Saken var att jag aldrig lärde mig att sluta med månadspajen. Tjugotre år hade jag bakat den, samma recept, samma torsdag, samma tid på eftermiddagen, för Julian brukade säga att det var det godaste han någonsin ätit, och vissa vanor håller man fast vid inte för att de är praktiska utan för att de är den enda tråd som fortfarande leder tillbaka till någon man förlorat. Margaret brukade skaka på huvudet åt mig när hon såg mig mäta upp mjölet. Hon sa att jag var en dåre, att Julian var vuxen nu, att han hade eget hem och eget liv och att jag inte behövde hålla fast vid någonting på det där viset.
Men hon förstod inte. Ingen förstod riktigt. De såg en gubbe som stod vid köksbänken och knådade deg, men det jag egentligen gjorde var att hålla kvar något som redan var på väg att glida ur mina händer. När telefonen ringde den där torsdagen stod jag med händerna i mjölet och övervägde att låta den ringa ut.
Det var en kväll i november, mörkret hade redan lagt sig tungt över huset och regnet smattrade mot fönstret i köket. Men det var något med hur den ringde, tredje signalen, fjärde, som fick mig att torka av händerna på förklädet och lyfta luren. Det var Savannah. Jag kände igen hennes röst direkt, den där välmodulerade professionella tonen hon använde när hon pratade med kunder och som hon alltid glömde att dra ner när hon pratade med mig.
Hon sa att hon var ledsen att störa, att hon visste att det var sent, men att de behövde prata. Hon sa att Julian hade bett henne ringa, att han var för upptagen med något på jobbet, att det var viktigt. Och sedan sa hon orden som fick allt annat att stanna: hon sa att de behövde låna en av lastbilarna, den stora, att Julian skulle hämta den i morgon bitti om jag kunde ha den redo vid depån. Jag stod kvar vid telefonen länge efter att hon lagt på.
Utanför fortsatte regnet. Jag tänkte på Julian, på hur han var som liten, hur han hade kommit in i världen röd i ansiktet och rasande, som om han hade starka åsikter om förseningen, och hur sjuksköterskan hade lagt honom i mina armar och hur hela min kropp hade stannat av på ett sätt som den aldrig gjort förut och aldrig gjort om sedan dess. Jag tänkte på alla nätter jag hade kört, på alla mil, på alla gånger jag hade suttit i mörkret i hytten och väntat på att lugnet skulle komma tillbaka innan jag vred om nyckeln. Det är något de flesta inte förstår med att köra för sitt uppehälle.
När något går fel på vägen, en punktering, en trailer som slår i sidled, svart is klockan två på natten, är det första du gör inte att få panik. Det första du gör är att köra åt sidan och sitta med det. Jag körde till depån den kvällen. Inte för att jag behövde, utan för att jag ändå inte hade kunnat sova.
Depån låg i utkanten av stan, ett platt grått område med asfalt och stängsel och en enda lykta som surrade när natten var tyst. Jag ställde mig vid staketet och tittade på lastbilen, den stora tyska maskinen med den tysta motorn och de 390 hästkrafterna under huven. Hon stod där som ett djur som väntar. Jag tänkte på alla de där åren, på alla de där farbröderna som kom in på depån och frågade om jag inte skulle lägga av snart, om jag inte hade tjänat tillräckligt, om jag inte hade något bättre för mig än att sitta i en hytt hela nätterna.
Jag brukade skaka på huvudet och säga att jag gillade lugnet. Och det gjorde jag. Men det var inte hela sanningen. Inget jag sa om mig själv var någonsin hela sanningen, och jag hade lärt mig att leva med det.
Nästa morgon kom Julian klockan kvart över två. Jag hörde bilen innan jag såg den, hörde hur den saktade in på gruset utanför depåbyggnaden, hur motorn gick på tomgång en lång stund innan den tystnade. Han satt kvar i bilen en lång stund. Jag stod vid fönstret i kontoret och tittade på honom genom den smutsiga rutan.
Han hade på sig en kavaj över en öppen skjorta, den sortens klädsel som ser avslappnad ut för människor som aldrig har ägt en klädkod och som omsorgsfullt konstruerad för alla andra. Han såg trött ut. Han såg ut som en man som inte hade sovit på flera nätter, och något i mig vred sig när jag såg det, för jag kände igen det där uttrycket. Jag hade burit det själv tillräckligt många gånger.
Han kom in genom dörren utan att knacka. Stannade mitt på golvet. Tittade på mig med blicken hos en man som har övat på ett tal och som fortfarande inte vet om han kommer att kunna genomföra det. Pappa, sa han.
Jag behöver be om en sak till. Jag sa ingenting. Jag stod bara kvar vid fönstret med armarna i kors och väntade. Det är inte för mig, sa han.
Det är för Leo. Det är något i skolan, en grej, en utställning, och de har byggt ihop allt det där med paneler som ska belysas underifrån, och jag lovade honom att jag skulle hämta dem. Men jag har kundmöten hela morgonen och Savannah har kursgård hela dagen, och det finns ingen annan som kan. Hans röst sprack lite på slutet, och han tystnade.
Han stod där med händerna i fickorna och såg på mig med blicken hos en man som vet att han ber om något stort och som inte är säker på att han har rätt att be om det. Jag såg på honom en lång stund. Jag tänkte på alla de där åren, på alla de där gångerna han hade bett om saker och jag hade gett honom dem utan att fråga varför. Jag tänkte på hans mamma, på Margaret, på hur hon brukade säga att jag var för snäll, att jag lät honom komma undan med för mycket, att jag aldrig lärde honom vad det kostar att faktiskt äga något.
Men hon hade fel. Jag visste exakt vad det kostade. Jag hade betalat det i trettio år med nätter, med sömn, med delar av mig själv som jag aldrig fått tillbaka. Och jag skulle göra om det.
Jag skulle göra om varenda sekund av det om det innebar att han aldrig behövde veta hur mycket det egentligen kostade. Visst, sa jag. Ge mig adressen. Leo stod vid ytterdörren när jag kom fram.
Huset var stort, vitt, med pelare vid entrén och en garageuppfart som var dubbelt så bred som hela min tomt. Det låg i ett område där tomterna var så stora att man kunde stå på den ena verandan och se ända in på den andra, men där grannarna ändå var tillräckligt långt borta för att man aldrig behövde prata med dem om man inte ville. Leo måste ha sett mig från fönstret, för han var ute innan jag hann stänga av motorn. Han sprang över gräset med en jacka som inte var stängd och skor som inte var knutna och ryckte upp bildörren innan jag ens hunnit kliva ur.
Morfar, sa han. Du kom. Han lät förvånad. Inte besviken, inte arg, bara uppriktigt förvånad över att jag faktiskt hade dykt upp.
Och det var först då, när jag såg den där förvåningen i hans ögon, som jag insåg hur lång tid det hade gått sedan jag senast hade gjort något som han hade räknat med att jag skulle göra. Såklart jag kom, sa jag. Du sa att du behövde hjälp. Han log, och det där leendet gjorde något med mitt bröst som jag inte var beredd på.
Han var nio år gammal, lång och gänglig med mörkt hår som stod åt alla håll, och han hade mina ögon. Han hade haft mina ögon sedan han föddes, och varje gång jag såg dem bli ännu lite äldre, ännu lite mer medvetna om världen, kändes det som om någon drog åt ett skruvstäd kring mitt hjärta. Pappa sa att du kunde hämta panelerna, sa han medan vi gick mot huset. De är i garaget.
Jag kan visa dig. Han pratade hela vägen in genom huset. Pratade om skolprojektet, om paneler och ljus och en display som skulle sitta ihop på något sätt som han försökte förklara men som jag inte riktigt hängde med på. Jag nickade och sa "jaha" och "jaså" på rätt ställen, men egentligen tittade jag på honom.
Tittade på hur han rörde sig genom det där stora huset med självklarheten hos någon som aldrig behövt oroa sig för något och som inte visste att det fanns människor som oroade sig hela tiden. Savannah mötte oss i köket. Hon stod vid bänken med en kaffekopp i handen och såg på mig med det där leendet som hon använde i professionella sammanhang, det där leendet som inte nådde ögonen. Colt, sa hon.
Tack för att du kunde komma. Vi uppskattar det verkligen. Det är ingen fara, sa jag. Julian sa att det var bråttom.
Ja, sa hon. Det är det. Men du behöver inte lasta det själv, jag har bett en av killarna från företaget att komma förbi med en gaffeltruck. Jag skakar bara om det, sa jag.
Det är inget. Hon såg på mig en lång stund med den där blicken hon hade, den som fick mig att känna mig som om hon kunde se rakt igenom allt jag någonsin försökt dölja. Hon hade alltid haft den blicken, även när Julian först tog med henne hem för att träffa oss, även när hon var ung och mjuk och log på ett sätt som fick Julian att se ljusare ut än jag någonsin sett honom. Jag hade tyckt om henne då.
Jag hade tänkt att hon var bra för honom, att hon var stadig, att hon skulle få honom att växa upp. Och hon hade varit bra för honom. Det var bara det att ingen av oss hade räknat med vad som skulle hända när han väl växte upp. Leo visade mig garaget.
Panelerna var precis där han sa att de skulle vara, stora, platta, inslagna i skyddsplast och liggande mot väggen. Jag stod där och tittade på dem en lång stund. De var fina, verkligen fina, med en blank yta som reflekterade ljuset på ett sätt som fick rummet att kännas större än det var. Leo pratade fortfarande, hoppade från ett ämne till ett annat, och jag lyssnade med ena örat medan jag lyfte den första panelen för att känna tyngden.
Det var då jag såg den. Den stod lutad mot en hylla längst in, bakom en hög med gamla målburkar och en sönderkörd gräsklippare. En låda. En vanlig brun kartong, nertryckt på ovansidan så att den var platt, och på sidan stod det något i min handstil.
Jag kände igen den där handstilen direkt. Jag skulle känna igen den var som helst, hur gammal som helst, för det var jag som hade skrivit den. Jag satte ner panelen. Leo pratade fortfarande.
Savannah stod någonstans bakom mig i dörröppningen, men jag hörde inte vad hon sa. Jag gick bara fram till hyllan och lyfte upp lådan. Den var lättare än jag hade förväntat mig. Den kändes nästan tom, och när jag vände på den föll några papper ut, papper som var vikta på mitten och hölls ihop med ett gummiband som var så torrt att det gick sönder när jag rörde vid det.
Colt? Savannahs röst lät annorlunda nu, inte professionell längre, utan försiktig. Colt, är allt okej? Jag svarade inte.
Jag kunde inte. För jag stod där med papperen i handen och tittade på den översta sidan, på brevhuvudet som jag kände igen lika väl som min egen spegelbild, och jag kunde inte minnas när jag senast hade andats ordentligt. Det var ett kontrakt. Ett gammalt kontrakt, gulnat och stämpelförsett och undertecknat med min namnteckning bredvid en rad andra namnteckningar.
Jag vände på det och läste igenom det en gång, sedan en gång till. Orden studsade mot mig som hagel mot plåt, men innebörden trängde igenom ändå. Det stod att jag, genom detta dokument, överlät äganderätten till min del av transportföretaget till ett bolag som jag aldrig hade hört talas om, ett bolag som hette något med Vance Logistics, och att jag gjorde det utan ersättning, som en gåva. Jag vände bladet.
Där var ett till. Och ett till. Alla likadana, alla med samma datum, alla med samma namnteckningar, alla med samma ord som jag aldrig hade satt ihop i mitt huvud men som ändå lät som om de kom från någon annan. Någon sa mitt namn.
Savannah, tror jag. Eller Leo. Det spelade ingen roll. Jag stod bara där med papperen i handen och försökte förstå vad jag såg, försökte förstå hur jag kunde ha skrivit under något som jag inte kom ihåg att jag någonsin hade skrivit under, hur jag kunde ha gett bort allt jag byggt upp utan att ens minnas att jag hade gjort det.
Sedan kom Julian in genom garagedörren. Han stannade tvärt när han såg mig. Han såg papperen i min hand, såg Savannahs ansikte, såg Leos förvirrade blick, och något i hans eget ansikte föll isär. Det där uttrycket som jag sett en enda gång förut, den där kombinationen av skräck och skam och något annat som jag inte kunde sätta ord på, som om han hade blivit påkommen med handen i något han inte borde ha rört.
Pappa, sa han. Det är inte vad du tror. Jag sa ingenting. Jag stod bara där med papperen i handen och tittade på honom, på min son, på mannen som jag hade kört genom trettio års nätter för att han aldrig skulle behöva vara rädd för någonting, och jag försökte förstå när det hade gått så snett.
Det är inte vad jag tror? sa jag till slut. Mitt röst lät konstig i mina egna öron, platt och tunn, som om den kom från långt håll. För jag vet inte vad jag ska tro, Julian.
Jag vet inte vad jag ska tro när jag står här i ditt garage och håller i ett kontrakt som säger att jag gav bort allt jag ägde utan att minnas att jag gjorde det. Han tog ett steg framåt. Sedan ett till. Hans ansikte var blekt under den där kavajen, och jag såg honom svälja hårt innan han talade.
Jag kan förklara, sa han. Snälla, pappa, låt mig förklara. Det var inte meningen att du skulle få reda på det så här. Det var aldrig meningen.
Då får du gärna börja, sa jag. För just nu har jag svårt att förstå hur något av detta är möjligt. Han såg på Savannah. Hon skakade lätt på huvudet, och jag kunde inte avgöra om det betydde "gör det inte" eller "jag sa ju det" eller något helt annat.
Sedan drog han handen genom håret och började prata. Det var för företaget, sa han. För vårt företag. För det vi byggde upp tillsammans.
Kommer du ihåg när du fick hjärtinfarkten? Den där sommaren, för tio år sedan? Jag kom ihåg. Jag kom ihåg alltför väl.
Sittande i en stol på akuten med slangar i armarna och Margaret som satt bredvid med samma uttryck som hon hade haft när Julian föddes, som om hon försökte hålla ihop allting med ren viljestyrka. Du var borta i sex månader, sa Julian. Sex månader. Och när du kom tillbaka var du inte samma.
Du kunde inte köra långa pass, kunde inte sova på nätterna, kunde inte lita på att kroppen skulle hålla om du blev sittande för länge vid ratten. Jag var tvungen att göra något. Jag var tvungen att se till att företaget överlevde. Så du tog över det, sa jag.
Du och Savannah och några advokater som jag tydligen skrev på saker för utan att läsa dem. Han skakade på huvudet. Jag skrev på allt. Jag ordnade allt.
Pappa, du var sjuk, du var inte närvarande, du skrev på det jag lade framför dig för att du litade på mig. För att du alltid litade på mig. Och jag lovade mig själv att jag skulle ta hand om det, att jag skulle bygga vidare på det du skapat, att jag skulle göra dig stolt. Och det har jag gjort.
Titta på allt det här, pappa. Titta på det här huset, titta på det här företaget. Det här är vad jag har byggt. Vad vi har byggt.
Jag såg mig omkring i garaget. Såg de dyra bilarna, den dyra utrustningen, den där stora vackra världen som min son hade byggt åt sig själv. Och sedan såg jag på papperen i min hand igen. Du ljög för mig, sa jag.
Inte bara en gång. Utan i tio år. Varenda gång du sa att du behövde låna en lastbil, varenda gång du sa att du behövde hjälp med något, varenda gång du log mot mig och kallade mig pappa, visste du att du ägde allt jag någonsin haft. Och du sa ingenting.
Det var inte så det var, sa han, men rösten sprack på slutet. Hur var det då? sa jag. Förklara det för mig.
Förklara hur det är okej att stjäla sin egen fars liv utan att säga ett ord. Jag stjäl inte, sa han. Du gav mig det. Du gav mig allt frivilligt, pappa.
Du sa att du litade på mig. Du sa att du visste att jag skulle göra rätt. Och jag litade på dig, sa jag. Det gjorde jag.
Jag litade på dig mer än jag litade på någon annan i hela världen. Och du utnyttjade det. Vi stod där i garaget och stirrade på varandra. Savannah hade tagit Leo i handen och backat mot dörren, och jag hörde henne säga något till honom, något om att gå in och vänta i sitt rum.
Leo gick motvilligt, men han tittade på mig över axeln med en blick som var alldeles för gammal för hans nio år. Pappa, sa Julian med låg röst. Jag är ledsen. Jag är så fruktansvärt ledsen.
Jag vet att det inte ursäktar något, men jag ville aldrig att du skulle få reda på det så här. Jag ville berätta för dig. Jag försökte berätta för dig så många gånger, men jag visste inte hur. Jag visste inte hur jag skulle säga till dig att jag var rädd, att jag var rädd för att förlora dig, att jag var rädd för att du skulle tycka att jag inte var tillräckligt bra, att jag inte var den son du ville ha.
Julian, sa jag. Och han tystnade. Tittade på mig med blicken hos en man som väntar på att få höra domen. Jag har aldrig velat ha en annan son än dig, sa jag.
Aldrig. Inte en enda sekund. Du tror att jag är besviken på dig, men det är det dummaste jag någonsin hört. Jag är stolt över dig, Julian.
Jag är stolt över mannen du har blivit, över pappan du är, över allt du har byggt. Jag kanske inte visade det tillräckligt ofta, men det betyder inte att det inte är sant. Hans ansikte vek ihop sig. Han gjorde ett ljud som inte var ett ord, och sedan pressade han båda händerna mot ansiktet, med fingrarna brett isär, och höll dem där i en lång lång stund medan axlarna skakade en enda hård gång.
Förlåt mig, pappa, sa han med kvävd röst. Förlåt mig. Jag är så ledsen. Jag skulle aldrig ha ljugit för dig.
Jag skulle aldrig ha gjort det om jag hade vetat hur man annars skulle göra. Jag lät honom stå där en stund. Lät honom gråta. Lät honom sjunka ihop som han aldrig låtit sig sjunka ihop framför mig förut, och jag såg hur axlarna på den där fina kavajen skakade och hur han kämpade för att få luft.
Och sedan gick jag fram till honom och lade handen på hans axel. Kom hit, sa jag. Kom hit, grabben. Han tittade upp på mig med rödsvullna ögon och ett ansikte som var vått och fläckigt och inte alls längre som en vuxen mans utan som en liten pojkes, som pojken som brukade springa ut till lastbilen varje gång jag kom hem och som alltid ville veta vad som fanns i lastutrymmet.
Jag är inte arg på dig, sa jag. Jag är inte arg på dig för att du var rädd. Jag är bara ledsen att du kände att du behövde ljuga. Du behöver aldrig ljuga för mig, Julian.
Aldrig. Oavsett vad det gäller. Han nickade, snyftade en gång till och torkade sig över ansiktet med ärmen. Sedan såg han på mig och log, ett skakigt litet leende som såg ut som om det gjorde ont.
Vad gör vi nu? sa han. Det är väl det som är frågan, sa jag. Jag vet inte om jag kan komma på något svar på det i dag.
Men jag tror att vi kan försöka. Jag tror att vi kan försöka att komma på det tillsammans. Och papperen? sa han och såg på kontrakten som jag fortfarande höll i handen.
Jag tittade på dem. Vred dem i handen. Sedan lade jag dem på arbetsbänken och skakade på huvudet. Det där är gamla papper, sa jag.
De har inget med oss att göra. Julian stod kvar i garaget när jag gick. Savannah mötte mig vid ytterdörren med ett ansikte som var spänt och oroligt och som såg ut att åldras tio år på en enda eftermiddag. Colt, sa hon.
Jag är så ledsen. Jag ville säga till dig. Jag bad honom att berätta för dig. Flera gånger.
Jag sa att det var fel att hålla det hemligt, att du förtjänade att veta. Men han var så rädd. Han var så fruktansvärt rädd för att du skulle sluta älska honom. Jag ser på henne.
Jag såg på kvinnan som hade blivit min sons hustru, kvinnan som hade hjälpt honom att bygga upp det där livet, kvinnan som hade stått bredvid honom genom allt, och jag såg på henne att hon menade det. Att hon faktiskt trodde att hon gjorde rätt. Jag vet, sa jag. Jag vet att han inte menade illa.
Men Savannah, han ljög. Han ljög för mig i tio år. Det gör ont, oavsett hur goda avsikterna var. Hon nickade långsamt.
Torkade sig under ögonen med handryggen. Sedan sa hon med en röst som skakade lite grand: Jag vet. Jag vet att det gör ont. Och jag är så ledsen att det är jag som har fått vara en del av det.
Men Colt, om det är något jag har lärt mig av att vara gift med din son, så är det att han älskar dig mer än han älskar något annat i hela världen. Han bara är inte alltid så bra på att visa det. Jag svarade inte. Jag stod bara där i hennes hall och såg på henne, och jag tänkte på Margaret.
Tänkte på hur hon brukade säga att Julian var mina ögon, att jag aldrig kunde se mig själv ordentligt förrän jag såg mig själv genom hans. Och jag undrade om hon hade rätt. Om allt det här, alla dessa år av tystnad och hemligheter och välvilliga lögner, egentligen bara handlade om att vi alla var för rädda för att säga det vi kände. Jag körde hem i mörkret.
Det var långt till huset, och vägen var blank av regn, och jag satt vid ratten med händerna hårt om ratten och försökte tänka klart. Men tankarna bara snurrade runt, runt, som hjulen på lastbilen, som de där tyska maskinerna med sina tysta motorer och sina perfekta konstruktioner. När jag kom hem gick jag inte in. Jag satt bara kvar i bilen en lång stund med motorn avstängd och tittade på huset.
Det var tänt i köket. Margaret brukade alltid ha en lampa tänd i köket när hon visste att jag skulle komma hem sent. Hon brukade säga att hon inte kunde sova ordentligt förrän hon visste att jag var hemma, att hon inte kunde slappna av förrän hon hörde lastbilen krypa in på garageuppfarten. Hon var borta nu, hon hade varit borta i fem år, men lampan lyste ändå.
Någon av de nya ägarna måste ha glömt att släcka den. Jag gick in genom ytterdörren och stod i hallen och lyssnade på klockan. Den tickade i vardagsrummet, samma klocka som alltid, samma tickande, samma rum, samma liv som jag hade levt i så länge att jag inte längre kunde skilja det från vem jag var. Jag gick in i köket.
Satte på kaffebryggaren. Tog fram mjölet och smöret och sockret och alla de där sakerna som jag hade tagit fram en gång i månaden i tjugotre år. Och sedan stod jag där vid bänken med händerna i degen och tänkte på Julian, på Leo, på Savannah, på Margaret, på alla de där människorna som jag hade älskat så högt att jag inte visste var jag slutade och de började. Och jag grät.
Jag stod där i mitt eget kök med händerna nerdragna i deg och grät för första gången på åratal. Grät för allt jag förlorat. Grät för alla lögner jag hade trott på. Grät för att min son var rädd för att berätta sanningen för mig, för att han trodde att jag skulle sluta älska honom om jag visste vem han var.
Och när jag till slut hade gråtit färdigt och torkat mig i ansiktet med baksidan av handen, fortsatte jag att knåda degen. För det var allt jag kunde göra. Det var allt jag någonsin kunnat göra. Göra paj, köra lastbil, älska min son på det enda sätt jag visste hur.
Nästa morgon ringde Julian klockan åtta. Hans röst var hes, som om han inte heller hade sovit. Pappa, sa han. Jag har tänkt på det hela natten.
På allt det där du sa. Och jag tror att du har rätt. Jag tror att vi behöver prata. Riktigt prata.
Inte bara det där konstiga vi alltid gör. Jag satt vid köksbordet med en kopp kaffe som höll på att kallna och tittade ut genom fönstret på trädgården som behövde krattas. Det tycker jag låter bra, sa jag. Och pappa, sa han.
Jag vill att du ska veta en sak. Vad då? Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att det ibland gör ont.
Och jag är så ledsen att jag någonsin fick dig att tvivla på det. Hans röst sprack på slutet, och jag hörde honom svälja hårt. Jag satt kvar med luren i handen och kände hur något i mitt eget bröst sprack på ett sätt som kanske var precis vad jag behövde. Jag älskar dig också, grabben, sa jag.
Mer än du någonsin kommer att förstå. Vi satt tysta en lång stund. Sedan sa jag: Hörru, det där med månadspajen. Du brukade ju gilla den.
Varför kommer du inte hit nån gång och äter den istället för att jag ska behöva lämna den på din veranda som en jävla påskkärring? Han skrattade. Ett riktigt skratt, förvånat och lättat, och lät som om han inte hade skrattat på väldigt länge. Det skulle jag gärna vilja, sa han.
Det skulle jag verkligen gärna vilja. Då så, sa jag. Då är det bestämt. Vi lade på, och jag satt kvar vid bordet med den kalla kaffekoppen i handen och såg på hur ljuset långsamt tog över trädgården.
Utanför fönstret höll löven på att falla från träden, och någonstans långt bort hörde jag ljudet av en lastbil som växlade upp på motorvägen. Den körde åt andra hållet, men det spelade ingen roll. Den enda riktningen som betydde något var den framåt.