Det här är historien om hur jag, 22 år gammal, tillsammans med min kompis från college, 27 år gammal, bjöds in på en vandringsresa. Resan var organiserad av en kompis till honom, en tjej som jag kan kalla Kaylee, 25 år gammal. Hon hade träffat min kompis när han vandrade i Colorado året innan. Kaylee hade bokat ett Airbnb åt oss alla där vi skulle bo natten efter att vi kommit av leden, efter en tre dagar lång vandring.
I Airbnbn fanns det plats för två personer i var och en av de två sängarna, och plats för två personer i den utfällbara soffan. Vi betalade alla lika mycket för boendet, det var självklart. Vi tyckte att Kaylee borde ha prioritet till en säng eftersom hon hade gjort all planering, och det fanns ett par som var sambo med i gruppen, så vi var sex personer totalt. Min kompis och jag tyckte naturligtvis att vi skulle ta soffan.
Så hade vi kommit överens innan resan ens började. Ungefär halvvägs genom vandringen var paret tvungna att vända och åka hem. Då var vi bara fyra personer kvar som skulle bo i Airbnbn. Min kompis och jag antog, kanske naivt, att vi nu skulle få sova i en riktig säng tillsammans med Kaylee.
Dessutom var min kompis och jag de enda som hade bil, och vi hade åtagit oss att skjutsa både Kaylee och den andra killen, Tyler, till flygplatsen i Denver efteråt. Efter att ha släppt av dem skulle vi ha en lång bilfärd hem till Oklahoma. Vi hade planerat allt noga. När vi kom fram till Airbnbn var alla trötta och ville bara duscha och äta.
Min kompis och jag gick in i rummet med sängarna för att lägga ifrån oss våra väskor, men Kaylee sa åt oss att vänta. Hon och Tyler hade redan börjat prata med en kille som hette Chris Fiser. Han var tydligen en gammal vän till Kaylee, eller något liknande. Han bodde i närheten, bara ett par timmar bort, och var tydligen en kändis i hennes krets.
Kaylee var alldeles till sig. Hon hade pratat om honom hela resan, om hur fantastisk han var. När vi kom in i rummet stod Chris där. Han var vältränad, solbränd och hade en självsäkerhet som nästan var på gränsen till arrogant.
Han hälsade på Kaylee och Tyler, och när han introducerades för mig och min kompis sa han bara ett kort “läget” och vände sig sedan tillbaka till Kaylee för att fortsätta prata. Min kompis och jag gick in i sovrummet för att organisera våra väskor, men vi hörde Chris säga att han behövde duscha. Han klev in i rummet utan att säga ett ord till oss, slängde ner sin väska på den lediga sängen och försvann in i badrummet. Jag stod där med min tandborste i handen och tittade på min kompis.
Vi hade precis blivit av med vår säng utan att någon ens frågat oss. Min kompis sa att Chris hade tagit platsen på grund av att han var den där “coole” killen, medan vi andra bara var transportsträckan. Jag minns att jag tänkte att vi borde säga ifrån, men min kompis sa att det inte var värt att skapa en scen. Han verkade vara en person som tog plats, och vi ville inte vara otrevliga.
Vi gick ut i vardagsrummet där Kaylee satt och småpratade. När Chris kom ut från duschen, nykammad och iförd en dyrbar t-shirt, satte han sig bredvid Kaylee. Min kompis och jag försökte småprata, men Kaylee ignorerade oss nästan helt. Hon var helt uppslukad av Chris.
Hon skrattade åt allt han sa, även när det inte var roligt. Min kompis berättade senare för mig att han under kvällen fick höra om alla möjliga världsrekord som Chris hade satt inom en extrem sport som kallas “ridge running”. Det handlade om att springa upp och ner för berg så många gånger som möjligt under en dag. Chris pratade om hur han hade satt rekord i störst höjdskillnad under en dag.
Kaylee satt där med öppen mun, helt hänförd. Min kompis sa att hon såg ut som en person som just träffat sin största idol. Det var outhärdligt att bevittna. Efter en timme av detta, när Chris äntligen var klar med att skryta, gick min kompis fram till mig och viskade att vi skulle sticka.
Han sa att han inte stod ut med att höra mer om Chris framgångar. Vi bestämde oss för att åka därifrån, men Kaylee och Chris skulle behöva skjuts till flygplatsen nästa morgon. Vi hade redan kommit överens om att vi skulle köra dem, så vi kunde inte bara lämna dem. Min kompis var dock så arg att han sa att vi borde göra just det.
Jag var också arg, men jag sa att det skulle vara för elakt. Vi hade trots alls lovat att hjälpa till. Vi gick och lade oss i soffan, men jag kunde inte sova. Jag låg vaken och tänkte på hur respektlöst det hela hade varit.
Här hade vi betalat för boendet, vi hade kört hela vägen, och så kom den här killen som inte bidragit med någonting och tog vår säng. Min kompis låg på golvet bredvid mig och vi viskade om hur vi skulle kunna hämnas. Han föreslog att vi skulle köra iväg utan dem nästa morgon, men jag sa att det skulle vara för taskigt. Till slut somnade vi, fortfarande arga.
Nästa morgon vaknade vi av att Kaylee ropade att vi skulle vakna. Klockan var redan halv sju, men vi skulle ha varit i väg senast fem. Vi hade en lång bilfärd hem, och min kompis hade en klass på universitetet klockan sex på kvällen. Vi hade planerat att åka tidigt för att hinna hem.
Men Kaylee och Chris hade legat och sovit, och de hade inte ens packat klart. De hade tagit god tid på sig på morgonen, och vi hade blivit försenade med över två timmar. Min kompis var rasande. Han sa åt mig att vi borde lämna dem, men jag sa att vi hade lovat att skjutsa dem.
Så vi satt i bilen, tysta och arga, och körde en timme i en helt annan riktning för att släppa av dem vid flygplatsen. Vi hann precis fram, men min kompis missade sin klass. Efter att vi släppt av dem, körde vi hem i tystnad. Vi var båda utmattade och besvikna.
Vi pratade om vad som hade hänt, och min kompis berättade att Chris under kvällen hade skrutit om sina bedrifter, hur han hade en personlig hemsida där han listade alla sina konstiga rekord. Han sa att han aldrig träffat någon som gjort sin personlighet till sin främsta prestation. Jag höll med, men jag kunde inte låta bli att känna att vi borde ha stått upp för oss själva. Vi hade låtit dem behandla oss som dörrmattor, och vi hade inte sagt ifrån.
När vi kom hem, bestämde jag mig för att jag aldrig ville se varken Kaylee eller Chris igen. Jag blockerade Kaylee på alla sociala medier och uppmanade mina vänner att göra detsamma. Jag kände en enorm lättnad över att äntligen vara av med dem. Under en lång tid pratade jag inte med någon av dem, och jag försökte gå vidare med mitt liv.
Några månader senare bestämde jag mig för att arrangera en sommarfest hemma hos mig. Jag ville samla alla mina vänner för en trevlig helg med grillning, lekar och umgänge. För att undvika eventuella problem bad jag alla att bidra med en viss summa pengar för att täcka kostnaderna för mat och dryck. Jag planerade allt i minsta detalj, skickade ut inbjudningar och satte ett rimligt bidrag.
Jag var noga med att inte bjuda in Kaylee eller Chris, och jag bad mina vänner att inte avslöja något om festen för dem. Vi ville njuta av sommaren utan några spänningar. Men på festens första dag, när jag stod i köket och förberedde maten, hörde jag någon ringa på dörren. Jag öppnade och blev stående som förlamad.
Där stod Kaylee och Chris, med sina väskor packade. De hade på något sätt fått reda på festen och bestämt sig för att dyka upp utan att vara inbjudna. Jag blev ställd och irriterad. Jag frågade dem vad de gjorde där, och Kaylee log och sa att de ville överraska mig, att de inte ville missa en av mina legendariska fester.
Chris stod bakom henne och flinade. Jag sa åt dem att de inte var inbjudna och att de måste lämna. Kaylee protesterade och sa att de hade kört långt för att komma hit, att det var oförskämt att inte bjuda in dem med tanke på allt de hade gått igenom tillsammans. Hon syftade på vandringsresan.
Jag påminde henne om hur de hade behandlat mig, hur de hade tagit min säng och hur de hade förstört min väns chans att komma i tid till sin klass. Men Kaylee avfärdade allt med en axelryckning och sa att jag behövde sluta leva i det förflutna. Hon sa att det var viktigt för henne att Chris var där, att han var en viktig person i hennes liv. Trycket var så intensivt att jag till slut gav med mig.
Jag sa att de fick stanna, men bara på villkor att de inte överdrev konsumtionen av mat och dryck, och att de hjälpte till med städningen. Jag var tydlig med att de inte var hjärtligt välkomna, men jag orkade inte med en scen framför alla andra gäster. Så jag släppte in dem. Som jag hade fruktat, blev mitt värsta scenario verklighet.
Chris började genast dricka öl i en rasande takt. Han satte sig vid bordet och åt som om han inte hade ätit på flera dagar, utan att bry sig om att det fanns andra gäster. Han avbröt människor när de pratade, berättade samma historier om sina bergsrekord om och om igen, och skrattade högt åt sina egna skämt. Kaylee var inte bättre.
Hon höll sig ständigt nära Chris, skrattade åt allt han sa och ignorerade alla andra. De två hade med sig en energi som sög musten ur hela rummet. Gästerna började bli obekväma och småpratet tystnade när Chris tog plats. Flera av mina vänner kom fram till mig och frågade varför de var där, och jag kunde bara skaka på huvudet.
När kvällen fortskred blev de värre. Chris började kritisera maten, sa att han hade ätit bättre på sina äventyr. Han skröt om hur mycket han tränade och hur få människor som kunde matcha hans kondition. Till slut, efter att ha druckit alldeles för mycket, började han och Kaylee bli högljudda och stökiga.
De knuffade varandra och skrattade åt saker som ingen annan förstod. Det sista som hände, som fick bägaren att rinna över, var att Chris tappade en hel tallrik med mat i golvet. Den gick i kras, och han skrattade bara och sa att det inte var hans fel. Då fick jag nog.
Jag gick fram till dem och sa att de måste lämna omedelbart. Kaylee försökte argumentera, sa att jag överdrev, att det bara var en olycka. Men jag var orubblig. Jag sa att de hade förstört min fest, att de hade visat respektlöshet mot mig och mina andra gäster, och att de aldrig var välkomna i mitt hem igen.
Kaylee blev arg och anklagade mig för att vara dramatisk, för att hålla fast vid gamla oförrätter. Hon sa att jag var för känslig, att jag behövde lära mig att slappna av. Jag svarade att jag var trött på deras beteende, att de hade behandlat mig som skräp under vandringen och att de nu försökt göra om samma sak. Jag sa att de bara tog och aldrig gav, och att jag var klar.
Kaylee och Chris blev tysta. De såg på varandra, och jag kunde se att de inte trodde att jag menade allvar. Men när jag pekade mot dörren och sa åt dem att gå, reste de sig. Chris muttrade något om att jag var en tråkig typ, och Kaylee kastade en sista hatisk blick på mig innan de gick ut genom dörren och slog igen den efter sig.
Tystnaden som följde var öronbedövande. Alla stirrade på mig. Jag kände mig tom, men också märkligt lättad. Festen var förstörd, men jag hade stått upp för mig själv.
En av mina vänner kom fram och klappade mig på axeln. Han sa att jag hade gjort rätt, att någon behövde sätta ner foten. Andra höll med, och även om kvällen inte slutade som jag hade tänkt mig, kände jag att en börda hade lyfts från mina axlar. Det var inte det att jag ville ha en konflikt, men jag kunde inte längre låta dem trampa på mig.
Efter den kvällen insåg jag att jag var tvungen att klippa alla band med dem för gott. Jag blockerade Kaylee och Chris överallt. Jag såg till att mina vänner visste vad som hade hänt, och att de inte skulle bjuda in dem till några framtida tillställningar. Det var en lättnad att äntligen vara fri från dem, att inte behöva oroa sig för att stöta på dem eller deras giftiga energi igen.
Jag trodde att allt var över, men några veckor senare fick jag ett meddelande från Kaylee. Hon bad om ursäkt. Hon skrev att hon och Chris hade pratat om vad som hänt, och att de insåg att de hade betett sig illa. Hon sa att hon var ledsen för hur de hade behandlat mig under vandringen och på festen, och att hon värderade vår vänskap högt.
Hon sa att hon hoppades att jag kunde hitta det i mitt hjärta att förlåta henne. Jag blev förvånad. Jag hade verkligen inte förväntat mig en ursäkt. Jag var kluven.
Å ena sidan hade de orsakat mig mycket smärta och stress, och jag var inte säker på att jag kunde lita på dem igen. Å andra sidan värderade jag vänskapen jag en gång hade med Kaylee, och jag visste att människor kunde göra misstag. Jag ringde mina vänner för att be om råd. De flesta sa att jag borde överväga att förlåta henne.
De sa att även om Kaylee hade betett sig dåligt, så var hon inte densamma som Chris, och att det var viktigt att ge människor en andra chans. Jag tänkte länge på saken. Till slut bestämde jag mig för att acceptera hennes ursäkt. Jag skrev tillbaka till henne och sa att jag uppskattade att hon bad om ursäkt, och att jag var villig att gå vidare.
Jag sa dock att jag hade blivit sårad, och att det skulle ta tid att bygga upp förtroendet igen. Kaylee svarade att hon förstod, och att hon var beredd att lägga ner det arbete som krävdes. Även om jag förlät Kaylee, visste jag att jag aldrig ville träffa Chris igen. Hans närvaro var giftig, och jag orkade inte med hans ständiga behov av att bevisa sig själv.
Jag sa till Kaylee att även om jag kunde gå vidare med henne, så ville jag inte ha något med honom att göra. Hon sa att hon förstod. Med tiden började jag och Kaylee att småprata igen. Vi sågs ibland med gemensamma vänner, och jag kunde se att hon försökte vara en bättre vän.
Hon lyssnade mer och skröt mindre. Det var inte som förr, men det var något. Jag tror att båda förstod att vi hade varit med om något som förändrat oss, och att vi var tvungna att respektera varandras gränser. Så småningom läkte såren.
Jag lärde mig att det ibland är nödvändigt att vara hård för att skydda det som är rättvist och respektfullt. Jag lärde mig att även om människor kan göra misstag, så förtjänar de inte alltid att ha en plats i ditt liv. Jag lärde mig att sätta gränser och stå för dem, oavsett hur mycket press jag utsattes för. Den där sommaren lärde mig en läxa jag aldrig glömmer: att respekt handlar om hur du behandlar människor, även när du har övertaget.
Och att ibland är det starkaste du kan göra att gå därifrån. Livet går vidare, och det gjorde jag också. Jag slutade tänka på Kaylee och Chris, och fokuserade på de vänner som faktiskt brydde sig om mig.
De var de enda som betydde något.