Min svåger hällde ett glas rödvin över huvudet på min femårige son vid påskmiddagen, och mina svärföräldrar skrattade så hårt att min svärmor faktiskt välte stolen. Min svärfar torkade tårarna ur ögonen och sa: ”Kanske slutar han nu att sitta och fjanta sig. Små pojkar måste lära sig sin plats vid bordet. ” Jag stod där med min son i famnen medan vinet rann nedför ansiktet på honom, hans underläpp darrade, och jag kände hur något brast inuti mig, en tråd som hade varit spänd i tre år och äntligen gick av.
Jag heter Iris. Jag är trettiotvå år och arbetar som logoped på en barnutvecklingsklinik i Portland. Jag säger inte det för att imponera på någon, utan för att det är relevant för det som sedan hände. Jag förstår barns utveckling.
Jag förstår sensoriska behov. Och jag ägnar mina dagar åt att föra talan för barn vars familjer inte alltid förstår dem, vilket gör det hela desto mer förödande att jag i tre år tillät min egen son att gå in i ett hus där ingen försökte förstå honom alls. Min son heter Miles. Han är fem år och den mest extraordinära människa jag någonsin har träffat.
Han samlar på fakta om djuphavsfiskar som andra barn samlar på basebollkort. Han kan berätta skillnaden mellan en viperfisk och en marulk på trettio meters håll. Han har ett skratt som börjar någonstans i magen och tar över hela ansiktet, och han kramas med hela kroppen, inte bara armarna. Han har också sensorisk bearbetningsstörning, diagnostiserad när han var tre.
I två år hade jag lagt märke till att vissa ljud, vissa texturer och vissa oväntade förnimmelser kastade honom in i en spiral av ångest som för omvärlden såg ut som ett utbrott, men som i själva verket var något mycket närmare smärta. Min man Elliot och jag separerade för fjorton månader sedan. Det var inte dramatiskt, inga otroheter, inga skrikande gräl. Vi hade helt enkelt vuxit till att bli människor som ville ha olika liv, och vi visste båda om det.
Separationen var tillräckligt civil för att vi skulle kunna samföräldra utan större friktion. Miles bor hos mig på vardagarna, hos Elliot på helgerna, och storhelger delas upp med hjälp av en delad Google-kalender och en förvånansvärd brist på bitterhet. Elliot är en bra pappa. Det var aldrig ifrågasatt.
Det som hade varit ifrågasatt i tre år var huruvida hans familj någonsin skulle visa Miles den grundläggande hänsynen att se honom som den han faktiskt var, snarare än som den de ville att han skulle vara. Elliot föräldrar, Gordon och Carolyn, äger ett vackert hantverkshus i Lake Oswego. Gordon hade tjänat sina pengar inom kommersiellt byggande, och Carolyn hade tillbringat trettio år som ordförande för varje trädgårdsklubb, välgörenhetsstyrelse och villaägarförening inom en tio mils radie. Deras hem är oklanderligt och tyst och fullt av saker man inte får röra.
Den sortens hus där barn presenteras som prydnadsföremål och sedan förväntas bete sig som möbler. Elliot lillebror är Fenton. Han är tjugonio, arbetar med försäljning och har aldrig någonsin erkänt att Miles existerar som något annat än en komplikation. Fentons flickvän, en kvinna som heter Petra, som jag kanske hade träffat fyra gånger före påsk, tillbringade det mesta av sin tid på familjeträffar med att titta på telefonen och hålla med om allt Fenton sa.
Mönstret hade börjat smått, som dessa saker alltid gör. När Miles var två kallade Gordon hans utvecklingsbedömningar för testfasen, som om det vore något Miles skulle växa ifrån som en frisyr. När Miles var tre och SPD-diagnosen var officiell, var Carolines svar att räcka mig en utskriven artikel om vikten av konsekvens och struktur. Som om jag inte hade tänkt på det.
När Miles var fyra och höll för öronen vid middagsbordet för att Gordon spelade en fotbollsmatch för högt i rummet intill, rullade Fenton med ögonen och sa så att alla hörde: ”Vissa barn är bara mjäkiga. ”
Jag sa ifrån varje gång. Jag var alltid lugn, alltid saklig, förklarade alltid vad sensorisk bearbetningsstörning innebar och varför det de bevittnade inte var ett beteendeproblem utan en neurologisk respons. De lyssnade som människor lyssnar när de redan har bestämt sig för att de inte behöver lyssna.
Sedan nickade de, och samtalet gick vidare, och ingenting förändrades. Elliot, till hans heder, stöttade mig alltid i stunden. Men efteråt i bilen kunde han säga saker som: ”De menar väl, och de kommer bara från en annan generation”, och jag pressade ihop läpparna och stirrade på vägen och sa ingenting, för vi kämpade redan och jag ville inte göra det värre. När påsken kom förra våren hade Elliot och jag varit separerade i över ett år.
Jag var nästan på väg att inte åka. Jag sa till mig själv att jag åkte för att Miles älskade äggjakten i Gordon och Carolines trädgård på riktigt. Han älskade att vara utomhus i den tidiga apriluften, och jag ville att han skulle få uppleva det. Jag sa till mig själv att det hade varit bättre på sistone.
Gordon hade skickat en bok om självlysande havsdjur till Miles på födelsedagen, en bok som Miles hade burit runt på i två veckor. Jag trodde att vi kanske var på väg att vända ett blad. Vi var inte på väg att vända något blad. Dagen började bra.
Miles hittade elva ägg. Han åt exakt hälften av ett fyllt ägg och förklarade att andra hälften var för mycket. Han satt vid bordet i stolen närmast fönstret, bort från taklampan som ibland störde honom. Och han skötte sig perfekt, använde gaffeln, satt stilla, svarade när Carolyn frågade honom om skolan.
Jag minns att jag tyst tänkte att det här skulle gå bra. Sedan kom Fenton sent, som Fenton alltid kom sent, högljudd och redan lätt uppluckrad av vad han än hade druckit innan han kom. Han satte sig mittemot Miles och drog omedelbart igång en fotbollskonversation med Gordon som uteslöt alla andra vid bordet. Teven i rummet intill var fortfarande på.
Ljudnivån steg. Miles började gunga lätt på stolen. Det är ett självreglerande beteende, något doktor Ellison på vår klinik förklarade för mig för flera år sedan. När det sensoriska intrycket blir för mycket, finner vissa barn att rytmisk rörelse är lugnande.
Miles är aldrig destruktiv när han gör det. Han stör aldrig någon. Han bara gunge och andas tills världen blir hanterbar igen. Fenton lade märke till det.
”Hördu”, sa han och pekade på Miles med gaffeln. ”Sluta med det där. Du skakar hela bordet. ”
”Han mår bra”, sa jag lugnt.
”Han skakar inte bordet, och det är så han reglerar sig. ”
”Det är konstigt”, sa Fenton. ”Det stör. ”
”Fenton”, sa Elliot.
”Jag säger bara det alla tänker. ”
Miles hade slutat gunga och var nu väldigt stilla på det där särskilda sättet som betydde att han var rädd. Han stirrade på sin tallrik med enorm koncentration, som barn gör när de försöker att inte börja gråta offentligt. Jag lade min hand över hans.
”Du sköter dig jättebra”, sa jag tyst till honom. Middagen fortsatte. Fenton fyllde på sitt vinglas två gånger. Teven blev högre.
Miles tog sig igenom huvudrätten, och jag tänkte redan på hur snabbt jag kunde få honom till bilen efteråt när Fenton sträckte sig efter karaffen och slog omkull sitt fulla glas rödvin rakt över min son. Glaset var inte bara vält. Det var slaget med kraft, en vårdslös armbåge från någon som inte var uppmärksam. Och vinet gick över Miles helt och hållet.
Håret, ansiktet, den vita skjortan som Carolyn uttryckligen hade begärt att han skulle ha på sig för att det skulle tas foton. Miles skrek. Inte ett dramatiskt skrik, inte ett utbrottsskrik. Ljudet han gav ifrån sig var ljudet av någon som upplever ett plötsligt oväntat sensoriskt överflöd.
Kall vätska, stark lukt, chocken. Och det kom från någonstans djupt och instinktivt. Så som man skriker när något verkligen skrämmer en. Jag var redan på väg upp ur stolen.
Det som fick mig att stanna till i en sekund var skrattet. Carolyns axlar skakade. Hon hade tryckt servetten mot munnen, men ljudet kom igenom ändå, högt och hjälplöst, som om hon inte kunde hålla det tillbaka. Gordon skrockade och skakade långsamt på huvudet, som man gör när man just har sett en hund gå rakt in i en skjutdörr.
Och sedan sa Gordon, höjande sitt glas i vad jag bara kan beskriva som en skål: ”Nå, det lär honom väl att sitta still. ”
Carolyn fick ihop sig tillräckligt för att tillägga, flämtande: ”Nu luktar han åtminstone som en vuxen. ”
Fenton skrattade högst av alla. Petra hade handen för munnen, och jag kunde inte avgöra om hon skrattade eller var förfärad.
Jag har sedan dess bestämt mig för att det inte spelar någon roll. Miles var dyngsur och skakade, vinet rann nedför ansiktet, ögonen hårt slutna. Han hade passerat gråt och nått det där tysta, stela tillståndet som föräldrar till sensoriskt känsliga barn lär sig frukta, tillståndet strax före total avstängning. Jag lyfte upp honom.
Han var tung vid fem års ålder, nästan för tung att bära bekvämt, men jag brydde mig inte. Jag tryckte honom mot min axel och gick ut ur matsalen utan att säga ett ord till någon. Jag fick honom till badrummet, körde varmvatten över en tvättlapp och tvättade hans ansikte och hår medan han skakade mot mig och inte sa något. Sedan sa han mycket tyst, rösten dämpad mot min krage: ”Gjorde jag något fel?
”
Den frågan är vad jag bär med mig nu. Det är den frågan som avslutade varje sista uns av tolerans som jag hade byggt upp under tre år av att säga till mig själv att de menade väl. ”Nej”, sa jag till honom. ”Du gjorde allt rätt.
Farbror Fenton var vårdslös, och det var en olycka. ”
Jag gav dem fortfarande det. Jag vet inte varför. Kanske för att Miles tittade på mig och jag behövde att han skulle tro att världen inte var så grym som den just hade visat sig vara.
Jag torkade honom så gott jag kunde med en gästhandduk, sms:ade Elliot och bad honom hämta Miles ombyte ur bilen. Vi hade alltid en väska packad. Jag stannade i badrummet med Miles tills ombytet kom. Elliot dök upp i dörren och såg förkrossad ut, räckte mig väskan och sa: ”Förlåt.
”
”Jag vet”, sa jag. När jag kom tillbaka till matsalen för att hämta Miles saker hade de återupptagit måltiden. Det spillda vinet hade torkats bort. Någon hade flyttat Miles tallrik.
Fenton berättade en historia om en säljkonferens i Phoenix. Gordon lyssnade. Carolyn talade redan igen på det där ljusa, övade sättet som signalerar att det obehagliga är över, vi går nu vidare. Ingen frågade hur Miles mådde.
Ingen sa att de var ledsna. Jag stod i dörröppningen och såg på dessa människor, Elliots människor, Miles morföräldrar, hans farbror, och jag upplevde något som jag bara kan beskriva som att en dörr stängdes. Inte i ilska, inte med en smäll, bara ett stilla, definitivt klick. ”Vi åker nu”, sa jag.
Carolyn såg upp. ”Vi har inte ätit efterrätt än. ”
”Vi åker nu”, sa jag igen. ”Gordon.
Iris, du överreagerar. Barn är motståndskraftiga. ”
Jag svarade inte på det. Jag tog upp Miles väska och min handväska och gick ut ur deras hus.
I bilen somnade Miles inom tio minuter, utmattad på det sätt han alltid var efter en svår sensorisk händelse. Jag körde hem i tystnad och spelade upp allt i en loop. När jag svängde in på vår bostadsrätts gårdsplan hade jag redan fattat beslutet. Även om det skulle ta ytterligare en timme vid köksbordet med en kopp te som jag inte drack innan jag kunde säga det högt för mig själv.
Inget mer. Jag ringde inte Elliot den kvällen. Jag skickade bara ett sms: ”Miles mår bra. Han sover.
Jag vill prata i morgon om det som hände. ”
Han svarade omedelbart: ”Jag vet. Förlåt. I morgon.
”
Vi pratade nästa morgon. Jag lade fram det utan dramatik. Vad som hade hänt. Vad Miles hade frågat mig i badrummet.
Skrattet. Skålen Gordon gjorde med sitt vinglas. Det faktum att när jag kom tillbaka till matsalen för att hämta våra saker, hade inte en enda person frågat hur min femårige son mådde efter att ha blivit genomblöt av ett helt glas vin. Elliot lyssnade.
Han avbröt inte. När jag var klar sa han: ”Du har rätt. Jag vet inte vad jag ska säga förutom att du har rätt. ”
”Jag ber dig inte att bryta med din familj”, sa jag till honom.
”Det är ditt val. Men Miles och jag kommer inte att närvara vid familjeträffar i dina föräldrars hus längre. Inte förrän det finns ett verkligt erkännande av det som hände och en faktisk ursäkt direkt till Miles. ”
Elliot var tyst en stund.
”Jag tror inte att de kommer att be om ursäkt. ”
”Då har vi väl vårt svar”, sa jag. Den konversationen var svårare än jag hade förväntat mig. Även om Elliot och jag var separerade, även om äktenskapet var över, hade jag i åratal försökt få dessa relationer att fungera för Miles skull.
Att acceptera att de inte var värda kostnaden var sin egen form av sorg. Jag kontaktade min terapeut, en kvinna som jag hade gått till sedan separationen, doktor Corning, briljant och rak, och berättade vad som hade hänt. Hon sa: ”Hur länge har du väntat på den händelse som äntligen skulle göra besluten uppenbara? ”
Jag tänkte efter.
”Tre år”, sa jag. ”Och nu har du den”, sa hon. Hon hjälpte mig att förstå att jag hade agerat utifrån tron att kärleken till familjen var ett skäl att fortsätta dyka upp även när dyka upp orsakade skada. Hon kallade det plikt förväxlad med kärlek.
Jag ringde också min egen mamma, som bor i Bend och är motsatsen till Gordon och Carolyn på alla mätbara sätt. Hon lyssnade på hela historien, och när jag var klar var hon tyst en stund och sa sedan: ”Älskling, jag kommer aldrig att förstå varför du fortsatte gå tillbaka, men jag förstår varför du trodde att du var tvungen. ”
Hon körde ner två helger senare och tog med Miles på en tre dagar lång resa till Oregon-kusten där de letade tidvattensdjur och åt fish and chips. Miles kom hem solbränd och strålande.
Familjens svar var som jag hade förväntat mig och ändå på något sätt överraskande. Carolyn ringde tre dagar efter påsk. Jag lät det gå till röstbrevlådan. Hennes meddelande sa: ”Iris, jag ville höra av mig för att jag känner att det slutade på en konstig ton vid middagen och jag hoppas att du och Miles har det bra.
Vi skulle gärna se er tillbaka till mors dag. ” Inget erkännande av det som hände. Ingen ursäkt. Bara ett antagande om att vi hade gått vidare eftersom tillräckligt med tid hade förflutit.
Gordon mejlade Elliot och berättade att jag var dramatisk och att barn lär sig hantera motgångar, och om jag skulle hålla Miles om ryggen på det här sättet skulle han få problem i den verkliga världen. Elliot vidarebefordrade mejlet till mig utan kommentar. Jag uppskattade att han inte försökte mjuka upp det. Fenton sms:ade mig direkt, något jag inte hade förväntat mig.
Sms:et sa: ”Jag hörde att du inte tar med Miles längre. ” Ganska dramatiskt, men strunt samma. Jag svarade inte. Tre veckor efter påsk ringde Elliot mig för att berätta att Carolyn och Gordon hade frågat om de kunde träffa Miles under Elliots helg.
Han sa att han hade sagt nej, inte utan mitt samtycke, och frågade vad jag ville göra. Jag berättade att jag var öppen för ett övervakat besök någonstans neutralt, en park, en restaurang, någonstans offentligt, förutsatt att de erkände vad som hade hänt och bad Miles om ursäkt före besöket. Elliot förmedlade detta. De sa att de inte hade något att be om ursäkt för eftersom det var en olycka.
Det var ingen olycka. Vinet som spilldes var i värsta fall vårdslöst. Det som inte var en olycka var skrattet. Det som inte var en olycka var Gordons skål.
Det som inte var en olycka var Carolines kommentar. Det var val gjorda i ett ögonblick när min femårige son satt där dyngsur och skakade. Jag höll linjen. Vad jag inte hade förväntat mig var samtalet jag fick från Fentons flickvän Petra ungefär en månad senare.
Hon ringde en söndagseftermiddag och inledde samtalet med att säga: ”Jag vet inte om det här är lämpligt, men jag kunde inte sluta tänka på det. ” Hon berättade att hon efter att jag lämnat påskmiddagen hade sagt till Fenton att det som hänt inte var roligt och att någon borde kolla till Miles. Fenton hade avfärdat det. Hon hade sagt det igen, mer direkt, och han sa åt henne att sluta vara känslig.
Hon hade släppt det, men hon kunde inte sluta tänka på det. ”Jag skrattade”, sa hon. ”Det var inte meningen. Det var bara det att alla andra skrattade och jag reagerade inte tillräckligt snabbt.
Jag har känt mig hemsk sedan dess. ” Hon sa att hon inte visste om en ursäkt från henne betydde något, men hon erbjöd den ändå. Jag sa att den faktiskt betydde mycket. Jag menade det.
Hon berättade också att hon sedan påsken hade omprövat sin relation med Fenton. Inte på grund av just detta, utan för att detta hade gjort ett mönster synligt för henne som hon hade bortförklarat ett tag. Hon utvecklade det inte, och jag pressade henne inte, men jag lade undan informationen. Min advokat är en kvinna som heter Sylvie, som jag konsulterade inte för att jag ville driva något juridiskt, utan för att jag ville förstå mina alternativ.
Hon gick igenom situationen och sa att även om det som hände på påsken tydligt var skadligt, var den rättsliga tröskeln för åtgärder i ett scenario som rör en svåger under ett socialt besök hög. Vad hon rekommenderade var att jag dokumenterade allt, röstmeddelandena, sms:en, mejlet Gordon hade skickat till Elliot, och förde en logg framöver. ”Om de trappar upp”, sa hon, ”vill du ha ett underlag. ”
Jag startade loggen samma kväll.
Elliot och jag formaliserade också något vi hade gjort informellt, ett tillägg till föräldraplanen som inkluderade skrivningar om vem Miles kunde och inte kunde vara utan tillsyn med och under vilka villkor familjebesök var lämpliga. Elliot gick med på varje punkt. Jag fick inget nöje av detta. Jag tog det på allvar.
Miles, för sin del, frågade om sina morföräldrar några gånger under veckorna efter påsk. Barn är motståndskraftiga i ordets sannaste bemärkelse. Inte på det sätt Gordon menade, inte som en ursäkt för att utsätta dem för skada, utan på det sätt att de fortsätter sträcka sig efter kontakt, även när kontakten har gjort dem besvikna. Varje gång Miles frågade berättade jag sanningen för honom i åldersanpassade ordalag.
Att morfar Gordon och mormor Carolyn hade gjort något som sårade honom, och att de innan vi besökte dem igen behövde be om ursäkt. Miles övervägde detta med allvaret hos någon som tar saken på största allvar. Han sa: ”Vet de om att de måste säga förlåt? ”
Jag sa att jag hade berättat det för dem.
Han sa: ”Kanske glömde de bort det. ”
Sedan gick han tillbaka till sin bok om marulkar. Det är min son. Det är den han är.
Sommaren kom. Vi föll in i nya rytmer, den sortens som inte inkluderade att jag var tvungen att rusta mig varannan vecka för vad nästa familjemiddag skulle föra med sig. Miles började ett sommarlovsprogram på ett vetenskapsmuseum och fick en vän, ett annat barn som var besatt av havsdjur. De tillbringade två månader med att artigt gräla om huruvida kolossbläckfisken eller jättebläckfisken var mest imponerande.
Han började sova bättre. Det gjorde jag också. Ungefär två månader efter påsk berättade Elliot att hans föräldrar äntligen hade gått med på att träffa en familjeterapeut. Inte för att de trodde att de hade gjort något fel, var han ärlig med att säga, utan för att Gordon tydligen hade haft ett samtal med sin pastor, och pastorn hade föreslagit att att reparera relationen kanske krävde professionell hjälp, och Gordon respekterade sin pastor tillräckligt för att överväga det.
Det var inte den motivation jag skulle ha valt, men ett steg är ett steg. Jag gick med på en gemensam session med Caroline och Gordon och deras terapeut, förutsatt att Elliot var närvarande. Sessionen var svår och obekväm på det sätt som ärliga saker ofta är. Gordon satt mycket rak och sa lite.
Caroline talade mer. Hon sa att hon aldrig hade menat att avfärda Miles, att hon verkligen inte förstod vad sensorisk bearbetningsstörning var och att hon hade antagit att det var något som skulle lösa sig med tid och fast vägledning. Jag trodde henne, vilket var både en lättnad och sin egen form av sorg. Ursäkten kom mot slutet av sessionen.
Den var inte spontan. Terapeuten vägledde dem mot den, som man vägleder någon som lär sig gå efter en skada. Försiktigt, med uppmärksamhet på var vikten hamnade. Gordon sa: ”Jag skrattade när jag inte borde ha gjort det.
Miles förtjänade inte det. ”
Carolyn sa: ”Jag sa något elakt. Jag är ledsen. ”
Det var inte allt jag hade velat ha.
Det var inte den fulla uppgörelsen som en del av mig hade väntat på, men det var äkta. Jag kunde höra det i sättet deras röster förändrades när de sa det. Jag berättade för dem att jag accepterade ursäkten och att jag hoppades att vi kunde bygga något annorlunda framöver. Fenton deltog inte i sessionen och har inte bett om ursäkt.
Elliot säger att det är osannolikt att han gör det. Det är Elliots relation att navigera, inte min, och jag har släppt mitt intresse i Fentons utveckling som något som inte längre angår mig. Vi är nu sju månader från påsken. Miles har haft två noggrant övervakade besök med Gordon och Carolyn.
Ett i en park, ett på ett barnmuseum. Caroline följde med till barnmuseet och såg Miles förklara hela djuphavsavdelningen för en museivolontär som inte hade frågat men som ändå var tydligt förtjust. Efteråt sa Caroline tyst till mig: ”Han är remarkabel, eller hur? ” Det var inte en fråga.
Jag sa: ”Det är han verkligen. ”
Det var första gången hon någonsin hade sagt något liknande. Det var första gången jag ens flyktigt kände att hon faktiskt såg honom. Det finns en version av den här historien där jag berättar att allt är läkt och alla relationer är återställda och vi samlas till högtider och skrattar åt hur långt vi har kommit.
Den versionen är ännu inte skriven, för den versionen kräver tid och konsekvens och en grad av förtroende som byggs upp i små steg, inte i stora gester. Vad jag kan berätta är vad som finns nu, vilket är en försiktig, vaksam något som har mer potential än det som kom före det. Vad jag vet med säkerhet är detta. I det ögonblick Miles frågade mig i det badrummet om han hade gjort något fel, tog något slut inuti mig och något annat började.
Det som tog slut var min villighet att absorbera obehag för människor som aldrig skulle erkänna att de orsakade det. Det som började var enklare och svårare på samma gång. Ett åtagande att mäta varje rum jag gick in i, inte efter om det var bekvämt för mig, utan efter om det var tryggt för honom. Vissa kommer att säga att jag överreagerade.
Vissa kommer att säga att jag borde ha polisanmält, borde ha gjort en polisanmälan, borde ha brutit all kontakt omedelbart och aldrig sett tillbaka. Jag förstår båda impulserna. Det jag valde var den väg som lämnade dörren öppen, eftersom Miles har rätt till sin egen relation med sin fars familj om och när de kan bli människor som förtjänar den. Det är hans dörr att öppna eller stänga, inte min.
Men jag kommer att stå i dörrkarmen så länge som jag behöver för att säkerställa att inget kommer igenom som han inte har bjudit in. Han hittade en ny bok förra veckan om varelser som lever på havets allra lägsta botten i hadalområdet, där trycket är enormt och ingenting borde kunna överleva, och ändå finner livet ett sätt att vara extraordinärt. Han läste ett avsnitt för mig vid läggdags om snigelfiskar, små och genomskinliga, de djupast levande ryggradsdjuren som vetenskapen känner till. ”De borde inte klara sig där nere”, sa han allvarligt.
”Trycket borde krossa dem, men de har ett speciellt protein som håller dem stabila. ”
Han tittade upp på mig med den där särskilda blicken han får när ett faktum har berört honom. ”Det är lite som vi”, sa han. ”Eller hur, mamma?
”
Jag drog honom intill mig och kysste honom i hjässan och sa: ”Ja, det är precis som vi. ”