Den sjätte oktober 1977, klockan halv två på eftermiddagen. Dan Green lämnade tandläkarmottagningen i kontorsbyggnaden på Bryner Place i Lindhurst, Ohio. Han var fortfarande påverkad av bedövningen efter att ha dragit ut en visdomstand. En bomullstuss i käken, höstsolen som reflekterades över parkeringsplatsen i förorten.
Han nådde aldrig fram till sin Lincoln. En blå Chevrolet Nova som stod parkerad intill exploderade. Tryckvågen slet av Greens vänstra arm och kastade den fyrtio fot över asfalten. Den avslitna kroppsdelen landade på huven på en annan bil, det guldkeltiska korset fortfarande fastklämt mellan fingrarna.
Resten av hans kropp återfanns på asfalten, rykande, knappt identifierbar. Utredarna uppskattade sprängradien till över hundra fot. Fönster krossades över tre kvarter. Dödstidpunkt: 13:23.
Irländaren var äntligen död. Det här var inte ännu ett vanligt maffiamord. Daniel John Patrick Green var mannen som hade förklarat krig mot hela Cosa Nostra och nästan vunnit. Före detta hamnarbetare, facklig ledare som blev gangster, en keltisk krigare som bar grönt varje dag, hissade den irländska flaggan över sin fästning och utmanade den italienska maffian att komma och döda honom.
De försökte gång på gång. Sprängde hans hus. Sköt mot honom på öppen gata. Planterade bomber under hans bil.
Ingenting fungerade. Dan Green trodde att Gud skyddade honom. Och maffian i Cleveland började tro det också. Det här är historien om hur en envis irländare förvandlade en amerikansk stad till ett slagfält.
Hur trettiosex bomber exploderade i Cuyahoga County under 1976 års ensamma året. Hur ett pinsamt, kaotiskt och omöjligt att ignorera territoriellt narkotikakrig till slut tvingade den federala regeringen att använda ett vapen som skulle riva sönder hela den amerikanska maffian. Filmen Kill the Irishman gav dig den romantiska sidan. Den gav dig myten.
Men den gav dig inte sanningen. För detta är vad Hollywood utelämnade. Clevelands verkliga krig var inte bara en konflikt mellan två män. Det var ögonblicket då FBI insåg att de gamla reglerna inte längre gällde.
Och när det var över, hade regelboken för RICO-lagen, lagen som skulle fälla huvudmännen i New Yorks fem familjer, skrivits i blod från invånarna i Cleveland. För att förstå hur allt gick så snett måste du gå tillbaka till den tjugoandra maj 1976. Clevelands maffia hade just förlorat sin långvarige ledare, John Scalish, som dog på operationsbordet under en hjärtoperation. Scalish var av den gamla skolan.
Tysta pengar, pensionsfonder för teamsters, Las Vegas-järnvägar. Han ledde familjen i trettiotvå år utan en enda offentlig skandal. Han dog utan att utse en efterträdare. Han hade inte ens tagit in nya medlemmar på ett korrekt sätt.
Clevelandfamiljen, en gång en av de mäktigaste i Amerika, hade blivit en kyrkogård för gamla män. Hans efterträdare var James Licavoli, sjuttiotvå år gammal. Puckelryggig, skallig, snål. En man som samlade på matkuponger och körde en sliten Chevrolet trots att han hade miljoner gömda.
Familjen kallade honom Jack White, ibland Blakie. Han var kusin till familjen Licavoli i Detroit och hade arbetat som soldat i Cleveland i ett halvt sekel. Han ville inte bli boss. Han accepterade uppdraget för att det inte fanns någon annan.
Och det första som väntade honom på skrivbordet var ett problem som hette Dan Green. Green föddes den fjortonde november 1933. Hans mor övergav honom vid födseln på ett sjukhus i Cleveland, och han växte upp på ett katolskt barnhem på stadens östra sida. Vid tio års ålder slogs han mot italienska pojkar i Collinwood för rätten att gå på vissa gator.
Han gick med i marinkåren vid sjutton. Han kom ut som tungviktsmästare i boxning. I början av sextiotalet blev han ordförande för Local 1317, fackföreningen för hamnarbetare i Clevelands hamnar. Han stal från facket, förskingrade avgifter och sålde fiktiva jobb.
Plain Dealer publicerade en serie artiklar som avslöjade honom. 1964 åtalades han och avsattes från facket, men han avtjänade aldrig något riktigt straff, eftersom han vid det laget stod på FBIs lönelista som informatör. Det här är delen som filmen inte gjorde tydlig. Green tjallade på konkurrerande maffiafigurer i mitten av sextiotalet.
FBI gav honom skydd. Han använde det skyddet för att bygga sin egen organisation. Han kallade dem Celtic Club. Hungriga unga irländare från Collinwood.
Keith Ritson, torpeden. Brian ODonnell och Kevin McTaggert, plus en instabil men genialisk bombmakare från västra sidan som hette Art Sneperger, som Green till slut dödade när han misstänkte att denne samarbetade med fienden. Green drev sin verksamhet från en husvagn som han parkerat på Waterloo Road i hjärtat av Collinwood, det italienska kvarteret, rakt under näsan på maffian. Han hissade den irländska flaggan över den.
Spelade irländsk folkmusik genom högtalare. Satte upp en skylt där det stod Celtic Clubs framtida högkvarter. Det var en öppen utmaning mitt i maffians territorium. Varenda medlem i Clevelands familj passerade den varje dag.
1976 drev Green vadslagning, pressade pengar från byggentreprenörer och allierade sig med en facklig ledare som hette John Nardi. Nardi var brorson till en tidigare Clevelandboss. Han stod utanför familjens räkenskaper. Han trodde att Jack White var svag, att den gamla gardet var slut, och att han och Green tillsammans kunde ta över staden.
Kanske hade de rätt. Clevelandfamiljen hade vid det laget omkring tjugo formella medlemmar. Hälften var över sjuttio. Den andra hälften var åtalad.
Nardi tog första steget. Han kontaktade en av Clevelands soldater, Leo Moceri. Moceri var sextioåtta år, biträdande boss och torped av gamla skolan som suttit i fängelse för mord på trettiotalet. Nardi bad honom komma till ett möte på den italiensk-amerikanska broderskapsklubben.
Moceri körde från Akron den tjugoandra augusti 1976. Han checkade in på ett hotell nära mötesplatsen. Gick ut den kvällen. Kom aldrig tillbaka.
Hans Mercury Marquis hittades tre dagar senare på en Howard Johnson-parkering. Blod i bagageutrymmet. Ingen kropp. Än idag vet ingen var Leo Moceri är begravd.
Vissa säger i ett stenbrott i Pennsylvania. Andra säger i grunden till en byggnad i Cleveland. Vad som är dokumenterat är detta: han försvann. Och kriget började nästa morgon.
Jack White kallade sina underchefer till möte. Stämningen var mordisk. Moceri var en vän. Han var som familj.
Man kan inte få en biträdande boss att försvinna utan konsekvenser. Licavoli utfärdade order om att döda både Green och Nardi samma vecka. Priset var femton tusen dollar per huvud. Ett lågt pris även för 1976.
För Jack White var snål och för att han antog att vilken soldat som helst i Cleveland kunde klara av uppdraget. Här är sanningen om mordförsöken på Dan Green: ingen i Cleveland visste hur man gjorde det. Det första försöket kom i oktober 1976. Två soldater, Enos Karnic och Eugene Sasso, fick uppdraget.
De visste att Green parkerade sin Lincoln bakom sin lägenhet. De kopplade en bomb till tändningen. Men de kopplade fel. Green startade bilen.
Ingenting hände. Bomben föll från motorblocket ner på uppfarten. Oskadd. Green plockade upp den, lade den i en kaffeburk och ringde sin FBI-handläggare.
Sedan höll han en presskonferens. Han stod på gräsmattan framför sitt befästa hem. Log. Sa: italienarna försöker döda mig.
De kan inte ens bygga en bomb som fungerar. Det var huvudnyheten i sexrapporten. Det var Dan Green. Han gömde sig inte.
Han ställde ut sig. Svarade i telefon med: Dan Green, Irishman här. Körde sin gröna Lincoln runt i Cleveland. Bar gröna byxor, gröna skjortor, gröna strumpor.
Bar ett guldkeltiskt kors. Berättade öppet för journalister att maffian var rädd för honom, för 1976 var de faktiskt det. Nu förstår du varför Cleveland blev Amerikas bombstad. Under 1976 års ensamma året exploderade trettiosex bomber i Cuyahoga County.
Tjugoen av dem inom Clevelands stadsgräns. ATF tredubblade sin personal i nordöstra Ohio. Bombgruppen hos Clevelands polis arbetade sju dagar i veckan. Målen var inte bara Green.
De var Nardis partners, konkurrerande entreprenörer, restauranger misstänkta för lojalitet, bilar som tillhörde gangsters på fel sida av interna konflikter. Den italienska falangen blev så paranoid att de började spränga varandra. En soldat vid namn John Key dödades när en bomb avsedd för någon annan exploderade i bagageutrymmet på hans bil. En annan, en lågavlönad medhjälpare vid namn Joseph Gimo, förlorade båda benen när han öppnade fel paket.
Tidningarna följde antalet som baseballresultat. Antal bomber i juli, antal bomber i augusti. Cleveland var i finansiell oläkning 1978, den första större amerikanska staden att gå i konkurs sedan depressionen. Bombningarna var en av anledningarna till att företagen flydde från stadskärnan.
Hotellen tömdes. Konferenser ställdes in. Det var ett långsamt mord på en stad, med dynamit. Nardis död kom först.
Sjuttonde maj 1977. John Nardi lämnade kontoret för Teamsters Local 410 på Bagley Road. Satte sig i sin Oldsmobile. Bilen intill exploderade.
Nardi dog omedelbart. Bombarna använde en fjärrutlösare från andra sidan gatan. Det var första gången Clevelandfamiljen visade att de äntligen lärt sig att göra det på rätt sätt. Anledningen till att de lärt sig var att de tagit in extern hjälp.
Jack White hade äntligen erkänt att han inte kunde döda Dan Green med lokala talanger. Så han ringde Los Angeles. Han ringde en soldat vid namn Ray Ferritto. Ray Ferritto var femtioåtta år, mager, skallig.
Född i Erie, Pennsylvania, med gangsterkontakter till familjerna i Pittsburgh och Los Angeles. Yrkesmördare. Han hade begått tolv mord under trettio år. Led av magsår.
Tuggade syraneutraliserande tabletter som godis. Rökte marijuana för att lugna nerverna inför kontrakt. Han var trött. Ville pensionera sig.
Licavoli erbjöd honom sjuttiofem tusen dollar och en andel i Clevelands verksamhet om han kom österut och avslutade Green. Ferritto tackade ja för att han behövde pengarna. Han anlände till Cleveland i början av sommaren 1977. Han parades ihop med en lokal soldat, Ronald Carabbia, kallad Ronnie Crab, som kände till Greens rörelsemönster.
De försökte plantera en bomb i maj. Green flyttade sin bil. Försökte igen i juli. Green ändrade sina rutiner.
Försökte igen i augusti. Green dök inte upp. Green hade tur. Green var försiktig.
Green var, enligt egen utsago, välsignad. Men Ferritto hade något som de andra inte hade. Tålamod. Och han hade en avgörande underrättelseuppgift som FBI inte kände till förrän långt senare.
Clevelandfamiljen hade en källa inom telefonbolaget. De fick Greens inkommande samtal i realtid. När Green bokade tid hos tandläkaren i Bryner Place den sjätte oktober, visste mördarna det innan tandläkaren gjorde det. Dagen innan, den femte oktober, körde Ferritto och Carabbia en stulen blå Chevrolet Nova till parkeringsplatsen.
De parkerade den intill där Greens Lincoln förväntades stå. Novan innehöll en magnetisk bomb på passagerardörren, laddad med C4 och stålkulor. Avtryckaren var en fjärrkontroll som skulle utlösas från andra sidan parkeringen. De väntade.
Green anlände klockan 12:45. Avslappnad. Hade tagit lugnande hos tandläkaren. Kom ut ungefär 13:20.
Stannade för att prata med en annan patient i parkeringen en stund. Gick mot sin Lincoln. Ferritto tryckte på knappen. Novan exploderade.
Green dog omedelbart. Han var fyrtiotre år gammal. Det keltiska korset hittades sjuttio fot från hans kropp, fortfarande på kedjan. Här borde kriget ha slutat.
Green var död. Nardi var död. Italienarna hade vunnit. Jack White skulle ha varit triumfatorn.
Istället blev mordet på Dan Green början på slutet för Clevelandfamiljen. För Ferritto och Carabbia hade blivit sedda. En kvinna vid namn Debbie Smith satt i parkeringen och väntade på sin läkartid. Hon lade märke till de två männen.
Hon lade märke till Novan. Skrev ner registreringsnumret. Lämnade det till polisen i Lindhurst samma kväll. Inom sjuttiotvå timmar hade FBI identifierat Ferritto.
Inom trettio dagar satt han i federalt förvar. Och inom nittio dagar gjorde Ray Ferritto det enda som varje mafioso svär att aldrig göra. Han vände dem ryggen. Han satte sig med federala agenter och berättade allt.
Namngav Licavoli. Namngav Carabbia. Namngav underbossen Angelo Lonardo, kallad Big Ange, som personligen godkänt lönnmordet. Namngav Tony Liberatore, en Cleveland-soldat som deltagit i planeringen.
Förklarade hur kontraktet gått till. Förklarade detaljerna kring de sjuttiofem tusen dollar. Förklarade hur radioutlösaren fungerade. Förklarade att det fanns en källa inom telefonbolaget.
Han gav den federala regeringen en karta över hela Clevelandfamiljen. Och här slutar historien att handla om Cleveland och börjar handla om hela den amerikanska maffian. Våren 1978 tog den lokala åklagaren i Cuyahoga County målet till delstatsdomstol. Jack White och hans män åtalades för mordet på Dan Green.
De friades. Juryn trodde inte på Ferritto, litade inte på vittnena, ville inte fälla. Det var den tredje stora maffiarättegången i Cleveland det decenniet som slutade med frikännande. Delstaten hade misslyckats.
Delstatens misslyckande var oundvikligt. Sällan gick gangsterrättegångar i gangsterstäder i åklagarens favör. Men den federala regeringen hade ett nytt vapen som antagits 1970 och legat oanvänt i amerikansk lag i nästan åtta år. RICO-lagen, Racketeer Influenced and Corrupt Organizations Act, formulerad av juridikprofessorn vid Notre Dame, G.
Robert Blakey. Den tillät åklagare att åtala en hel kriminell organisation, inte bara enskilda brott. Den tillät dem att använda mord, även de som friats i delstatsdomstol, som grundhandlingar i ett federalt mönster av utpressning. Den tillät straff på upp till tjugo år per åtalspunkt.
Den tillät beslag av alla tillgångar. Ingen hade använt RICO mot maffian tidigare. Federala åklagare trodde inte på den. De tyckte den var för komplex, för riskabel, otestad.
De föredrog de gamla vanliga målen. Skatteflykt, rån, ocker, en man i taget. Sedan tittade de på Cleveland. De hade Ferritto, en yrkesmördare villig att vittna.
De hade Carabbia, chauffören, villig att samarbeta efter att ha dömts för mord i delstaten. De hade dokumenterade bombningar från flera år som kunde åtalas som utpressningshandlingar. De hade Lonardo, vicepresidenten, som till slut skulle vända och bli den högst uppsatta mafioson som samarbetat med regeringen dittills. De hade en stad som förvandlats till ett slagfält.
Den amerikanska allmänheten tittade på. Trycket var politiskt. 1982 dömdes Jack White Licavoli, Angelo Lonardo, John Candra och andra Clevelandmän och medbrottslingar enligt RICO för att ha drivit en kriminell organisation. Licavoli fick sjutton års fängelse.
Lonardo fick livstid. Clevelandfamiljen upphörde att existera som en aktiv Cosa Nostra-organisation. Men den verkliga betydelsen låg inte i fällandena. Det låg i att konceptet bevisades.
De federala arbetsgrupperna mot organiserad brottslighet i New York, Chicago, Philadelphia, Detroit och Kansas City följde Clevelandrättegången. De såg modellen. De såg hur informatörer kunde användas. De såg hur grundhandlingar kunde staplas.
De såg hur en yrkesmördare som Ferritto kunde fälla en hel familj. Och de tog anteckningar. Inom fyra år stod varje stor maffiafamilj i Amerika inför RICO-åtal. Kommissionen-rättegången i New York 1986.
Rättegången som fällde huvudmännen för familjerna Genovese, Lucchese och Colombo samtidigt utformades direkt efter Clevelandmanuset. G. Robert Blakey, lagens författare, konsulterade i Kommissionen-målet. Rudy Giuliani, dåvarande åklagare i södra distriktet i New York, beskrev Clevelandrättegången som beviset på att RICO fungerar.
1992 satt varje boss i New Yorks fem familjer i federalt fängelse. Likaså bossarna i Chicago, Philadelphia, Boston och Kansas City. Det började på en parkeringsplats i Lindhurst. Det började med en magnetisk bomb på en blå Chevrolet Nova.
Det började med en envis irländare som vägrade dö tyst, och en gammal maffiaboss som till slut fick honom dödad, för att få hela sin organisation att rasa samman. Ray Ferritto levde under vittnesskyddsprogrammet till 2004. Han dog av naturliga orsaker i Erie, Pennsylvania, i ett anspråkslöst hem, utan att vara skyldig någon något. Han sa till en journalist nära slutet av sitt liv: Jag dödade många människor.
Green var bara en av dem. För mig var det bara ett jobb. Han visade aldrig någon ånger. Han begravdes under sitt riktiga namn.
Angelo Lonardo, underbossen som godkänt mordet på Green, dömdes till hundratre års fängelse. Han vände sig mot sin organisation 1983. Vittnade mot Cleveland, mot familjen Genovese, mot Kommissionen. Gick in i vittnesskyddet.
Dog 2006, utan att avtjäna hela straffet, efter att ha överlevt nästan varje man han förrått. Jack White Licavoli dog i federalt fängelse 1985, åttioett år gammal. Inte heller han visade någon ånger. Betalade inte ett öre i skadestånd.
Hans förmögenhet värderades till mindre än tiotusen dollar. Han hade tillbringat hela sitt liv med att jaga en rikedom han aldrig njöt av. Cleveland återfick aldrig sin status som maffiastad. De återstående medlemmarna dog eller blev för gamla.
Utpressningsverksamheten övergick till gatugäng, motorcykelklubbar och ryska gangsters. Idag finns ingen aktiv Cosa Nostra-familj i Cleveland. FBIs arbetsgrupp mot organiserad brottslighet i Cleveland upplöstes i mitten av tvåtusentalet. Det fanns inget kvar att utreda.
Dan Green ligger begravd på Saint John’s kyrkogård i Cleveland under ett enkelt keltiskt kors. Hans grav besöks än idag. Människor lämnar fyrklöver. De lämnar irländska flaggor.
De lämnar whiskyflaskor. Han har, på ett märkligt sätt, blivit en folkhjälte. Den där irländaren som stod upp mot maffian och tvingade dem att ta in en utomstående för att döda honom. Mannen som förvandlade en hel stad till ett slagfält och förlorade sitt liv, men vann sin legend.
Men det är romantiken. Det är Hollywood. Den verkliga historien är grymmare. Dan Green var ingen hjälte.
Han var en FBI-informatör som använde federalt skydd för att bygga ett kriminellt imperium. Han pressade entreprenörer. Han dödade sin egen partner, Art Sneperger, kallblodigt. Han matade agenterna med information samtidigt som han drev illegal verksamhet som de låtsades inte se.
Han var, precis som Jack White, Ray Ferritto och varje man i den här historien, noggrann med att räkna sina vinster. Men han var bäst på att göra de beräkningarna. Vad Clevelands krig faktiskt bevisade var detta: den amerikanska maffian var redan döende 1976. Den gamla koden var borta.
Disciplinen hade urholkats. De högsta förtjänarna började bli gamla. De unga gick inte att lita på. En enda irländare med en pressagent och en bandspelare lyckades förödmjuka en av Amerikas äldsta kriminella familjer i arton månader innan de kunde döda honom.
Och när de dödade honom, gjorde de det så hänsynslöst att de gav den federala regeringen det mål som skulle riva sönder varje Cosa Nostra-familj i landet. Cleveland var inte bara en sidohändelse. Cleveland var en obduktion. Allt som kom senare, Kommissionen-målet, Pizza Connection, Gotti-rättegångarna, förstörelsen av Chicagobrottssyndikatet, allt går tillbaka till lärdomarna från en parkeringsplats i Lindhurst en solig oktobereftermiddag, när irländarens tur äntligen tog slut.
Ligan dödade Dan Green för att rädda sig själv. Istället dödade de sig själva. Det är det verkliga slutet. Ingen ära, ingen heder, ingen hämnd.
Bara den långsamma, envisa dumheten hos män som inte insåg att världen hade förändrats, och att bomberna de planterade under varandras bilar i själva verket planterades under deras egen organisation.