I mars 1987 låg Santo Trafficante Jr. för döende. Han var sjuttiotvå år gammal, och hans hjärta svek honom bara dagar innan han skulle genomgå en operation i Houston som han aldrig skulle överleva. Enligt hans mångårige advokat, Frank Ragano, hände något under de sista dagarna.
Den gamle mannen lutade sig nära och viskade något på sicilianska som skulle eka genom historien. “Carlos förstörde allt”, sa han med bitterhet. “Vi borde aldrig ha dödat Giovanni. Vi borde ha dödat Bobby.
”
Giovanni var John F. Kennedy. Bobby var Robert. Ragano placerade bekännelsen i Tampa.
Men andra tvivlade senare på att Trafficante ens befann sig där då. Ändå fanns viskningen där, från en av de mest orörbara maffiabossarna i amerikansk historia, och den pekade rakt mot århundradets brott. Den 17 mars 1987, på ett sjukhus i Houston, två dagar efter en fyrfaldig kranskärlsoperation, stannade hans hjärta. Han hade inte tillbringat en enda dag i ett federalt fängelse.
Inte en enda dag. Detta var ingen vanlig gangster. I årtionden hade Santo Trafficante Jr. åtnjutit ett rykte som gränsade till myt.
Han var oberörbar. Under nästan femtio år kontrollerade han spelverksamheten i Florida, kasinona i Havanna före revolutionen och en heroinsmugglingsväg som försörjde hela östkusten. Ändå gled han alltid genom varje åtalsjury, varje senatsutfrågning, varje utredning utan att lämna ett enda avtryck efter sig. CIA rekryterade honom för att hjälpa till att döda Fidel Castro.
Robert Kennedy försökte sätta honom i fängelse. Carlos Marcello kallade honom för bror. Och när han ville försvinna, försvann han helt enkelt. Det här är historien om hur en son till en siciliansk invandrare i Tampa byggde ett imperium som nådde ända till Vita huset, CIA och den kubanska revolutionen.
Hur han dansade mellan Castros avrättningspatruller och Robert Kennedys justitiedepartement. Hur han blev en av de få maffiafigurer som den amerikanska regeringen samarbetade med mot en främmande statsledare. Och hur han tog allt han verkligen visste med sig i graven i Tampa. Men det är det som gör honom annorlunda.
Trafficante var ingen mördare i vanlig bemärkelse. Han var ingen bråkstake. Han genomförde inga rån och knäckte inga fingrar. Han var en boss son som bar glasögon och läste tidningar.
Lugn, artig, den typen av man som du skulle kunna passera på gatan utan att titta två gånger på. Och det var just det som gjorde honom farligast. För att förstå Santo Jr. måste man förstå hans far.
Santo Trafficante Sr. kom till Tampa från Cianciana på Sicilien i början av 1900-talet. Han arbetade med cigarrer. Han drev ett litet “bolita”-lotteri i Ybor City, ett centrum för cigarrtillverkning.
Och på fyrtiotalet, efter blodiga uppgörelser i Tampas undre värld, satt den gamle mannen på toppen av stadens illegala verksamhet. Han kontrollerade spel, vadslagning och ockerverksamhet. Bland hans söner var det bara en som hade rätt läggning för familjeföretaget. Santo Jr.
föddes den 15 november 1914 i Tampas täta kubanska kvarter, där han växte upp med spanska som sitt första språk. Han var den tystlåtne av dem. Medan andra unga män jagade slagsmål och flickor på Seventh Avenue satt Santo Jr. och studerade räkenskaperna i bakre rummet på faderns sociala klubb.
Han lärde sig vilka poliser som tog mutor. Han lärde sig vilka tjänstemän som behövde kampanjbidrag. Han lärde sig att den högljuddaste mannen i rummet alltid var den första att bli gripen. Han hoppade av skolan före tionde klass, men blev ändå den verklige arvtagaren till en hel epok.
Sedan, i augusti 1954, dog fadern i magcancer. Santo Jr. tog över. Han var trettionio år gammal.
Han ärvde ett imperium av illegala verksamheter i Tampa och engagerade sig omedelbart i något som fadern redan påbörjat. Han blickade söderut. Han blickade mot Havanna. Du måste förstå vad Havanna var på femtiotalet.
Det var Las Vegas innan Las Vegas blev Las Vegas. President Fulgencio Batista hade öppnat ön för amerikanska maffiainvesteringar. Meyer Lansky fanns redan där. Kasinona tryckte pengar; turistpengar, filmstjärnors pengar och pengar som tvättades genom marker.
Trafficante flyttade dit i mitten av femtiotalet och byggde sig en andel i paradiset. Han köpte in sig i nattklubben och kasinot Sans Souci 1955. Han öppnade Hotell Capri 1957, där skådespelaren George Raft välkomnade gästerna vid dörren. Han hade intressen i kasinoscenen i Havanna och behöll ett finger med i de stora hotellen.
I slutet av femtiotalet tjänade Trafficante, enligt vissa uppskattningar, tiotals miljoner dollar om året från Havanna. Kontant. Så här fungerade upplägget. Kasinona fick in kontanter från amerikanska turister.
De pengarna behövde inte rapporteras till skattemyndigheterna eftersom de tjänades utomlands. Maffian tog en rejäl andel innan något ens bokfördes. Pengarna flögs sedan till Miami i resväskor, där de återinvesterades i legala verksamheter eller tvättades genom utländska banker. Den kubanska regeringen fick sin del.
Batista tog personligen en del av kasinovinsterna. Alla var nöjda. Alla var rika. Sedan, den 1 januari 1959, svepte Fidel Castros revolution in över landet.
Batista flydde. Folkmassor attackerade kasinona, krossade spelautomaterna och släpade ut dem på gatorna. Inom några dagar låg Trafficantes verksamhet i Havanna i ruiner. Men det är inte det konstiga.
Det konstiga är vad som hände sedan. Castro dödade honom inte. Castro lät arrestera honom. 1959 hölls Trafficante en tid i ett interneringsläger utanför Havanna som kallades Tiscornia.
Han torterades inte. Han fick måltider serverade. Han fick ta emot besökare. Och enligt ett omdiskuterat påstående, som senare granskades av kongressutredare, kan en av dessa besökare ha varit en nattklubbsägare från Dallas vid namn Jack Ruby.
Ja, samme Jack Ruby som fyra år senare skulle skjuta Lee Harvey Oswald i källaren på polishuset i Dallas. Kopplingen bevisades aldrig och dokumenten är otydliga, men den har förföljt fallet ända sedan dess. Trafficante släpptes så småningom och återvände till Florida. Han hade förlorat kasinona.
Han hade förlorat imperiet. Han hade förlorat allt. Och han var rasande. Rasande på ett tyst sätt.
Den typen av ilska som inte skriker. Den typen som väntar. När han kom tillbaka till Tampa var han inte längre samme man. Hans vänner lade märke till det.
Hans familj lade märke till det. Han blev ännu mer tillbakadragen, ännu mer hemlighetsfull. Han ägnade sig åt sina kvarvarande intressen i Florida – spelklubbar, ockerverksamhet, vadslagning på hästkapplöpningar – men något hade tänts inom honom. Han hade en räkning att göra upp.
Inte med Kuba. Inte med Castro. Utan med Washington. I början av sextiotalet växte sig en konstig allians fram.
CIA, som var besatt av att störta Castro, vände sig till maffian för hjälp. Trafikanter som Trafficante, med sina gamla kontakter i Havanna och sitt agg mot revolutionen, blev värdefulla tillgångar. Byrån ville ha Castro borta, och om det krävdes att samarbeta med brottslingar så var det så. Flera möten hölls, bland annat på kasinot i Las Vegas.
Män som Johnny Roselli och Sam Giancana diskuterade planer på att eliminera den kubanske ledaren. Trafficante var en del av den där cirkeln. Samtidigt, i justitiedepartementet, jagade Robert Kennedy maffian med en glöd som saknade motstycke. Han hade blivit utnämnd till justitieminister och hade fått i uppdrag av sin bror, presidenten, att bekämpa organiserad brottslighet.
Hans främsta mål var Teamsters-ledaren Jimmy Hoffa, men han hade snart siktet inställt på maffians ledare. Trafficante, med sitt imperium i Florida, var ett självklart mål. Kennedy pressade på för åtal. Han sammankallade stora juryer.
Han hånade Trafficantes namn inför kongressen. Och här blir det intressant. Här flätas två berättelser samman som borde ha hållits åtskilda. Förhållandet mellan Kennedyadministrationen och maffian var allt annat än enkelt.
Å ena sidan försökte justitiedepartementet under Bobby krossa dem. Å andra sidan använde CIA under samma administration dem för att lösa det kubanska problemet. Maffian var både fiende och verktyg. Och män som Trafficante såg precis hur hyckleriet såg ut.
De såg hur regeringen använde dem när det passade, och sedan låtsades som att de inte existerade. Trafficante klarade sig igenom Bobby Kennedys utredningar med en nästan övermänsklig skicklighet. Han åtalades upprepade gånger, men juryerna kunde aldrig enas. Vittnen dog.
Bevis försvann. Han hade lärt sig av sin far att aldrig lämna spår. Han viskade inte ens i telefon om känsliga saker. Han var mästaren på att hålla tyst.
Men den 22 november 1963 förändrades allt. President John F. Kennedy åkte till Dallas. Klockan 12:30 avlossades skott på Dealey Plaza.
Presidenten var död. Lee Harvey Oswald greps för brottet. Två dagar senare sköt Jack Ruby, samme man som påstås ha besökt Trafficante i Havanna, Oswald rakt framför tv-kamerorna. Omedelbart började ryktena spridas.
Hade maffian legat bakom mordet? Hade de hämnats för Bobby Kennedys utredningar? Hade de använt sitt nätverk för att ta bort en president som de ansåg hade svikit dem? Trafficante förnekade alltid all inblandning.
Han vittnade inför Warrenkommissionen. Han vittnade inför senare utredningar. Han upprepade samma sak om och om igen: han visste ingenting. Han var bara en oskyldig affärsman som blivit förtalad av regeringen.
Men orden som han enligt advokaten Ragano viskade på sin dödsbädd – “Vi borde aldrig ha dödat Giovanni. Vi borde ha dödat Bobby” – de avslöjade något annat. De antydde att han hade kunskap om vad som hände den dagen i Dallas. De antydde att han, om inte varit inblandad direkt, åtminstone visste vem som var det.
Och så fanns det ytterligare en detalj som förföljde honom. År 1967 dök den forne FBI-agenten och övervakaren av maffian i Florida, David Ferrie, upp död i sitt hem i New Orleans. En självmordslapp hittades bredvid honom, men omständigheterna kring hans död ifrågasattes. Ferrie hade kopplats till samma kretsar som Trafficante.
Han hade känt Oswald. Han hade arbetat med anti-Castro-grupper. Hans död kom bara dagar efter att tidningsjournalisterna börjat gräva i hans förflutna. Under åren som följde fortsatte Trafficante att bygga sin legend.
Han överlevde en konkurrerande fraktions försök att mörda honom i slutet av sextiotalet. Han utreddes av den federala organiserade brottslighetsutredningen. Han kallades inför kongressen 1975, där han vittnade om sin kunskap om maffian. Han erkände att han kände Carlos Marcello.
Han erkände att han hade träffat Johnny Roselli. Men han förnekade all inblandning i mordet på Kennedy. Han förnekade all inblandning i något över huvud taget. Han var en expert på att verka oskyldig.
Även när han åtalades för att ha ljugit inför en federal jury, även när han dömdes för att ha gömt sig för en stämning, förblev han orubblig. Han överklagade. Han överklagade igen. Han gick aldrig i fängelse för det.
Hans sista år präglades av en ny förlust. Hans hälsa sviktade. Hans hjärta, som hade burit honom genom så många svåra år, började ge vika. Han opererades i Houston, men ingenting kunde rädda honom.
När han dog i mars 1987 var han övertygad om att han hade klarat sig. Han hade aldrig tillbringat en dag i fängelse. Han hade aldrig vittnat mot någon. Han hade tagit med sig sina hemligheter till graven.
Men viskningen på dödsbädden, den som advokaten Ragano återberättade, den förstörde allt. För om den var sann, om Trafficante verkligen sa att de borde ha dödat Bobby istället för Giovanni, så visste han något som ingen någonsin lyckades bevisa under hans livstid. Så när han begravdes på en kyrkogård i Tampa, omgiven av familj och några få trogna vänner, var frågan som hängde i luften lika mycket hans sista ord: var det en bekännelse? Eller var det bara en gammal mans sista, bitter förbittring?
Och i den där kyrkogården, under en gravsten som inte sa mycket mer än hans namn och årtal, låg en man som bar på fler hemligheter än någon någonsin fick veta. Han var en gång en av de mäktigaste männen i landet. Han hade känt presidenter och maffiabossar. Han hade överlevt revolutioner och utredningar.
Han hade sett sitt imperium falla sönder. Men han dog som han levde: tyst, kontrollerad, och med vetskapen att han aldrig skulle behöva betala för sina synder. I slutändan var det hans tystnad som var hans största vapen. Och det var hans tystnad som gjorde att han gick till historien som en av de mest gåtfulla figurerna i den amerikanska undre världen.
En man som viskade ett namn på sin dödsbädd, och som tog med sig svaret på århundradets största gåta.