Jag har ibland undrat om ett barns hjärta verkligen kan förstå skillnaden mellan en oskyldig dröm och början på en mardröm. Den natten, när jag sprang barfota genom den mörka gatan med tårar i munnen, lärde jag mig att ja, det kan det. Jag föddes 1953 i Bakersfield, en stad där lukten av oljefält blandades med doften av nybryggt kaffe i hemmen. Vårt hus låg i kvarteret Oilale, ett anspråkslöst litet trähus målat ljusblått med en liten framträdgård där min mamma odlade pelargoner och petunior.
Vi var en enkel familj, men vi saknade aldrig det nödvändiga. Min pappa, Anthony, arbetade på konservfabriken, en av de största i staden. Han lämnade hemmet när det fortfarande var mörkt och kom hem efter solnedgången, alltid med den där säregna lukten av persikor och ananas i kläderna. Min mamma, Irene, var sömmerska, en av dem som kunde skapa mirakel av tygbitar.
Jag var enda barnet, och i mitt barnsliga sinne var det det enda problemet i mitt liv. Medan andra flickor klagade över bröder som drog dem i håret, drömde jag om någon att dela mina leksaker med, mina hemligheter, mitt liv. Mamma, när ska jag få ett syskon? frågade jag nästan varje dag.
Min mamma log alltid på sitt sätt, halvt sorgset, halvt hoppfullt. En dag, min blomma, när Gud vill det. Jag förstod inte varför Gud dröjde så länge, eftersom jag bad varje kväll om en lillebror. Jag lovade att bädda sängen varje dag, äta all mat utan att klaga, få bara bra betyg.
Men månaderna gick, och min önskan förblev obesvarad. Vår rutin var enkel och förutsägbar. På morgnarna gick pappa till jobbet efter att ha druckit det starka svarta kaffet. Jag gick till skolan där jag studerade flitigt.
På eftermiddagarna hjälpte jag mamma med hushållssysslorna eller satt bredvid henne medan hon sydde. På söndagarna gick vi till mässan, jag i stärkt klänning, pappa i pressad vit skjorta, mamma med färgglad sjal på huvudet. På lördagskvällar lyssnade pappa ibland på Dodgers-matcher med mig på radion. Vi hade ingen tv ännu, en lyx för rika människor, som pappa sa.
Jag förstod inte mycket av spelet, men jag älskade de stunderna när jag hade pappas fulla uppmärksamhet. En dag ska jag ta dig till Los Angeles för att se Dodgers spela, lovade han. Så småningom, när du är lite äldre. I skolan var jag en tyst flicka, men jag hade mina vänner.
Jag tyckte särskilt mycket om Vera, en flicka med blonda flätor som bodde två kvarter bort. Jag avundades henne hennes tre äldre bröder. Det måste vara så roligt att aldrig vara ensam, sa jag. Hon rynkade på näsan och sa att de tog hennes saker utan att fråga.
Men för mig lät allt det som en dröm. Mamma märkte tidigt min fixering vid att få ett syskon. Hon försökte distrahera mig med andra saker. Hon lärde mig att brodera när jag bara var sex år, lät mig hjälpa till i köket, berättade historier om sin barndom på landsbygden i Kentucky.
Du vet, Susie, sa hon en gång medan hon flätade mitt hår. Ibland är familjen Gud ger oss inte så stor som vi vill. Men det betyder inte att den är mindre speciell. Det var en av dessa vårar, när jag var nio år, som jag började märka förändringar hemma.
Små saker först. Pappa kom hem tidigare med en orolig blick han försökte dölja. Mamma räknade mynt vid köksbordet efter att jag borde ha sovit. Är allt okej, mamma?
frågade jag en natt när jag fångade henne gråtande tyst vid symaskinen. Ja, min blomma, svarade hon snabbt och torkade tårarna. Jag är bara trött. Frukosten, som tidigare varit riklig med hembakat bröd och sylt, blev bara bröd med margarin.
De nya klänningarna mamma brukade sy ersattes av ärvda kläder från kusiner. Vi måste spara lite, förklarade mamma. Det är bara ett tag tills saker blir bättre. Vad jag inte visste då var att konservfabriken där pappa arbetade var i kris.
Orderna hade minskat, det fanns rykten om uppsägningar. En kväll, när jag stod vid fönstret med mamma och tittade på solnedgången, märkte jag något annorlunda med henne. En särskild glans i ögonen, en hand som omedvetet vilade på magen. Mamma, frågade jag med bultande hjärta.
Är du annorlunda idag? Hon tittade på mig en lång stund, sedan knäböjde hon framför mig och tog mina händer. Susie, min dotter, du ska få ett syskon. Det växer en bebis där inne.
Och hon tog min hand till sin ännu platta mage. Glädjen jag kände i det ögonblicket går inte att beskriva. Det var som om alla lampor i världen hade tänts samtidigt inuti mitt bröst. Jag hoppade, skrek, kramade mamma med all min kraft.
När kommer han? Är det en pojke eller flicka? Får jag välja namn? Frågorna kom i en ström utan att ge mamma tid att svara.
Nästa morgon, när pappa satte sig för kaffe, kunde jag knappt hålla tillbaka min iver. Pappa, pappa, gissa vad! Mamma ska ha barn. Jag ska få ett syskon!
utropade jag. Tystnaden som följde var det första tecknet på att allt inte skulle bli så perfekt som jag hade föreställt mig. Pappa frös med kaffekoppen halvvägs till munnen. Hans ansikte, normalt kärleksfullt, hårdnade till ett uttryck jag aldrig sett förut.
Vad? frågade han och såg på mamma. Det är sant, Anthony, bekräftade hon med nästan viskande röst. Jag är gravid.
Nästan två månader. Koppen återvände till bordet med en torr duns. Hur kunde detta hända just nu, Irene? Just nu?
Jag förstod inte varför pappa inte var glad. I mitt barnsliga sinne var en bebis alltid en anledning till glädje. Jag förstod inte då vikten av orden just nu. Mamma skickade mig att borsta tänderna, men jag stannade i hallen och lyssnade.
Rösterna var låga, spända. Inga pengar ens för oss tre. Var inte planerat. Vad ska vi göra nu?
Bitarna av samtalet gjorde ingen mening för mig då, men de planterade det första fröet av oro i mitt tidigare glada hjärta. De dagar som följde på tillkännagivandet var som att gå på tunn is. Vårt blå hus, en gång en fristad av lugn, tycktes nu bevaka en tung hemlighet. Pappa fortsatte gå tidigt till jobbet, men kom hem senare och senare, lukten av persikor ersatt av en annan doft som jag först mycket senare identifierade som billig whisky.
Mamma tillbringade mer tid vid symaskinen, tog emot extra beställningar. Jag försökte behålla min entusiasm för bebisen, ritade spjälsängar i skolboken, sparade färgade tygbitar. Men det var svårt att upprätthålla den glädjen ensam. Det var en onsdag i juni 1962 som pappa kom hem tidigare än normalt.
Hans axlar var slutna som om han bar en osynlig börda. Det är stängt, var allt han sa och kastade en tygväska på bordet. Konservfabriken har stängt för gott. Min mamma förde händerna till munnen för att kväva en snyftning.
Vad menar du med stängt? Ägaren flydde, tog vad som fanns kvar av pengarna. Vi får inte ens avgångsvederlag. I dagarna som följde förändrades vår rutin drastiskt.
Pappa lämnade varje morgon väldressad med portfölj under armen för att söka nytt jobb. Han kom tillbaka med skrynklig skjorta och allt tomare portfölj. Maten blev enklare. Bönorna, tidigare smaksatta med korv och bacon, var nu bara bönor med salt.
Kött dök upp på tallriken bara på söndagar. Det är bara en fas, försäkrade mamma. Snart hittar din pappa ett annat jobb. Men veckorna blev månader, och situationen bara förvärrades.
Mammas mage började växa, vilket gjorde det svårare för henne att arbeta vid symaskinen. Sommaren 1962 var särskilt hård i Bakersfield. En natt vaknade jag av ljudet av något som gick sönder. Jag smög till köket och hörde pappas röst högre än normalt.
Hur ska vi kunna försörja ett barn till, Irene? Vi har knappt mat nu. Och när bebisen kommer, blöjor, mjölk, doktor. Tala tyst, Anthony.
Du väcker Susie. Det är inte barnets fel. Naturligtvis är det inte barnets fel. Det är vårt fel.
Nästa morgon såg jag skärvor av en tallrik i ett hörn av köket. Mamma hade en frånvarande blick när hon lagade tunn gröt. Mamma? frågade jag tveksamt.
Tycker inte pappa om bebisen? Hon satte sig bredvid mig och tog mina händer. Din pappa är rädd, min blomma. Vuxna känner också rädsla.
Han är rädd för att inte kunna ta hand om oss alla som en far borde. Vi började sälja saker. Först radion där vi lyssnade på Dodgers-matcherna. Sedan mammas symaskin, hennes arbetsredskap.
Det var en svart Singer med järnpedal som hade tillhört min mormor. Mamma grät när mannen från pantbanken hämtade den, men vi hade inget val. Hyran var försenad. Det var under den här tiden som pappa började dricka mer allvarligt.
Pengarna som borde gå till mat gick till alkohol. Första veckan i november, två månader innan bebisen skulle födas, kom pappa hem tidigare än normalt. Nu verkade han inte besegrad. Han verkade rasande.
Det är slut, meddelade han. Det tillfälliga arbetet var över. Den natten kom pappa inte hem efter middagen. Han gick för att leta efter sina vänner.
Mamma sa ingenting, stod bara och tittade ut genom fönstret. Kommer han tillbaka, mamma? frågade jag. Ja, min blomma.
Din pappa behöver bara tid att tänka. Vi tillbringade kvällen med att välja namn. Daniel eller Mattias om det blev en pojke, Anna eller Louise om det blev en flicka. Pappa kom hem mycket sent.
Jag låg i sängen men kunde inte sova. Jag hörde ytterdörren öppnas med svårighet, tunga osäkra steg i hallen. Sedan röster. Mammas låga, kontrollerade.
Hans höga, sluddriga. Kan inte fortsätta så här, Anthony. Tänk på Susie. Tänk på bebisen.
Bebisen. Bebisen. Jämt den förbannade bebisen. Sedan ljudet som skulle förändra allt.
Det omisskännliga ljudet av en örfil följt av mammas kvävda skrik. Jag hoppade ur sängen och sprang till köket. Det jag såg skulle för alltid etsas i mitt minne. Pappa, förvandlad av alkohol och förtvivlan, höjde handen mot min mamma, sju månader gravid.
Vi skulle aldrig ha fått den här bebisen, skrek han. Det är en börda vi inte kan bära. Mamma låg på köksgolvet, ena handen mot ansiktet där hon blivit slagen, den andra skyddande om magen. Och sedan det otänkbara.
Pappa, gripen av en blind raseri, sparkade mamma. Flera gånger. Till slut på magen som bar min efterlängtade lillebror. Mammas smärtskrik kylde mig ända in i märgen.
Jag tvekade inte. Jag kastade mig emellan pappa och mamma. Sluta, pappa. Du skadar bebisen.
Han såg förvirrad ut, som om han inte kände igen mig. Flytta på dig, Susie. Det här är inget för barn. Nej, skrek jag och klamrade mig fast vid mammas ben.
Jag låter dig inte skada mamma och min lillebror. Han tvekade, handen höjd i luften. Ett fruktansvärt ögonblick trodde jag att han skulle slå mig också. Men något i scenen framför honom, hans nioåriga dotter desperat skyddande sin fallna mor, tycktes tränga igenom den alkoholindränkta dimman.
Han sänkte långsamt handen, tog ett steg tillbaka, såg på sina egna händer som om de tillhörde någon annan. Sedan vände han och lämnade köket. Ytterdörren slog igen. Jag stannade kvar och höll om mamma.
Först då såg jag blodet. En mörk strimma som rann mellan hennes ben och färgade köksgolvet. Mamma, viskade jag med växande panik. Du blöder.
Hon tittade ner, såg blodet, och hennes ansikte blev kritvitt. Min bebis, stönade hon. Min bebis. Jag har aldrig känt mig så maktlös, så rädd.
Men jag visste att jag måste göra något. Jag ska hämta hjälp, mamma, lovade jag. Jag sprang ut ur huset som jag aldrig sprungit förut, barfota i mitt nattlinne, utan att bry mig om nattens kyla. Jag sprang mot polisstationen, åtta kvarter bort, tårarna helt suddade min syn.
Två män var inne på stationen. En yngre i uniform bakom ett skrivbord, en äldre med grånande mustasch. När de såg mig, en nioårig flicka i nattlinne med ansiktet förvridet av skräck, stannade de upp. Min mamma, fick jag fram mellan desperata snyftningar.
Min pappa slog henne. Hon är gravid. Det är blod. Den äldre polisen reagerade först.
Han ställde inga frågor, slösade ingen tid. George, ring en ambulans, sa han till den yngre. Sedan ledde han mig till polisbilen. Resan som känts oändlig när jag sprang tillryggalades på några minuter.
Han frågade om pappa hade vapen, om han någonsin slagit mamma förut. Jag insåg att det var sant. Han hade aldrig gjort det förut. Det var bara idag.
Han är väldigt arg på grund av bebisen. Vi stannade framför det blå huset. Ytterdörren stod på glänt precis som jag lämnat den. Polisen sa åt mig att stanna i bilen.
Genom fönstret såg jag honom försiktigt närma sig dörren. Han försvann inuti huset, och sekunderna som följde var de längsta i mitt liv. Sedan dök han upp igen i dörren och vinkade. Först då märkte jag att en ambulans hade anlänt.
Två män i vitt sprang in och kom ut med mamma på en bår. Även på avstånd kunde jag se hur blek hon var. Hennes nattlinne var mörkt fläckat. Jag kunde inte stanna i bilen.
Jag öppnade dörren och sprang mot båren. Min lillebror, snyftade jag och såg på mammas mage. Bebisen. Mannen utbytte en blick med sin kollega.
Vi ska göra allt vi kan, sa han. Men hans röst bar inte mycket hopp. Väl framme på sjukhuset kom en läkare ut. Han pratade först med polisen med låg röst.
Jag fångade ord som blödning, allvarlig, akut. Sedan knäböjde han framför mig. Susie, din mamma är mycket skadad inuti. Vi gör en operation för att försöka hjälpa henne.
Och bebisen? frågade jag med nästan försvunnen röst. Min lillebror? Läkaren tvekade.
Bebisen. Vi kunde inte rädda honom, Susie. Jag är ledsen. Världen tycktes rasa samman omkring mig.
Min lillebror, den jag drömt så mycket om, för vilken jag bett varje natt, var död. Död innan han ens föddes, innan jag kunde hålla honom i mina armar. Jag satt på en hård stol i sjukhuskorridoren och stirrade på väggen. Polisen, som jag nu kände hette sergeant Oliver, satte sig bredvid mig.
Min pappa dödade min lillebror, fick jag till slut fram. Seri geanten försökte inte motsäga. Han nickade bara allvarligt. Han ska få betala för det, Susie.
Jag lovar dig. Nästa morgon vaknade jag med sergeant Oliver som skakade min axel. Din mamma är utom operationssalen, sa han. Läkaren sa att hon skulle överleva.
Hon förlorade mycket blod, men hon är en stark kvinna. Får jag se henne? frågade jag. Hon låg i en säng med slangar och maskiner.
Hennes mage, en gång rund och full av liv, var nu mindre, täckt av ett stort bandage. Jag tog hennes kalla hand. Förlåt, mamma, viskade jag. Förlåt för bebisen.
Men du ska bli bättre. Du ska se. Vi ska klara oss. På polisstationen tog en medelålders kvinna som hette fru Jerma hand om mig.
Hon gav mig varm choklad och bröd med smör, kammade mitt stripiga hår och lade medikament på mina såriga fötter. Du var väldigt modig, flicka, sa hon. Du räddade din mammas liv. Sergeant Oliver kom med nyheter.
Vi hittade din pappa, Susie. Han satt på en bar, för full för att ens stå. Ska han i fängelse? frågade jag.
Ja, han ska svara för dråpförsök. Han kommer inte kunna skada dig eller din mamma igen. Fru Jerma erbjöd sig att ta hand om mig tills mamma skrevs ut från sjukhuset. Hon bodde nära, hade en dotter lite äldre än jag.
Kan jag besöka mamma på sjukhuset? frågade jag. Varje dag, garanterade fru Jerma. En vecka senare var mamma stark nog att prata om framtiden.
Vi kan inte åka tillbaka till det huset, Susie, sa hon och höll mina händer. Det finns för många dåliga minnen där nu. Jag har en kusin i Los Angeles. Hon sa att vi kan bo hos henne tills vi kommer på fötter.
Det är en stor stad med fler möjligheter. Vi kan börja om där. Los Angeles, staden pappa alltid lovat att ta mig till för att se Dodgers spela. Nu skulle vi bo där.
Men utan honom. Sergeant Oliver erbjöd sig att hämta våra saker. Han kom tillbaka med två resväskor och fotoalbumet jag bett om. Vid bussstationen insisterade han på att köpa våra biljetter med egna pengar.
Du har en väldigt speciell dotter, fru Irene, sa han. Ta väl hand om henne. När bussen började röra sig såg jag ut genom fönstret på staden vi lämnade bakom oss. Bredvid mig grät mamma tyst.
Jag tog hennes hand. Allt kommer att ordna sig, mamma, viskade jag. Vi ska klara oss. Los Angeles mötte oss med ett fint, ihållande duggregn.
Mammas kusin Eleanor väntade vid busshållplatsen. Hon var en kvinna i fyrtioårsåldern med mörkt hår i en stram knut. Hennes lägenhet låg i Echo Park i en gammal byggnad utan hiss. Den var liten men ren och trygg.
Inga spöken väntade oss där. Inga smärtsamma minnen lurde i hörnen. De första dagarna lämnade mamma knappt sängen. Den fysiska återhämtningen från operationen, i kombination med det emotionella traumat, hade dränerat all hennes styrka.
Jag tillbringade timmar sittande bredvid henne och berättade historier jag hittade på. Eleanor tog hand om allt det praktiska. På nätterna hörde jag henne tala lågt med mamma. Du måste reagera, Irene.
För flickan, om inte för dig själv. Två veckor efter vår ankomst började mamma äntligen lämna rummet. Hon satt på balkongen och tittade på gatan, bläddrade i tidningarna Eleanor tog med sig från jobbet, letade efter jobbannonser. Jag behöver hitta arbete snart, sa hon.
Vi kan inte missbruka Eleanors gästfrihet för alltid. Jag fick stanna hemma resten av skolåret och börja på en ny skola i mars. Det var genom en bok som jag fick mitt första känsloutbrott sedan händelsen. Eleanor hade tagit med en trave barnberättelser.
Bland dem fanns en om en flicka som fick en lillebror och lärde sig vara en bra storasyster. När jag såg omslaget brast något inom mig. Jag började gråta, först tyst, sedan i okontrollerbara snyftningar. Mamma hittade mig på vardagsrumsgolvet och satte sig bredvid mig.
Hon försökte inte stoppa gråten, bara höll om mig. Det är mitt fel, fick jag slutligen fram. Jag bad så mycket om en lillebror. Om jag inte hade bett så mycket.
Susie, se på mig. Mamma höll mitt ansikte mellan sina händer. Inget av detta är ditt fel. Förstår du?
Inget. Det var din pappa som gjorde det, inte du. Att önska sig ett syskon är en vacker, naturlig sak. Den konversationen var det första steget i en lång läkningsprocess.
I dagarna som följde verkade mamma finna en ny beslutsamhet. Hon började aktivt söka arbete. Det var inte lätt. Hon hade varit sömmerska i Bakersfield, men butikerna i Los Angeles föredrog sömmerskor med erfarenhet av högmode.
December kom med den fuktiga värmen och julen, en tid vi förknippade med glädje. Men det året framhävde bara allt vi förlorat. Ändå insisterade Eleanor på att upprätthålla traditionerna. Hon köpte en liten konstgjord tall som hon placerade i hörnet av vardagsrummet.
På julaftonskvällen gav hon mig en bok. Min älskade apelsinträd. Historien om en fattig pojke som möter svårigheter men finner tröst i sin vänskap med ett sött apelsinträd. Jag fördjupade mig i läsningen som i en fristad.
Januari förde en nyhet. Mamma fick äntligen ett jobb i en tygaffär i centrum. Det räckte för att vi skulle kunna hyra en liten egen lägenhet. Vårt nya hem var två rum i en gammal byggnad i Silver Lake.
Men det var vårt, bara vårt. I mars började jag i den nya skolan. Jag var blyg, tillbakadragen, tillbringade rasterna ensam med min bok. Det var fröken Helen som märkte min isolering.
När hon upptäckte att jag hade lätt för att skriva, bad hon mig hjälpa andra elever. Du har en gåva med ord, Susie. Att dela våra gåvor är ett sätt att skaffa vänner. Långsamt började jag komma ur mitt skal.
Hemma förbättrades saker gradvis. På söndagar, vår enda helt lediga dag, utforskade vi staden. Vi lärde känna Echo Park med dess sjö och monument, Grand Central Market med sina färgglada stånd. Det var under en av dessa söndagsutflykter, nästan ett år efter vår ankomst, som mamma fick nyheterna som återigen skulle förändra våra liv.
Eleanor kom med ett brev från sergeant Oliver. Rättegången mot Anthony är avslutad. Han dömdes till tolv års fängelse för dråpförsök och för det som hände med barnet. Pengar från försäljningen av huset i Bakersfield skulle komma till oss som kompensation.
Vad ska vi göra med pengarna, mamma? frågade jag. Först ska vi spara en del till dina studier, Susie. Sedan tvekade hon.
Jag har alltid drömt om att ha min egen syateljé. Kanske är det dags att förvandla den drömmen till verklighet. Mamma höll sitt ord. Hon satte in en del på ett sparkonto i mitt namn och hyrde med resten en liten lokal där hon öppnade Irenes Ateljé.
De första månaderna var svåra med få kunder och många utgifter. Men mamma, som hade lärt sig på det hårdaste sättet att vara stark, gav inte upp. Långsamt började ryktet spridas. Ateljén blev en liten mötesplats för kvinnor i kvarteret.
Jag hjälpte till efter skolan och på helgerna. Jag lärde mig sy knappar, göra fållar, stryka kläder. Mer än praktiska färdigheter lärde jag mig om uthållighet, om att återuppbygga livet efter tragedi. Åren gick.
1964, 1965, 1966. Vi byggde långsamt en ny normalitet. Jag fyllde femton 1968, nu en tonåring med typiska drömmar och bekymmer. Den traumatiserade flickan från Bakersfield hade gett vika för en ung kvinna som, även om hon bar på osynliga ärr, hade lärt sig att le igen.
Mamma började försiktigt öppna sig för andra möjligheter. Hon träffade Charles, en tystlåten medelålders man, pensionerad matematiklärare. Han såg inte alls ut som min pappa. Där pappa var impulsiv och passionerad, var Charles lugn och eftertänksam.
Långsamt, nästan omärkligt, blev han en del av våra liv. 1970, när jag var sjutton och gick sista året i skolan, kallade mamma på mig för ett allvarligt samtal. Charles har friat till mig, Susie. Jag sa att jag behövde prata med dig först.
Älskar du honom, mamma? Hon log, ett äkta leende som lyste upp hennes ansikte. Det gör jag. Inte på det intensiva, överväldigande sättet jag älskade din pappa i början.
Det är en lugnare, mognare kärlek. En kärlek som inte gör ont. Säg ja då, svarade jag och höll hennes händer. Du förtjänar att vara lycklig, mamma.
Det gör vi båda. Bröllopet var enkelt. Mamma bar en klänning hon sytt själv, inte vit, utan en mjuk blå nyans som matchade hennes ögon. Vi flyttade in i Charles hus i Los Feliz med en liten trädgård där mamma planterade pelargoner och petunior som i vårt gamla hem.
Året därpå, mot alla förväntningar inklusive mina egna, blev jag antagen till engelsk litteratur vid UCLA. Pengarna mamma sparat, tillsammans med ett stipendium, gjorde det möjligt. När vi fick beskedet öppnade Charles en flaska vin. En skål för vår universitetsstudent, sa han.
För Susie, som förvandlade smärta till styrka och aldrig gav upp, sa mamma med tårfyllda ögon. Studietiden öppnade en hel värld. Jag upptäckte poeter som talade direkt till min själ. Emily Dickinson, Robert Frost, Langston Hughes.
Jag fick vänner för första gången sedan tragedin. Jennifer, Thomas, Elisa. Vi bildade en oskiljaktig kvartett. Det var som om jag äntligen fått tillåtelse att vara ung.
Jag valde ämnet litteratur som vittnesmål och motstånd för min avhandling. Under arbetet med den återbesökte jag många av mina egna upplevelser, nu med ett mognare perspektiv. Det var smärtsamt men också befriande. Jag tog examen i december 1974 och började undervisa på Hollywood High i mars 1975.
Det var skrämmande i början, men jag upptäckte att jag hade mycket att lära ut. Inte bara om grammatik och litteratur, utan om livet, om övervinning, om att finna skönhet även på de mest osannolika platser. Det var i ett av dessa klassrum jag träffade Richard. Han var den nya historieläraren, nyligen ankommen från New York.
Vi träffades första gången i lärarrummet. Kan någon hjälpa mig innan jag orsakar en litterär katastrof? frågade han skrattande med famnen full av böcker. Våra ögon möttes.
Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Det var nyfikenhet, intresse, en känsla av igenkänning. Vår vänskap började så, mellan travade böcker och skämt om utbildningssystemet. Några månader senare bjöd han in mig på bio.
Efter filmen gick vi till ett kafé och pratade i timmar. Det var i det samtalet jag för första gången delade min fullständiga historia med någon utanför min familj. Jag berättade om pappa, om mammas graviditet, om den fasansfulla natten. När jag var klar var det redan natt.
Richard satt tyst en stund. Sedan tog han min hand på bordet och tryckte den försiktigt. Tack för att du litar på mig med din historia, sa han slutligen. Det är en ära att känna någon så stark som du, Susie.
Vår relation utvecklades naturligt därifrån. Vår första kyss kom en regnig kväll i augusti under skylten på en stängd butik. Mamma, som varit extremt beskyddande sedan den natten i Bakersfield, blev snabbt vunnen av Richard. Han ser på dig som om han såg solen gå upp för första gången, kommenterade hon.
Och det, min dotter, är mycket mer värt än någon kärleksförklaring. 1977, två år efter att vi träffats, friade han. Vi satt på vår vanliga bänk i Griffith Park när han tog fram en liten ask. Du behöver inte svara nu, sa han.
Jag vet att äktenskap kan vara ett komplicerat ämne för dig. Men jag vill att du ska veta att jag är här. Ja, svarade jag och överraskade oss båda med snabbheten i mitt svar. Vi gifte oss en solig oktobereftermiddag 1977.
Jag bar en ljusblå klänning som mamma sytt med små prästkragar broderade på fållen. En subtil hyllning till den lillebror jag aldrig lärde känna. Vi började vårt äktenskapliga liv i en hyrd lägenhet i Silver Lake. Vi hade inte mycket, men vi hade tillräckligt.
En bokhylla full av böcker, en skivspelare och ett stort bord där vi rättade prov sida vid sida på vardagskvällarna. Det var under den här tiden vi började prata om barn. Det var ett känsligt ämne för mig, fyllt av rädslor. Tänk om jag inte visste hur man är mamma?
Tänk om jag förlorade barnet som mamma förlorade min bror? Richard lyssnade tålmodigt. Vi kommer att vara ofullkomliga föräldrar, som alla är, sa han. Men vi kommer att vara kärleksfulla, närvarande och medvetna föräldrar, och det gör hela skillnaden.
Vi bestämde oss för att försöka. I slutet av 1980 upptäckte jag att jag var gravid. Nyheten förde med sig en blandning av glädje och skräck. Jag berättade för mamma med darrande röst.
Mamma, jag är gravid. Två månader. Tystnaden i andra änden varade bara några sekunder. Sedan hörde jag ett kvävt snyft.
Min dotter, vilka underbara nyheter. Du kommer att bli en fantastisk mamma. Hur kan du vara så säker? Är så rädd.
För att jag känner dig, Susie. Jag vet att kärleken du har att ge är större än någon rädsla. Den femtonde augusti 1981, efter fjorton timmars förlossning, föddes vår son. När de lade honom i mina armar första gången kände jag en våg av kärlek så intensiv att det nästan gjorde ont.
Vad ska vi kalla honom? frågade Richard. Plötsligt visste jag exakt vad det skulle vara. Daniel, svarade jag och kom ihåg namnlistan jag gjort med mamma den där avlägsna natten i Bakersfield.
Låt oss kalla honom Daniel. Richard, som kände till min historia, förstod omedelbart namnets betydelse. Moderskapet förvandlade mig på sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Kärleken till Daniel var annorlunda än allt jag upplevt.
Primitiv, visceral, villkorslös. Rädslorna försvann inte helt, men ersattes gradvis av en vild beslutsamhet att vara den mamma han förtjänade. 1984 växte vår familj med ytterligare en medlem. Louise föddes, en flicka med nyfikna ögon och en beslutsam läggning från första dagen.
Daniel, nu tre år, tog med komisk allvar på sig rollen som beskyddande storebror. Vårt familjeliv etablerade sig i en bekväm rutin. Richard och jag fortsatte undervisa. Vi köpte ett litet hus i Silver Lake med en trädgård där barnen kunde leka.
Helgerna var heliga för familjeaktiviteter. Mamma och Charles var ständiga närvaron i våra liv. 1987 fick jag en förfrågan om en tjänst som biträdande professor vid UCLA. Acceptera det, sa Richard utan tvekan.
Det är en unik möjlighet. Jag tackade ja. 1995 påbörjade jag min doktorandutbildning. Min avhandling utforskade minne, trauma och läkning i amerikansk självbiografisk berättelse.
Det var på många sätt ett försök att förstå min egen historia genom ett bredare prisma. 1998, vid fyrtiofem års ålder, disputerade jag. I publiken satt min familj. Richard, min följeslagare i över två decennier.
Daniel, nu en ung man på sjutton. Louise, fjorton år med en intelligens som skrämde lärare. Mamma och Charles, båda äldre men med ögon som lyste av känsla. Det var en betydelsefull prestation.
Men den sanna triumfen satt där i publiken, i familjen vi byggt. Åren som följde förde med sig glädjeämnen och utmaningar. Daniel började på juristprogrammet med beslutsamhet att arbeta med mänskliga rättigheter. Louise, tvärtemot alla förväntningar, valde att studera fysik.
2005 publicerade jag min första bok. Vid lanseringen presenterade Daniel mig för Camila, den unga kvinna som skulle bli hans fru. Hon läste din bok innan hon ens träffade mig, mamma, sa han stolt. 2010 kom nyheten som skulle föra en ny dimension av glädje till mitt liv.
Jag skulle bli mormor. Mariana föddes en solig julimorgon, lika frisk och perfekt som hennes föräldrar varit. När jag höll henne första gången kände jag en omedelbar koppling, en kärlek som verkade både bekant och helt ny. Det var som om cirkeln äntligen slutits, som om ett mycket gammalt sår äntligen läkt helt.
Året därpå var det Louises tur. Michael föddes i februari 2012. Livet som mormor förde med sig en glädje jag inte förväntat mig, en djup tillfredsställelse i att se mina barn bli kärleksfulla och kompetenta föräldrar. 2015 pensionerade jag mig från universitetet efter tjugoåtta års undervisning.
Avskedet var känslosamt. Men den riktiga festen ägde rum hemma med familjen samlad kring det stora bordet på verandan. Mamma, nu en åttiotvåårig dam med snövit hår men fortfarande en obändig anda, höll ett tal. Till min dotter, sa hon med lätt darrande röst.
Som förvandlade smärta till skönhet, förlust till skapande, rädsla till mod. Jag såg mig omkring på bordet. Richard, min följeslagare i över fyra decennier. Daniel och Louise.
Camila och Peter. Mariana och Michael. Mamma och Charles. Och jag tänkte, inte för första gången, på den lillebror jag aldrig fick lära känna.
På hur hans korta existens, hans tragiska förlust, på något sätt format hela den väg som fört mig till detta ögonblick. Inte för att hans förlust var nödvändig eller rättfärdigbar. Det skulle den aldrig vara. Men i tidens och den mänskliga motståndskraftens mystiska alkemi kan även de största tragedierna, om inte försonas, så åtminstone införlivas i en större berättelse om läkning och mening.
Nu, vid sjuttiotvå års ålder, ser jag tillbaka och ser inte bara smärtan, förlusten och rädslan som präglade mina tidiga år. Jag ser också styrkan jag upptäckte inom mig själv, kärleken jag fann och byggde, de liv jag rört som lärare, orden jag lämnat som arv i mitt skrivande, familjen jag skapat och som fortsätter att växa. Jag har lärt mig att våra berättelser har makt. Makt att läka, att knyta samman, att visa att ingen är ensam i sin smärta eller i sin kamp.
Och när vi delar dessa berättelser, när vi tillåter våra ärr att bli broar istället för murar, skapar vi en värld lite bättre, lite medkännande, lite mer mänsklig.