta att min historia har betytt något, att mitt liv har haft mening. Att när jag är borta, kommer fröna jag sått att fortsätta växa. Och det är min sista önskan, mina raringar: att ni fortsätter berätta era egna historier.
För sanningen är att lyssna på andras smärta är det enda sättet att göra vår egen smärta betydelsefull. Var och en av oss sträcker oss efter något slags ljus, och när vi hittar det, när vi håller fast vid det och vägrar att släppa taget, kan vi förvandla inte bara våra egna liv, utan också andras. Det gör vi genom att vittna – genom att berätta sanningen om vad som hänt oss, genom att dela berättelsen om den natt då allt förändrades, och genom att hålla utkik efter nya vägar som tidigare verkat omöjliga. Du överlevde natten, kom ihåg det.
Och när morgonen kommer, så måste du bestämma dig för vem du vill vara när du kliver ut i ljuset. Var inte rädd för att vara stark, för att vara mjuk, för att vara du. För du har redan överlevt alla de saker som trodde att de skulle kunna förstöra dig. Och trots allt som hänt, är du fortfarande här, fortfarande du, fortfarande värd.
Det gjorde jag, mina raringar. Det gjorde jag.