Hon vet inte exakt när hon slutade vara Martha Wilson, den sjuttioåttaåriga kvinnan som alltid funnits där, och blev någon annan. Kanske var det den natten då köket luktade järn och Julian låg på golvet med en kniv i bröstet. Eller kanske var det långt tidigare, under alla de år då hon successivt suddat ut sig själv, ett lager i taget, som färg som tvättats för många gånger i för varmt vatten. Hon var nitton när hon träffade Julian, en lång ung man med mörkt hår som alltid låg lite fel, och ett leende som fick hela rummet att vända sig om.
Hon arbetade då i ett varuhus, först som expedit, sedan i skrädderiavdelningsavdelningen där hon lade upp kjolar och bytte ut dragkedjor. Han kom in i provhytteområdet en eftermiddag med ett leveranskvitto, och alla tjejerna blev alldeles till sig. Hon minns att hon himlade med ögonen åt deras fjollighet, men när hon såg honom förstod hon precis varför de flämtade. Han var klädd i en kostym som satt som ett andra skinn, och hans ögon var av en sådan intensiv blå färg att hon var tvungen att titta bort.
Han bad henne på dans den kvällen. Eller rättare sagt, han väntade utanför personalingången tills hon slutade och frågade om hon ville följa med på en lördagsdans. Hon tackade ja, och där började allt. Deras uppvaktning följde tidens rytm, ordentlig, övervakad, med stränga portförbjud.
Han var charmig och bestämd, och hon var förlorad redan från början. När han friade, på knä i hennes föräldrars vardagsrum, grät hon av lycka. Sedan kom fyra år av ingenting. Fyra år av försök, av böner, av löften till alla helgon hon kunde komma på.
Hon såg sina väninnor bli med barn, hon höll deras bebisar i famn och log, men inombords var det som om någon satt på hennes bröstkorg och sakta kramade åt. Julian försökte vara snäll, men hon såg oron i hans ögon när han trodde att hon inte tittade. Sedan kom diagnosen, förödande och klinisk. Något var fel på henne, visst, något som gjorde att hon inte kunde behålla en graviditet längre än några veckor.
Läkaren sa att det inte fanns något att göra, att det var bäst att sluta försöka. Julian höll hennes hand när de fick beskedet, men hon såg hur hans käke spändes. De adopterade Oliver tre år senare. Julian hade varit tveksam, men hon hade bett honom så innerligt att han till slut gav med sig.
Och Oliver, den lille pojken med de runda glasögonen och huvudet alltid i en bok, han blev hennes allt. Han var inte hennes biologiska barn, men det spelade ingen roll. Han var hennes, från det ögonblick hon höll honom mot sitt bröst och kände hans lilla hjärta slå mot hennes. Julian var stolt över honom, på sitt sätt, men han förstod honom inte.
Han klagade ofta på att Oliver var för mjuk, för mycket i sin egen värld, att han hellre läste än hjälpte till i butiken på lördagarna. Julian ägde en klädaffär som gått i arv i hans familj, och han var besatt av den. Butiken var hans livsverk, hans stolthet, hans allt. Han arbetade från morgon till kväll, och när han kom hem var han för trött för att prata, för trött för att kramas, för trött för att vara pappa åt en son som hellre läste om äventyr än att sälja skjortor.
Oliver blev advokat, och hennes hjärta svämmade över av stolthet när han gick ut examen. Han var vacker i sin kappa, med samma mörka hår som Julian en gång hade haft i sin ungdom, och hon såg hur stolt han var när han tittade ut över publiken. Julian satt bredvid henne, men hans tankar verkade vara någon annanstans. Han sa att Oliver borde ha tagit över affären, att en juridisk examen var fint men att affären var familjens framtid.
Oliver träffade en flicka som hette Sandra, och de förlovade sig. Hon var vacker och snäll