När min fru berättade att hon var gravid, spelade jag den lyckligaste mannen i världen. Men sanningen var att jag redan visste att barnet inte kunde vara mitt. Jag hade genomgått en vasektomi för flera år sedan, långt innan jag ens träffade henne. Det var ett beslut jag tagit på egen hand, och jag hade aldrig berättat detaljerna för henne.
Det enda jag någonsin sagt var att jag aldrig skulle kunna göra henne gravid. Hon hade aldrig ifrågasatt det. Nu satt hon mitt emot mig vid middagsbordet, strålande av glädje, och berättade att hon skulle bli mamma. Hon pratade om hur hon sett fram emot att berätta för mig, hur hon bearbetat nyheten på egen hand i en månad innan hon vågade säga det högt.
Hon sa att hon var överväldigad till en början, men att hon nu var säker på att hon ville behålla barnet. Jag svalde och frågade hur långt gången hon var, med en röst som jag hoppades lät stadig. Mitt hjärta bultade i bröstet. ”Varför berättade du inte för mig tidigare?
” frågade jag. Hon ryckte på axlarna och log. ”Jag behövde tid att processa det själv. Men nu är jag redo.
Det här är en nystart för oss. ”
Jag påminde henne så lugnt jag kunde att vi från första början varit överens om att vi aldrig ville ha barn. Att det inte var en nyck, utan ett beslut vi hållit fast vid i alla år. Hon tittade på mig med en blick som fick mitt blod att isas.
”Planer ändras”, sa hon. ”Jag är gravid, och du måste vara med på det här, vare sig du vill eller inte. ”
Som om det vore så enkelt. Som om mina känslor, mina val och det liv vi byggt tillsammans inte betydde någonting längre.
Jag sa ingenting då. Jag spelade med. Men i mitt huvud snurrade allt. Det här är historien om hur jag lät min bror flytta in, hur jag tvingade fram en vänskap mellan honom och min fru som jag nu önskar att jag aldrig gjort, och hur jag till slut fick veta sanningen.
Sanningen som krossade allt. Min fru är hemmafru. När vi träffades arbetade hon som bagare och var riktigt duktig på det, men jobbet var stressigt och krävande. Efter att vi gifte oss valde hon att sluta för att fokusera på vårt hem och leva ett lugnare liv.
Hon bakar fortfarande tårtor då och då åt grannarna, till födelsedagar och små tillställningar. Jag är den som försörjer oss. Jag har ett stabilt, välbetalt jobb, och vi delar på allt ekonomiskt. Vi har ett gemensamt bankkonto, och allt vi tjänar och spenderar går genom samma pott.
Huset vi bor i köpte jag innan jag ens träffade henne. När vi gifte oss flyttade hon in hos mig, och vi har bott här sedan dess. Under årens lopp har jag ofta uppmuntrat henne att hitta ett jobb, även om det bara var deltid eller något flexibelt. Jag ville inte pressa henne, men jag trodde att det kunde vara bra för henne att ha något utanför hemmet.
En chans att träffa nya människor, utforska sina intressen eller tjäna lite extra pengar. Men varje gång vi pratade om det sa hon att hon trivdes som hemmafru. Det gav henne lugn och ro, och hon kände att hon hade kontroll över sin tid. Till slut respekterade jag hennes val.
Jag ville bara att hon skulle vara lycklig. Vi har aldrig haft barn. Vi planerade aldrig att skaffa några. Från första början var vi båda öppna med det.
När vi började dejta berättade hon att hon använde preventivmedel för att hon aldrig ville bli gravid. Hon var tydlig med att moderskap inte var något för henne. Jag sa att jag kände likadant. Jag har aldrig haft någon längtan efter barn heller.
Det var ett av få ämnen där vi alltid sett ögon mot ögon. Det har aldrig funnits någon tvekan eller ändrat uppfattning. Det är bara en del av vem vi är som par. Lyckligtvis hade jag genomgått en vasektomi flera år innan jag träffade henne.
Det var ett personligt val jag gjorde på egen hand. Jag har aldrig pratat med henne om det i detalj, för det verkade inte nödvändigt. Det enda jag sagt är att jag aldrig kommer att kunna göra henne gravid. Hon har aldrig frågat mer, och jag har aldrig sett ett behov av att ta upp det.
I början av året flyttade min bror in hos oss. Hans exfru hade kastat ut honom efter att hon fått reda på att han varit otrogen. Vad som gjorde det värre var att han varit otrogen med en tjugoettårig tjej. Ärligt talat var det både en besvikelse och äckligt att höra talas om.
Jag sa till honom hur dum och självisk jag tyckte att han var. För att vara rättvis var han inte en särskilt bra partner ens innan detta. Hans exfru berättade ofta för mig hur upprörd hon var över att han inte hjälpte till hemma och att han inte hade ett fast jobb. Hon försörjde honom både ekonomiskt och känslomässigt, men han valde ändå att svika hennes förtroende genom att vara otrogen.
Till en början var jag inte säker på att jag ville låta honom flytta in. Jag kände mig konfliktfylld på grund av allt han gjort, men han bad mig, sa att han inte hade någon annanstans att ta vägen. Hans exfru ville inte att han skulle bo kvar i deras hus, särskilt inte mitt under en skilsmässa. Mina föräldrar uppmuntrade mig också att hjälpa min bror.
Så efter att ha tänkt efter bestämde jag mig för att ge honom en chans. Min fru verkade inte ha några större invändningar när jag först tog upp det. Så sedan dess har min bror bott hos oss. Till en början trodde jag att det bara skulle vara under en kort tid medan han fick ordning på sitt liv.
Men månaderna gick, och jag insåg att han inte planerade att flytta ut inom kort. Jag har frågat honom flera gånger under de senaste månaderna om han kunde hitta ett eget ställe. Men varje gång kommer han med någon ursäkt för att stanna längre. Ibland handlar det om pengar.
Andra gånger om att han inte är redo än eller att han inte har någon annanstans att ta vägen. Det känns som att han bara undviker att flytta, och det börjar tära på mig. Innan min bror flyttade in var han och min fru aldrig riktigt nära. Faktum är att de knappt pratade med varandra, kanske några gånger här och där genom åren.
Min fru hade varit ärlig mot mig om hur hon såg på honom. Hon sa att även om min bror var väldigt attraktiv, så var han också raka motsatsen till pålitlig. Hon kallade honom för playboyns personifiering. Och ärligt talat passade den beskrivningen honom väl.
När min bror inte var gift, och innan han träffade sin exfru, var han med en ny tjej nästan varje dag. Han spenderade mycket pengar på fester, på att gå ut med dessa tjejer eller försöka imponera på dem. Min fru sa ofta till mig hur äcklad hon blev av hans beteende. Hon förstod inte hur någon kunde leva så.
Alltid jagande tjej efter tjej utan att tänka på någons känslor. Å andra sidan gillade min bror aldrig riktigt min fru heller. Ur hans synvinkel tyckte han att hon var för kontrollerande och att hon hade förändrat mig på sätt han inte godkände. Han brukade använda frasen ”gamla bojan” när han pratade om henne, vilket var hans sätt att säga att hon höll mig tillbaka eller begränsade min frihet.
Han trodde att jag inte var samma person längre efter att jag träffat henne. Han ville inte ens att jag skulle gifta mig med henne från början. Han tyckte att äktenskapet skulle binda mig och göra mitt liv mindre roligt. På grund av detta fanns det alltid en viss spänning mellan min bror och min fru, även innan han flyttade in.
När min bror först flyttade in var jag orolig för hur han och min fru skulle komma överens. Jag visste att de inte gillade varandra särskilt mycket tidigare, så jag var inte säker på om det skulle bli värre under samma tak. Och till en början blev det värre. Min fru kom ofta till mig med klagomål om min bror.
Eftersom han inte hade något jobb då var han hemma nästan hela dagarna. Istället för att söka arbete eller hjälpa till hemma, spelade han mest tv-spel eller lyssnade på hög musik. Det gjorde det svårt för min fru att koppla av eller njuta av lugnet i huset. Dessutom var han inte särskilt städad.
Han städade inte efter sig alls. Smutsiga tallrikar lämnades i diskhon och tvätten låg i högar på golvet. Istället för att ta hand om dessa saker själv förväntade han sig att min fru skulle göra det åt honom. Det kändes som att hon togs för given, och det gjorde bara spänningen mellan dem värre.
Jag försökte stötta båda två, men det var en svår situation att hantera. Efter att ha hört min frus ständiga klagomål ville jag verkligen att min bror skulle flytta ut så snart som möjligt. Men eftersom det var tydligt att han inte skulle ge sig av inom kort, bestämde jag mig för att ta ett annat grepp. Jag bad honom åtminstone att skärpa sig och börja lyssna på min fru.
Han bodde trots allt i vårt hem som gäst, och det innebar att han behövde följa vissa grundregler och respektera henne. Min bror var inte nöjd med att behöva göra detta, men han hade inte mycket val. Jag uppmuntrade honom också att försöka bygga en bättre relation med min fru, att komma på hennes goda sida och åtminstone bli någon hon kunde stå ut med. Jag gjorde det mycket tydligt att han inte kunde stanna här för alltid om min fru inte gillade honom eller kände sig bekväm med att han bodde här.
Jag tror att det är huvudorsaken till att han började försöka knyta an till henne och anstränga sig. Jag pushade dem båda mot varandra, hoppades att de skulle komma bättre överens, men nu ångrar jag det djupt. Sakta men säkert började saker och ting mellan min bror och min fru förbättras. Med tiden lättade de upp runt varandra och tillbringade till och med tid tillsammans.
Min bror visade henne hur man spelade några av hans tv-spel. Hon spelade med honom ibland. Det var överraskande att se henne bli intresserad av något han älskade, och de hade faktiskt roligt tillsammans. Hon började också ta med honom på sina dagliga löprundor.
Till en början förväntade jag mig inte att hon skulle vilja ha sällskap, men hon verkade tycka om att ha honom med sig när hon tränade. Även när hon gick ut för att handla mat, bjöd hon in honom att följa med. Det blev tydligt att deras relation sakta höll på att bli mer vänskaplig. Ibland när jag kom hem från jobbet hittade jag min fru och min bror sittande tillsammans, delande ett glas vin och småpratande som gamla vänner.
Det var konstigt i början, men jag kunde se att de verkligen kom bättre överens än jag förväntat mig. Det var faktiskt trevligt och lite sött att se min fru och bror komma så bra överens. Det kändes som att de äntligen bröt isen och blev vänner. Men allt eftersom tiden gick började saker och ting kännas lite konstiga.
Min bror började veta mer om min frus dagliga rutiner och scheman än jag gjorde, vilket överraskade mig. Det kändes som att de utvecklat ett band som var djupare än jag förväntat mig. Jag märkte också att min fru började laga bara den mat som min bror gillade. Hon verkade inte bry sig så mycket om vad jag föredrog längre, vilket fick mig att känna mig utanför vid middagsbordet.
Det var som om min bror hade blivit hennes prioritet när det gällde måltider. Ännu mer upprörande var att de två började gå ut och äta eller titta på film tillsammans, bara de två, och de använde mitt kreditkort för att betala för allt. Min fru började dessutom köpa dyra kläder och presenter till min bror, återigen debiterat allt på mitt kort utan att ens prata med mig om det. Det började kännas som att de agerade som ett team och lämnade mig vid sidlinjen, och det gjorde mig obekväm.
Saker och ting nådde sin kulmen en helg när jag vaknade och inte kunde hitta varken min fru eller min bror någonstans i huset. Jag var lite förvirrad, så jag ringde min fru för att fråga var de var. Hon berättade att de var på väg till stranden tillsammans. Att höra det chockade mig.
Det här var inte vilken strand som helst. Det var en lång bilresa bort. Min fru och jag hade faktiskt planerat att åka dit tillsammans ett tag. Jag frågade henne varför hon inte väckte mig så att jag kunde följa med.
Hennes svar gjorde mig bara mer upprörd. Hon sa att hon och min bror trodde att jag förmodligen skulle vilja slappna av hemma den helgen och inte ville störa mig. Jag tyckte att ursäkten var frustrerande och svår att acceptera. Varför skulle min fru välja att åka till stranden med min bror och lämna mig hemma?
Det kändes fel och obekvämt. Senare på kvällen, när min fru äntligen kom hem, verkade hon rejält berusad. Det tog inte lång tid innan jag insåg att de båda haft en fantastisk dag på stranden och att allt var betalat med mina pengar. Min bror berättade till och med entusiastiskt hur trevlig hela dagen hade varit, som om det var en speciell behandling bara för dem.
Ärligt talat kändes det som att de hade varit på en dejt tillsammans, med min bil och mitt kreditkort som finansierade allt. Det var då jag visste att jag var tvungen att sätta ner foten. Jag tog tillbaka mitt kreditkort från min fru och berättade att jag från och med nu skulle ge henne en fast summa pengar att spendera på sig själv, och att jag skulle sköta matinköpen själv. Hon behövde inte kortet längre.
Om hon behövde kortet för några utgifter, var hon tvungen att prata med mig först. Jag ville se till att hon inte kunde använda mina pengar bakom min rygg längre. När det gällde min bror var jag mycket bestämd. Jag påminde honom tydligt om att han behövde hitta ett jobb och flytta ut så snart som möjligt, för jag var inte bekväm med att han bodde i mitt hus längre.
Jag gjorde klart att detta inte var en begäran, utan något han var tvungen att göra omedelbart. Det var då både min fru och min bror började argumentera med mig. De sa att det var orättvist att bara ta bort kreditkortet och be min bror att flytta ut så plötsligt. Min bror sa att han fortfarande behövde mer tid för att få ordning på saker.
Min fru anklagade mig för att vara avundsjuk och småaktig. Hon tyckte att jag överreagerade och gjorde en stor sak av ingenting. Jag sa till dem båda att de kunde säga vad de ville, men mitt beslut var taget. Jag tänkte inte ändra mig.
Jag gav min bror exakt en vecka på sig att packa och flytta ut, för jag var klar med att vara hans plånbok. Jag gjorde klart att nog var nog. Under den veckan gjorde min bror allt han kunde för att få mig att ändra mig. Han försökte be om mer tid, lovade att hitta ett jobb snart.
Han involverade till och med mina föräldrar i hopp om att de skulle övertala mig att låta honom stanna lite längre. Men ärligt talat spelade inget av det någon roll för mig. Jag hade bestämt mig, och jag var fast besluten att få ut honom ur huset på ett eller annat sätt. Dagen då min bror äntligen flyttade ut fastnade jag på kontoret sent på kvällen.
När jag kom hem var min bror borta, och jag hittade min fru sittande ensam, gråtandes tyst medan hon smuttade på sitt vin. Jag kunde se att något var fel, så jag frågade försiktigt om något hade hänt. Det var då hon bröt ihop och började berätta hur hemsk hon tyckte att jag var som kastat ut min bror. Hon sa att han var ett så stort stöd i hennes liv och att hon inte förstod varför jag var så hård.
Jag påpekade för min fru att min brors vistelse hos oss bara var tänkt att vara tillfällig från början. Det var alltid planen att han skulle flytta ut efter några månader. Jag påminde henne om att han är vuxen och borde kunna klara sig själv. Så jag förstod inte varför hon var så upprörd över att han flyttade.
Sedan frågade jag henne direkt om det pågick något mellan henne och min bror. Jag sa att det var den enda förklaring jag kunde komma på till varför hon var så känslosam och upprörd över att han flyttade ut. När hon hörde det tappade hon fullständigt humöret. Hon skrek åt mig och sa hur äckligt det var att jag ens föreslog något sådant.
Hon sa att mitt sinne var i smutsen och att jag inte ens borde våga tänka sådana hemska saker om henne. Sedan, bara två veckor senare, hände något helt oväntat. Jag kom hem från jobbet och blev förvånad över att se att min fru hade lagat middag åt mig. Det överraskade mig, för ända sedan min bror flyttade ut hade hon varit ett enda kaos.
Tyst, distanserad och knappt pratat med mig. Men idag såg hon annorlunda ut. Hon verkade glad, nästan upprymd, som sitt gamla jag igen. Hon frågade hur min dag hade varit och verkade verkligen intresserad av att prata.
För första gången på veckor kändes det som att saker och ting äntligen höll på att lugna ner sig, som att vi började återknyta kontakten och återvända till något slags normalt tillstånd. Jag lät mig själv slappna av under middagen och tänkte att det värsta var över och att vi äntligen kunde gå tillbaka till hur det var innan min bror flyttade in. Men sedan, från ingenstans, släppte hon en bomb. Hon berättade att hon var gravid.
Ja, gravid. Jag kunde inte tro vad jag hörde. Jag bara stirrade på henne i några ögonblick, helt chockad, och försökte bearbeta vad hon just sagt. Mitt huvud snurrade.
Hon satt där och log, såg genuint lycklig och känslosam ut, och började prata om hur glad hon var över att få vårt barn. Hon sa att hon såg fram emot att bli mamma och att det kändes som en ny början för oss. Men medan hon pratade kunde jag bara tänka på sanningen, något hon inte kände till. Jag hade genomgått en vasektomi för år sedan, långt innan jag ens träffade henne.
Det fanns ingen chans, absolut ingen, att jag kunde göra någon gravid. Så jag visste redan utan tvekan att detta barn inte var mitt. Ändå sa jag ingenting i det ögonblicket. Jag skrek inte.
Jag anklagade henne inte. Istället höll jag mig lugn och spelade med. Jag frågade hur långt gången hon var och försökte hålla rösten stadig, även om hjärtat bultade i bröstet. Jag behövde höra vad hon skulle säga härnäst innan jag bestämde vad jag skulle göra.
Hon berättade att hon faktiskt fått reda på att hon var gravid förra månaden, men hållit det hemligt för mig. När jag frågade varför hon inte berättade tidigare sa hon att hon behövde tid att bearbeta det på egen hand och fundera över hur hon kände. Hon erkände att hon var överväldigad till en början, men nu var hon säker på att hon ville behålla barnet. Jag påminde henne så lugnt jag kunde att jag från början varit väldigt tydlig med att jag aldrig velat bli far.
Det var något vi alltid varit överens om. Det var inte bara en tillfällig preferens. Det var ett beslut vi båda tagit och hållit fast vid i alla dessa år. Men hon tittade på mig och sa: ”Planer ändras.
Jag är gravid, och du måste vara med på det här, vare sig du vill eller inte. ”
Som om det var allt som behövde sägas. Jag var fullständigt tagen på sängen. Sättet hon pratade om det på, som om det inte var någon stor sak, gjorde mig ännu mer upprörd.
Det var som om mina känslor, mina val och det liv vi kommit överens om inte längre betydde något. Jag satt där, mållös. Jag visste att jag inte kunde ta på mig faderskapet för detta barn, för jag var ganska säker på att det inte ens var mitt. Många har påpekat att man i sällsynta fall kan bli gravid även efter en vasektomi.
Jag uppskattar informationen och de olika perspektiven. I mitt fall är jag hundra procent säker på att så inte är fallet. Varför berättade jag aldrig för min fru om vasektomin? För att det är något väldigt personligt för mig.
Det var inte så att jag medvetet dolde det. Vasektomin var ett beslut jag tog långt innan jag träffade min fru. Det var rätt val för mig eftersom jag aldrig velat bli far. Jag ville kunna vara intim med mina partners utan att oroa mig för graviditet.
Det handlade om att vara säker utan oväntade konsekvenser. De som frågar hur jag inte kunde misstänka att min bror och min fru hade en affär bör förstå detta: mitt liv är inte en Hollywoodfilm. Jag märkte att deras beteende var lite konstigt och ovanligt, men jag såg aldrig några verkliga bevis på att något pågick mellan dem. Familjemedlemmar kan väl vara nära?
Syskon och svågrar kan umgås och komma bra överens, men så nära att det faktiskt var en affär? Det hade aldrig ens slagit mig. Jag trodde bara inte att det var möjligt. Så jag misstänkte ingenting.
Så dum jag var. Sluta anklaga mig för att jag lät min bror flytta in. Ärligt talat ville jag inte låta honom flytta in när han först frågade. Jag visste att han gjort dåliga val, särskilt med otroheten och allt annat, och jag var orolig att han skulle orsaka problem.
Men han bad mig, sa att han inte hade någon annanstans att ta vägen. Mina föräldrar tyckte också synd om honom. Hans exfru hade kastat ut honom under skilsmässan, och han var helt ensam. Vi trodde att om han fick en tillfällig plats att bo på, skulle det hjälpa honom att komma på fötter igen.
Vid den tiden trodde jag att det bara skulle vara en kort period. Jag trodde att han skulle hitta ett jobb snabbt och flytta ut snart. Tyvärr gick det inte som planerat. Det dröjde inte länge innan hans vistelse hos oss började skapa spänningar och problem som jag inte var beredd att hantera.
I efterhand önskar jag att jag varit fastare från början, men jag försökte hjälpa min familj i en svår situation. Det har gått ett tag sedan jag senast uppdaterade. Under de senaste månaderna har min fru inte slutat prata om hur glad hon är över att vara gravid. Hon pratar om det hela tiden, hur mycket hon ser fram emot att träffa vårt barn och hur mycket hon ser fram emot att bli mamma.
Några föreslog att jag borde kolla hennes telefon för att se om något pågick bakom min rygg. Jag ville inte inkräkta på hennes integritet, och ärligt talat var jag rädd för att få reda på sanningen. Men jag insåg att jag behövde solida bevis innan jag kunde fatta beslut om att skiljas från henne. Eftersom hon var gravid visste jag att hon lätt kunde berätta vilken historia hon ville och försöka framstå som oskyldig.
Jag behövde bevis, något verkligt och obestridligt. Så jag gick igenom hennes telefon, och det jag hittade chockade mig så mycket att jag nästan ville bränna ut mina ögon. Det fanns flera intima bilder på henne och min bror. Bilder som tydligt visade att de var mer än bara nära släktingar eller vänner.
Att se de bilderna var som en knytnävsslag i magen. Jag kunde inte tro vad jag höll i mina händer. Det gjorde mer ont än jag förväntat mig, och det gjorde allt så mycket tydligare. Det som gör mest ont är att veta att min bror och min fru legat med varandra flera gånger, och att det ibland till och med hände i mitt eget sovrum.
De hade hemliga skämt och konversationer sinsemellan, även när jag var hemma. När jag fick reda på de meddelandena och sättet de pratade på, kände jag mig som en fullständig utomstående i mitt eget hus. Det var smärtsamt att inse att de hade en dold värld som inte inkluderade mig alls. Nu har jag absolut ingen tvekan i mitt sinne om att min fru är gravid på grund av min bror.
Det är därför allt känns fel och förvirrande. Även om hon fortfarande pratar med min bror, verkar han inte vilja ha mycket med henne att göra längre. Från vad jag har fått reda på har min bror börjat dejta någon ny. Han svarar knappt på min frus sms eller försöker hålla kontakten.
Det som gör det ännu svårare är att min fru inte har berättat för honom om graviditeten. Jag tror att hon innerst inne vet att min bror inte kommer att vara redo att ta hand om henne eller barnet. Hon verkar räkna med att jag ska vara den som försörjer dem, även om hela situationen är hennes fel. Det känns som att hon planerar att få mig att uppfostra ett barn som inte är mitt, samtidigt som hon låtsas att hon aldrig svikit mig genom att sova med min bror.
Men jag tänker inte låta det hända. Jag planerar att träffa en advokat mycket snart för att förstå vad mina alternativ är. Min fru och jag skrev aldrig på ett äktenskapsförord när vi gifte oss, och jag har många tillgångar som jag behöver skydda innan jag kan lämna henne. Jag vill inte ge min otrogna fru mer pengar eller resurser än hon redan tagit.
Ärligt talat förtjänar hon och det barnet att hamna på gatan med min misslyckade bror, inte under mitt tak eller mitt namn. Jag är klar med att vara en dåre. Jag kommer att kämpa med näbbar och klor för att inte ge en enda krona till den otrogna, lögnaktiga ormen. Det har gått ett tag sedan jag senast uppdaterade.
Jag bestämde mig äntligen för att lämna min fru, men jag väntade på rätt tillfälle. Jag ville se till att allt var planerat noggrant innan jag tog ett så stort steg. Hennes beräknade förlossningsdatum är precis runt hörnet. Min fru åkte för att hälsa på sina föräldrar i några dagar.
Medan hon var där packade jag alla hennes saker i kartonger. Tidigt på morgonen tog jag alla kartonger och lämnade dem på hennes föräldrars veranda. Ovanpå kartongerna lade jag en mapp med viktiga dokument. I mappen inkluderade jag skilsmässopapperen, de medicinska dokumenten som bevisade att jag genomgått en vasektomi för år sedan, något hon aldrig känt till, och utskrifter av konversationerna mellan henne och min bror som visade henne att jag visste vad hon gjort.
Jag skrev inga ytterligare förklaringar eller anteckningar till henne, bara de papperen. Ungefär en timme efter att jag kommit hem måste min fru och hennes föräldrar ha hittat kartongerna, för de började ringa mig oavbrutet. Min fru skickade meddelande efter meddelande där hon sa att jag inte hade rätt att plötsligt kasta ut henne utan förklaring, särskilt inte vid en så sårbar tidpunkt i hennes liv, precis innan barnet skulle födas. Hon hävdar att textmeddelandena mellan henne och min bror inte bevisar någonting och att de bara hade lite kul ihop.
Hon fortsätter att säga att trots min vasektomi är barnet hon bär definitivt mitt. Hennes far har också hört av sig till mig och sagt att även om han inte kände till otroheten tidigare, så tycker han fortfarande att jag inte borde skilja mig från henne. Han säger att min fru och hennes barn fortfarande är mitt ansvar, och att jag som man måste kliva fram och ta hand om dem. Jag sa till min svärfar bestämt och tydligt att även om jag förstår att han känner sig beskyddande över sin dotter, kommer jag inte att ta ansvar för någon som svikit mig och visat respektlöshet mot vårt äktenskap.
Ingen man borde vara skyldig att ta hand om en annan mans barn. Jag sa till honom att han behövde ha ett långt samtal med sin vuxna dotter om hennes otrohetsvanor istället för att försöka få mig att ta ansvar. Jag har också sagt mycket tydligt till min fru att hon inte ska kontakta mig mer. Från och med nu kommer all kommunikation mellan oss att ske genom våra advokater.
Jag har gjort klart att alla försök att nå mig direkt kommer att ignoreras. Det är det enda sättet att hålla saker och ting lugna och professionella när vi går vidare. Den här veckan avslöjade jag också min frus affär med min bror för mina föräldrar. Jag samlade alla textmeddelanden mellan min fru och min bror, de meddelanden som visar att de haft en affär bakom min rygg, och skickade dem till mina föräldrar för att se till att de kände till hela sanningen.
Jag berättade också att min fru för närvarande är gravid med min brors barn. Mina föräldrar var fullständigt äcklade av nyheten. De kunde inte tro att deras egen son kunde göra något så hemskt. Min bror fick utstå hårda ord från båda två.
Min mor var så sårad och arg att hon sa att hon aldrig vill se hans ansikte igen så länge hon lever. Hon sa att hon aldrig skulle kunna förlåta honom för vad han gjort mot sin egen bror. Sedan dess har min bror försökt kontakta mig, försökt undvika ansvar och skylla ifrån sig. Han hävdar att han känner skuld över allt, men att han inte vill bli far.
Jag sa till honom att han kan dra åt skogen, och att jag inte har något intresse av att ha med honom eller hans ursäkter att göra. Jag gjorde klart att mitt ex definitivt kommer att kräva underhållsstöd från honom, så han bättre förbereder sig. Ärligt talat förtjänar de varandra.