De kallade mig häxa, djävulens avbild, en förbannelse som drog olycka över en liten from stad. Mitt röda hår var inte en gåva från naturen utan ett märke från helvetet. Mina gröna ögon var inte fönster till min själ utan en avgrund fylld av mörk magi. Det är deras berättelse.
Sanningen, likt ett djupt sår, göms ofta bakom fula rykten. Bakom namnet Eldiga Abby fanns en föräldralös flicka som fick lära sig att svälja sina tårar redan vid åtta års ålder. Bakom anklagelserna om häxeri fanns en skarp intelligens och en brinnande vilja att bota, något jag ärvt från min ärevördiga mormor. Det här är inte bara min överlevnadsberättelse.
Det är en skoningslös anklagelse mot hur rädsla och okunskap kan förvandla en räddare till en demon i människors ögon. Det visar att gränsen mellan ett helgon och en martyr ibland är lika tunn som en giftig viskning. Idag, vid åttiotvå års ålder, har jag bestämt mig för att bryta en tystnad som varat i över ett halvt sekel. En historia jag aldrig berättat för någon.
En hemlighet som inte ens mina egna barn fick veta förrän de var vuxna. Sanningen jag ska avslöja är mer skrämmande än någon övernaturlig legend. Den är skrämmande för att den är helt sann. Jag heter Abigail, men då kände alla mig som Röda Abby eller Eldiga Abby.
Och det var inte av tillgivenhet. Det var ren rädsla. Rädsla för en flicka som föddes annorlunda i en liten stad i mitten av Illinois, där att vara annorlunda ansågs vara djävulens verk. Jag föddes 1943, under kriget borta i Europa.
Men här i USA fortsatte livet som vanligt: långsamt, misstänksamt och fullt av vidskepelse. Mitt hår var rött som en glödande eldbrand. Det var inte vilket rött som helst. Det var en intensiv nyans som fick människor att stanna på gatan för att stirra.
Mina ögon var gröna som en klar flod och min bleka hud var beströdd med fräknar. Det låter vackert när man tänker på det, eller hur? Men i den tiden och på den platsen var jag ett naturvidunder. Människor fruktar det de inte förstår.
För dem var mitt hår inte bara hår. Det var ett tecken på att jag inte hörde hemma där. Den lilla staden där jag växte upp låg på landsbygden. Ett av de där ställena man når med buss efter timmar på grusvägar.
Trähus, ogrävda gator, ett torg med en kyrka i mitten och en lanthandel som sålde allt. Medicin, fotogen, socker, tyg. Batteridriven radio var en nyhet och elektricitet var ett löfte som aldrig tycktes infrias. På natten använde alla fotogenlampa eller talgljus.
Det var här jag förlorade mina föräldrar när jag var åtta år gammal. De var på väg hem från Springfield med en Greyhound-buss, en av de gamla bussarna som gungade som ett fartyg på ett upprört hav. Vägen var farlig, full av skarpa kurvor och branta stup. I en av kurvorna, nära Örnens Topp, tappade föraren kontrollen.
Bussen störtade över klippan. Sjutton själar slocknade den dagen. Min far och min mor, som var i sjätte månaden med den bror jag aldrig skulle få lära känna. Min mor, hon hade också rött hår.
En mjukare låga än min. Det var hennes arv till mig, denna eldiga krona. Hon försökte dölja det, stoppade in håret under scarfs, sänkte blicken som för att be om ursäkt för sitt eget ljus. Men viskningarna följde henne ändå.
Efter olyckan hittade viskningarna mig. Jag förlorade inte bara mina föräldrar. Jag ärvde deras förbannelse. Vid åtta års ålder lärde jag mig den grymmaste läxan: sorg är en privat ö, men misstänksamhet är en offentlig föreställning.
Staden såg inte bara en föräldralös flicka. De såg den märkliga frukten av ett märkligt träd, och de betraktade mig med en blandning av medlidande och fruktan, i väntan på att se om också jag var förbannad. Efter olyckan flyttade jag till mina morföräldrar. Deras hus låg mitt emot torget.
Det var ett fint hus för sin tid. Tre sovrum, ett stort vardagsrum, ett kök med vedspis och en stor bakgård full av fruktträd och en köksträdgård. Mormor Beatrice var en liten kvinna, men stark som en ekrot. Hon kunde alla örter som fanns, visste hur man gjorde te mot alla sjukdomar och en bön mot alla plågor.
Hon var traktens barnmorska och folkhealerska, den man sökte upp när doktorn inte kunde hjälpa. Och en riktig doktor fanns bara i staden, två timmar bort med buss. Morfar Walter var stadens smed, en stor man med tjocka armar från att hamra hett järn. Hans händer var valkiga som garvat läder.
Han lagade hackor, gjorde hästskor och grindar till de finare husen. Ljudet av hans hammare mot städet ekade över hela staden tidigt på morgonen. Det var ett ljud som lugnade mig, fick mig att känna mig trygg. Det betydde att morfar var där och arbetade, tog hand om oss.
Men även med all kärlek från mina morföräldrar kände jag att jag var annorlunda. De andra barnen lekte inte riktigt med mig. Mödrar drog bort sina barn när jag passerade. I kyrkan flyttade sig folk lite när jag kom nära.
Det var aldrig något öppet, men ett barn känner sådant. Jag visste att det var något fel på mig. Jag förstod bara inte vad. Mormor sa alltid: Abigail, Gud gjorde dig speciell av en anledning.
En dag kommer du förstå. Och hon sa det medan hon strök mitt hår med så mycket ömhet att jag nästan trodde henne. Mormors hus var respekterat tack vare deras yrken. Morfar var den enda smeden i mils omkrets.
Och mormor söktes upp även av folk från grannbyarna för svåra sjukdomar eller komplicerade förlossningar. Det gav oss ett skydd som jag först förstod senare. Folk kanske tyckte mitt röda hår var märkligt, men de behövde mina morföräldrar för mycket för att ställa till med öppna problem. Ändå kände jag tyngden av deras blickar.
När mormor tog mig till Herr Graysons lanthandel för att köpa socker eller fotogen, viskade kvinnorna. Titta på den där flickans hår, precis som hennes mors. Så märkligt. Gud förbjude.
De trodde jag inte hörde, men ett barn har skarp hörsel för elakhet. Fru Karen, stadens mest inflytelserika kvinna, pratade mest. Hon var gift med ägaren av apoteket, hade tre blonda döttrar som alltid bar stärkta klänningar och ledde kyrkans damförening. När hon såg mig, gjorde hon en poäng av att i smyg göra korstecknet som om jag vore en pest hon kunde smittas av.
I skolan, som var ett enda rum med en lång bänk och en svart tavla, satt jag alltid i hörnet. Lärarinnan, Fru Davis, försökte vara rättvis, men de andra barnen undvek mig. På rasterna lekte jag ensam under det stora trädet och gjorde dockor av majskolvar som mormor gav mig. Det var mormor som lärde mig mina första bokstäver långt innan jag började skolan.
Hon kunde läsa för att hon hade lärt sig av sin arbetsgivare när hon arbetade för en familj i Springfield innan hon gifte sig. En kvinna som kan läsa har makt, sa hon alltid. Men du får inte skryta för mycket, då blir det ett problem. Så jag läste i hemlighet, mestadels gamla almanackor som kom till apoteket och tidningsrester som användes för att slå in varor.
Mormor tog med mig när hon utförde välsignelser eller förlöste barn. Jag stod vid hennes sida och lärde mig tyst bönerna, iakttog hur hon hanterade örterna och hur hon talade med människor som led. Hon hade änglahänder. Hon visste exakt var hon skulle röra för att ta bort smärta, vilken ört som passade för varje åkomma.
Var uppmärksam, Abigail, brukade hon säga. En dag kommer allt detta att vara ditt. Gud ger inte en gåva till någon som inte vet hur man använder den. Och hon visade mig hur man plockar varje blad, hur man torkar det, hur man förbereder det.
Anis för kolik hos spädbarn, malört för magont, vinruta för att avvärja onda ögat och salvia för andlig rening. Mormors bakgård var ett veritabelt laboratorium. Tidiga morgnar vattnade hon alla växter med brunnsvatten och pratade med dem som om de vore människor. Väx, min vackra, väx stark för att bota dem som behöver dig.
Jag trodde det bara var en gammal kvinnas egenhet, men jag förstod senare att växter också har själar. Eftermiddagarna tillbringades i det stora köket där mormor lärde mig koka bönor på vedspisen, baka majsbröd och göra äppelpaj. Elden måste hållas vid liv hela tiden eftersom tändstickor inte var lättillgängliga. Vi höll glöden i askan för att inte tappa elden.
Morfar kom hem när solen gick ner, svettig och sotig, doftande av hett järn. Han tvättade händerna i baljan på gården med asktvål som mormor gjorde, bytte skjorta och satte sig vid bordet för middag. Maten var enkel men riklig. Ris, bönor, grönsaker från trädgården, kött och alltid majsmjölet som hörde till allt.
På kvällarna, efter middagen, rökte morfar sin handrullade cigarett i gungstolen på verandan, och mormor satt bredvid och stickade eller lagade kläder. Jag satt på golvet, lutad mot hennes ben, och lyssnade på historierna hon berättade. Historier om spöken, om den huvudlösa ryttaren, om lokala legender, men också familjehistorier om våra förfäder. Det var ett enkelt liv, men det fanns kärlek.
De uppfostrade mig som om jag vore deras egen dotter. Jag saknade aldrig något de kunde ge. Mat på bordet, rena kläder, lagom mycket ömhet och viktigast av allt: respekt. De behandlade mig som en människa, inte som ett freak som måste gömma sig.
Men jag visste att utanför vår gårds väggar såg världen på mig annorlunda. När jag fyllde femton ändrade sig min kropp på ett sätt som drog ännu mer uppmärksamhet till mig. Det var inte bara det röda håret som fick folk att stirra. Jag hade växt, fått former där det tidigare bara fanns ben och skinn, och min skönhet, som hade varit skrämmande för dess märklighet hos ett barn, var nu skrämmande för dess kraft hos en ung kvinna.
Mormor såg till att förklara allt för mig om att bli kvinna innan jag ens behövde veta. Hon visste att jag inte kunde räkna med andra kvinnor för att lära mig dessa saker. När din månadsblödning kommer, sa hon, ska du hålla det hemligt. Du ska ta hand om dig själv utan att väcka uppmärksamhet.
En annorlunda kvinna som du kan inte ge människor anledning att prata. Abigail, sa hon en eftermiddag medan vi torkade örter på gården. Du måste veta hur en kvinnas kropp fungerar, hur ett barn blir till, hur man förhindrar det när det inte är dags och hur man tar hand om det när det kommer. Hon berättade att en kvinna behövde vara med en man för att få barn.
Det behöver inte vara ett äktenskap på papper, mitt barn. Kroppen frågar inte om det finns en ring på fingret, men det är viktigt att välja en bra man som tar ansvar om ett barn kommer. Mormor var praktisk, utan löjlig romantik. Äktenskap är bra för det ger skydd åt kvinnan och barnen.
Men det som gör ett barn är mötet mellan en man och en kvinna. Det kan ske med kärlek eller utan, med välsignelse eller utan. När min första mens kom hade mormor allt redo. Rena tygstycken, hallonbladste för att lindra kramperna och viktigast av allt: en föreläsning om hur jag skulle bete mig hädanefter.
Nu är du en kvinna, Abigail. Du måste gå med högburet huvud, men utan att vara utmanande. Du måste respektera dig själv för att bli respekterad. Och kom ihåg vad jag lärt dig.
Din kropp är din, och du bestämmer när och med vem du delar den. Men kom också ihåg att varje val har en konsekvens. Problemet var att jag inte kunde gå obemärkt förbi, även när jag ville. Mitt hår var som eld, även när jag försökte dölja det med en sjal.
Mina gröna ögon drogs till sig från vilket avstånd som helst, och min vita hud med fräknar var så annorlunda mot de andra mörkhåriga flickorna i stan att det verkade som om jag kommit från en annan värld. Fru Karen intensifierade sin förföljelse. Nu nöjde hon sig inte med att viska. Hon talade öppet.
En sådan flicka är inte normal. Titta bara på färgen på det där håret. Gud skapar inte någon sådan utan anledning. Och anledningen, i hennes och de andra fromma kvinnornas sinnen, kunde bara vara något ont.
Det var ungefär då jag började arbeta på Herr Raymonds apotek, Fru Karens make. Han behövde någon som organiserade medicinerna, putsade glasflaskorna och hjälpte enkla kunder när han inte var där. Morfar fixade jobbet åt mig, mer för att hålla mig sysselsatt än för pengarnas skull. Apoteket låg på huvudgatan, mitt emot kyrktorget.
Det var en viktig inrättning i stan. Jag tyckte om arbetet. Jag lärde mig skillnaden mellan medicinerna, vad var och en var till för, hur man växlade pengar och hur man behandlade kunder artigt. Herr Raymond var en rättvis man.
Han behandlade alla likadant, rik som fattig. Han lärde mig mycket om mediciner och lät mig läsa de medicinska böckerna han förvarade längst bak i butiken. Där kände jag mig användbar, viktig, som om jag hade en plats i världen förutom att vara den märkliga flickan, Beatrices sondotter. Men Fru Karen tyckte inte alls om att se mig arbeta där.
Hon trodde jag skulle förorena produkterna med min märklighet. Hon hittade alltid på ursäkter för att få sin man att sparka mig. Raymond, den där flickan kommer skrämma bort kunderna. Folk är obekväma med henne här.
Det är inte rätt att en sådan varelse hanterar människors medicin. Herr Raymond motstod så gott han kunde. Han visste att jag var en bra anställd, ärlig och dedikerad. Men trycket från hans fru och de andra damerna i stan ökade.
De hittade på historier om att jag läste för mycket, att jag kunde saker en flicka inte borde kunna, att jag ställde för många frågor om medicinerna. Och det var sant att jag läste mycket. Varje bok som kom i mina händer slukade jag. Almanackor, gamla tidningar, medicinbroschyrer, recept, allt som var skrivet intresserade mig.
Mormor uppmuntrade det alltid, men varnade mig för att inte skryta med denna förmåga. En kvinna som vet för mycket skrämmer män och stör andra kvinnor, brukade hon säga. Det var genom att läsa Herr Raymonds medicinska böcker som jag började förstå vad mormor gjorde bättre. Växterna hon använde hade vetenskapliga namn.
Hennes välsignelser följde en logik som stod skriven i de gamla böckerna. Hon var inte vidskeplig. Hon var vis. Hon kunde saker som doktorerna i Springfield också kunde.
Hon hade bara lärt sig dem på ett annat sätt. Jag började blanda kunskapen från böckerna med det mormor lärde mig. När hon förberedde ett malörtste mot magont visste jag redan att växten innehöll ämnen som verkligen hjälpte matsmältningen. När hon välsignade ett skrämt barn förstod jag att gesterna och orden hade en lugnande effekt, att de avslappnade både barnet och modern.
Folk började märka att jag kunde mer än jag borde. När någon kom till apoteket med ett recept visste jag redan vilken sjukdom det var för, vilken effekt det skulle ha och hur länge de måste ta det. Det skrämde folk. Hur kunde en femtonårig flicka veta så mycket om medicin?
Fru Karen spred ryktet att jag hade en pakt med djävulen, att jag hade lärt mig dessa saker av en ond entitet. Vanliga flickor föds inte med sådan kunskap. Situationen blev spänd när en kvinna från en grannby kom med sin sjuke son för att träffa mig. Pojken hade ett sår på benet som inte ville läka.
Hon hade tagit honom till doktorer, till healerare, till alla sorters folkmedicinare, och ingenting hjälpte. Någon sa åt henne att leta upp den rödhåriga flickan som förstod medicin. Jag tittade på såret och såg att det var illa. Gul var sipprade ut och huden runtomkring var röd och het.
Det luktade illa. Den där sött ruttna lukten av förruttnande kött. Såret hade ingen sårskorpa. Det bara stod öppet och oozade smuts.
Och pojken hade feber och svullen bens. Av utseendet och lukten förstod jag att det var en svår infektion, den sorten som äter kött inifrån om den inte behandlas ordentligt. Mormor sa alltid att ett sådant sår behövde en kraftig rengöring och medicin som dödade infektionen både inuti och utanpå. Jag gjorde en lösning med kokat vatten, grovt salt och några droppar jod som jag fick från apoteket för att skölja såret väl.
Sedan applicerade jag en salva som mormor gjorde med copaiba-blad och lite honung för att hjälpa läkningen. För insidan gav jag pojken ett starkt te för att rena blodet tillsammans med en sulfatablett som Herr Raymond gav mig, och sa att den var bra mot allvarliga infektioner. Jag instruerade modern att skölja såret tre gånger om dagen med lösningen, alltid byta omläggning och ge honom teet och tabletten precis som föreskrivet. Inom en vecka hade såret slutat vätska.
Rodnaden hade försvunnit och det började sluta sig med ny hud som växte från kanterna inåt. Ryktet spreds. Andra människor började söka upp mig. Jag träffade dem i hemlighet efter stängning på apoteket och hemma hos mina morföräldrar.
Mormor hjälpte mig, men jag gick redan bortom vad hon kunde. Jag kombinerade modern medicin med traditionell medicin på ett sätt som ingen annan i trakten gjorde. Och ju mer jag botade, desto farligare blev jag. För i en liten vidskeplig stad kan en ung kvinna som botar för mycket bara syssla med sådant hon inte borde.
Mormor började oroa sig för antalet människor som sökte upp mig. Abigail, du drar för mycket uppmärksamhet till dig, varnade hon. När en healer blir för känd blir hon ett mål. Folk börjar bli avundsjuka, hittar på elaka historier.
Hon hade anledning att oroa sig. Jag hörde redan tyngre viskningar på gatan, mer misstänksamma blickar när jag passerade. Kanske är det bättre om du slutar ett tag, föreslog hon en eftermiddag i maj. Låt dammet lägga sig.
Låt folk glömma lite. Men hur kunde jag sluta hjälpa dem som led? Det var starkare än mig. Det var som om det var min plikt i världen.
Mormor suckade och skakade på huvudet, men insisterade inte. Hon förstod att jag hade ärvt hennes kunskap och hennes gåva. Var åtminstone diskretare, vädjade hon. Träffa färre människor.
Välj dina fall mer noggrant. Exponera dig inte så mycket. Men tiden för diskretion var över. Skvallret var redan planterat.
Misstankarna hade redan slagit rot. Herr Raymond kallade in mig en dag och sa med plågad min: Abigail, du är en bra flicka. Du arbetar hårt, men jag kan inte behålla dig längre. Karen gör mig galen hemma och säger att så länge du arbetar här sätter hon inte sin fot i apoteket igen.
Och du vet hur hon är. När hon säger något menar hon det. Han verkade skämmas över att behöva sparka mig. Igår gav hon mig ett ultimatum.
Det är antingen du eller hon. Jag behöver lugn och ro i mitt hem, flicka. Du förstår, eller hur? Självklart förstod jag.
Fru Karen var hans fru, mor till hans döttrar, husets fru. Jag gick hem förkrossad och kände att jag förlorade ännu ett lager av skydd. Apoteket var min tillflykt, platsen där jag kände mig användbar och normal. Men jag glömde snart sorgen över det förlorade jobbet, för några veckor senare hände något som krossade mig inifrån och ut.
Det var en morgon i juni 1959, en av de där med behaglig kyla som lockar till hett kaffe och samtal i köket. Jag vaknade av en märklig tystnad. Mormor gick alltid upp före mig. Hon skulle redan vara igång vid spisen när jag kom ut från mitt rum.
Men den dagen, ingenting. Inga ljud från krukor, ingen doft av nybryggt kaffe. Jag ropade på henne. Tystnad.
En tystnad som kylde blodet i mina ådror. Jag sprang till hennes rum och hittade mormor Beatrice liggande i sängen. Men när jag rörde vid hennes hand var den kall, kall som en flodsten om vintern. Mormor!
skrek jag och skakade henne, försökte väcka henne, fast jag visste att det var lönlöst. Lämna mig inte ensam nu. Inte nu. Jag brast i gråt, höll handen som hade lärt mig så mycket, skyddat mig sedan jag var barn, som aldrig mer skulle stryka mitt hår med ömhet.
Morfar Walter kom kort därefter, från smedjan när han hörde mig skrika. Han hittade oss båda där, mig hållande mormors kalla hand, gråtande som ett förlorat barn. Han stod i dörröppningen med tårar i ögonen och ett uttryck av skuld som krossade mitt hjärta. Abigail, sa han med darrande röst.
Jag sov bredvid henne hela natten och märkte ingenting. Jag gick upp tidigt i morse som vanligt och gick till smedjan, och hon, hon var redan så här. Han torkade sig i ansiktet för att dölja tårarna. Hur kunde jag inte känna det?
Hur kunde jag inte förstå att min Beatrice tog farväl? Det är inte ditt fel, morfar, försökte jag trösta honom, även med mitt hjärta i bitar. Mormor gick bort fridfullt i sömnen. Men morfar skakade bara på huvudet.
Otröstlig. Vi stod båda där och grät tillsammans över förlusten av kvinnan som var centrum i våra liv. Och jag visste att utan mormor var vår familj mycket mer utsatt för de stormar som väntade. Jag förlorade inte bara en mormor den dagen.
Jag förlorade min sköld. All hennes kunskap, alla hennes bördor vilade nu helt på axlarna av en föräldralös flicka. Begravningen var en torsdag med ett lätt regn som sakta fuktade allt, som om himlen själv grät. Hela stan gick till kyrkogården.
Samma människor som såg snett på mig var där för att hedra kvinnan som uppfostrat mig. Mormor hade hjälpt alla vid något tillfälle, förlöst nästan varje kvinna under fyrtio, bota sjuka barn, lindrat smärta hos äldre, välsignat de skrämda. Men jag visste att när jorden täckte hennes kista skulle mitt skydd begravas med den. Från det ögonblicket var det bara jag och morfar i världen.
Efter begravningen började folk söka upp mig. Det var naturligt. Jag hade varit mormors lärling i åratal. Jag kunde göra samma teer, kunde samma böner, hade hennes händer för helande.
Men för mig var det annorlunda. Jag upprepade inte bara det jag lärt mig. Jag blandade allt med böckerna jag läst och skapade nya behandlingar. Den första personen jag botade på egen hand var Fru Josephine, en äldre kvinna som led av reumatism i händerna.
Mormor hade alltid behandlat henne med te och massage med copaiba-olja. Jag behöll grundbehandlingen men lade till övningar jag läst om i en sjukgymnastikbok och ändrade hennes kost. Inom två veckor rörde Fru Josephine fingrarna utan smärta för första gången på åratal. Hon berättade för alla att den rödhåriga flickan hade åstadkommit vad doktorerna i Springfield inte kunde.
Och så började mitt rykte. För bättre och sämre. Folk kom från långt håll för att träffa mig. Fall som doktorer gett upp, sjukdomar ingen kunde identifiera, problem som traditionell medicin inte kunde lösa.
Jag träffade alla hemma hos morföräldrarna på gården där mormor hade sina medicinväxter. Morfar Walter blev orolig. Han såg att jag tog mig an mer komplicerade saker än mormor någonsin gjort. Abigail, du hamnar i trubbel, varnade han.
Ryktbarhet för en healer är ett tveeggat svärd. Det drar både de behövande och de avundsjuka, särskilt för någon som du som föddes med uppmärksamhet på sig. Men jag kunde inte sluta. Det var som om en kraft inom mig drev mig att hjälpa dem som led.
När jag såg en sjuk person visste jag exakt vad jag skulle göra, vilken medicin som skulle användas, vilken bön som skulle sägas. Det var ren instinkt, som om jag var född till det. Oroligheterna började när jag botade dottern till Herr Harrison. Flickan, som var omkring tio år gammal, hade en feber som inte ville ge med sig.
Hon hade varit så i en vecka, yrande, oförmögen att äta eller dricka vatten. Herr Harrison hade kallat på en doktor från Springfield, men mannen sa att det inte fanns mer att göra, att de bara fick vänta på Guds vilja. När de kallade på mig såg jag att flickan hade en allvarlig infektion, troligen i blodet. Hon behövde en stark antibiotika, men också behandling för att sänka febern och rena systemet.
Jag gjorde en lösning med vatten, socker och salt för att återfukta henne, ett te av videbark mot smärtan och febern, och fick tag i en medicin från apoteket som jag visste skulle bekämpa infektionen. Flickan förbättrades första dagen. Tredje dagen lekte hon på gården. Herr Harrison var så tacksam att han erbjöd mig pengar, mark, vad som helst.
Jag bad honom bara att sprida ordet att det var Gud som bota hans dotter genom hans egna händer, inte genom mina. Men det var lönlöst. Ryktet spreds ändå. Den rödhåriga flickan hade räddat dottern till regionens mäktigaste man från en säker död.
Om hon kunde det, vad kunde hon inte då? Fader Michael började iaktta mig. Han dök upp hemma hos mig oanmäld och frågade vilka böner jag använde, vilka helgon jag åkallade, om jag följde den katolska kyrkans regler. Först försökte han till och med föra mig närmare.
Han erbjöd sig att lära mig de rätta bönerna, de lämpliga helgonen för varje typ av botande. När han insåg att jag inte skulle underkasta mig hans kontroll ändrade han strategi. Han började predika i sina predikningar om farorna med falska healers, om hur djävulen använde oskyldiga människor för att bedra de troende. Han nämnde aldrig mitt namn direkt, men alla visste vem han talade om.
Fru Karen blev min förklarade fiende. Hon spred rykten om att jag använde förbjudna konster, att mina botemedel var tillfälliga för att de kom från en oren källa, att alla som behandlades av mig satte sin själ på spel. Hon organiserade en grupp damer som skulle bevaka mig, notera vem som sökte upp mig och vilken typ av behandlingar jag utförde. Spänningen i stan ökade när jag botade en ung kvinna som hade svårt att bli gravid.
Hon och hennes man hade försökt i fem år, redan lagt en förmögenhet på doktorer och löften. Kvinnan, som hette Felicity, kom till mig i tårar och sa att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. När jag pratade med henne upptäckte jag att hennes menstruationscykel var helt i oordning. Ibland gick hon tre månader utan den.
Andra gånger kom den två gånger i samma månad. När den kom var den antingen väldigt lätt och mörk eller så var den för riklig och ville inte sluta. Mormor sa alltid att en kvinna med oregelbunden cykel hade svårt att bli gravid för att hennes kropp inte visste när den var redo att ta emot säden. Fru Felicity, förklarade jag, din kropp är inte i rätt rytm.
Det är som en planta som inte vet när den ska blomma. Först behövde hon stärka blodet, för svagt blod kan inte bära ett barn. För detta förberedde jag ett te med dong quai, en rot som mormor kallade kvinnornas ginseng. Denna växt verkar på blodet, stärker cirkulationen och hjälper de kvinnliga humörerna att balanseras.
Det är som gödsel för livmoderns trädgård, förklarade jag. Sedan för att reglera cykeln använde jag Vitex, ett frö som verkar direkt på den del av kvinnans hjärna som styr när menstruationen inträffar. Mormor brukade säga att denna växt talar till kroppens sinne och skickar signaler för att humörerna ska organisera sig ordentligt, särskilt de som gör att en kvinna får ägglossning vid rätt tidpunkt. Och för att förbereda livmodern själv gav jag henne vild jams, som mormor kallade en mjuk säng för barnet.
Denna rot har ett ämne som gör livmodern stark och redo att ta emot och hålla ett barn. Det är som en speciell kudde där barnet ska bo. Jag rådde henne om rätt dagar att vara med sin man. Var uppmärksam på din kropp.
När du känner en lätt smärta i magen mitt i månaden och en genomskinlig flytning som äggvita kommer ut, då är det dags att vara intim. I det ögonblicket skickar din kropp en signal om att den är redo att skapa liv. Sex månader senare var hon gravid. Det första av tre barn hon fick efter det.
Men istället för tacksamhet skapade detta mer misstänksamhet. Hur kunde en ogift sextonårig flicka veta om en gift kvinnas intima angelägenheter? Vad var detta för kunskap hon besatt? Skvallret blev tyngre.
De sa att jag utförde ritualer för att binda män, att jag visste hur man splittrade äktenskap, att jag orsakade aborter hos kvinnor som inte ville ha barn. Alla lögner. Men lögner som upprepas tillräckligt ofta blir sanning i människors munnar. Jag trodde inte att det kunde bli värre.
Men ödet var inte färdigt med att straffa mig. Det var en kall, solfattig eftermiddag i november. Jag var hemma och lagade kläder när jag insåg att ljudet av hammaren hade tystnat för tidigt. Morfar var en man med fasta rutiner.
Han arbetade tills solen gick ner, slutade aldrig i förtid. Den plötsliga tystnaden gav mig en dålig känsla som kylde blodet i mina ådror. Morfar! ropade jag från huset.
Inget svar. Jag sprang till smedjan och det jag såg förstörde mig fullständigt. Morfar låg på jordgolvet, halva ansiktet bränt av det glödheta järnet. Den hemska lukten av bränt kött blandat med kol och het metall gjorde mig så illamående att jag nästan svimmade.
Av vad jag kunde förstå hade han fått ett plötsligt anfall. En stroke kanske. Det hände medan han hamrade en hästsko. Han föll framåt, ansiktet rakt ner i den tända ässjan.
Vänstra sidan av ansiktet hade smält av värmen. Ögat var stängt för alltid och håret var bränt ända ner till roten. Det var en mardrömslik syn som hemsöker mig än idag. Nej!
skrek jag och föll på knä bredvid honom. Lämna mig inte ensam. Inte nu. Men min kära morfar, som alltid hade varit så stilig, så stark, låg där, vanställd, oigenkännlig, död på värsta tänkbara sätt.
I det ögonblicket förstod jag att Gud hade bestämt sig för att ta allt ifrån mig. Först mina föräldrar, sedan mormor, nu morfar, och på ett så grymt sätt att det verkade som ett straff för mina synder. Jag blev sittande där och kramade den brända kroppen och grät tills jag inte hade några tårar kvar. Med hans död förlorade jag mitt sista skydd.
Nu var jag en föräldralös flicka, helt ensam i världen, utan någon som försvarade mig mot den ilska som växte i stan. Månader senare lärde jag känna James ordentligt. Han hade alltid bott i stan, men han var tre år äldre än mig och hade alltid varit upptagen med arbetet i faderns lanthandel. Han var lång, mörkhårig, med stora händer från att bära säckar med majs och socker hela dagarna.
Han hade ett snett leende som dök upp när han fann något roligt och mörka ögon som verkade se mer än de borde. Första gången vi verkligen pratade var en söndagseftermiddag efter kyrkan. Jag var på väg hem när han närmade sig mig på torget nära musikpaviljongen. Abigail, sa han och tog av sig hatten.
Får jag följa dig hem? Det var som en blixt på en solig dag. Det var så länge sedan någon behandlat mig som en normal kvinna, sedan någon visat intresse för mig utöver min förmåga att bota sjukdomar. Jag sa ja, men mitt hjärta bultade så fort att jag trodde han kunde höra det på håll.
Vi gick sakta längs grusvägen och pratade om enkla saker. Han frågade om jag klarade av att ta hand om huset själv, om jag behövde något, om jag inte var rädd för att leva utan familj i närheten. Han talade med den djupa, lugna rösten hos en man som tänker innan han talar. Alla säger att du är annorlunda, sa han när vi nådde grinden till mitt hus.
Men jag tror att du bara är smartare än resten av oss här. Det rörde mig mer än någon vacker komplimang jag kunnat få. Vi började träffas i hemlighet. Han stannade till hos mig på sena eftermiddagar när han slutat arbeta i butiken.
Vi satt på verandan och drack kaffet jag gjorde och pratade om allt och ingenting. Han berättade om varorna som kom från Springfield, nyheterna resenärerna förde med sig, planerna han hade för att förbättra familjeföretaget. Jag pratade om böckerna jag läste, växterna jag odlade, patienterna jag träffade. Han lyssnade med genuint intresse, ställde intelligenta frågor och visade aldrig någon rädsla eller misstänksamhet mot mitt arbete.
För honom var jag bara en intressant flicka med speciella gåvor, inte ett farligt freak. Första kyssen hände en regnig eftermiddag när han fick komma in för att inte bli blöt. Vi satt i vardagsrummet närmare varandra än vanligt. Och när våra blickar möttes hände det naturligt.
Han höll mitt ansikte med sina valkiga händer och kysste mig långsamt, försiktigt, som om jag vore en dyrbar sak som kunde gå sönder. Kyssen väckte en törst i mig som jag inte visste fanns. Hela min kropp blev varm, hjärtat bultade och en vild längtan att ge efter helt och hållet tog tag i mig. Men mitt i den elden ekade mormors röst i mitt huvud.
Abigail, din kropp är din, men varje val har en konsekvens. En man och en kvinna tillsammans skapar ett barn, och ett barn utan äktenskap är en katastrof för modern. Jag visste mycket väl hur det fungerade. Jag hade sett ogifta gravida kvinnor kastas ut ur sina hem av sina familjer, tvingade att uppfostra ett barn ensamma, pekade ut på gatan som förlorade kvinnor.
Jag visste att för en flicka som mig, som redan sågs med misstänksamhet, skulle en graviditet utanför äktenskapet vara min fullständiga undergång. Så även med all den åtrå som brann i mina ådror slutade jag alltid när kyssarna blev för heta. Jag kan inte, James. Inte så här, inte förrän vi är gifta.
Och han respekterade det, även om jag kunde se samma åtrå i hans ögon som jag kände. Vår kärlekshistoria var diskret för att den var tvungen att vara. Hans familj var väl ansedd i stan. Respekterade köpmän som inte hade råd att låta sin son bli involverad med den märkliga flickan.
Hans mor, Fru Catherine, var nära vän med Fru Karen och de andra fromma kvinnorna som förföljde mig. Ändå var det den lyckligaste tiden i mitt liv fram till dess. För första gången kände jag mig som en riktig kvinna, åtrådd, älskad av någon som såg mig som jag var, utan att vilja förändra mig. James var en god kyssmakare.
Han höll om mig med ömhet och viskade söta ord i mitt öra som fick mig att glömma alla grymma saker jag hörde på gatan. Vi gjorde planer. Han skulle prata med sin far, be om min hand och möta allt motstånd från sin familj. Jag skulle lämna healerslivet bakom mig.
Jag skulle bli en vanlig hustru, en mor, en respektabel hemmafru. Jag var villig att byta bort allt för ett normalt liv vid hans sida. Men drömmen blev kortvarig. Trycket på hans familj ökade när någon såg oss kyssa bakom kyrkan en festivalnatt.
Fru Karen gick direkt till Fru Catherine och sa att hennes son var förhäxad av en häxa, att jag hade kastat någon form av förtrollning på honom. Den där flickan är inte kristen, upprepade hon. Titta bara på färgen på det där håret, de där ögonen. Det är inte från Gud.
Din James används av djävulen genom henne. Och Fru Catherine, som alltid hade varit en svag kvinna, lät sig påverkas av sina vänner. Den första konversationen James hade med sina föräldrar var en katastrof. Hans far, Herr Johnson, en pragmatisk man van vid affärer, var rakt på sak.
Min son, du kan få vilken flicka som helst i den här stan eller någon annan. Varför henne? Varför den som kommer att föra problem till vår familj? James försökte argumentera, sa att jag var en god, hårt arbetande flicka som visste hur man tar hand om ett hem och sjuka människor.
Men hans föräldrar ville inte lyssna på förnuft. De var rädda för skvallret, för diskrimineringen hela familjen skulle lida om han gifte sig med mig. Trycket ökade när Fader Michael involverade sig. Han kallade James till ett privat samtal och sa att det var hans kristna plikt att distansera sig från en person som utgjorde en andlig fara för samhället.
Han sa att vårt förhållande var en fälla från djävulen för att fördärva en ung man från en kristen familj. James stod ut med trycket i några månader. Vi fortsatte att träffas i hemlighet, men jag kunde se att han led. Hela hans familj hade vänt sig emot honom.
Hans vänner försvann. Till och med familjeföretaget började lida när vissa människor slutade handla i deras butik. Ungefär då slutade jag gå till kyrkan helt och hållet. En natt kom han till mitt hus och såg ut som om han inte sovit.
Han satte sig på verandan och var tyst en lång stund, bara tittade på växterna på gården. När han äntligen talade kom orden långsamt, som om var och en sved i halsen på honom. Abigail, jag kan inte göra det här längre, sa han. Min familj tvingar mig att välja mellan dig och dem.
Om jag stannar hos dig förlorar jag allt. Min familj, mitt jobb, min framtid. Jag skyllde inte på honom då. Jag kände bara medlidande.
Ibland är kärleken inte stark nog för att kämpa mot rädslan för att möta hela världen ensam. Han valde den enklare vägen, och jag förstod, även om mitt hjärta brast. Han höll min hand och fortsatte. Jag älskar dig, men jag är inte stark nog att möta hela världen.
Jag förstod, men förståelse är en kall tröst när ditt hjärta slits ur bröstet. Det var en sak att vara fruktad av främlingar, men att bli övergiven av den enda personen som såg den verkliga mig. Det var ett djupare sår än något annat. Jag nickade, en mekanisk gest, och sa åt honom att gå i frid, för vad kunde jag annat säga?
Min stolthet tillät mig inte att tigga. Han grät, stora tårar av självömkan som inte lindrade min egen tysta plåga. Han talade om att förtjäna bättre, men hans ord var ihåliga ekon i utrymmet han skapade mellan oss. Efter att han gått satt jag på verandan tills solen gick upp, inte grätande, utan gående sönder.
Smärtan var inte en eld, den var is, den frös mig inifrån och ut. Han hade inte bara lämnat mig. Han hade bekräftat varje grym viskning, varje rädd blick. Han hade hållit med dem.
Jag var inte värd besväret. Den smärtan var inte en brinnande eld. Den var is. Den frös mitt hjärta.
Inte för att dö, utan för att överleva. Det var enda sättet jag kunde fortsätta gå efter att den enda personen som såg den verkliga mig vänt mig ryggen. Ibland måste man låta sitt eget hjärta förvandlas till is för att överleva. Veckan därpå fick jag veta att hans familj redan hade ordnat hans förlovning med en av Fru Karens döttrar.
Självklart var det en av hennes flickor. Den andra dottern, Caroline, blond med blå ögon, utbildad av nunnor, som spelade piano i kyrkan och vars korsstygn var en skönhet. En proper flicka från en välkänd familj som inte störde någon. Och dessutom förseglade det alliansen mellan två av stadens mest respektabla familjer.
Fru Karen måste ha strålat. Förutom att ha räddat Fru Catherines son från häxans klor, lyckades hon också gifta bort en dotter till en god köpmansfamilj. Ironin var för grym. Mannen jag älskade skulle gifta sig med dottern till kvinnan som förföljde mig mest, som talade mest illa om mig, som arbetade hårdast för att driva ut mig ur stan.
Det var som om ödet hade en pervers humor. De gifte sig sex månader senare med en stor fest hos Fru Karen med hela stan närvarande. Jag stannade hemma den dagen och lyssnade på avstånd på musiken och fyrverkerierna, med vetskapen om att min forne älskling dansade med dottern till min största fiende. Jag fortsatte att träffa mina patienter, skötte min trädgård och levde mitt liv.
Men en del av mig hade dött med den kärleken. Hoppet om att vara normal, att ha ett vanligt liv, att bli accepterad av någon utan att behöva dölja vem jag var. Det märkliga var att trots all diskriminering fortsatte folk att söka upp mig. Det var sådan hyckleri.
På dagen undvek de mig på gatan, gjorde korstecknet när jag passerade. De viskade om min märklighet. Men när det blev tufft, när doktorn inte kunde hjälpa, när ett barn var döende eller en kvinna inte kunde föda, då dök de upp vid min dörr. De kom i gryningen i hemlighet, skamsna över att vara där.
Abigail, kan du titta på min pojke? Han har haft feber i tre dagar och blir inte bättre. Eller: min väninna sa att du förstår dig på kvinnoproblem. Kan du hjälpa mig?
De behövde mig, men skämdes för att erkänna det offentligt. Jag gick inte efter någon. Folk kom till mig när situationen var allvarlig, och de brydde sig inte om vad skvallret skulle säga. Pengar i hand och sjukdom hemma får all fördom att försvinna i ett nafs.
Många gånger efter att jag bota någon, spred personen själv ordet om att de blivit bättre genom ett mirakel från Gud eller på egen hand, och förnekade att jag hjälpt. Det var ett sätt att använda min kunskap utan att erkänna att de sökt upp häxan. Det var en tisdag i mars 1962 som jag kallades till Fru Sharons lilla flicka. Jag var nitton år och redan känd i tre grannbyar som en healer som löste svåra fall.
Efterfrågan var så stor att jag ibland träffade tio, tolv personer om dagen, mestadels i hemlighet, allt i skuggorna, allt förnekat senare. Fru Sharons hus låg i den fattigaste delen av stan, i en gränd där trähusen stod tätt ihop. Hon arbetade som sömmerska för de rika familjerna och uppfostrade fem barn ensam efter att hennes man dött av ormbett. Yngsta dottern, Amelia, var fyra år och hade varit sjuk i en vecka.
Det började med feber och diarré, vanliga symtom som varje mor visste hur man behandlade med hemgjort te och lätt kost. Men flickans tillstånd förvärrades dag för dag. När jag kom till hennes hus fann jag en desperat situation. Amelia var uttorkad med mycket hög feber, yrande och kräktes upp allt hon lyckades svälja.
Hennes hud var torr som gammalt läder, ögonen insjunkna i skallen, andningen svag och snabb. Fru Sharon var vettskrämd. Abigail, du måste rädda min lilla flicka. Hon är det käraste jag har i världen.
Om något händer henne kommer jag att dö med henne. Jag undersökte barnet noggrant. Av symtomen att döma verkade det vara en svår tarminfektion, den sorten som dödade många barn då. Hon behövde återfuktas akut och infektionen bekämpas med stark medicin.
Jag förberedde en hemgjord saltlösning med kokat vatten, socker och salt, och lyckades få flickan att dricka den i små klunkar med en sked. Jag gjorde ett kamomill- och aniste för att lugna magen och sprang till apoteket för att få tag i en antibiotika som jag visste kunde hjälpa. Jag stannade hos Fru Sharon i tre dygn utan avbrott och skötte Amelia som om hon vore min egen dotter. Jag gav henne medicin varje timme, bytte hennes svettiga kläder och applicerade svala, fuktiga tygstycken för att sänka febern.
Jag bad alla böner mormor lärt mig. Flickan visade tecken på förbättring. Febern sjönk lite. Hon lyckades dricka mer vätska.
Hon till och med log lite när jag sjöng en vaggvisa för henne. Fru Sharon blev hoppfull. Hon sa att hon var säker på att jag skulle rädda hennes dotter. Men tidigt på tredje dagen blev situationen komplicerad.
Amelia fick kramper. Hennes andning blev mycket svår och hon hamnade i ett tillstånd som jag inte längre visste hur jag skulle vända. Jag gjorde allt i min makt. Jag bytte medicin, ökade vätsketillförseln, använde varje bön och huskur jag kände till.
Det hjälpte inte. Flickan dog i mina armar när solen gick upp en torsdag. Jag kommer aldrig att glömma det. Hon slutade helt enkelt andas, blev slapp i mina armar som en tygdocka.
Fru Sharon skrek ett skrik som ekade över hela gatan och svimmade på golvet. Jag satt bara kvar och höll den livlösa lilla kroppen och kände att jag hade misslyckats på värsta tänkbara sätt. Grannarna kom springande på grund av Fru Sharons skrik, och det var då min undergång började. En av de första kvinnorna som kom var en nära vän till Fru Karen, en kvinna vid namn Patricia, som alltid hade burit agg mot mig.
Jag varnade er för att den här flickan inte var välsignad av Gud, började hon skrika så att alla hörde. Ett friskt barn dör inte bara sådär. Det här var häxkonst. Det var en förbannelse.
Och hon pekade på mig som om jag vore djävulen själv. Fru Sharon, när hon kvicknade till, var förstörd av sorg. Hon behövde någon att skylla på för sin dotters död. Och jag stod precis framför henne, ett lätt mål för all hennes ilska och förtvivlan.
Du dödade min dotter, skrek hon. Du kom hit för att skada henne. Min lilla flicka blev bättre. Vad gjorde du?
Jag försökte förklara att jag hade gjort allt rätt, att sjukdomen var för svår, att inte ens en doktor från Springfield hade kunnat rädda ett barn i det tillståndet. Men en mors sorg lyssnar inte på förnuft. Hon ville ha en syndabock att hata. Och jag var perfekt för rollen.
När sorgen är för stor behöver människor inte förnuft. De behöver någon att skylla på. Och en annorlunda flicka som mig, en de både fruktade och behövde, var det lättaste målet för all deras vrede. Nyheten spreds genom stan med otrolig hastighet.
Före middag visste alla att den eldhåriga häxan hade dödat ett oskyldigt barn med trolldom. Versionen som cirkulerade på gatorna var att jag hade använt gift istället för medicin. Fru Karen dök upp vid min dörr innan jag ens hunnit hem från likvakan. Hon var med fem andra kvinnor, alla klädda i svart, alla med blicken hos någon som är ute efter bråk.
Abigail, sa hon med hård röst. Tiden har kommit för dig att svara för vad du har gjort i den här stan. Jag har inte gjort något fel, Fru Karen, svarade jag. Jag försökte rädda flickan, men Gud ville ta henne till sig.
Men hon ville inte höra på förklaringar. En fyraårig flicka dör inte utan anledning, sa hon. Du har sysslat med saker du inte borde. Du har slutit en pakt med onda krafter för att kunna bota så många människor, och nu har djävulen kommit för att kräva sin betalning.
De andra kvinnorna bekräftade allt hon sa och skapade en alltmer fantastisk version av historien. De sa att jag utförde ritualer vid midnatt, att jag talade med onda andar, att jag använde djurens blod i mina drycker. Trycket ökade dag för dag som en kastrull på elden som hettas upp tills den exploderar. Människor slutade komma till mig för behandling, även de som brukade komma i hemlighet.
När jag gick på gatan gjorde de korstecknet och flyttade sig som om jag hade spetälska. Mödrar drog in sina barn när de såg mig komma. Nätterna blev ett helvete. De började kasta stenar på mitt tak, ett ljud som skrämde mig, väckte mig med ett ryck.
På morgnarna hittade jag brända träkors vid min grind, som om det vore en kyrkogård för onda människor. En gång hittade jag en tygdocka hängande i ett träd på gården, genomborrad med nålar, med trådar av röd ull för att föreställa mitt hår. Men det värsta hände en torsdag mitt i natten. Jag vaknade av en rutten lukt som kom från grinden.
När jag gick för att se vad det var, kräktes jag nästan av chocken. Det låg en död padda precis vid ingången till mitt hus, svullen och stinkande, med munnen ihopsydd med svart tråd. Buken var uppskuren och grovt salt var strött överallt på den. Tänk på dessa märkliga människor, tänkte jag.
De kallar mig häxa, men det är de som utövar häxkonst. Jag kom ihåg att mormor sagt att om man hittar ett dött djur med munnen ihopsydd var det en kraftfull förbannelse, ett verk utfört för att tysta någon för alltid eller föra stor olycka. Trots min avsky tog jag en kniv och öppnade paddans mun. Mormor sa alltid att det var viktigt att se vad som fanns inuti för att veta vilken typ av ondska de utförde.
Inuti hittade jag en liten, våt, äcklig pappersbit. När jag vek upp den såg jag mitt namn, Abigail, skrivet med svart bläck av någon med vacker handstil. Då förstod jag att det inte längre var ett spel av okunniga människor. Någon utförde allvarligt arbete mot mig med samma konster de anklagade mig för att utöva.
Ironin var bitter. De kallade mig häxa, men det var de som utövade den mörkaste sortens magi. Situationen blev outhärdlig när någon förgiftade min medicinalväxtträdgård. Jag vaknade en morgon och fann alla rabatter som mormor planterat med så mycket kärlek förstörda.
Växterna var vissna och svarta som om de bränts inifrån. Då förstod jag att det inte längre var fråga om förföljelse. Det var en fråga om överlevnad. De ville driva ut mig ur stan eller döda mig.
Och av sättet det utvecklades att döma var det andra alternativet allt mer sannolikt. Spänningen i stan nådde sin gräns en fredag i slutet av maj 1962. Det hade gått två månader sedan Fru Sharons dotter dog, och sedan dess hade mitt liv varit ett rent helvete. Jag kunde inte lämna huset utan att bli förolämpad.
Jag hade inget sätt att tjäna pengar för ingen sökte upp mig. Jag levde bara på vad jag sparat och den lilla trädgård som fanns kvar efter förgiftningen. Den eftermiddagen var jag hemma och lagade en gammal kjol när jag hörde ett annorlunda ljud från gatan. Det var ett lågt mummel först, som vinden genom löven, men det växte tills det blev högljudda samtal, skrik, ett upplopp.
Jag tittade ut genom fönstret och såg människor samlas på torget, fler människor än jag någonsin sett tillsammans i den staden. I mitten av samlingen stod Fru Karen, som gestikulerade vilt medan hon talade till en grupp kvinnor. Fru Sharon stod bredvid henne, fortfarande klädd i sorg, ansiktet svullet av gråt. Och det fanns män också.
Herr Johnson från butiken, några bönder, till och med Herr Harrison, som en gång hade skyddat mig. När kvällen kom hade gruppen vuxit till över femtio personer. Någon tog med fotogenfacklor. Andra dök upp med hackor, högafflar och träbitar.
Mumlet blev till ett dån. Jag började förstå att detta inte bara var ännu ett möte för att tala illa om mig. Nu räcker det med prat! ropade en röst jag kände igen som James äldre bror, Andrew.
Den här häxan har gjort tillräckligt med skada i den här stan. Det är dags att sätta stopp för det här. Andra män höll med, och kvinnorna började skrika: Ut med henne! Häxa!
Barnamördare! Bränn henne! Rösterna blandades i en kakofoni som kylde blodet i mina ådror. Jag låste alla dörrar och fönster, släckte ljusen och satte mig i mörkret och undrade vad jag skulle göra.
Det fanns ingenstans att fly. Hela stan var emot mig och grannbyarna hade redan hört historierna. Om jag försökte fly till fots längs vägen skulle de lätt fånga mig. Runt åtta på kvällen började folkmassan röra sig mot mitt håll.
Jag kunde höra ljudet av deras fotsteg på den torra jorden, det arga mumlet som närmade sig som en storm. Vissa bar lyktor och facklor, vilket skapade dansande skuggor som såg ut som demoner på husväggarna. När de kom fram till mitt hus var oväsendet öronbedövande. Dussintals röster skrek samtidigt och krävde att jag skulle komma ut, hotade att bryta upp dörren om jag inte visade mig.
Kom ut därifrån, häxa. Kom och möt vad du har gjort. Din tid är kommen. Fru Karen klättrade upp på en låda för att bli längre och signalerade att folkmassan skulle tystna.
När hon lyckades få relativ tystnad skrek hon mot mitt hus: Abigail, du har en minut på dig att komma ut och be om förlåtelse för dina synder. Om du inte kommer ut fredligt kommer vi in och hämtar dig. Jag svarade inte. Jag stod lutad mot vardagsrumsväggen, darrande av rädsla men också rasande över orättvisan i alltihop.
Jag hade inte gjort något för att förtjäna detta. Jag hade tillbringat hela mitt liv med att hjälpa människor, bota sjuka, lindra lidande, och nu ville de döda mig för att ett barn dött i en sjukdom. Minuten passerade, och de började trycka på grinden. Det gamla träet gav vika lätt, och pöbeln välllde in på min gård som en flodvåg.
De trampade ner de sista rabatterna av mormors trädgård, slog ner fruktträden, krossade lerkrukorna där jag förvarade mina torkade örter. Bryt allt! ropade någon. Förstör detta förbannade hus.
Och de lydde med en entusiasm som skrämde mig. De krossade fönstren med stenar, ryckte upp blommorna från trädgården, vände upp och ner på allt de hittade på gården. Några män började forcera husets dörr. Det var en tung dörr av massivt trä som morfar hade gjort, men den skulle inte hålla länge med alla dessa människor som tryckte på.
Gångjärnen gnisslade, träet sprack, och jag visste att de inom några minuter skulle lyckas ta sig in. Det var då jag hörde Fader Michaels röst ovanför allt kaoset. Bröder, ropade han. Kom ihåg att vi är kristna.
Vi kan inte ta lagen i egna händer. För ett ögonblick trodde jag att han hade kommit för att försvara mig, men jag insåg snart att det inte riktigt var så. Denna kvinna måste dömas enligt Guds lagar, fortsatte han. Men det måste vara en rättvis rättegång, inte barbari.
Han ville göra allt enligt reglerna, med en religiös process, ett framtvingat erkännande, offentlig ånger före straffet. Men folkmassan var för upphetsad för att acceptera ett uppskov. Nog med prat, fader! ropade Fru Karen.
Den här häxan har redan dödat ett oskyldigt barn. Hon måste betala idag. Och hela folkmassan vrålade instämmande. Dörren gav vika med en smäll som lät som åska som slog ner i närheten.
De välllde in som en svärm av arga getingar och vände upp och ner på allt, letade efter mig i rummen, under sängen, bakom möblerna. Jag hade gömt mig på vinden, i en liten håla mellan takbjälkarna som morfar gjort för att förvara verktyg. Därifrån kunde jag höra dem förstöra allt som mormor och morfar byggt upp med så mycket omsorg. De slog sönder tallrikar, slet sönder kläder, kastade mina böcker på golvet.
Var är hon? vrålade Fru Sharon. Jag vill se barnamörderskan i ögonen. Jag vill se henne betala för vad hon gjorde.
Någon fick idén att leta efter var jag var. Jag hörde röster närma sig mitt gömställe. När de hittade var jag var blev det en fest. Vi hittade häxan.
Ta ut henne därifrån. Nu ska hon få sitt straff. De drog ner mig från stegen som en potatissäck. Jag försökte skydda mig, men det var lönlöst.
De knuffade mig, skakade mig, skrek åt mig, spottade mig i ansiktet. Det röda håret som alltid varit mitt kännetecken blev ett mål. De drog hårt i det, försökte klippa av det med en slö kniv. När de förde ut mig på gården såg jag att de hade byggt ett bål med veden från mina sönderslagna möbler.
Lågorna var redan höga, slickade nattluften och skapade demoniska skuggor på ansiktena hos dessa människor jag känt sedan barndomen. Låt oss bränna häxan, ropade någon. Det är så man gör med någon som slutit pakt med djävulen. Och de började knuffa mig mot elden.
Det var då Herr Harrison dök upp, ridande på sin svarta häst, åtföljd av två beväpnade anställda. Han sa ingenting först, bara såg på scenen med ett äcklat uttryck. Nu räcker det! ropade han till slut, och hans röst hade tillräckligt med auktoritet för att få alla att stanna.
Vad är detta för skamligt skådespel? Har ni alla förvandlats till djur eller? Han steg av hästen långsamt och gick mot gruppen som höll fast mig. Min herre, sa Fru Karen, ni förstår inte.
Den här kvinnan är farlig. Hon dödade ett oskyldigt barn med häxkonst. Men han höjde handen för att tysta henne. Fru Karen, ni är gammal och sinnesförvirrad.
Den här flickan räddade min dotter när doktorn från Springfield hade gett upp. Om hon var en riktig häxa skulle hon inte ha använt sin kraft för att rädda ett liv. Han tittade på mig, blåslagen och smutsig. Släpp henne nu.
Folkmassan tvekade. Herr Harrison var regionens mäktigaste man, ägare av mark, boskap och mycket pengar. Ingen hade modet att trotsa en direkt order från honom, men de var också beroende av våldet. De ville ha blod för att blidka sin ilska.
Ni har fem minuter på er att skingra er, sa Herr Harrison. Den som fortfarande är kvar efter det får problem med mig, och ni vet att problem med mig inte slutar väl. Hans anställda visade sina vapen för att göra klart att han inte skämtade. Folkmassan började skingras långsamt, muttrande av missnöje, men rädda för att konfrontera Herr Harrison.
Inom en halvtimme var det bara jag, han och hans två anställda kvar mitt i förstörelsen som hade varit mitt hem. Flicka, sa han, du kan inte stanna här längre. Jag kunde rädda dig idag, men i morgon kommer de tillbaka och då kanske jag inte är här. Han tog upp pengar ur fickan och gav mig dem.
Ta det här. Samla ihop det som är kvar av dina saker och försvinn från den här stan. Åk långt bort, byt namn om du måste, men kom aldrig tillbaka. Jag visste att han hade rätt.
Om jag stannade skulle de avsluta vad de påbörjat. Jag tackade Herr Harrison, tog det lilla som fanns kvar och lämnade staden i vagnen hos en kringresande försäljare som råkade passera. I den vagnen dog Abigail. Jag var tvungen att låta henne dö med huset, trädgården och all smärta.
För att överleva var jag tvungen att bli någon annan. Ett oskrivet blad utan förflutet, utan förbannelse. Försäljaren Isaac var en man med få ord men ett gott hjärta. Han hade sett upploppet på torget och förstått att jag behövde försvinna därifrån om jag ville leva.
Flicka, sa han när vi stannade för att vila mulorna. Vart är du på väg? När jag svarade att jag inte visste skakade han på huvudet. Följ då med mig till Rosewood.
Ingen känner dig där, och det finns goda människor som kan hjälpa dig. Rosewood var tre dagars resa bort, i en region med stora gårdar och små städer. Försäljaren kände alla där. Han sålde krimskrams från dörr till dörr och förde nyheter från en plats till en annan.
Under resan berättade han om en änka vid namn Fru Margaret som behövde någon som hjälpte till i huset. Hon förlorade sin man förra året, förklarade han, och har en ung dotter som behöver sällskap. De är hyggliga, religiösa människor, men inte fanatiker. Hon kanske tar in dig utan att ställa för många frågor om ditt förflutna.
När vi kom fram till Rosewood kändes det som att jag hade klivit in i en annan värld. Staden var större, livligare, med bättre affärer och människor som verkade mindre misstänksamma. Fru Margaret bodde i ett stort hus på huvudgatan, ett arv från sin man som hade varit en förmögen köpman. Hon var en kvinna i början av fyrtioårsåldern med svart hår som visade några grå slingor.
Hon tog emot försäljarens rekommendation väl. Men hon såg på mig med den naturliga misstänksamheten hos någon som är på väg att släppa in en främling i sitt hem. Vad heter du, flicka? frågade hon.
Det var första gången jag var tvungen att hitta på en ny identitet. Mary, svarade jag utan att tveka. Mary Grace. Jag valde ett vanligt namn som inte skulle väcka uppmärksamhet, som skulle kunna passera obemärkt var som helst.
Och din familj? Har du papper? Frågan jag fruktade kom snabbt. Jag hade förberett historien jag konstruerat under resan och tog ett djupt andetag innan jag svarade.
Jag är föräldralös, Fru Margaret. Jag bodde hos mina morföräldrar på landet, men de gick bort och jag var tvungen att lämna hastigt på grund av en fruktansvärd olycka. Jag gjorde en paus som om det var smärtsamt att minnas och fortsatte. Sista natten i deras hus vaknade jag av lukten av rök.
Vedspisen hade fattat eld under natten. Jag tror en glöd hoppade ut och landade på trägolvet. När jag insåg det var halva huset redan i lågor. Fru Margaret gjorde ett medlidsamt ljud och jag fortsatte lögnen.
Jag lyckades springa ut med bara kläderna på kroppen. Jag försökte rädda några saker, men elden spred sig för snabbt. Det brann upp allt. Mitt födelseattest, familjepapperen, till och med fotograferna min mormor förvarade i en plåtlåda.
Huset var av gammalt trä och lera. Det blev aska på några timmar. Jesus, vilken tragedi, mumlade hon och gjorde korstecknet. Och det fanns inga grannar som kunde hjälpa?
Det fanns, men när de kom fram var det för sent. Det fanns bara tid att hindra elden från att sprida sig till andra hus. Inget gick att rädda från mitt hus. Jag visste att olyckor med vedspisar var vanliga på landsbygden, så historien lät trovärdig.
Hon anställde mig för att ta hand om huset och vara sällskap åt sin sextonåriga dotter Helena. Vacker, väluppfostrad flicka som studerade vid klosterskolan och drömde om att bli lärare. Från första dagen behandlade Helena mig som en vän, inte en tjänare. Livet hos Fru Margaret var lugnt och organiserat, väldigt annorlunda från kaoset jag lämnat bakom mig.
Vi vaknade tidigt, drack kaffe med nybakat bröd och smör och ägnade oss åt våra sysslor. Jag tog hand om städningen, maten och tvätten. Helena studerade, övade piano och broderade. Det som imponerade mest på mig var biblioteket efter Fru Margarets bortgångne make.
Han hade samlat böcker hela sitt liv, romaner, poesi, historieböcker, till och med några om medicin och vetenskap. På kvällarna, när mitt arbete var klart, lånade Helena ut böcker till mig, och vi pratade om berättelserna. Mary, du läser väldigt bra, observerade Helena en kväll. Var lärde du dig?
Jag förklarade att jag var självlärd, att jag alltid älskat att läsa allt jag kunde komma över. Hon tyckte att det var intressant och började låna ut mer avancerade böcker till mig och lära mig saker hon lärde sig i skolan. På dagarna, när jag gick ut för att handla i stan, lyssnade jag på människors samtal och försökte förstå hur den här platsen fungerade. Rosewood var mycket mer liberalt än min hemstad.
Kvinnor arbetade utanför hemmet. Vissa hade till och med egna yrken. Det fanns protestanter blandade med katoliker, människor av olika bakgrund som levde i fred. Ändå var jag försiktig.
När någon ställde frågor om mitt förflutna bytte jag ämne. När jag såg medicinska växter i människors trädgårdar motstod jag frestelsen att ge råd om hur de skulle användas. När jag hörde någon klaga över en sjukdom bet jag mig i tungan för att inte erbjuda hjälp. Efter att ha bott där i sex månader dök en friare upp för mig.
Benjamin var en fyrtioårig änkling, ägare av en liten gård i utkanten av stan. En hårt arbetande, enkel man som behövde en hustru för att ta hand om huset och hjälpa till på gården. Fru Margaret såg till att arrangera äktenskapet. Mary, du kan inte vara singel för alltid.
Benjamin är en god, hårt arbetande, religiös man. Han kommer att ta väl hand om dig. Och Helena höll med. Du förtjänar att vara lycklig, att ha din egen familj.
Jag accepterade äktenskapet för att jag förstod att det var min chans att få ett normalt liv. Benjamin kände inte mig, visste inte om mitt förflutna, hade inga fördomar mot mitt annorlunda utseende. För honom var jag bara en föräldralös, hårt arbetande flicka som gått med på att gifta sig med en äldre änkling. Bröllopet var enkelt.
I stadens kyrka med Fru Margaret och Helena som vittnen. Benjamin gav mig en enkel guldring och en blå kalikåklänning som han låtit en sömmerska sy. Det var inte ett kärleksäktenskap, men det fanns ömhet och ömsesidig respekt. Hans egendom var en timmes hästritt från stan.
Ett litet men bekvämt hus med stor gård, hönshus, köksträdgård och några tunnland mark för att odla majs och bönor. Livet var enkelt. Vakna tidigt, ta hand om djuren, arbeta på fälten, laga mat, hålla huset rent. Benjamin var en man med få ord men tillgiven på sitt eget sätt.
Han ställde aldrig närgångna frågor om mitt förflutna, misstänkte aldrig min historia. Han behandlade mig väl, slog mig inte, drack inte för mycket och delade hushållsbesluten med mig. För honom var jag bara Mary, hustrun Gud sänt för att ta hand om honom på hans ålders höst. Det fanns nätter efter att barnen somnat när jag såg på honom i skenet från fotogenlampan, hans ansikte väderbitet av solen, hans händer vilande i knät, valkiga men varsamma.
Det fanns ingen brinnande passion som jag hade drömt om med James, men det fanns något mer gediget, mer verkligt. Det var den tysta friden i att vara accepterad. I hans värld var mitt röda hår inte en förbannelse. Min kunskap var inte ett hot.
Jag var helt enkelt hans hustru, mor till hans barn. I det tysta, vanliga livet började isen runt mitt hjärta, om än mycket långsamt, att smälta. Det var ingen storartad läkning, utan en långsam, skonsam upptining. Vi fick tre barn, friska och livliga, men de gav mig chocken i mitt liv när de föddes.
Alla, utan undantag, kom till världen med mitt eldiga hår. John var den första, och när barnmorskan lyfte upp honom för att visa mig stannade nästan mitt hjärta. Ett huvud av intensivt rött hår som sken som en glödande eldbrand. Gud hjälpe mig, tänkte jag.
Kommer den här förbannelsen att gå vidare till mina barn också? Peter föddes två år senare, lika rödhårig som sin bror. Och Anna, min lilla flicka, kom med hår som såg ut som en ljuslåga, till och med rödare än mitt. Det var vackert att se, men det skrämde livet ur mig.
Benjamin tyckte det var vackert. De är tre små änglar med eldhår, sa han stolt. För honom som aldrig lidit diskriminering på grund av sitt utseende var det bara en vacker egenskap jag fört vidare till våra barn. Han förstod inte faran det kunde innebära.
Jag var livrädd vid tanken på att någon skulle tycka det var märkligt med en hel familj med rödhåriga i en region där det var ovanligt. När jag gick ut med barnen var jag spänd och väntade på någon elak kommentar, någon misstanke. Men till min förvåning tyckte folk det var förtjusande. Vilken vacker familj, sa de.
De ser ut som porslinsdockor. Med tiden förstod jag att långt från min hemstad sågs inte rött hår som ett djävulskt märke. Det var bara en annorlunda, till och med beundrad egenskap. Men jag hade en känsla av att det var för att jag inte avslöjat vem jag verkligen var.
Om de hade förknippat mitt utseende med mina helande gåvor, skulle de säkerligen ha sett på mig med andra ögon. Mitt moderskap förvandlade mig. Att ta hand om mina barn, se dem växa upp friska och lyckliga gav mig en känsla av mening jag inte haft på åratal. Äntligen hade jag lyckats vara normal, fått det liv jag alltid drömt om att ha med James.
Benjamin dog av en massiv hjärtinfarkt när han plöjde åkern. Jag blev änka vid trettiofem med tre barn att uppfostra ensam. Det var svårt, men jag lyckades behålla gården och ge barnen en utbildning. När de var vuxna, gifta och med egna barn bestämde jag mig för att berätta sanningen.
Jag orkade inte bära på den hemligheten ensam längre. Min man Benjamin fick aldrig veta min sanna historia. Det var vid en familjesammankomst på julafton 1995 som jag bestämde mig för att berätta allt. Barn, började jag med darrande röst.
Ni förtjänar att veta vem er mor egentligen är. Och jag berättade allt. Mitt riktiga namn, Abigail, förföljelsen jag utsattes för, lynchförsöket, flykten, hur jag blev Mary Grace. De var chockade först.
John var den första att tala. Mamma, du gick igenom allt det där och sa aldrig ett ord. Peter, alltid mer studielysten, ville veta alla detaljer om medicinen jag utövat. Och Anna, min sjuksköterska, förstod omedelbart varför jag alltid visste så mycket om växter och botemedel.
Nu förstår jag var min talang med patienter kommer ifrån, sa hon och kramade mig hårt. Det är ditt arv. Och kunskapen från mormor Beatrice. Den där kramen från min Anna, det var som om en stor tyngd lyftes från mitt bröst efter så många år.
För första gången var jag inte häxan, inte freaket, inte ens Mary Grace. Jag var helt enkelt deras mor, och jag var fullständigt accepterad. Det var den mest värdefulla läkningen av alla. En tid efter att jag berättat min historia för barnen fick John en idé som lämnade mig klämd mellan nyfikenhet och rädsla.
Mamma, vi skulle kunna åka och se hur staden där du föddes mår. Se platserna från din barndom? Peter och Anna höll snabbt med och sa att de ville lära känna familjens rötter. Det tog mig veckor att gå med på det.
Mer än trettio år hade gått sedan jag flydde från den staden i en försäljares vagn. Skulle det fortfarande finnas någon vid liv som kände igen mig? Fanns mina morföräldrars hus kvar? Tänk om någon identifierade mig som häxan som nästan brändes levande?
Men nyfikenheten segrade över rädslan. Vi fyra satte oss i Johns bil, men hans fru Sarah ville också följa med på resan, som en gång tog tre dagar med vagn och nu tog nästan en hel dag med bil. Världen hade förändrats så mycket att jag ibland inte kände igen vägen. När vi kom fram till den lilla staden bultade mitt hjärta.
Det var sen eftermiddag och höll på att mörkna. Torget fanns fortfarande kvar, men det var mindre än jag mindes. Kyrkan hade renoverats och målats vit och blå. Där det förut bara fanns grusvägar var det nu asfalt.
Nya hus hade byggts, men många av de gamla stod övergivna. Mamma, var låg morföräldrarnas hus? frågade Anna och såg min spända min. Jag dirigerade dem längs huvudgatan tills vi nådde det som en gång var vår egendom.
Det jag såg krossade mitt hjärta. Huset var i totalt förfall. Taket hade kollapsat. Väggarna höll på att smulas sönder och ogräs hade tagit över allt.
Morfars smedja var bara en hög med rostigt järn täckt av gräs. Rabatterna där mormor odlade sina medicinalväxter var nu en tät snårskog full av bråte och skräp. Herregud, mumlade jag och klev ur bilen med darrande ben. Hur kunde det ha kommit till det här tillståndet?
Tårar började rinna nerför mitt ansikte utan att jag märkte det. John erbjöd mig sin arm för stöd när vi gick genom det som brukade vara vår gård. Mamma, mår du bra? frågade han oroligt.
Jag kunde inte svara. Jag såg spöken i varje hörn. Mormor som vattnade växterna, morfar som hamrade järn. Jag, en liten flicka, som sprang bland fruktträden, som nu bara var torra stubbar.
Peter, alltid nyfiken, började prata med en boende som dök upp för att se vilka besökarna var. Det var nu natt och innan vi klev ur bilen hade jag satt en sjal på huvudet och bett barnen göra detsamma. John hade keps på sig. Peter och Anna täckte också över sig.
Bäst att inte väcka uppmärksamhet, sa jag. Känner du till historien om det här huset? frågade Peter en man på omkring trettio år och höll ett säkert avstånd. Åh, det här huset har en mörk historia, svarade mannen och tittade på ruinerna.
Min far brukade säga att en häxa bodde här på femtiotalet och sextiotalet. En kvinna med rött hår som utövade häxkonst. De säger att hon dödade ett barn och var tvungen att fly från stan mitt i natten för att undvika att bli lynchad. Hon var känd som Röda Abby eller Eldiga Abby.
Efter det ville ingen annan bo här. De säger att huset är hemsökt. När mannen nämnde det röda håret såg jag mina barn spännas. Mitt hjärta bultade.
Peter, som alltid var snabbtänkt, svarade snabbt. Vi kommer från långt håll, från södra delen av delstaten. Vi är bara på genomresa, nyfikna på de gamla historierna i regionen. Mina barn såg på mig med chockade uttryck.
Där stod jag framför ruinerna av min barndom och lyssnade på min egen historia berättad som en vandringssägen av en man som inte ens var född när det hände. Och den här häxan, vad hände med henne? frågade Anna och dolde rösten i sin röst. Ingen vet, hon försvann spårlöst.
Vissa säger att hon dog ett gudomligt straff, andra att hon flyttade någon annanstans. Men det som är säkert är att efter att hon lämnade staden var det fred. Det fanns inga fler konstiga fall av barn som dog. Jag ville skratta åt den bittra ironin i situationen.
I det ögonblicket förstod jag hur legender om häxor, spökerier och övernaturliga historier som skrämmer landsbygden föds. Det är inte något från en annan värld. Det är människorna själva som skapar dessa monster för att förklara det de inte förstår, för att ge mening åt tragedier som inträffar. Ett barn dör i en sjukdom.
Det kan inte vara brist på doktorer eller medicin. Det måste vara häxkonst. En kvinna är annorlunda än de andra. Det kan inte bara vara genetik.
Det måste vara en pakt med djävulen. Ett hus överges efter en tragedi. Det kan inte bara vara sorg. Det måste vara hemsökt.
Människor behöver en skurk att skylla på, en fantastisk förklaring till vad det verkliga livet inte kan svara på. Och när det inte finns någon riktig demon uppfinner de en, förvandlar en människa av kött och blod till en skräcklegend. De för vidare historier från far till son som blir mer och mer förvrängda. Hur många häxor som jag har funnits över hela Amerika?
Hur många män och kvinnor har förvandlats till busar i små städer bara för att de var annorlunda, för intelligenta, för självständiga? Hur många har sett sina sanna historier omskrivna som skräckhistorier? Där, framför ruinerna av min barndom, insåg jag att jag hade blivit en del av den lokala folkloren. Om hundra år, om den här staden fortfarande finns, kommer de att berätta för barnen om den eldhåriga häxan som försvann en stormig natt.
Och ingen kommer att minnas att bakom den legenden fanns en föräldralös flicka som bara ville hjälpa dem som led. Så nu ser du, min kära. Det är min historia. Den jag bär inte som en börda utan som ett vittnesbörd, ett vittnesbörd om att rädsla bygger monster, men kärlek bygger arv.
Jag tittar på mina händer nu, skrumpna och åldersfläckiga, och jag ser inte en häxas händer. Jag ser händerna som höll min döende mormor, som blandade örter för att lugna feber, som blev avvisade av en kärlek jag trodde var min värld och som höll mina egna rödhåriga barn för första gången. De försökte bränna mig, tysta mig, förvandla mig till en spökhistoria. Men de misslyckades.
Jag överlevde. Och i en värld som så desperat behöver skurkar är den största rebelliska handlingen, den mäktigaste magin av alla, helt enkelt att uthärda och bygga ett liv ur askan. Min resa tillbaka till det gamla hemmet efter så många år var inte bara en resa, utan ett tyst samtal med det förflutna. När jag återvände som åttiotvååring slöt jag fred med mina minnen och lade ner ett litet kors och viskade: Tack för allt.
Jag levde ett missförstått liv och bar två namn och en överlevnadshistoria. Men från dessa utmaningar byggde jag ett arv större än någon legend. En nära sammanhållen familj där mina barn och barnbarn är stolta över sin motståndskraftiga mormor. Mitt arv är inte den hemsökta ruinen i den bortglömda staden.
Det är skratten från mina barnbarn. Det, min kära, är en sanning som ingen eld kan bränna, ingen legend kan utplåna.