I mars 1987 låg Santo Trafficante den yngre för döende. Sjuttiotvå år gammal, ett hjärta som svek honom bara dagar före en operation i Houston som han aldrig skulle överleva. Enligt hans långvarige advokat Frank Rano skedde något under de sista dagarna. Den gamle mannen lutade sig nära och viskade något på sicilianska som skulle eka genom historien.
Han sa det bittert. “Carlo förstörde allt. Vi borde aldrig ha dödat Giovanni. Vi borde ha dödat Bobby.
” Giovanni var John F. Kennedy. Bobby var Robert. Rano placerade bekännelsen i Tampa.
Andra ifrågasatte senare om han ens varit där. Men där fanns den, en påstådd viskning från en av det amerikanska 1900-talets mest oskuldsfullt skyddade maffialedare, som pekade rakt mot århundradets brott. Den 17 mars 1987, på ett sjukhus i Houston, två dagar efter en fyrfaldig kranskärlsoperation, stannade hans hjärta. Han hade inte tillbringat en enda dag i federalt fängelse.
Inte en enda dag. Detta var ingen vanlig gangster. I årtionden åtnjöt Santo Trafficante den yngre ett rykte som gränsade till myt, som en man som inte kunde röras. För under nästan femtio år kontrollerade han spelverksamheten i Florida, kasinona i Havanna före revolutionen och en heroininförsel som försörjde hela östkusten.
Ändå gled han alltid ut ur varje storjury, varje senatsförhör och varje utredning utan att lämna ett enda spår. CIA värvade honom för att hjälpa till att döda Fidel Castro. Robert Kennedy försökte sätta honom i fängelse. Carlo Marcello kallade honom för bror.
Och när han ville försvinna, försvann han bara. Det här är historien om hur sonen till en siciliansk invandrare i Tampa byggde ett imperium som nådde ända till Vita huset, CIA och den kubanska revolutionen. Hur han dansade mellan Castros avrättningspatruller och justitiedepartementet under Robert Kennedy. Hur han blev en av de enda maffiafigurerna som den amerikanska regeringen ingick partnerskap med mot en utländsk statschef.
Och hur han tog med sig allt han verkligen visste i graven till Tampa. Men det som gör honom annorlunda var just detta: Trafficante var inte en mördare i den vanliga gatubemärkelsen. Han var ingen bråkstake. Han rånade inte och knäckte inte fingrar.
Han var en glasögonprydd son till en boss som läste tidningar. Lugn, artig, den typen av man du skulle gå förbi på gatan utan att lägga märke till. Och det var just det som gjorde honom farligast. För att förstå Santo den yngre måste du förstå hans far.
Santo Trafficante den äldre kom till Tampa från Cianciana på Sicilien i början av 1900-talet. Han arbetade i cigarrbranschen. Han drev ett litet “bolita”-lotteri i Ybor City, cigarrindustrins centrum. På 1940-talet, efter Tampas blodiga underjordiska krig, satt den gamle mannen överst över stadens illegala verksamhet.
Han kontrollerade hasardspel, bolita, bookmaking och ocker. Av hans söner var det bara en som hade rätt sinnelag för familjens affärer. Santo den yngre föddes den 15 november 1914 i Tampas täta kubanska kvarter, där han växte upp med spanska som första språk. Han var den tystlåtne.
Medan andra unga män jagade bråk och flickor på Seventh Avenue satt Santo den yngre och studerade räkenskaperna i sin fars sociala klubb. Han lärde sig vilka poliser som tog mutor. Han lärde sig vilka tjänstemän som behövde kampanjbidrag. Han lärde sig att den högljuddaste mannen i rummet alltid var den första att bli gripen.
Han hoppade av skolan före tionde klass, men blev ändå den verklige arvtagaren till den eran. Sedan, i augusti 1954, dog fadern i magcancer. Santo den yngre tog över. Han var trettionio år gammal.
Han ärvde Tampas imperium av olaglig verksamhet och engagerade sig omedelbart i något som fadern redan påbörjat. Han blickade söderut. Han blickade mot Havanna. Du måste förstå vad Havanna var på femtiotalet.
Det var Las Vegas innan Las Vegas blev Las Vegas som vi känner det. President Fulgencio Batista hade öppnat ön för amerikanska maffiainvesteringar. Meyer Lansky fanns redan där. Kasinona tryckte pengar – turisternas pengar, filmstjärnornas pengar och pengar som tvättades genom marker.
Trafficante flyttade dit i mitten av femtiotalet och byggde sig en del av paradiset. Han köpte en andel i nattklubben och kasinot “San Souci” 1955. Han öppnade hotellet “Capri” 1957, där skådespelaren George Raft tog emot gästerna vid dörren. Han hade intressen i kasinovärlden i Havanna och höll sig kvar på de stora hotellen.
I slutet av femtiotalet tjänade Trafficante, enligt vissa uppskattningar, tiotals miljoner dollar om året från Havanna. Kontant. Så här fungerade upplägget: Kasinona fick kontanter från amerikanska turister. De pengarna behövde inte rapporteras till skattemyndigheten eftersom de tjänades utomlands.
Maffian tog en stor del innan något bokfördes. Pengarna flögs sedan till Miami i väskor och återinvesterades i lagliga verksamheter eller tvättades genom utländska banker. Den kubanska regeringen fick sin del. Batista tog själv en del av kasinovinsterna.
Alla var nöjda. Alla var rika. Sedan, den 1 januari 1959, svepte Fidel Castros revolution genom landet. Batista flydde.
Folkmassor attackerade kasinona, krossade spelautomaterna och släpade ut dem på gatorna. Inom några dagar låg Trafficantes verksamhet i Havanna i ruiner. Men det konstiga är inte det. Det konstiga är vad som hände sedan.
Castro dödade honom inte. Castro arresterade honom. 1959 hölls Trafficante fängslad en tid i ett arbetsläger utanför Havanna som kallades “Tiscornia”. Han torterades inte.
Han fick måltider serverade. Han fick ta emot besökare. Och enligt ett påstående som länge väckt debatt och som kongressutredare senare granskade, kan en av dessa besökare ha varit en nattklubbsägare från Dallas vid namn Jack Ruby. Ja, samme Jack Ruby som fyra år senare skulle skjuta Lee Harvey Oswald i källaren på polisstationen i Dallas.
Kopplingen har aldrig bevisats och dokumenten är oklara, men den har förföljt fallet ända sedan dess. Trafficante släpptes till slut och återvände till Florida. Han hade förlorat kasinona. Han hade förlorat imperiet.
Han hade förlorat allt. Och han var rasande. Rasande på tyst. Den sortens ilska som inte skriker.
Den sorten som väntar. För att förstå hur han överlevde måste du förstå hur han arbetade. Efter att ha förlorat Kuba återvände han till Tampa och byggde om sin bas. Han var inte längre en speloperatör med en stjärnas glans.
Han blev en tyst partner, en man som satt i skuggorna och lät andra ta emot applåderna – och fånga kulorna. Hans namn dök upp i utredningar, men han gled alltid undan. Hans fingeravtryck fanns överallt i den undre världen, men hans namn fanns sällan på papper. Han lät andra göra de smutsiga affärerna medan han satt kvar i Tampas högljudda, solstekta kaféer, där ingen tittade närmare på en äldre herre med glasögon som läste tidningen.
Han blev känd som “den fånge som aldrig greps”, en man som polisen visste låg bakom hälften av stadens olagliga verksamhet men som de aldrig kunde binda vid ett brott. Han använde sig av advokater, politiker och mutade tjänstemän. Han byggde allianser med de kriminella familjerna i New York, med fackföreningsledare och med lokala politiker som var skyldiga honom tjänster. Men det var under dessa år som han också byggde relationen med CIA.
Det var ingen kärlekshistoria. Det var en affär mellan män som hatade kommunismen och ville se Castro störtas. CIA behövde män med kontakter i Havanna, män som kände alla bakvägar och alla hamnar. Trafficante kände dem alla.
Han hade byggt upp sitt nätverk under Batista-eran och han behöll kontakterna även efter revolutionen. Så när CIA kom och frågade om han kunde hjälpa till med att samla information eller kanske mer, sa han ja. Han sa ja för att han hatade Castro. Han sa ja för att han ville ha tillbaka sitt imperium.
Men mest av allt sa han ja för att han visste att en relation med CIA var ett skydd. Om regeringen behövde honom, kunde de inte kasta honom i fängelse. Det var en försäkring som skulle visa sig vara värd mer än guld. Under tiden fortsatte Kennedy-attentatet att kasta en lång skugga över hans liv.
Det fanns alltid rykten. Alltid antydningar. En kvinna som arbetat för en av hans löjtnanter sa att hon hört Trafficante prata om att Kennedy skulle dödas innan Dallas. Hon vittnade inför en storjury, men hennes vittnesmål avfärdades.
Andra sa att Trafficante varit i Dallas dagarna före mordet. Inget bevisades någonsin. Men ryktena vägrade dö. De växte sig bara starkare med åren.
Framför allt efter att Jack Ruby kopplats till hans besök i lägret på Kuba. Frågorna hopade sig: Hade Trafficante vetat om planen? Hade han hjälpt till att finansiera den? Hade han varit närvarande vid ett möte där mordet planerades?
Han nekade alltid. Han log alltid. Och han sa aldrig mer än nödvändigt. Trots detta gick han fri.
Även när justitiedepartementet under Robert Kennedy pressade honom. Även när senatens utredningar kallade honom att vittna. Han kom, han log, han nekade, och han gick därifrån. Han hade inga papper.
Han hade inga vittnen. Hans allierade var lojala av rädsla och av respekt. Hans fiender var försiktiga. Han överlevde flera mordförsök och försökte aldrig hämnas offentligt.
Han bara fortsatte. Han byggde om sin förmögenhet genom ockerverksamhet, spel och vad som kunde ha varit vilken affärsman som helst. Han ägde aktier i lagliga företag. Han köpte fastigheter.
Han investerade i banker. Han blev en samhällsmedborgare i Tampa, en filantrop som stödde välgörenhet och höll en låg profil. Det var hans största mästerverk: han förvandlade sig själv till en oidentifierbar pensionär. Men bakom kulisserna fortsatte han att hålla i trådarna.
Hans inflytande sträckte sig långt bortom Tampa. Han hade relationer med män i hela landet, män som satt i fängelse eller som levde gömda, män som var skyldiga honom pengar eller tjänster. Han var en av de sista av en generation som faktiskt förstod värdet av tystnad. Medan andra skröt eller skrev memoarer, satt han tyst och lät sin legend växa.
Hans namn blev synonymt med det omöjliga: en maffiaboss som undgick allt. Inte för att han var smartast eller mest våldsam, utan för att han förstod att makt inte handlar om att synas – det handlar om att finnas överallt och ingenstans samtidigt. Han såg allt. Han hörde allt.
Och han sa nästan ingenting. Hans sista dagar var fyllda av samma tystnad. Sjukhuset i Houston, hjärtat som svek honom, de sista viskningarna som han visste skulle bli hans arv. Men frågan är: Varför skulle han erkänna något?
Om han verkligen visat på en konspiration, varför skulle han avslöja den för en advokat? Kanske för att han visste att han var döende och inte längre behövde vara rädd för hämnd. Kanske för att han ville att historien skulle minnas honom som en man som visste mer än han sa. Kanske för att sanningen, även om den bara viskas, var det enda vapen han hade kvar.
För efter att han dog den 17 mars 1987, tog han med sig alla svar. Han tog med sig namnen, datumen, mötesplatserna. Han tog med sig kunskapen om vem som verkligen beordrade mordet på John F. Kennedy och varför.
Han tog med sig sanningen till graven. Och alla de som letade efter den har ägnat decennier åt att jaga skuggor. Under åren efter hans död fortsatte historierna att dyka upp. Journalister grävde.
Forskare sökte igenom arkiv. Kongressen höll nya utfrågningar. Men allt de hittade var ledtrådar som ledde till döda arkiv och vittnen som mindes saker på olika sätt. Och hela tiden fanns den där viskningen kvar, den där sista viskningen från en gammal man som i sjuttio år levde på hemligheter.
Den där viskningen om Giovanni och Bobby, om ett mord som aldrig borde ha skett och om en hämnd som aldrig kom. Var den sann? Var den en fantasi hos en döende man? Var den ett sista grymt skämt från en man som älskade att lura alla?
Kanske. Men det är just det som gör honom oförglömlig. För om den var sann, om den där gamla mannen verkligen visste, då var han inte bara en maffiaboss. Han var en av få män som bar på hela den mörka historien om efterkrigstidens Amerika – och som valde att aldrig berätta den.
Han dog i en sjukhussäng i Houston, långt från de kubanska stränderna, långt från de högljudda kasinona och de viskande männen i skuggorna. Han dog som en kung utan krona, en man som förlorat allt men som ändå behållit det enda som betydde något: hemligheten. Och med den försvann den sista möjligheten att någonsin få veta sanningen. Han är begravd nu, men legenderna om honom lever kvar.
För i Amerika kan en man försvinna, men en hemlighet som den där – den dör aldrig helt. Den väntar bara. Precis som han gjorde.