Det knackade på dörren klockan tre på natten, och jag var bara femton år gammal, ensam på en avlägsen gård med min sjuka mamma. Det ljudet, mitt under den värsta stormen Tennessee hade sett på decennier, fick blodet att stelna i ådrorna på mig. Vi väntade oss inga besökare, inte mitt i natten, inte när regnet vräkte ner som om Gud själv försökte tvätta bort hela världen. Jag heter Sarah Beth Collins.
Jag är sjuttio år nu, och varje gång himlen mörknar och åskan börjar mullra, förs jag tillbaka till 1970, då allting hände. Jag sitter i min gungstol och ser blixten skära genom himlen, precis som den natten. Det enda som skiljer sig är att jag ser allt med andra ögon nu. Vi bodde på en liten gård i Sweetwater Valley, djupt inne i Tennessees kullar.
Huset låg i slutet av en grusväg, långt från allt och alla. Vi hade inte elektricitet, bara oljelampor. Vattnet hämtade vi från en brunn hundra meter från huset, och toaletten var ett litet träskjul vid sidan om. Varje morgon vaknade jag före soluppgången.
Jag såg till hönsen, mjölkade vår enda ko, Daisy, och gick sedan in för att koka kaffe åt mamma, Eleanor, som hade legat till sängs i nästan ett år. Hon hade varit lärarinna, men sjukdomen hade tärt på henne bit för bit. Doktorn i stan sa att det var hjärtat, men jag misstänkte att det egentligen var hjärtesorg efter att pappa försvann. Ja, pappa försvann.
Jag var tolv när han gick ut en natt och aldrig kom tillbaka. Mamma grät i veckor, sedan stängde hon av och nämnde aldrig hans namn igen. Grannarna viskade sinsemellan. Somliga sa att han rymt, andra att han hamnat i trubbel med mäktiga män, och några svor på att han var död.
Efter att han var borta föll allt på mig. Jag odlade majs, potatis och bönor, och det vi fick över sålde jag på söndagsmarknaden i stan. Det gav inte mycket pengar, men det räckte till fotogen, salt och socker. Jag klagade aldrig.
Jag hade lärt mig att gråt inte fyller tomma magar eller botar sjukdom. Den eftermiddagen, före stormen, plockade jag tomater när jag hörde på radion att det skulle komma ett kraftigt oväder. Gamla herr Johnson i affären hade varnat mig. ”Förbered huset, flicka”, sa han.
”Det här blir en av de där stormarna som river sönder tak. ”
Jag tillbringade eftermiddagen med att förbereda allt. Jag kontrollerade lösa takpannor, band fast grisarna, stängde in hönsen tidigt, stängde alla fönster, bar in ved och fyllde alla hinkar och krukor med vatten från brunnen. Sedan lade jag fram gamla trasor för läckorna som alltid dök upp under sådana här stormar.
När natten föll bröt stormen loss med full kraft. Åskan var så hög att väggarna skakade. Jag satt i köket och bryggde kamomillte åt mamma när hon började hosta fruktansvärt. Jag skyndade in till henne och satte mig på sängkanten, berättade historier som jag alltid gjorde under stormnätter.
Hon älskade att höra mina påhittade sagor. Då hörde jag det. Knackningar på dörren. Hårda, desperata knackningar.
Klockan var exakt tre på natten. Mamma tog ett hårt grepp om min arm. ”Öppna inte, Sarah Beth”, viskade hon med vidöppna ögon. Knackningarna fortsatte, högre.
En mansröst ropade utifrån, svag som av smärta. ”Snälla, öppna. Hjälp mig. ”
Jag tittade på mamma, som skakade på huvudet.
Men något i mitt hjärta sa mig att jag måste se vem som var där ute. Tänk om någon verkligen behövde hjälp? Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag lämnade en människa att dö i regnet? Jag tog lien som hängde bakom köksdörren.
Samma lien jag använde för att rensa ogräs, men den dög också till försvar. En ung flicka och en sjuk kvinna ensamma i ingenstans, vi var tvungna att skydda oss bäst vi kunde. Jag tryckte örat mot träet. ”Vem är det?
” frågade jag, och försökte låta stadig, men rösten darrade ändå. ”Snälla hjälp mig”, svarade rösten, nu svagare. ”Jag är skadad. Lämnar du mig här ute så dör jag.
”
Jag tog ett djupt andetag. ”Hur vet jag att du inte vill oss illa? ”
Ett stön av smärta hördes. ”Fröken, jag svär på min mors grav.
Jag behöver bara tak över huvudet. Jag blöder. ”
Jag vet inte varför, men jag trodde honom. Ändå var jag ingen dåre.
Jag höll lien i höger hand och drog sakta undan regeln med vänster, öppnade en liten glipa. Det jag såg skrämde mig halvt från vettet. En stor man stod lutad mot väggen, genomvåt med sönderrivna kläder. Även i det svaga ljuset kunde jag se blod blandat med regnvatten rinna nerför hans skjorta.
Han hade ett fult sår på armen och ett annat i pannan. Ansiktet var blekt som ett lakan. ”Vad har hänt med dig? ” frågade jag och höll fortfarande hårt i lien.
”Jag blev överfallen på vägen”, svarade han med allt svagare röst. ”Snälla, jag kan inte stanna ute här. De kan komma tillbaka. ”
Han hann inte svara på vem.
Ögonen rullade bakåt och han gled ner längs väggen. Då bestämde jag mig. ”Kom in”, sa jag och öppnade dörren lite till. ”Men du får bo i förrådet, och jag behåller den här.
” Jag visade honom lien. Mannen hade knappt kraft att nicka. Jag satte ner lampan på golvet och lade hans arm över min axel. Herre Gud, vad han vägde.
Han måste ha varit runt trettio, kraftigt byggd, men nu var han svag av sina skador. Jag ledde honom till förrådsrummet bredvid köket. Det var ett litet utrymme där vi förvarade verktyg och säckar med utsäde. Där låg en gammal halmmatta som jag ibland använde när jag behövde sova nära mamma på hennes dåliga dagar.
Jag hjälpte honom att lägga sig. Hans arm var djupt skuren och blödde fortfarande, och han skakade i hela kroppen. Jag gick tillbaka till mammas rum för att hämta rena trasor och medicin. Hon höll på att falla ur sängen av oro.
”Herre Gud, säg att du inte släppte in någon”, sa hon. ”Mamma, det är en skadad man. Han är illa ute och blöder. Jag kunde inte lämna honom där ute i stormen.
”
”Har du förlorat förståndet? Tänk om han är en av domare Williams män? ”
”Det är inte så, mamma. Han är för svag för att stå.
Jag har lagt honom i förrådet och har lien med mig. ”
Mamma blundade och skakade på huvudet. ”Sarah Beth, du har ett gott hjärta precis som din pappa. Men ibland leder ett gott hjärta rakt in i en hög med bekymmer.
”
Jag tog en burk med majswhiskey som vi förvarade som medicin, rena trasor, en skål vatten och en näve johannesört som jag torkat i somras. Mormor hade lärt mig att de bladen rensade sår och stoppade blödningar. När jag kom tillbaka till förrådet låg mannen med slutna ögon, men öppnade dem när han hörde mig. ”Vad heter du?
” frågade jag medan jag knäböjde bredvid honom. ”Thomas”, svarade han svagt. ”Thomas Miller. ”
Samma efternamn som pappa.
Men det betydde ingenting särskilt. Halva countyt hette antingen Miller eller Johnson. ”Det här kommer att svida ordentligt”, varnade jag och blötte en trasa med whiskey. När jag tryckte den mot såret på armen bet Thomas ihop käken för att inte skrika.
Jag kunde se att han var stark som en oxe, för det måste ha gjort något fruktansvärt ont. ”Vem gjorde detta mot dig? ” frågade jag medan jag rengjorde bort blodet. ”Några män på vägen ville ha mina pengar”, svarade han efter ett djupt andetag.
Jag trodde inte riktigt på det. Vägbanditer brukar inte låta sina offer komma undan. Men jag höll tyst och fortsatte att sköta om såret. Efter att ha rengjort det med whiskey lade jag på krossade johannesörtblad och band om med en ren trasa.
”Du påminner mig om någon”, sa Thomas plötsligt och såg konstigt på mig. ”Jag är ingen fru, mister. Jag är bara femton”, svarade jag utan att möta hans blick. ”Och du behöver vila.
Vi kan prata mer i morgon. ”
Jag låste dörren till förrådet från utsidan. Det var inte elakt, bara försiktigt. Han kanske talade sanning, men han kanske ljög.
Och jag hade min sjuka mamma att skydda. Mamma frågade hur han såg ut. ”Lång, starkt byggd, svart hår, lite skäggstubb, mörka ögon, runt trettio. ”
Hon blev tyst och fundersam.
”Kom och lägg dig här bredvid mig”, sa hon och klappade på sängen. ”I natt sover vi tillsammans. ”
Jag somnade med tankar på främlingen i förrådet. Vem var han egentligen?
Varför hade han blivit överfallen? Och varför kändes det som att han inte berättade hela sanningen? Jag vaknade av tuppens första galande. Ett ögonblick glömde jag allt som hänt natten innan.
Sedan kom minnet tillbaka som en stöt. Den skadade mannen i förrådet. Jag smög mig upp utan att väcka mamma, tände vedspisen och satte på vatten till kaffe. Jag lyssnade vid dörren till förrådet och hörde starka andetag.
Han levde alltså. Jag öppnade dörren sakta. Thomas låg på halmmattan, bröstet hävde sig i jämn rytm. Bandaget på armen hade en blodfläck, men inte värre än förut.
Jag stod och betraktade honom en stund. Han hade arbeta händer, valkiga med korta naglar. Såg inte ut som någon brottsling. Plötsligt öppnade han ögonen.
Jag hoppade till. ”God morgon”, sa han med röst som lät mycket bättre än natten innan. ”Förlåt om jag skrämde dig. ”
”Du skrämde mig inte alls”, ljög jag med bultande hjärta.
”Jag kom bara för att se hur du mår. ”
Han försökte sätta sig upp och grimaserade av smärta. ”Jag mår bättre, tack vare Herren och dig. Vill inte vara till besvär.
Så fort jag är starkare ger jag mig av. ”
”Jag har kokat kaffe”, sa jag. ”Vill du ha en kopp? ”
Han log, och jag märkte att han hade ett trevligt leende trots det blåslagna ansiktet.
”Gärna. Och du behöver inte kalla mig mister. Jag är inte så gammal. ”
Jag gick tillbaka till köket med heta kinder.
Jag hällde upp två koppar kaffe, tog en bit majsbröd från igår och bar allt på en bricka. Thomas åt som en man som inte sett mat på flera dagar. ”Bor du långt härifrån? ” frågade jag och satte mig i dörröppningen.
Han tvekade innan han svarade. ”Jag är från trakterna kring Knoxville, men jag har varit på resa. ”
”Och vad gjorde du här i trakten? Det här är inte på vägen till någonstans.
”
”Kom för att hälsa på släkt, men jag tror jag gick vilse på vägen. Sedan slog stormen till, och nästa sak jag vet var att några män omringade mig. ”
Något stämde inte. Ingen hamnar i Sweetwater Valley av misstag, särskilt inte en stormig natt.
Men innan jag hann fråga mer hörde jag mammas röst. När jag berättade för mamma vad han sagt, såg hon ut i tomma intet. ”Sarah Beth”, sa hon och tog hårt i min hand. ”Var försiktig.
Vi känner inte den här mannen. ”
Senare gick jag ut för att se hur gården klarat stormen. Gårdsplanen var en enda röra, grenar överallt, köksträdgården halvt förstörd, hönshuset hade förlorat en del av taket. Jag suckade över allt arbete.
Då hörde jag ett ljud bakom mig. Det var Thomas, som kommit ut ur förrådet och stod lutad mot köksdörren. Han såg lite bättre ut trots den bandagerade armen. ”Kan jag hjälpa till?
” frågade han. ”Du är skadad. Du borde vila. ”
”Jag har vilat nog, och jag klarar inte av att sitta stilla medan någon annan arbetar.
”
Jag sa ingenting. En del av mig litade fortfarande inte på honom, men en annan del var lättad över hjälpen. Det fanns en hög med arbete, och jag var bara en person. Vi arbetade under tystnad en stund.
Trots sin skadade arm var Thomas till stor hjälp. Han arbetade snabbt och visste vad som behövde göras utan att jag behövde förklara. Det var tydligt att han kunde gårdsliv. ”Bor du här ensam med din mamma?
” frågade han efter ett tag. ”Ja. Sedan pappa försvann för ungefär tre år sedan. ”
”Försvann?
Hur? ”
Jag slutade arbeta och såg på honom. Varför var han så intresserad av min familj? ”Han gick ut en natt och kom aldrig tillbaka”, svarade jag utan att ge detaljer.
”Du sa att du heter Miller. Känner du många här i trakten? ”
Nu var det hans tur att se misstänksam ut. ”Några.
Varför? ”
”Ingen särskild anledning. Bara att jag också är Miller. John Miller från Crescent Farm.
”
Mitt hjärta hoppade över ett slag. Crescent Farm var det gamla namnet på vår mark, innan allt vi hade kvar var den lilla biten. ”Kände du min pappa? ”
Innan han hann svara hördes ett skrik inifrån huset.
Det var mamma. Jag släppte allt och sprang, med Thomas tätt efter. Jag hittade mamma på golvet i förmaket nära gungstolen. Hon måste ha försökt ställa sig upp.
”Mamma, vad hände? ” frågade jag och knäböjde bredvid henne. Hon pekade mot dörren, darrande. Jag tittade dit och såg Thomas stå där med bekymrad min.
”Du”, sa mamma med svag men ilsken röst. ”Vad gör du här? ”
Jag var förvirrad. Mamma talade som om hon kände Thomas.
Men hur kunde hon det när hon aldrig sett honom förut? ”Fru Eleanor”, sa Thomas och tog ett steg framåt. ”Kom inte nära! ” skrek mamma och höll hårt i mig.
”Sarah Beth, be honom gå. Genast. ”
”Mamma, lugn. Han är skadad.
Han hjälpte mig precis ute på gården. ”
”Du förstår inte, dotter”, sa hon med tårar i ögonen. ”Han är en av dem. ”
”En av vilka, mamma?
”
Thomas tog ett steg till med upplyfta händer. ”Fru Eleanor, jag är inte vad ni tror. Jag kom för att hjälpa till. John skickade mig.
”
Det var som om blixten slagit ner mitt i förmaket. Mamma blev vit som ett lakan, och jag kände hur golvet gav vika under mig. ”Min pappa”, sa jag med skakig röst. ”Vad vet du om min pappa?
”
Thomas såg på mamma, sedan på mig. Det verkade som om han bestämde sig för vad han skulle säga. ”Ni båda borde sätta er ner”, sa han till slut. ”Det är en lång historia.
”
Jag hjälpte mamma tillbaka till gungstolen. Hon skakade i hela kroppen, blicken fastnitad på Thomas. Han stod mitt i rummet, osäker på var han skulle ta vägen. ”Tala om”, krävde jag med starkare röst än jag kände mig.
”Vad vet du om min pappa? Lever han? Var är han? Varför kom han aldrig tillbaka?
”
Thomas tog ett djupt andetag. ”Din pappa lever. Han gömmer sig i Knoxville, och han skickade mig hit för att hämta er båda. ”
Jag stod som förstelnad och stirrade på honom som om han fått två huvuden.
Min pappa levde i Knoxville och hade skickat den här mannen för att hämta oss. ”Du ljuger”, sa jag med tunn röst. ”Nej, det gör jag inte, Sarah Beth. ” Thomas såg mig rakt i ögonen på ett sätt så uppriktigt att det vände sig i magen på mig.
”John lever och vill se er båda, men han kan inte komma tillbaka hit själv. Det är för farligt. ”
Mamma gav ifrån sig ett stön och gömde ansiktet i händerna. Hennes tunna axlar skakade.
Hon grät. ”Mamma, visste du? Visste du att pappa levde? ”
Hon skakade på huvudet, oförmögen att tala.
Efter en stund höjde hon sitt tårstrimmiga ansikte. ”Jag hade mina misstankar”, sa hon med bruten röst. ”Jag fick en lapp ungefär sex månader efter att han försvann. Den sa bara: Jag mår bra.
En dag ska jag komma tillbaka. Den var inte undertecknad, men det var hans handstil. ”
Ilskan steg i mitt bröst. Tre år.
I tre år hade jag trott att pappa var död eller att han bara övergett oss. Tre år hade jag tagit hand om allt själv. Huset, grödorna, min sjuka mamma. Och han hade levt hela tiden.
”Varför? ” frågade jag och såg på Thomas. ”Varför stack han? Varför kom han inte tillbaka?
Varför skickade han inte ordentligt meddelande? ”
Thomas satte sig på träbänken vid fönstret. Det verkade som om han valde sina ord mycket noga. ”Det är komplicerat, Sarah Beth.
Det har att göra med er familjs mark och domare Williams. ”
Innan han hann förklara mer hörde vi ljudet av hästar som närmade sig huset. Thomas hoppade upp och skyndade till fönstret, noga med att inte synas utifrån. ”Vem är det?
” frågade jag med bultande hjärta. ”Domarens män”, svarade Thomas med spänt ansikte. ”Tre stycken. ”
Mamma kramade min hand så hårt att det gjorde ont.
”De får inte se dig här”, sa hon till Thomas. ”Sarah Beth, ta honom till källaren. Snabbt. ”
Jag visste inte att mamma fortfarande hade den styrkan att tala så befallande, som i gamla tider.
Källaren var ett litet hål under huset där vi förvarade potatis. Ingången var dold av en gammal matta på golvet i skafferiet. ”Kom”, sa jag till Thomas och drog i hans friska arm. Vi sprang till skafferiet medan hästljuden blev högre.
Jag drog undan mattan och öppnade den träskottlucka i golvet. ”Ta dig ner och var tyst. Kom inte ut förrän jag hämtar dig. Förstått?
”
Thomas nickade och började klättra ner. Innan han försvann ner i mörkret tog han tag i min handled. ”Sarah Beth, berätta ingenting för dem. Ingenting alls.
Om de frågar om mig, säg att du aldrig sett mig. ”
Jag stängde luckan och lade tillbaka mattan. Sedan sprang jag tillbaka till förmaket. Mamma hade redan satt sig tillrätta i stolen, slätat till håret och torkat bort tårarna.
Det förvånade mig alltid hur snabbt hon kunde samla sig trots sjukdomen. ”Sarah Beth”, viskade hon. ”Låt mig sköta pratandet. Du håller tyst.
”
Knackningarna på dörren var hårda och krävande. Jag tog ett djupt andetag och gick för att öppna, försökte kontrollera darrningarna i händerna. Jag öppnade en liten glipa, precis som natten innan. Utanför stod tre män till häst.
Jag kände igen mannen i mitten direkt. Det var Silas, domare Williams förman. Lång och mager med en tunn mustasch och små, hårda ögon. Han hade rykte om sig att vara grym mot arbetarna på domarens plantage.
”God morgon, Silas”, sa jag och försökte låta lugn. ”Fröken Sarah”, svarade han och rörde vid hatten med falsk artighet. Han kallade mig alltid fröken, trots att han visste att jag bara var en flicka. Det var hans sätt att håna mig.
”Har vi möjlighet att komma in? Har lite affärer att diskutera med dig och din mamma. ”
Jag ville inte släppa in dem, men jag visste att jag inte hade något val. ”Visst.
” Jag öppnade dörren och klev åt sidan. ”Mamma sitter i förmaket. ”
De tre männen klev in, deras leriga stövlar lämnade märken på min rena golvbräda. Doften av svett och hästar fyllde huset.
Silas gick rakt fram till mamma. De andra två hängde kvar och såg sig omkring som om de letade efter något. ”Fru Eleanor”, hälsade Silas med samma falska leende. ”Hur mår ni?
Bättre med hälsan? ”
Mamma nickade allvarligt. ”Vad för dig hit, Silas? ”
Han satte sig i stolen mittemot henne utan att bli tillfrågad.
”Står ni och er dotter ut okej? Den stormen i natt var en riktig snyting, eller hur? ”
”Vi mår bra, tack och lov”, svarade mamma utan att le. ”Men du kom inte ända hit ut för att prata om vädret, eller hur?
”
Silas skrattade ett obekvämt litet skratt. ”Alltid rakt på sak, fru Eleanor. Det är därför jag respekterar er. ” Han kastade en blick på mig, sedan tillbaka på mamma.
”Sanningen är att vi letar efter en man. En främling som setts här i trakten i går eftermiddag. ”
”Vad för slags man? ” frågade mamma, låtsades ointresserad.
”Lång karl, starkt byggd, mörkt hår, klädd i reskläder, troligen skadad. ”
”Och varför letar ni efter honom? ” frågade jag, oförmögen att hålla tyst. Silas vände huvudet mot mig med smala ögon.
”Han är en tjuv. Stal pengar från domare Williams och stack. Domaren utfäster en bra belöning till den som hjälper till att hitta honom. ”
Lögner.
Jag visste att det var lögner. Om Thomas var en tjuv skulle han ha rånat oss under natten och försvunnit. ”Vi har inte sett någon”, sa jag och såg honom rakt i ögonen. ”Vi höll oss inne hela natten på grund av stormen.
”
Silas studerade mig en lång stund, som om han försökte se om jag ljög. Sedan vände han sig tillbaka till mamma. ”Fru Eleanor, ni vet att domare Williams alltid haft hänsyn till er familj, eller hur? Även efter den där oenigheten med er make.
”
Mamma svarade inte, ansiktet som en mask utan uttryck. ”Det skulle vara synd om ni dolde information”, fortsatte han. ”Domaren skulle bli besviken. ” Det var ett knappt dolt hot.
Mamma fortsatte att se på honom, lugn som alltid. ”Som jag sa, Silas, vi har inte sett någon. Om någon dyker upp här, lovar vi att skicka bud till plantagen. ”
Just då kom en av männen som inspekterat huset tillbaka in.
”Det finns blod på köksgolvet, Silas”, sa han och pekade med huvudet. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag hade helt glömt att Thomas blödde när jag ledde in honom i natt. Silas reste sig långsamt, ett elakt leende spred sig över ansiktet.
”Blod, säger du? Det var intressant. ” Han såg på mig. ”Och du sa att du inte sett någon.
Stämmer det, fröken Sarah? ”
Mitt sinne rusade och sökte efter en ursäkt. ”Det är hönsblod”, sa jag och försökte låta naturlig. ”Jag slaktade en höna i går före stormen för att göra buljong till mamma.
Jag trodde jag torkat upp allt. ”
Silas kisade misstänksamt. Han stirrade på mig i vad som kändes som en evighet. Till slut ryckte han på axlarna.
”Om du säger det så. ” Han satte på sig hatten. ”Nåväl, vi fortsätter leta. Om ni ser några främlingar, så låt oss veta.
Domaren tar inte väl emot att bli lurad. ”
De gick utan ett ord till. Jag stod i dörröppningen och såg dem sitta upp på hästarna och rida iväg nerför stigen. Först när de försvunnit ur sikte lät jag axlarna sjunka.
Mina ben var så svaga att de knappt bar mig. ”De är borta”, sa jag och satte mig bredvid mamma. ”Tror du de trodde oss? ”
Mamma skakade på huvudet.
”Nej. Silas är ingen dåre. Han kommer tillbaka, och nästa gång river han det här huset i bitar. ”
”Då måste vi härifrån innan dess”, sa en röst bakom oss.
Jag vände mig om med ett ryck. Det var Thomas, som kommit upp ur källaren. Jag hade inte ens hört honom klättra upp. ”Du skulle inte ha kommit ut”, fräste jag.
”Jag hörde allt”, förklarade han. ”Och fru Eleanor har rätt. De kommer tillbaka, snart. Vi måste ge oss av i dag.
”
”Vart? ” frågade jag förvirrat. ”Till Knoxville. Till din pappa.
”
Jag såg på mamma, som verkade lika vilsen som jag. ”Mamma klarar inte en sådan resa”, protesterade jag. ”Hon är sjuk, kan knappt stå. ”
”Att stanna här blir värre”, insisterade Thomas.
”Domare Williams ger inte upp. Och det är egentligen inte mig han är ute efter. ”
”Vad menar du? ”
Thomas såg på mamma som om han bad om tillåtelse att tala.
Hon nickade långsamt. ”Domaren vill ha er mark”, förklarade han. ”Marken som tillhörde din farfar, din farfars far. Och för att få den är han beredd att göra vad som helst.
Det är därför din pappa var tvungen att fly. Och det är därför ni båda är i fara om ni stannar. ”
Jag satte mig och stirrade på Thomas, försökte förstå allt han just sagt. Domare Williams ville ha vår mark.
Det var därför pappa försvunnit. ”Men det här går inte ihop”, sa jag och skakade på huvudet. ”Vår mark är inte värd någonting. Det är bara en liten bit jord, knappt nog att leva på.
”
Thomas och mamma växlade en blick, som om de delade en hemlighet jag inte kände till. ”Sarah Beth”, sa mamma med trött röst. ”Det finns saker du inte vet. Saker vi aldrig berättade för dig.
”
”Vilka saker, mamma? ”
Hon suckade djupt och drog sjalen tätare om de beniga axlarna. ”Den här gården är bara en liten del av vad som en gång var Crescent Farm. Din farfars far, Jeremiah Miller, ägde all mark härifrån till älven.
Mer än tusen tunnland. ”
Mina ögon vidgades i misstro. ”Tusen tunnland? Men hur?
”
”Med tiden förlorade familjen det mesta. En del för att din farfar drack och spelade för mycket, och en annan del för att domare Williams köpte upp bitar för en spottstyver när folk var desperata. ”
Thomas, som stod lutad mot väggen och lyssnade, lade till: ”Och andra delar tog han helt enkelt. Flyttade gränsstenar, förfalskade papper, hotade folk.
”
Huvudet snurrade på mig. Jag hade alltid trott att vi var fattiga, att vi aldrig haft något. Och nu fick jag veta att min familj en gång ägt nästan allt här i trakten. ”Jag förstår fortfarande inte”, sa jag.
”Om vi redan förlorat nästan allt, varför är domaren fortfarande ute efter oss? Varför var pappa tvungen att fly? ”
Mamma såg på Thomas som om hon bad om hjälp. Han kom och satte sig nära oss, med allvarlig min.
”För att din pappa upptäckte något, Sarah Beth. Han fick reda på att domaren inte bara stulit mark från er familj, utan också gömt något mycket värdefullt här. ”
”Vad då? ”
”Guld”, sa Thomas och sänkte rösten fastän ingen fanns i närheten.
”För mer än hundra år sedan, under inbördeskriget, gömde konfedererade soldater stulet guld i en grotta på er familjs mark. Domaren fick reda på det av en slump när han hittade en gammal karta. Och din pappa fick reda på det genom din farfars dagbok. När domare Williams fick veta att John hade dagboken, ville han ha den till varje pris.
”
Det började allt falla på plats. De konstiga männen som brukade dyka upp på gården innan pappa försvann. Domarens ihärdiga erbjudanden om att köpa vår mark, trots att den verkade värdelös. ”Och var är den här dagboken nu?
” frågade jag. ”Hos din pappa”, svarade Thomas. ”I Knoxville. Men det finns ett problem.
” Han tvekade som om han inte ville fortsätta. ”Vilket problem? ”
”Dagboken innehåller inte all information. Det finns en karta som visar exakt var grottan ligger.
Och din pappa tror att den kartan är gömd någonstans här i huset. ”
Jag skrattade nästan. Det lät så absurt. Gömt guld.
Hemliga kartor. Det lät som något ur en följetong, inte verklighet. Och särskilt inte vårt enkla liv här. ”Om det fanns en sådan karta här, skulle jag veta om det”, sa jag misstänksamt.
”Jag känner varje vrå av det här huset. ”
”Vi vet inte alltid allt, Sarah Beth”, sa mamma med sorgsen ton. ”Din pappa höll många hemligheter, saker han gömde även för mig. ”
Jag satt tyst och tänkte.
Om det de sa var sant, var vi verkligen i fara. Domare Williams var inte en man som gav upp lätt när han ville ha något. Och om han trodde att vi hade kartan…
”Så det är därför du kom hit? ” frågade jag Thomas.
”För att hämta kartan? ”
Han nickade. ”Din pappa skickade mig för att hämta kartan och er båda. Han vill föra samman familjen igen, någonstans långt härifrån där domaren inte når er.
”
”Och männen som överföll dig på vägen? ”
”Domarens legoknektar. De fick reda på att jag var på väg hit och bakhöll mig. Som tur var kom jag undan, men inte utan ett par knivhugg.
”
Jag såg på bandaget på hans arm och rös. De männen skulle ha dödat Thomas utan att blinka. Och de skulle göra samma sak mot oss om de trodde att vi gömde kartan. ”Och hur ska vi hitta den här kartan?
” frågade jag. ”Om inte ens pappa visste var den var, hur ska vi då veta det? ”
”Din pappa har några teorier”, svarade Thomas. ”Han gav mig ledtrådar om vad jag skulle leta efter.
”
Innan han hann säga mer hörde vi ett ljud utifrån. Det lät som hästar igen. Thomas sprang till fönstret och kikade försiktigt ut. ”Det är de igen”, sa han spänt.
”Och det är fler den här gången. Fem eller sex man. ”
Hjärtat hoppade upp i halsen på mig. De hade kommit tillbaka så snabbt.
”Vad gör vi? ” frågade jag med stigande panik. ”Ni två går ner i källaren”, beordrade Thomas. ”Jag tar hand om dem.
”
”Nej. ” Jag tog tag i hans arm. ”De kommer att skada dig, eller värre. ”
”Det finns inget annat sätt, Sarah Beth.
Om de hittar er båda här, tar de er till domarens plantage, och jag vet inte vad som händer då. ”
Mamma, som varit tyst tills nu, talade med förvånansvärt stark röst. ”Det finns ett annat sätt. Det finns en hemlig gång som leder ut till baksidan av ägorna, kommer ut mitt i bambusnåret vid bäcken.
”
Jag såg på henne, förvånad. ”Hemlig gång? Sedan när? ”
”Sedan alltid, barn.
Din farfar byggde den för att kunna gömma sig. Din pappa och jag berättade aldrig för dig eftersom vi hoppades att vi aldrig skulle behöva använda den. ”
Thomas såg lika förvånad ut som jag. ”Var finns gången?
”
”I källaren”, svarade mamma och försökte redan resa sig. ”Det finns en gömd lucka under potatissäckarna. En tunnel leder ända till bambusnåret. ”
Jag kunde inte tro vad jag hörde.
En hemlig gång under vårt hus, och jag visste ingenting. Hur många andra hemligheter hade min familj? Hästarna var nu nära. Vi kunde höra männens röster.
Vi hade inte mycket tid. ”Då går vi”, sa Thomas och hjälpte mamma på fötter. ”Snabbt, ta bara det allra viktigaste. ”
Jag sprang till mitt rum och tog ett litet knyte.
Jag lade i ett ombyte kläder, fotografiet av pappa som jag hade under kudden och det silversmycke som mormor gett mig innan hon dog. Jag hade inte mycket annat värt att ta med. Mamma försökte samla ihop några saker i en tygpåse, men händerna skakade så mycket att hon knappt kunde hålla i något. Jag gick för att hjälpa henne.
”Bara det viktigaste”, sa jag milt. ”Vi kan hämta resten senare. ”
Hon nickade och räckte mig tre saker: radbandet som tillhört hennes mor, ett gulnat fotografi från hennes bröllopsdag och en liten bok inbunden i läder. ”Vad är det här?
” frågade jag. ”Min mammas dagbok. Innehåller huskurer. Kan komma väl till pass på resan.
”
Jag lade allt i mitt knyte och gick tillbaka till förmaket. Thomas stod vid fönstret och räknade sekunderna. ”De är nästan framme vid gårdsplanen”, varnade han. ”Vi är ute i sista minuten.
”
Vi hjälpte mamma till köket och sedan till skafferiet. Jag flyttade undan mattan och öppnade luckan. Thomas gick ner först, hjälpte sedan mamma nerför stegen. Jag kom sist och stängde luckan efter mig.
Källaren var liten och mörk, luktade fuktig jord och potatis. Thomas tände en tändsticka och lyste upp det trånga utrymmet. ”Var är gången? ” viskade han till mamma.
Hon pekade mot hörnet där potatissäckarna stod travade. ”Bakom säckarna finns en trälucka i golvet. ”
Thomas flyttade försiktigt på säckarna för att inte låta. Det gamla träet knarrade lite, men inte mycket.
Bakom säckarna, precis som mamma sagt, fanns en liten trädörr nästan i samma färg som jorden. Väl gömd. Just då hörde vi tunga knackningar på ytterdörren. Sedan arga röster.
De hade kommit. ”Fröken Sarah! Fru Eleanor! Öppna!
Det är sheriffer! ” Det var en lögn. Det var förstås ingen sheriff, bara domarens män. Men de ville skrämma oss.
”Skynda”, viskade Thomas och öppnade den hemliga dörren. En stark doft av våt jord steg upp ur det mörka hålet. Vi kunde se början av en låg tunnel där man bara kunde ta sig fram genom att krypa. Ovanför oss hördes en hög krasch.
De höll på att slå in ytterdörren. Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde det skulle sprängas. ”Du först”, sa Thomas till mamma och hjälpte henne in i tunneln. Hon gick in långsamt, hennes svaga kropp knappt förmögen att röra sig i det trånga utrymmet.
Jag följde direkt efter, och Thomas kom sist och stängde den dolda dörren. Vi var nu i en tunnel svart som beck, utan något ljus alls. Jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Vi kröp genom den mörka tunneln i vad som kändes som en evighet.
Marken var packad jord, fuktig och kall. Ibland kändes en rot eller sten i vägen. Luften var tung och svår att andas. Jag följde tätt bakom mamma och hörde hennes ansträngda andetag.
Thomas kom sist och bar våra få ägodelar på ryggen. Den stackars mannen måste ha haft ont med sin skadade arm, men han klagade aldrig. ”Klarar du dig, mamma? ” viskade jag oroligt.
”Det går”, svarade hon mellan ansträngda andetag. Bakom oss stannade Thomas då och då för att lyssna, försökte höra om vi var förföljda. Men de enda ljuden var våra egna andetag och, långt borta, dämpade rop från män som höll på att riva sönder vårt hus. ”Hur mycket längre, mamma?
” frågade jag efter vad som verkade som timmar av krypande. ”Din mamma sa att tunneln går ända till bambusnåret”, svarade Thomas för henne. ”Måste vara närmare hundra meter eller mer. ”
Det verkade som en omöjlig sträcka i vårt tillstånd.
Mamma blev långsammare för varje minut, knappt förmögen att ta sig framåt. Jag var rädd att hon inte skulle klara det. ”Låt oss vila lite”, föreslog jag när jag hörde hur tungt hon andades. Vi stannade, och i beckmörkret kunde jag bara känna, inte se, de andra.
Mammas andetag var hackiga, som om varje tog all hennes kraft. ”Sarah Beth”, sa hon plötsligt med svag men bestämd röst. ”Det finns något du måste veta om din pappa, om vår familj. ”
”Mamma, kan det inte vänta tills vi är ute härifrån?
”
”Jag vet inte om jag klarar ända till slutet av tunneln, barn. ”
Det snörde ihop sig i bröstet på mig. ”Prata inte så, mamma. Naturligtvis klarar du det.
”
”Lyssna”, insisterade hon. ”Det Thomas sa om guldet är sant, men det finns mer. Din pappa flydde inte bara på grund av kartan eller guldet. Han flydde för att han upptäckte något värre om domare Williams.
”
”Vad då? Mamma? ”
”Mamma, domaren. Han dödade din farfar.
Din pappas pappa. ”
Det var som en örfil. Min farfar hade dött innan jag föddes, och jag hade alltid fått höra att det var hjärtfel. ”Hur?
Vad pratar du om? ”
”Din farfar ville inte sälja marken. Hur svårt det än blev, vägrade han. Sedan en dag hittades han död.
De sa att det var hjärtat, men din pappa trodde aldrig på det. År senare hittade han bevis. En av domarens män, full på en krog, pratade för mycket. ”
”Så det är därför domaren vill åt pappa?
För att han vet sanningen? ”
”Ja. Och för att din pappa svor att han skulle bevisa vad som hände och se till att rättvisa skipades. ”
Jag satt tyst och försökte ta in allt.
Min familj hade ägt all den här marken. Det fanns guld gömt någonstans. Min farfar hade blivit mördad. Det var som om jag inte kände till något om min egen historia.
”Och kartan? ” frågade jag efter en stund. ”Finns den verkligen? ”
”Den finns”, bekräftade mamma.
”Din pappa trodde att den var gömd någonstans i huset, i en falsk vägg, under en golvbräda, i några gamla möbler. Han letade i åratal men hittade den aldrig. ”
”Och vad vill han med kartan? Guldet?
”
”Inte bara guldet”, sa Thomas. ”Kartan har markeringar som kan bevisa att marken var er familjs. Och den har anteckningar från din farfars far som kan hjälpa till att bevisa domarens brott. ”
Jag tog ett djupt andetag och försökte sortera tankarna.
Det var för mycket att ta in på en gång. ”Vi borde fortsätta”, sa jag och kände att mamma vilat tillräckligt. ”Ju fortare vi kommer ut, desto bättre. ”
Vi började krypa igen.
Tunneln verkade ändlös. Mina händer och knän var skrapade och råa av den hårda jorden. Mamma rörde sig allt långsammare, stannade varannan meter för att hämta andan. Thomas uppmuntrade oss båda och sa att vi nästan var framme.
Plötsligt viskade Thomas: ”Jag ser ljus framför oss. ”
Jag tittade framåt och såg det också. Ett svagt gråaktigt ljus långt borta. Tunnelns mynning.
En våg av lättnad sköljde över mig. ”Se, mamma, vi är nästan framme. ”
Men hon svarade inte. Hon hade stannat helt.
”Mamma”, ropade jag oroligt. ”Mamma, är du okej? ”
”Jag kan inte gå vidare”, flämtade hon. Varje ord var en kamp.
Mitt hjärta sjönk. ”Jo, det kan du, mamma. Titta, vi ser utgången. Bara lite till.
”
”Sarah, jag kan inte. ”
Thomas sträckte sig förbi mig i det trånga utrymmet. ”Jag drar henne. Du knuffar bakifrån.
”
Det var vad vi gjorde. Jag knuffade försiktigt på mamma bakifrån medan Thomas, som nu var framför henne, drog henne i armarna. Tum för plågsam tum rörde vi oss mot det avlägsna ljuset. Efter vad som kändes som timmar nådde vi äntligen tunnelns mynning.
Det var ett litet hål täckt av rötter och bambublad. Thomas röjde undan det och kröp ut först. ”Kusten är klar”, viskade han tillbaka till oss. ”Kom nu.
”
Han sträckte in handen och hjälpte till att dra upp mamma. Jag kom ut sist och blinkade i det plötsliga dagsljuset. Vi var mitt i en tät bambulund, precis som mamma sagt. De höga bambustjälkarna var så täta att man knappt kunde se igenom.
Åtminstone gav det oss bra skydd. Jag lade ner mamma på marken. Hon var mycket blek, läpparna nästan blå, andades med stor svårighet. ”Herre Gud”, sa jag, skrämd av hur hon såg ut.
”Hon behöver en doktor. ”
”Vi kan inte ta henne till stan”, sa Thomas och såg sig om efter om någon fanns i närheten. ”Domaren har för stort inflytande där. ”
”Vad gör vi då?
Vi kan inte bara låta henne dö här. ”
Thomas tänkte efter och spanade av området runt omkring. ”Det finns ett ställe”, sa han efter en stund. ”Ungefär en och en halv mil härifrån, nära den gamla diligensvägen, bor en vän till din pappa som heter Robert Johnson.
Han hjälpte din pappa att fly då. Han är en pålitlig man. ”
”En och en halv mil. Mamma kan inte gå så långt.
Hon kan knappt röra sig. ”
”Jag bär henne”, sa Thomas som om det vore det naturligaste i världen. ”Med din skadade arm? Det kan du inte.
”
”Jag ser inte att vi har något val. ”
Jag såg på mamma som låg på marken. Hon såg sämre ut för varje minut. Ansträngningen i tunneln hade varit för mycket för hennes svaga hjärta.
Thomas hade rätt. Vi hade inget val. ”Jag hjälper dig”, sa jag. Thomas nickade och böjde sig ner för att lyfta upp mamma.
Trots sin skadade arm lyckades han få henne på ryggen. Mamma var så tunn av sjukdom att hon knappt vägde någonting. ”Vi går”, sa han och justerade hennes tyngd. ”Håll dig bakom bambun så länge vi kan.
”
Vi började gå genom bambulunden och försökte hålla oss gömda. Solen stod högt på himlen nu, måste ha varit runt middagstid. Värmen blev starkare, och snart svettades vi alla. Thomas stegade framåt med mamma på ryggen, och jag kom efter med vårt lilla knyte.
Lien jag tagit med från huset höll jag hårt i handen, redo för problem. Efter en stund lämnade vi bambuns skydd och kom in i ett mer öppet område med spridda buskar och träd. Vi var tvungna att vara försiktigare nu. Härifrån kunde någon få syn på oss om de letade.
Thomas fortsatte utan att någonsin klaga, trots den fruktansvärda smärtan han måste ha haft i armen. Svett rann nerför hans ansikte, men han saktade inte. Mamma hade fallit tyst, ögonen slutna, men hon andades fortfarande. Vi gick i vad som kändes som en evighet.
Mina fötter var blåsiga i mina utslitna skor, och halsen var torr av törst. Solen gassade obarmhärtigt, men vi fortsatte, väl medvetna om att att stanna kunde betyda döden. Efter ungefär två timmars vandring talade Thomas äntligen. ”Det ligger precis bortom den där höjden”, sa han och nickade mot en liten kulle framför oss.
”Roberts ställe. ”
En våg av hopp sköljde över mig. Vi var nästan framme. Mamma skulle få hjälp, och vi skulle vara säkra, åtminstone ett tag.
När vi krönt höjden fick jag se en liten stuga i en glänta omgiven av några träd. Rökmoln steg från skorstenen, ett tecken på att någon var hemma. Det såg fridfullt och vanligt ut, den sortens ställe man aldrig skulle tro att flyktingar gömde sig på. Vi var ungefär halvvägs nerför backen när jag hörde det.
Ljudet av hästar bakom oss. Blodet isade i ådrorna. Jag vände mig om. ”Thomas”, viskade jag i fasa.
”De har hittat oss. ”
Två ryttare kom snabbt längs stigen vi just färdats på. Även på avstånd kände jag igen Silas långa, magra gestalt. De måste ha hittat tunnelns mynning och följt våra spår.
”Spring”, beordrade Thomas och rörde sig plötsligt snabbare trots sin börda. ”Spring till stugan. Säg till Robert vem du är. Han hjälper dig.
”
”Vad händer med dig och mamma? ”
”Jag kommer strax efter. Spring nu. ”
Jag sprang nerför backen mot stugan.
Benen kändes som bly, men rädslan gav mig en hastighet jag inte visste att jag hade. Bakom mig hörde jag hästarna komma närmare. När jag nådde stugdörren bankade jag på med all min kraft. ”Hjälp!
Snälla hjälp oss! ”
Dörren svingades upp. En äldre man med vitt hår och väderbitet ansikte stod där, ett hagelgevär i händerna. ”Vem är du, flicka?
” krävde han. ”Jag är Sarah Beth Miller”, flämtade jag. ”John Millers dotter. Snälla, mamma är sjuk och män jagar oss.
”
Igenkänning blixtrade i den gamle mannens ögon. Han tittade förbi mig mot där Thomas stapplade nerför backen, fortfarande med mamma på ryggen, medan ryttarna närmade sig snabbt. ”Stig in”, beordrade han och höjde hagelgeväret. ”Nu.
”
Jag skyndade in i stugan medan Robert ställde sig i dörröppningen med geväret höjt. Genom fönstret såg jag Thomas stappla nerför backen, fortfarande med mamma på ryggen. Silas och hans man var bara femtio meter bakom honom. ”Stanna där!
” ropade Robert och siktade på ryttarna. ”Det här är privat mark! ”
Silas och hans följeslagare höll in hästarna och stannade omkring trettio meter bort. De hade tydligen inte väntat sig väpnat motstånd.
”Vi har affärer med de där människorna”, ropade Silas tillbaka, handen nära pistolen. ”Domare Williams affärer. ”
”Och jag har affärer med det här hagelgeväret”, svarade Robert lugnt. ”Två skott, för att vara exakt.
Vänd nu om och rid från min mark innan jag bestämmer mig för att visa hur allvarlig jag är. ”
Det var ett spänt ögonblick när jag trodde att Silas skulle dra sin pistol, men tydligen var han inte villig att ta risken. Med en nick till sin följeslagare vände de hästarna och red tillbaka samma väg de kommit. ”Det här är inte över, gamle man!
” ropade Silas över axeln. ”Domaren kommer att få höra om det här. ”
Robert sänkte inte hagelgeväret förrän de försvunnit ur sikte. Sedan skyndade han ner för att hjälpa Thomas, som nästan nått stugan med darrande ben av utmattning.
”Kom in snabbt”, sa Robert och tog mamma från Thomas rygg. ”De kommer tillbaka med fler män. ”
Inne i stugan lade Robert försiktigt mamma på en säng i hörnet. Hon såg förfärlig ut, ansiktet askgrått, andningen ytlig och oregelbunden.
Jag knäböjde bredvid henne och tog hennes kalla hand i min. ”Mamma, hör du mig? ”
Hon öppnade ögonen en aning. ”Sarah Beth”, viskade hon, knappt hörbart.
”Hon behöver medicin”, sa jag och såg upp på Robert desperat. ”Hennes hjärta är väldigt dåligt. ”
Robert nickade. ”Jag har några örter som kanske hjälper.
Jag var sjukvårdare i kriget. Kan ett och annat om läkande. ” Han gick till en hylla och tog ner flera burkar med torkade örter och rötter. Han arbetade snabbt, krossade ihop några i en träskål och tillsatte varmt vatten från en kittel som stått på vedspisen.
”Det här borde lugna hennes andning något”, förklarade han och kom med den ångande skålen. ”Hjälp henne att sitta upp lite. ”
Jag lyfte försiktigt mammas huvud och axlar medan Robert höll skålen under hennes näsa. Ångan hade en stark medicinsk doft.
Efter några minuters inandning verkade mammas andning lätta något. ”Det är bra”, sa Robert och ställde undan skålen. ”Nu måste vi få i henne lite av det här teet. ” Han hällde upp en del av örtblandningen i en kopp.
”Det är bittert, men det hjälper hjärtat. ”
Med min hjälp lyckades mamma smutta på lite av teet. Efter att hon druckit ungefär halva koppen lade hon sig ner igen, utmattad. ”Vila nu”, sa Robert milt till henne.
Sedan till mig och Thomas: ”Kom, vi pratar där borta så vi inte stör henne. ”
Vi flyttade oss till andra sidan av det ena rummet, och Robert talade med låg röst. ”John skickade bud att ni kanske skulle komma. Fick hans brev för ungefär en vecka sedan.
Han sa att jag skulle vänta mig hans vän Thomas med fru och dotter. Sa att ni kanske var i trubbel. ”
”Det är vi”, bekräftade Thomas. ”Domare Williams män är efter oss.
De brände ner deras hus och letar efter en karta. ”
Roberts väderbitna ansikte blev allvarligt. ”John berättade om den kartan och om vad domaren gjorde mot hans far. ”
Ӏr pappa verkligen i Knoxville?
” frågade jag. ”Det är han. Har varit där i ungefär tre år nu. Byggde ett nytt liv, men han glömde aldrig dig och din mamma.
Skickade pengar regelbundet för att jag skulle hålla ett öga på er på avstånd. ”
Den informationen träffade mig hårt. Hela tiden hade pappa vakat över oss på sitt sätt. Kanske hade han inte övergett oss helt trots allt.
”Hur illa är hennes tillstånd? ” frågade Robert och kastade en blick mot mamma. Thomas och jag växlade oroliga blickar. ”Dåligt”, medgav jag.
”Doktorn i stan sa att hennes hjärta sviktar. Och all den här påfrestningen, flykten genom tunneln… Hon behöver en riktig doktor. ”
”Men vi kan inte riskera att åka till stan”, lade Thomas till. Robert tänkte efter en stund.
”Jag har en vän i Chattanooga. Han var läkare innan han förlorade sin legitimation för att han behandlade färgade likadant som vita. Han skulle hjälpa, utan att ställa frågor. ”
”Chattanooga är långt borta”, sa jag.
”Hur skulle vi ta oss dit? ”
”Jag har en gammal lastbil bakom huset. Ser inte mycket ut för världen, men den går. Kan ta er en bit på vägen åtminstone.
”
Ett hopp fladdrade i mitt bröst. Om vi kunde få mamma till en riktig doktor, kanske hon hade en chans. ”När kan vi åka? ” frågade Thomas.
”Inte i dag”, svarade Robert. ”Silas och hans pojkar kommer att bevaka vägarna. Vi måste vänta tills det mörknar, kanske till och med till i morgon kväll. Ge dem tid att slappna av lite.
”
Tanken på att vänta så länge oroade mig, men jag visste att Robert hade rätt. Att försöka åka nu skulle vara för farligt. ”Vad med domaren? ” frågade jag.
”Om han får reda på var vi är? ”
”Mitt ställe ligger avsides”, förklarade Robert. ”Och jag har vänner i närheten som skulle varna mig om en grupp ryttare var på väg hit. Vi hinner ta oss ut om det behövs.
”
Jag nickade och kände mig lite bättre. Sedan slog en annan tanke mig. Kartan. ”Kartan”, sa jag plötsligt.
”Tänk om…”
Jag skyndade fram till vårt lilla knyte och drog fram den läderinbundna boken som mamma insisterat på att vi skulle ta med, mormors dagbok. Med darrande händer öppnade jag den och började noggrant undersöka varje sida, kände längs bindningen och pärmarna. ”Vad gör du? ” frågade Thomas och kom för att titta.
”Mamma insisterade på att vi skulle ta med den här”, förklarade jag. ”Sa att den var viktig. Att den innehöll hennes mammas huskurer. Men tänk om det finns mer i den?
”
Jag fortsatte att undersöka boken tills jag märkte något konstigt. Bakpärmen verkade tjockare än den borde vara. Jag tryckte fingrarna längs kanterna och kände en svag skarv i lädret. ”Det är något här i”, sa jag med bultande hjärta.
Med försiktiga fingrar bände jag på kanten av bakpärmen. Långsamt gled lädret isär och avslöjade en dold ficka. Och inuti den låg ett vikt stycke gulnat papper. Mina händer skakade när jag drog fram det och vek upp det.
Det var en handritad karta i bleknat bläck som visade området runt vår gård. Det fanns markeringar, anteckningar i marginalen och ett stort kryss över en plats nära bäcken som rann genom vår egendom. ”Herregud”, viskade Thomas och tittade över min axel. ”Du hittade den!
”
Robert kom fram med vidöppna ögon. ”Kartan som John letat efter i alla dessa år. Den låg i din mormors bok hela tiden. ”
Jag stirrade på kartan i förundran.
Det här var det som orsakat så mycket trubbel, så mycket sorg. Här var den i mina händer. På baksidan, precis som Thomas sagt, fanns anteckningar skrivna med en spindelliknande handstil, min farfars fars handstil, som beskrev de ursprungliga gränserna för vår mark och hur domarens far börjat ta den med våld. ”Mamma visste”, sa jag mjukt och såg på hennes sovande gestalt.
”Hon måste ha vetat hela tiden var den var, men hon berättade aldrig för någon. Inte ens pappa. ”
”Din mamma är en klok kvinna”, sa Robert. ”Hon förstod troligen att det var säkrast så.
Ju färre som visste, desto mindre fara för er alla. ”
Thomas studerade kartan noga. ”Det här är det. Det här är vad vi behöver.
Med den här kan din pappa bevisa domarens brott. Både markstölden och möjligen till och med mordet på din farfar. ”
Jag kände en märklig blandning av känslor. Lättnad över att ha hittat kartan.
Ilska över att så mycket lidande kommit från den. Och oro för vad som skulle hända härnäst. ”Så vad gör vi nu? ” frågade jag.
”Vi väntar bara till i morgon kväll och försöker ta oss till Chattanooga? ”
”Det är planen”, bekräftade Robert. ”Få din mamma till min läkarvän. Sedan ta reda på hur vi får er alla till Knoxville, till din pappa.
”
Den natten turades vi om att vaka över mamma och hålla utkik efter domarens män. Thomas tog första vakten, sedan Robert, sedan jag. Jag satt vid fönstret i det bleka månskenet och lyssnade på nattljuden, tänkte på allt som hänt. På bara två dagar hade hela min värld vänts upp och ner.
Vårt hus var borta, nedbränt till grunden. Vi var flyktingar, jagade av den mäktigaste mannen i countyt. Mamma svävade mellan liv och död, och snart skulle vi vara på väg till Knoxville, till en pappa jag inte sett på tre år, som nu hade en ny familj. Men något annat hade också förändrats.
För första gången förstod jag vem jag verkligen var, var jag kom ifrån. Jag var inte bara en fattig bondflicka som kämpade för att överleva. Jag var barnbarnsbarn till Jeremiah Miller, en man som en gång ägt tusen tunnland. Jag kom från människor som byggde hemliga tunnlar och gömde kartor och kämpade för det som var deras.
Det fanns styrka i mitt blod, ett arv av mod och beslutsamhet. När första gryningsljuset bröt över kullarna gav jag mig själv ett löfte. Vad som än hände härnäst, skulle jag vara värdig det arvet. Jag skulle skydda mamma.
Jag skulle möta pappa och hans nya familj. Och någon gång, en dag, skulle jag se rättvisa skipas för allt som tagits ifrån oss. Två dagar efter vår flykt satt jag på Roberts veranda och såg solen gå upp över kullarna. Jag hade knappt sovit, orolig för mamma som fortfarande var mycket svag.
Roberts örtmediciner hade hjälpt något, men hon behövde en riktig doktor. Thomas kom ut ur stugan och satte sig bredvid mig. Han hade bytt bandage på armen och verkade läka bra, även om han rörde sig försiktigt. ”Hur står du ut?
” frågade han och räckte mig en kopp kaffe. ”Det går”, svarade jag och tog emot kaffet. ”Och du? ”
”Armen blir bättre.
Robert är duktig med de där örterna. Hjälpte en hel del. ”
Vi satt tyst en stund, var och en försjunken i egna tankar. Att ha hittat den där fickuren med bilden av pappa och Thomas hade förändrat allt.
Nu visste jag att Thomas var pappas kusin, att de växt upp tillsammans, och att pappa verkligen levde och gömde sig i Knoxville. ”Vad ska vi göra nu? ” frågade jag till slut. ”Mamma är inte i skick att resa ända till Knoxville.
”
Thomas tog en klunk kaffe innan han svarade. ”Robert var i stan i går kväll, förklädd. Han hängde kring krogen och lyssnade på vad folk sa. ”
”Och vad fick han reda på?
”
”Domaren är ursinnig. Har män på varje väg i countyt. De stoppar alla som passerar och frågar om de sett oss. Historien han spridit är att vi stulit pengar från honom och bränt ner vårt eget hus för att dölja brottet.
”
Mitt blod började koka. ”Det är en lögn. Det är han som lät bränna ner vårt hus. ”
”Jag vet”, sa Thomas och lade handen på min axel för att lugna mig.
”Men det är hans ord mot våra. Och här i trakten väger domare Williams ord tyngre än nästan allt annat. ”
Det var sant. Domaren hade hela countyt i sin ficka.
Sherifferna, borgmästaren, till och med prästen. Ingen skulle stå emot honom. ”Så vi sitter fast här”, sa jag, kände mig besegrad. ”Kan inte åka.
Kan inte få en doktor till mamma. Kan inte göra någonting. ”
”Det är inte fullt så illa”, svarade Thomas. ”Det finns en utväg, men den är riskabel.
”
”Vilken? ”
”Robert har en vän som kör en leveranslastbil. Han kommer genom här i morgon med en last grönsaker till Chattanooga. Om vi kan komma ombord på den utan att någon ser, kan han släppa av oss nära vägen till Knoxville.
”
Det var en farlig plan. Om vi åkte fast under flyktförsöket skulle domaren visa ingen nåd. Och mamma i det skick hon var. ”Mamma överlever inte den resan”, sa jag och skakade på huvudet.
”Hon kan knappt sitta upp i sängen. ”
”Robert känner en läkare i Chattanooga som hjälpt folk i vår situation förut. Om vi kan ta oss dit kan din mamma få ordentlig vård. ”
Jag tänkte igenom det.
Att stanna var också farligt. När som helst kunde domarens män upptäcka var vi gömde oss, och mamma behövde akut sjukvård. ”Okej”, gick jag till slut med på. ”Men hur gör vi med mamma när hon är så svag?
”
”Vi gör en bår av filtar. Robert har en gammal kärra bakom huset. Vi kan använda den för att frakta din mamma till där lastbilen stannar. ”
Det fanns så många risker, men vi hade inte många alternativ.
Robert kunde inte gömma oss för evigt. Och ju längre vi stannade, desto mer fara utsatte vi honom för. ”Vad med den där kartan som pappa vill ha så gärna? ” frågade jag.
”Åker vi utan den? ”
Thomas suckade. ”Kartan, om den finns, låg i ert hus. Och nu är huset borta.
”
En skarp smärta högg i bröstet. Vårt hem, våra ägodelar, våra minnen – allt hade blivit till aska. Och möjligen också kartan som kunde ha bevisat allt och skapat rättvisa. ”Kanske låg den inte i huset”, sa jag, och en idé började formas.
”Tänk om…”
Jag tystnade när jag såg Robert komma uppför stigen från vägens håll. Han såg orolig ut. ”Kom in snabbt”, ropade han medan han fortfarande var en bit bort. ”Ryttare är på väg.
”
Vi skyndade in i stugan. Thomas grep hagelgeväret som stod lutad mot väggen och gick till fönstret för att titta ut. ”Vem är det? ” frågade jag med bultande hjärta.
”Två ryttare”, svarade han spänt. ”Kommer uppför stora vägen. Domarens män, kan inte avgöra säkert. De är fortfarande en bit bort.
”
Robert skyndade genom dörren. ”Göm er i jordkällaren”, sa han och öppnade en lucka i golvet som jag inte ens lagt märke till förut. ”Snabbt nu. ”
”Vad med mamma?
” frågade jag och såg mot sängen där hon sov. ”Jag säger att hon är min syster som blivit sjuk på besök”, sa Robert. ”Gå nu, ni båda. ”
Vi klättrade nerför en kort stege i en liten, mörk jordkällare, mycket lik den vi haft hemma.
Thomas gick först, fortfarande med hagelgeväret. Jag följde efter, darrande av rädsla. Jordkällaren var fuktig och luktade jord och lagrade grönsaker. Det fanns hyllor med konserveringsburkar och säckar med mat.
Ett trångt utrymme, men tillräckligt för att gömma sig. Robert stängde luckan över oss, och vi hörde honom dra något tungt över den, troligen för att dölja ingången. Vi stannade där under tystnad, knappt vågade andas, lyssnade på stegen ovanför våra huvuden. Några minuter senare hörde vi högljudda knackningar på stugdörren.
Mäns röster talade hårt. Robert svarade med lugn röst. Vi kunde inte uppfatta de exakta orden, men tonen var hotfull. Thomas höll hårdare i hagelgeväret, redo att skjuta om det behövdes.
Jag bad tyst, precis som mamma lärt mig när jag var liten. Stegen ovanför rörde sig fram och tillbaka. De genomsökte stugan. Vid ett tillfälle hörde vi steg precis ovanför vårt gömställe.
Vi höll andan. Om de upptäckte luckan… Men stegen rörde sig vidare. Efter vad som kändes som en evighet hörde vi ytterdörren slå igen. Mer tid passerade innan luckan äntligen öppnades och Roberts ansikte dök upp.
”De är borta”, sa han till oss. ”Åtminstone för nu. ”
Vi klättrade upp ur jordkällaren. Jag sprang genast för att kontrollera mamma.
Hon låg fortfarande i sängen, rädd men vaken. ”Vilka var det? ” frågade Thomas Robert. ”Två av domarens legoknektar.
Inte Silas den här gången, men lika elaka. Sa att de letade efter efterlysta för stöld och mordbrand. ”
”Vad sa du till dem? ”
”Sa att jag inte sett någon som matchar er beskrivning.
Men de trodde inte riktigt på mig. Genomsökte hela stället. De tittade inte alltför noga på din mamma. Sa att hon var min syster med en smittsam feber, vilket höll dem borta från hennes säng.
”
”Kommer de tillbaka? ” frågade jag, fortfarande skräckslagen. ”Troligen. Sa att de genomsöker varje fastighet i countyt.
Domarens order är att inte lämna någon sten ovänd förrän de hittar er. ”
Saker och ting blev värre för varje timme. Snaran drogs åt kring oss. Om vi inte gav oss av snart skulle vi säkert åka fast.
”Din vän med lastbilen”, sa jag till Robert. ”Finns det någon chans att han kan komma tidigare? ”
Robert skakade på huvudet. ”Inget sätt att nå honom.
Vi har ingen telefon här, och det vore för riskabelt att skicka någon till stan med budskap. ”
”Så vi måste hålla ut till i morgon”, konstaterade Thomas. ”Och be att de inte kommer tillbaka innan dess. ”
”Och om de kommer tillbaka?
” frågade jag. ”Då slåss vi”, svarade Thomas med dödligt allvar. ”Jag låter dem inte ta oss till domaren. ”
Resten av dagen var spänd.
Vartenda litet ljud utanför fick oss att hoppa till. Robert höll vakt vid fönstret, i tur och ordning med Thomas. Jag stannade vid mammas sida, som verkade lite bättre efter att ha tagit mer av Roberts örtmedicin. När natten föll lagade Robert en enkel gryta på kanin och potatis.
Medan vi åt förklarade Thomas planen för nästa dag. ”Lastbilen stannar vid vägskälet strax efter gryningen”, sa han. ”Vi måste åka härifrån före första ljuset, med hjälp av Roberts kärra för att bära din mamma. Det är ungefär en mil till vägskälet, mestadels genom skogen för att hålla oss undan.
”
Det var en riskabel plan, full av saker som kunde gå fel. Men vi hade inget val. Att stanna kvar innebar säker fångst förr eller senare. ”Kommer lastbilschauffören vara villig att ta oss?
” frågade jag. ”Blir han inte rädd för att hamna i trubbel? ”
”Jim är en gammal vän”, förklarade Robert. ”Stred tillsammans med din farfar i kriget.
Han hatar domaren nästan lika mycket som vi. Han hjälper oss, utan att ställa frågor. ”
När natten blev djupare turades vi om att stå vakt. Under min vakt satt jag vid fönstret och såg ut över den månbelysta gläntan, lyssnade efter tecken på annalkande ryttare.
Mina tankar vandrade till allt som hänt. För bara dagar sedan var jag en enkel bondflicka som tog hand om sin sjuka mamma. Nu var vårt hus nedbränt, vi var på flykt, och jag hade upptäckt hemligheter om min familj som jag aldrig kunnat föreställa mig. Thomas hade berättat att jag i Knoxville skulle få träffa min halvbror, en liten pojke på bara två år.
Jag visste fortfarande inte hur jag kände inför det. Tanken på pappa med en annan familj, medan mamma och jag kämpat ensamma, gjorde fortfarande ont i hjärtat. Men jag började förstå att livet inte alltid är enkelt. Att goda människor ibland gör val som skadar andra även när de inte menar det.
När första gryningsljuset visade sig vid horisonten väckte jag Thomas och Robert. Det var dags att förbereda vår resa. ”Hur är det med mamma? ” frågade jag Robert efter att han kontrollerat henne.
”Stabil”, svarade han. ”Inte bättre, men inte sämre heller. Örterna håller hjärtat igång, men hon behöver riktig medicin. Och snart.
”
Vi samlade ihop våra få ägodelar. Robert packade en säck med mat och vatten för resan, plus mer av hans örtmedicin åt mamma. Thomas och Robert gjorde en bår av filtar och två stadiga stänger. Försiktigt flyttade vi mamma över på den.
”Sarah Beth”, viskade hon med knappt hörbar röst. ”Vart är vi på väg? ”
”Till en doktor, mamma”, svarade jag och höll hennes hand. ”Och sedan till pappa.
”
Ett svagt leende rörde vid hennes läppar innan ögonen slöts igen. Hon var för svag för att vara vaken länge. Precis när himlen började ljusna i öster var vi redo. Robert hade spänt sin gamla mula för kärran, och vi placerade försiktigt mammas bår i flaket, täckte henne med fler filtar.
Det var kyligt i luften före gryningen, och hon behövde hålla sig varm. ”Håll er på skogsstigen”, instruerade Robert när vi gjorde oss redo att ge oss av. ”Den är längre, men ni är gömda från stora vägen. Jim väntar vid vägskälet tills han ser er.
”
”Vad med dig? ” frågade jag, plötsligt orolig för denne vänlige man som riskerat så mycket för oss. ”Kommer domarens män tillbaka och skadar dig för att du hjälpt oss? ”
Robert log, ett bistrare men beslutsamt leende.
”Låt dem komma. Jag är för gammal för att springa, och jag är inte rädd för domaren eller hans legoknektar. Dessutom är jag skyldig din pappa och din farfar. De var goda människor, de bästa jag känt.
”
Med de orden hjälpte han mig upp på kärran bredvid mamma. Thomas tog tömmarna, och med en sista nick till Robert gav vi oss av in i den dunkla skogen mot vägskälet där vår räddning förhoppningsvis väntade. Thomas ledde mulan i långsam, försiktig takt så att kärran inte skulle skaka mamma för mycket. Jag satt i flaket med henne, höll hennes hand och såg till att filtarna höll henne varm i den kyliga morgonluften.
Varje gupp i stigen fick mig att rycka till, medveten om hur skör hon var. ”Hur mycket längre? ” viskade jag till Thomas efter att vi färdats i vad som kändes som timmar, fastän solen precis gått upp. ”Inte långt nu”, svarade han med låg röst.
”Kanske en halv mil till. ”
Skogsstigen var igenväxt på sina ställen, vilket tvingade Thomas att röja undan grenar som hängde för lågt. Vi rörde oss så tyst som möjligt, lyssnade alltid efter ljud av hästar eller män som kunde innebära fara. De enda ljuden var kärrans knarrande, mulans mjuka hovslag och morgonfåglarna som sjöng i träden.
Mamma flöt in och ut ur medvetandet. När hon var vaken mötte hennes ögon mina, och hon försökte le, även om jag såg smärtan hon var i. Jag gav henne hela tiden små klunkar vatten och små doser av Roberts örtmedicin, bad att det skulle hålla henne stabil tills vi nådde läkaren i Chattanooga. ”Thomas”, sa jag efter ett tag, tvungen att fråga något som tyngt mig.
”Är pappa… är han lycklig i Knoxville? ”
Thomas kastade en blick tillbaka på mig, ansiktet tankfullt. ”Han har funnit en slags frid, antar jag. Men han har aldrig varit riktigt lycklig.
Inte sedan han var tvungen att lämna dig och din mamma. ”
”Det är därför han skickade mig för att hitta er. Han vill ha sin familj hel igen, även med den andra kvinnan och barnet. ”
Thomas suckade.
”Mary är en god kvinna, Sarah Beth. Hon hjälpte din pappa när han var som mest nere. Och lille Johnny? Han är bara ett oskyldigt barn.
”
Jag nickade och försökte försona mig med tanken på den nya familjen. Det var inte pojkens fel, det var säkert. Och kanske var inte Mary heller att skylla. Livet hade tvingat oss alla in i situationer ingen av oss valt.
”Där är det”, sa Thomas plötsligt och pekade framåt. ”Vägskälet. ”
Genom träden kunde jag se var två grusvägar möttes. Parkerad vid korsningen stod en gammal lastbil med avstängd motor, och en man lutade sig mot fronten.
”Det här måste vara Jim”, Roberts vän som skulle ta oss till Chattanooga. ”Stanna här med din mamma”, instruerade Thomas. ”Jag ser till att det är säkert. ”
Han rörde sig försiktigt framåt, hagelgeväret redo i händerna.
När han var ungefär femtio meter från lastbilen gav han ifrån sig en låg vissling. Mannen vände sig om, fick syn på Thomas och höjde handen till hälsning. ”Det är okej”, ropade Thomas tillbaka till mig. ”Det är Jim.
”
Lättnaden sköljde över mig. Första delen av vår plan hade fungerat. Nu behövde vi bara få mamma säkert ombord på lastbilen och bort härifrån innan någon fick syn på oss. Thomas och Jim talade kort, sedan kom båda tillbaka för att hjälpa till med kärran.
Jim var en stor man med grånat hår och tjockt skägg. Hans händer var grova och valkiga, men varsamma när han hjälpte till att lyfta mammas bår. ”Är det här din mamma? ” frågade han mjukt.
”Robert sa att hon var i dåligt skick. ”
”Ja, sir”, svarade jag. ”Hennes hjärta är svagt. Hon behöver en riktig doktor.
”
”Min svåger i Chattanooga kommer att hjälpa henne”, försäkrade Jim. ”Han är en god man. Utbildad i Charleston före kriget, kunnig i medicin. ”
Tillsammans flyttade vi försiktigt mamma från kärran till lastbilsflaket.
Flaket var halvfyllt med lådor med grönsaker, vilket skapade ett utrymme i mitten där vi kunde lägga båren. Jim hade klätt det med filtar för att göra det så bekvämt som möjligt. ”Ni får åka här bak med henne”, förklarade Jim. ”Håll er lågt under den här presenningen.
Det finns en vägspärr ungefär en och en halv mil framåt. Domarens män kontrollerar alla fordon. ”
Mitt hjärta hoppade över ett slag. ”Kommer de att söka igenom lastbilen?
”
”Troligen inte. De känner mig. Ser mig varje vecka på den här rutten. Men ni bör ändå hålla er gömda och tysta.
”
Thomas hjälpte mig upp på flaket bredvid mamma. Sedan täckte Jim oss med en stor canvaspresenning, arrangerade några tomma lådor ovanpå för att det skulle se naturligt ut. Det var mörkt och kvavt under presenningen, men åtminstone var vi gömda. ”Jag sitter längst fram med Jim”, sa Thomas genom presenningen.
”Om det blir problem, så håller du dig stilla, hör du. Vad som än händer. ”
”Jag förstår”, viskade jag, även om tanken på problem fick magen att knyta sig av rädsla. Lastbilens motor tändes med ett rytande som verkade öronbedövande efter skogens tystnad.
Vi började röra oss, studsade längs den guppiga landsvägen. Jag höll fast i mammas bår för att den inte skulle glida omkring, viskade lugnande ord närhelst hon rörde sig. Resan var lång och obekväm. Värmen under presenningen ökade allteftersom morgonsolen steg högre, vilket gjorde det svårt att andas.
Mammas tillstånd verkade stabilt, men jag oroade mig för att värmen skulle göra henne sämre. Efter vad som kändes som timmar saktade lastbilen och stannade sedan. Mitt hjärta bultade när jag hörde röster utanför, barska, myndighetsliknande män som talade med Jim. De ställde frågor, var han kom från, vart han var på väg.
Jim svarade ledigt, som om det bara var ännu en dag på hans leveransrutt. ”Tänker du att vi ska titta på lasten? ” frågade en av männen. ”Varsågod”, svarade Jim enkelt.
”Bara grönsaker från Valley Farms på väg till marknaden i Chattanooga. ”
Jag höll andan när steg närmade sig flaket. Presenningen lyftes lätt i ett hörn, och jag fick en glimt av en mans hand och en del av hans arm. Han kontrollerade lådorna, men flyttade dem inte.
Efter en stund föll presenningen tillbaka på plats. ”Allt klart”, ropade mannen. ”Kör vidare. ”
Motorn startade igen, och vi fortsatte.
Jag släppte ut andan jag hållit, lättnaden sköljde över mig. Vi hade passerat vägspärren. Lastbilen ökade farten på vad som måste ha varit en bättre väg. Vi körde i ytterligare ett par timmar innan den saktade igen.
Den här gången, när vi stannade, var det Thomas som lyfte på presenningen. ”Vi är utanför Chattanooga”, sa han och hjälpte mig att sätta mig upp. ”Jims svåger bor precis uppför vägen. Vi ska ta din mamma dit nu.
”
Jag såg mig omkring, blinkade i det plötsligt starka ljuset. Vi stod på en liten sidoväg med träd som gav skydd från huvudvägen. Inte långt bort låg ett anspråkslöst tvåvåningshus med bred veranda. Jim kom runt till flaket.
”Det är doktor Wilsons ställe”, sa han och nickade mot huset. ”Han väntar oss. Robert skickade bud med en granne som var på väg hitåt i går. ”
Tillsammans lyfte vi försiktigt mammas bår från lastbilen och bar henne mot huset.
Innan vi ens hann fram till trappan öppnades ytterdörren och en lång, smal man med glasögon kom ut. ”Bär in henne”, sa han utan omsvep. ”Jag har ett rum redo. ”
Inne var huset rent och doftade av medicinalörter.
Doktor Wilson ledde oss till ett litet sovrum på bottenvåningen där vi lade mamma på en riktig säng med rena lakan. Hon rörde sig något men vaknade inte helt. Doktor Wilson undersökte henne genast, lyssnade på hjärtat med ett stetoskop, tog pulsen, undersökte ögon och hudfärg. ”Hur länge har hon varit så här?
” frågade han mig. ”Hon har varit sjuk i nästan ett år”, förklarade jag. ”Men hon blev mycket värre de senaste dagarna. Vi var tvungna att fly genom en tunnel, sedan åka i en kärra, sedan under presenningen i lastbilen.
”
Han nickade, förstående. ”Hennes hjärta är mycket svagt, men det kämpar fortfarande. Jag ska ge henne medicin som borde stärka det. Åtminstone tillräckligt för att hon ska kunna resa till Knoxville.
”
”Kommer hon att klara sig? ” frågade jag, knappt vågade hoppas. ”Det kan jag inte lova”, sa doktor Wilson ärligt. ”Men jag kan göra henne mer bekväm och ge henne en chans att kämpa.
Resten är upp till henne och Herren. ”
Den eftermiddagen fick mamma riktig medicin för första gången på månader. Doktor Wilson gav henne något för att stärka hjärtat, något annat mot smärtan och ett särskilt te för att hjälpa henne vila. Mot kvällen fanns det lite mer färg i hennes kinder, och andningen verkade lättare.
Jim var tvungen att fortsätta sin leveransrutt, men lovade att titta till oss på vägen tillbaka nästa dag. Thomas och jag turades om att sitta hos mamma medan den andre vilade. Doktor Wilsons hustru, en snäll kvinna som hette Martha, kom med mat och rena kläder till oss. Den natten, när jag satt bredvid mammas säng medan hon sov fridfullt, tog jag fram kartan vi hittat i mormors dagbok.
I lampljuset studerade jag de noggranna teckningarna, anteckningarna i marginalen, det stora krysset som markerade grottan där det konfedererade guldet enligt uppgift var gömt. Det verkade nästan overkligt att den här pappersbiten orsakat så mycket trubbel, förändrat alla våra liv så dramatiskt. ”Är det den? ” frågade Thomas när han tyst kom in i rummet.
”Kartan? ”
”Ja”, svarade jag och vek försiktigt ihop den igen. ”Konstigt hur något så litet kan orsaka så mycket smärta. ”
”Det är inte själva kartan”, sa Thomas och satte sig bredvid mig.
”Det är vad den representerar. Bevis på vad domaren och hans far stulit från er familj. Bevis på deras brott. ”
”Tror du verkligen att den kan hjälpa oss få rättvisa?
Efter all den här tiden? ”
”Din pappa tror det. Och jag litar på hans omdöme. ”
Jag stoppade undan kartan på ett säkert ställe.
”När åker vi till Knoxville? ”
”I morgon. Om din mamma är stark nog. Doktor Wilson känner en man med en bil som kan ta oss större delen av vägen.
Det är säkrare än tåg eller bussar där domaren kan ha folk som håller utkik. ”
Nästa morgon var mamma vaken och alert för första gången på flera dagar. Medicinen hade gjort underverk. Hon var fortfarande svag, men ögonen var klara, och hon lyckades äta lite frukost.
”Var är vi? ” frågade hon och såg sig om i det okända rummet. ”Hos en doktor nära Chattanooga”, förklarade jag. ”Han har hjälpt dig att bli starkare, och snart ska vi till Knoxville för att träffa pappa.
”
Hon nickade långsamt. ”Jag drömde om din far. Jag såg honom tydligt, leende precis som förr. ”
Jag höll hennes hand, visste inte vad jag skulle säga.
Kände hon på något sätt sanningen om pappas nya liv, eller var det bara drömmar om bättre dagar? Vid middagstid förklarade doktor Wilson mamma frisk nog att resa, även om hon skulle behöva fortsätta med den medicin han gett henne. Mannen med bilen anlände, en elegant svart Ford som såg snabb och pålitlig ut. ”Det här är herr Daniels”, presenterade doktor Wilson oss.
”Han tar er så långt som till utkanten av Knoxville. Er pappa kan möta er där. ”
Thomas hade redan skickat bud i förväg genom doktor Wilsons telefon, så att pappa visste att vi kom och var vi skulle mötas. Det kändes konstigt att veta att jag om bara några timmar skulle se honom igen efter tre långa år.
När vi hjälpte mamma in i baksätet på bilen kände jag en blandning av känslor jag inte riktigt kunde namnge. Rädsla, hopp, ilska, spänning, osäkerhet. Allt virvlade runt i mitt bröst. Vi lämnade det enda hem jag någonsin känt, på väg mot ett nytt liv med människor jag inte kände.
Men vi var också på väg mot säkerhet, mot läkning och kanske till och med mot rättvisa. Herr Daniels startade motorn, och vi rullade bort från doktor Wilsons hus, den sista etappen av vår resa påbörjad. Jag såg tillbaka en gång på det lilla huset som varit vår fristad, där mamma fått den vård hon så desperat behövde. Sedan vände jag blicken framåt, mot Knoxville, mot pappa, mot vilken framtid som än väntade oss där.
Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket när jag såg pappa efter tre långa år. Han väntade på parkeringsplatsen vid ett litet värdshus i utkanten av staden, gick fram och tillbaka. Han hade åldrats betydligt, håret nästan helt grått, djupa linjer i ansiktet. När han såg vår bil köra in stod han som fastfrusen, som om han sett ett spöke.
Sedan sprang han mot oss innan herr Daniels ens hunnit stanna. ”Eleanor”, viskade han med tårar strömmande nerför kinderna när han såg mamma ligga i baksätet, knappt medveten. ”Herregud, vad har hänt dig? ”
Mamma log bara svagt och slöt ögonen.
Vi skyndade henne till sjukhuset där pappa redan ordnat så att en läkarvän väntade. De tog in henne direkt medan vi satt i korridoren, oroliga och utmattade. Först när mamma var omhändertagen fick vi tid att verkligen prata. Pappa kramade mig hårt, bad om ursäkt om och om igen för att han lämnat oss, för att han inte hittat ett sätt att föra oss till honom tidigare, för allt som hänt.
”Jag ville aldrig lämna dig, Sarah Beth”, sa han med bruten röst. ”Du måste tro mig. Jag trodde att jag skyddade dig och din mamma genom att hålla mig borta. ”
Det var då jag träffade Mary, kvinnan som blivit en del av pappas nya liv.
Hon kom till sjukhuset med mat och rena kläder till oss. Hon var inte vad jag väntat mig, inte ung och vacker som jag föreställt mig, utan en vänlig kvinna i pappas ålder med milda ögon och mjuk röst. Och med henne var lille Johnny, min halvbror, bara två år gammal med pappas mörka ögon. Jag ska inte ljuga, i början var det svårt.
Svårt att acceptera den nya familjen. Svårt att förstå hur pappa kunnat bygga ett liv utan oss medan mamma och jag kämpat ensamma. Men allteftersom dagarna gick började jag se saker annorlunda. Mamma svävade mellan liv och död i veckor.
Läkarna gjorde allt de kunde, men hennes hjärta var försvagat bortom räddning av påfrestningen under flykten och resan. En kväll kallade hon mig till sin sida. ”Sarah Beth”, sa hon med rösten knappt en viskning. ”Jag vill att du ska veta en sak.
Jag bär inte din pappa något agg för det som hände. Han gjorde vad han trodde var rätt för att skydda oss. ”
”Men han lämnade oss, mamma”, svarade jag, höll fortfarande fast vid en del av min ilska. ”Han startade en ny familj.
”
Hon log sorgset. ”Livet är sällan enkelt, barn. Ibland gör goda människor misstag eller hamnar i omöjliga situationer. Förlåtelse handlar inte bara om dem.
Den handlar om dig också. Att bära på ilska är en alltför tung börda. ”
Det var några av de sista orden hon sa till mig. Den natten, stilla i sömnen, gick mamma bort.
Hon var bara fyrtiotvå år gammal. Begravningen var liten, bara familj och några av pappas pålitliga vänner. Mary var där, stod bredvid mig och höll min hand när allt blev för mycket. Trots allt var jag tacksam för hennes vänlighet.
Med kartan från mormors dagbok hade pappa äntligen det han behövde för att bevisa domarens brott. Han kontaktade en advokatvän som började bygga upp ett mål mot domare Williams. Det handlade inte längre bara om marken. Det handlade om rättvisa för mamma, för farfar, för alla människor domaren skadat genom åren.
Den juridiska striden tog åratal. Domare Williams kämpade med allt han hade, använde sina pengar och sitt inflytande för att fördröja och hindra. Men tiderna höll på att förändras i Tennessee. De gamla maktstrukturerna försvagades, och folk var mindre villiga att blunda för mäktiga män som missbrukade sin ställning.
När jag var tjugofem, tio år efter vår flykt, kom domen äntligen. Domstolen dömde till vår fördel och beordrade återlämnande av de marker som stulits illegalt, tillsammans med skadestånd för årens förlorade användning. Ännu viktigare, bevisen pappa samlat om farfars mord godtogs, och domare Williams åtalades för medhjälp till mord. Det orsakade en enorm skandal i hela countyt.
Den mäktige domaren, som styrt som en kung i årtionden, stod nu anklagad i öppen domstol. Många människor som lidit under hans hand fann äntligen modet att tala ut. Historierna som framkom var kusliga. Berättelser om hot, våld, stöld och värre.
Domaren dömdes till tjugo års fängelse. Han avtjänade aldrig hela straffet. Han dog bakom galler tre år senare, gammal och sjuk, övergiven av de ja-sägare som en gång omgett honom. Vad gäller det konfedererade guldet som startat allt, ja, det är en annan historia.
Efter att vi återfått våra familjers marker organiserade pappa en expedition till grottan som markerats på kartan. De hittade verkligen flera gamla kistor med gulmynt och artefakter från inbördeskriget. Det var inte den massiva förmögenhet legenderna beskrivit, men det räckte för att ge vår familj en nystart. Mamma levde precis tillräckligt länge för att veta att vi skulle klara oss, men inte tillräckligt länge för att se rättvisa skipas.
Jag vill gärna tro att hon på något sätt vet att hon fann frid i vetskapen om att sanningen till slut kom fram. Thomas och jag gifte oss fem år efter vår flykt. Vem kunde ha trott att den skadade främlingen som knackade på vår dörr den stormiga natten skulle bli kärleken i mitt liv? Vi fick tre barn tillsammans, alla vuxna nu med egna familjer.
Min äldste son, Joseph, driver den återuppbyggda Crescent Farm på våra återvunna familjers marker. Pappa gick bort för tio år sedan, åttiofem år gammal. Mary följde efter två år senare. Lille Johnny, inte så liten längre, är femtiofem nu och driver ett framgångsrikt företag i Knoxville.
Livet har ett sätt att sluta cirkeln, eller hur? Så många vändningar, glädjeämnen och sorger. Om någon hade sagt till mig den stormiga natten när jag var femton att allt skulle bli så här, hade jag aldrig trott dem. Vad har jag lärt mig genom allt detta?
Att livet inte kommer med en vägkarta. Att ibland fattar människorna vi älskar mest beslut som skadar oss, även när de inte menar det. Att det finns få verkliga skurkar eller hjältar i den här världen. Mestadels bara människor som gör sitt bästa i svåra situationer.
Och viktigast av allt, att tiden läker många sår om vi låter den göra det. I dag, vid sjuttio års ålder, ser jag tillbaka och inser hur varje svårt ögonblick lärde mig något värdefullt. Den rädda femtonåriga flickan växte upp, mötte sin rädsla, byggde ett gott liv trots allt. Och kanske är det den största segern, att inte låta svårigheterna definiera mig, utan snarare vad jag gjorde med dem.
I slutändan fick vi rättvisa, även om det kom till ett fruktansvärt pris. Min mamma, min ljuva, tålmodiga mamma, levde aldrig för att se domaren betala för sina brott eller vår familjs mark återställd. Men hennes uppoffring var inte förgäves. Hennes mod, hennes visdom, hennes kärlek, de lever vidare i mig, i mina barn, i mina barnbarn.
Ibland, under regniga nätter som den här, sitter jag vid fönstret och tycker mig nästan kunna se henne le åt vad hennes familj blivit. Jag tror hon skulle vara stolt över hur allt utvecklades, även om vägen var hårdare och längre än någon av oss kunnat föreställa sig.