Jag var nio år gammal när jag lärde mig att ett barns hjärta mycket väl kan skilja på en oskyldig dröm och början på en mardröm. Den natten sprang jag barfota längs den mörka gatan med tårarnas sälta i munnen, och jag förstod alltför väl skillnaden. Jag föddes 1953 i Bakersfield, en tid då staden fortfarande doftade av oljefält och nybryggt kaffe, och då grannar kände varandra vid namn. Vårt hus låg i Oildale, en liten stuga i trä målad i ljusblått, med en liten trädgård där min mamma odlade pelargoner och petunior.
Min pappa, Anthony, arbetade i en av stadens största konservfabriker och kom alltid hem med doften av persikor och ananas fast i kläderna. Min mamma, Irene, var sömmerska och trollade fram underverk av tygstuvar. Jag var enda barnet, och i mitt barnsliga huvud var det det enda problemet i mitt liv. Mamma, när ska jag få ett syskon?
frågade jag nästan varje dag medan jag hjälpte till att hänga tvätt. Hon log alltid på sitt där halvt sorgsna, halvt hoppfulla sätt. En dag, min blomma, när Gud vill det. Jag förstod inte varför Gud dröjde så länge, för jag bad varje kväll om en lillebror och utlovade att bädda sängen, äta all mat och få bra betyg.
Månaderna gick, men mitt önskemål förblev obesvarat. Vår vardag var enkel och förutsägbar. På morgnarna gick pappa till jobbet, jag till skolan där jag hörde till de bästa, och på eftermiddagarna hjälpte jag mamma eller satt bredvid henne medan hon sydde. På söndagarna gick vi i kyrkan, jag i stärkt klänning, pappa i pressad skjorta, mamma med en färgglad sjal.
Efteråt köpte vi glass eller tittade på duvorna i parken. Lugna dagar av anspråkslös men äkta lycka. På lördagskvällarna lyssnade pappa ibland på Dodgers-matcherna med mig på radion. Vi satt i vardagsrummet med radion mitt på bordet, och han förklarade reglerna som jag inte förstod och inte heller var särskilt intresserad av.
Men jag älskade de stunderna när jag hade hans fulla uppmärksamhet. En dag ska jag ta dig till Los Angeles för att se Dodgers spela, lovade han med glänsande ögon. Du ska få se den stora staden. Och jag längtade, inte efter matchen, utan efter äventyret tillsammans med min pappa.
I skolan var jag en tyst flicka, men jag hade mina vänner. Särskilt Vera, med sina blonda flätor och fräknar, som bodde två kvarter bort. Hon hade tre äldre bröder, och jag avundades henne. Det måste vara så roligt att aldrig vara ensam, sa jag.
Inte alltid, svarade hon. De tar mina saker utan att fråga och kallar mig jobbig. Men för mig lät det som en dröm. Pappa är hemma, varnade jag mamma när jag hörde grinden gnissla.
Jag såg honom komma gående med hängande axlar, som om han bar på en osynlig tyngd. Mamma tappade träsleven hon rörde om bönorna med. Fabriken är stängd, sa han och slängde en canvaspåse på bordet. Ägaren flydde med pengarna.
Ingen avgångsvederlag. Mamma lutade sig mot spisen för att inte falla. Och nu, Anthony, vad ska vi göra? Pappa svarade inte.
Han tog upp ett fotografi av mig och mamma ur väskan, och det var som om varje föremål vägde ett ton. I veckorna som följde förändrades allt. Pappa gick ut varje morgon med portföljen under armen och kom tillbaka med ännu mer hopsjunkna axlar. Maten blev enklare, bönorna utan korv, riset utspätt.
Mamma sålde symaskinen, en svart Singer som hade tillhört min mormor. Hon grät när mannen från pantbanken hämtade den, men vi hade inget val, hyran var sen. Mamma, sa jag en kväll när hon satt gråtande vid symaskinen, är allt okej? Hon torkade snabbt bort tårarna.
Jag är bara trött, min blomma. Arbetet tar aldrig slut när man har en familj att ta hand om. Jag trodde henne, för barn tror på vad vuxna säger även när allt pekar på motsatsen. Det var under en av dessa skymningar, när jag och mamma tittade på himlen från köksfönstret, som jag märkte att något var annorlunda med henne.
En särskild glans i ögonen, en hand som omedvetet vilade på magen. Du är annorlunda idag, mamma, sa jag med bultande hjärta. Hon knäböjde framför mig och tog mina händer. Susie, du ska få ett syskon.
Det växer ett barn därinne. Hon lade min hand mot sin ännu platta mage. Glädjen jag kände var obeskrivlig. Alla ljus i världen tändes i mitt bröst.
Min dröm höll på att gå i uppfyllelse. Nästa morgon kunde jag knappt bärga mig. Pappa, pappa, gissa vad? Mamma ska ha barn!
utbrast jag när han satte sig vid bordet. Tystnaden som följde var det första tecknet på att allt inte skulle bli som jag hade föreställt mig. Pappa frös med koppen halvvägs till munnen. Det är sant, Anthony, bekräftade mamma med svag röst.
Nästan i andra månaden. Koppen återvände till bordet med en torr duns. Hur kunde detta hända just nu, Irene? Just nu?
Jag förstod inte varför pappa inte var glad. Barn, sa jag till mamma, är inte det något att glädjas åt? Hon bad mig gå och borsta tänderna, men jag stannade i hallen och lyssnade. Rösterna var låga och spända, ord jag knappt kunde urskilja.
Inga pengar ens till oss tre. Det var inte planerat, men det hände. Vad ska vi göra nu? Fröet till oro var sått i mitt annars så glada hjärta.
Sommaren 1962 var särskilt het i Bakersfield. Min mamma arbetade fortfarande vid symaskinen, nu med en växande mage som gjorde varje timme allt svårare. Pappa drack mer och mer. En natt vaknade jag av ljudet av något som gick sönder.
Jag smög till köksdörren och kikade genom en springa. Hur ska vi kunna försörja ännu ett barn, Irene? skrek pappa. Vi har knappt mat nu.
Viskande, bad mamma honom att tänka på mig. Det är inte barnets fel. Det är mitt fel. Jag får inget jobb.
Jag bad honom sluta. Något annat gick sönder, och jag backade tillbaka till sängen med tårar i ögonen. Nästa morgon låg skärvor av en tallrik i en hörna. Pappa hade redan gått.
Mamma, frågade jag försiktigt, tycker inte pappa om barnet? Hon satte sig bredvid mig vid bordet. Din pappa är rädd, min blomma. Vuxna känner också rädsla.
Han är rädd för att inte kunna ta hand om oss alla som en far borde. Men barnet är inte skyldigt, protesterade jag. Nej, ingen är skyldig. Det är omständigheterna.
Hon strök mig över håret. Allt kommer att ordna sig, du ska få se. Vi är en familj, och familjer möter svårigheter tillsammans. Jag ville tro henne.
Jag ville verkligen. I skolan märkte min lärare, fru Olivia, förändringen. Allt okej hemma, Susie? frågade hon när de andra hade gått.
Min pappa förlorade jobbet, erkände jag. Och mamma ska ha barn. Hon gav mig en ask med tolv färgpennor. Även de mörkaste molnen drar förbi, sa hon.
Solen skiner alltid igen. Den lilla gesten värmde, men hemma blev allt värre. Vi sålde radion, sedan symaskinen. I oktober fick pappa tillfälligt arbete med att lasta lastbilar, men i början av november var det över.
Den natten kom pappa hem full. Jag låg vaken och hörde mammas låga röst och pappas höga, sluddriga. Barnet, alltid det förbannade barnet. Sedan hörde jag ljudet av en örfil och mammas dämpade skrik.
Jag hoppade ur sängen, sprang till köket och kastade mig mellan dem. Sluta, pappa! Du skadar barnet! Han stirrade på mig med blodsprängda ögon, och för ett ögonblick såg jag ett skimmer av igenkännande, kanske skam, men det ersattes snabbt av raseri.
Försvinn, Susie. Det här angår inte dig. Nej! skrek jag och klamrade mig fast vid mammas ben.
Jag låter dig inte skada mamma och min lillebror! Han tvekade med handen i luften. Sedan, som om något i scenen hade trängt igenom alkoholdimman, sänkte han handen, vände sig om och gick ut. Ytterdörren slog igen bakom honom.
Då såg jag blodet, en mörk rännil som rann mellan mammas ben och färgade köksgolvet. Mamma, du blöder! viskade jag i panik. Mitt barn, stönade hon med händerna om magen.
Jag sprang ut ur huset som jag aldrig hade sprungit förut, barfota i nattsärken, utan att bry mig om kylan eller de undrande blickarna. Jag sprang mot polisstationen, åtta kvarter bort, tills bröstet brann och tårarna suddade ut allt. Två män var inne. När de såg mig, en nioårig flicka i nattsärk med förvridet ansikte, frös de till.
Min mamma, min pappa slog henne. Hon är gravid. Det är blod. Den äldre polisen reagerade direkt.
Var bor du, flicka? Han ledde mig till polisbilen och sa åt den yngre att ringa en ambulans. Vad heter du? frågade han medan han körde.
Susie. Och din mamma? Irene. Har din pappa vapen hemma?
Nej, jag tror inte det. Han har aldrig slagit henne förut, mumlade jag och insåg att det var sant. Det var bara idag. Han är arg på grund av barnet.
Polisen körde mig hem. Stanna i bilen, Susie, sa han. Jag såg honom försvinna in genom den halvöppna dörren. Sedan kom han ut och vinkade.
En ambulans hade anlänt. Två män i vitt bar ut mamma på en bår. Hon var så blek, nästan genomskinlig, och hennes nattsärk var mörkröd längst ner. Jag sprang mot henne, men en av männen höll mig tillbaka.
Din mamma måste till sjukhuset nu, lilla gumman. Hon har förlorat mycket blod. Min lillebror, snyftade jag. Barnet.
Männen växlade en blick, den sortens blick vuxna ger varandra när de har tråkiga nyheter de inte vet hur de ska förmedla till ett barn. Vi gör allt vi kan, sa han, men rösten bar inte mycket hopp. Polisen, sergeant Oliver, tog mig till sjukhuset. En läkare med grå tinningar och trötta ögon bakom glasögonen knäböjde framför mig.
Susie, din mamma är mycket skadad inuti. Vi opererar henne för att försöka hjälpa henne. Och barnet? frågade jag med nästan försvunnen röst.
Min lillebror? Läkaren tvekade. Vi kunde inte rädda honom, Susie. Jag är ledsen.
Världen raserades omkring mig. Min lillebror, den jag hade bett för varje kväll, var död innan han ens fick födas, innan jag kunde hålla honom, innan jag kunde lära honom allt en storasyster ska lära. Jag grät inte då. Det var som om smärtan var för stor för tårar.
Sergeant Oliver satte sig bredvid mig i sjukhuskorridoren och sa ingenting. Efter en lång stund fick jag fram orden. Min pappa dödade min lillebror. Han nickade allvarligt.
Han kommer att få betala för det, Susie. Det lovar jag. Jag vaknade när sergeant Oliver försiktigt skakade min axel. Solen stod redan upp.
Din mamma är utom fara, sa läkaren. Hon förlorade mycket blod, men hon är en stark kvinna. Hon överlever. När jag såg henne, så blek och skör, med en stor vit förband på magen, höll jag tillbaka en snyftning.
Jag tog hennes kalla men levande hand. Förlåt, mamma, viskade jag. Förlåt för barnet. Men du kommer att bli bättre.
Vi klarar oss. Vi flyttade till sergeant Olivers fru, fru Jerome, som gav mig varm choklad och tog hand om mina såriga fötter. Din pappa är gripen, sa sergeant Oliver. Han sitter i fängelse för mordförsök.
Min mamma fick ett brev från sin kusin Eleanor i Los Angeles, som erbjöd oss att bo hos henne. Vi kan inte återvända till det huset, sa mamma från sjukhussängen. Det finns för många onda minnen där nu. Vi börjar om i Los Angeles.
På busshållplatsen köpte sergeant Oliver våra biljetter med egna pengar. Ha hand om henne, fru Irene, sa han. Din dotter är mycket speciell. När bussen rullade iväg från Bakersfield såg jag ut genom fönstret på staden där jag hade drömt om en lillebror jag aldrig skulle få träffa.
Jag tog mammas hand. Allt kommer att ordna sig, viskade jag. Och i mitt huvud gjorde jag ett löfte till den lillebror som aldrig fick leva. Jag ska leva för oss båda.
Los Angeles mötte oss med ett fint, ihållande duggregn. Eleanors lägenhet i Echo Park var liten men ren och, viktigast av allt, säker. Inga spöken väntade oss där. Mamma låg mest till sängs de första veckorna.
Jag satt bredvid henne och berättade historier jag hittade på. Eleanor tog hand om det praktiska. Du måste reagera, Irene, hörde jag henne säga om kvällarna. För flickans skull, om inte för din egen.
En dag kom Eleanor hem med en bunt barnböcker. Bland dem var en om en flicka som fick en lillebror. När jag såg omslaget brast något inom mig. Jag grät okontrollerbart.
Mamma kom ut och satte sig bredvid mig på golvet. Det är mitt fel, snyftade jag. Jag bad så mycket om en lillebror. Hon höll mitt ansikte mellan sina händer.
Inget av detta är ditt fel, Susie. Förstår du? Inget. Det var din pappa som gjorde det, inte du.
Det samtalet blev första steget i en lång läkeprocess. I januari fick mamma jobb i en tygaffär, och vi hyrde en liten lägenhet i Silver Lake. På våren började jag i en ny skola. De första veckorna var svåra, jag satt längst bak och pratade bara när jag blev tilltalad.
Men fru Helen, min lärare, märkte att jag skrev bra. Du har en gåva med ord, Susie, sa hon. Att dela med sig av sina gåvor är ett sätt att få vänner. Sakta började jag komma ur mitt skal.
Ett år efter tragedin fick vi brev från sergeant Oliver. Pappas rättegång var över. Tolv års fängelse för mordförsök. Som en del av domen beslagtogs alla hans tillgångar, inklusive huset i Bakersfield, till förmån för oss.
Med pengarna köpte mamma symaskin och öppnade Irene ateljé, en syateljé som med tiden blev en mötesplats för kvinnor i kvarteret. Med resten sparade hon till mina studier. Åren gick. Jag började på UCLA och studerade engelsk litteratur.
Jag träffade Richard, en historielärare som hade flyttat från New York, och för första gången utanför min familj berättade jag min historia. Vi gifte oss 1977. Jag födde vår son Daniel 1981 och vår dotter Louise 1984. Jag fortsatte att undervisa, disputerade och blev professor.
När jag höll min första dotterdotter, Mariana, i famnen, kände jag att en mycket gammal cirkel äntligen hade slutits. Nu, vid 72 års ålder, sitter jag i min gungstol och berättar denna historia för dig. Jag ser tillbaka och ser inte bara smärtan och rädslan som präglade mina tidiga år. Jag ser också styrkan jag upptäckte inom mig själv, kärleken jag byggde, livet jag skapade ur tragedins aska.
Min lillebror dog innan han föddes, men hans korta existens formade hela min väg. Att dela sin historia, att låta sina ärr bli broar i stället för murar, det är det som gör världen lite mer medmänsklig.