Hon gick in i baren bara för att hon behövde extrapengarna. Madison visste att kvällsskiftet skulle bli långtråkigt och att dricksen från de rika killarna vid baren skulle vara tillräckligt för att täcka hyran. Två veckor tidigare hade hyresavierna studsat, och hennes väninna Jess hade gett henne den där blicken, den som sa att hon borde ha bett om hjälp för länge sedan. Men Madison bad inte om hjälp.
Inte från någon. Och absolut inte från en man som Ethan Blackwell. Han dök upp utan förvarning, fast det visste hon inte då. För honom var det bara ännu en kväll med drinkar och ännu ett affärsmöte, ännu ett sätt att lugna styrelsen som aldrig slutade oroa sig.
Han hade lämnat mötet tidigt, trött på röster som pratade om honom som om han inte fanns i rummet, och han hade sagt till sin kusin Damien att han behövde en drink. Bara en. För att rensa huvudet. Damien hade lett på det där sättet som fick Ethan att vilja kasta glaset i väggen.
Skillnaden mellan kusinerna var tydlig för alla som såg dem tillsammans. Damien älskade uppmärksamhet, älskade att skåla med främlingar och kalla dem vänner. Ethan älskade inget av det. Han hade byggt sitt imperium efter att hans far dött, och han hade gjort det ensam.
Nu satt han här, klädd i en kostym värd mer än de flesta människors årslön, och försökte komma ihåg när han senast gjort något för sig själv. Madison såg honom komma in. Hon såg alla komma in. Det ingick i jobbet.
Men hon lade märke till honom på ett sätt som gjorde henne irriterad. Han var lång, axlarna var spända och ögonen svepte över rummet som om han letade efter en flyktväg. Han såg inte ut som de andra påklistrade typerna. Han såg ut som någon som burit på något tungt så länge att han glömt bort hur det kändes att släppa det.
Och så, mitt i allt detta, hände olyckan. Hon var på väg tillbaka till baren med en bricka tomma glas när hennes klack fastnade i en springa i golvet. Champagneglas flög genom luften. Hela baren tystnade.
Och innan hon visste ordet av hade hon spillt en hel bricka av världens dyraste champagne rakt över den stilige främlingens skjorta. Hon frös. Hennes ögon var fortfarande vidöppna. ”Åh herregud.
Jag är så ledsen. Jag är verkligen, verkligen ledsen. ”
Han tittade ner på sin förstörda, handgjorda skjorta, och sedan tittade han upp på henne. Det var inte ilska i ögonen, inte direkt.
Det var något värre. Något som såg ut som igenkänning, som om han kunde se rakt igenom hennes förkläde och artiga ursäkter ända ner till den del av henne som alltid sprang från allt. ”Okej”, sa han bara. ”Så det var så det skulle gå.
”
”Snälla, låt mig betala för kemtvätten. Jag menar det, jag kan –”
”Du kan inte betala för den här skjortan”, sa han lugnt. Och hon borde ha känt sig förolämpad. Istället skrattade hon till, ett kort, torrt ljud som hon inte kunde hejda.
”Nej. Nej, det kan jag förmodligen inte. ”
Han stirrade på henne en sekund till. Sedan gjorde han något som överraskade henne totalt.
Han skrattade. Ett äkta skratt, lågt och varmt, och när han skrattade förändrades hela hans ansikte. Han blev yngre. Enklare.
Som om han precis upptäckt att världen inte var gjord av siffror och aktiekurser. ”Du har champagne i håret”, sa han. ”Jag har glas i hela ansiktet”, svarade hon, och utan att tänka sig för borstade hon en hand genom sitt eget hår, vilket bara gjorde det värre. Han log öppet.
Sedan blev han allvarlig igen. ”Vad heter du? ”
”Varför vill du veta det? Ska du anmäla mig till chefen?
”
”Nej. Jag vill veta vad jag ska kalla dig när jag tänker tillbaka på kvällen då någon äntligen lyckades överraska mig. ”
Madison kände hur värmen steg upp i ansiktet. Det var dumt.
Det var bara en fras. Rika killar sa sådana saker hela tiden. ”Madison”, sa hon. ”Madison Carter.
”
Han verkade smaka på namnet. Sedan sträckte han fram handen. ”Ethan Blackwell. ”
Och Madison kunde inte hjälpa det.
Hennes ögon vidgades. ”Ethan Blackwell, som i … Blackwell-gruppen? Som i ett av de största företagen i landet? ”
”Som i en kille med en väldigt förstörd skjorta”, sa han, lättsamt medvetet.
Hon drog sig tillbaka in i det där ogenerade hålet av självbevarelsedrift. ”Titta. Jag är bara en servitris. Jag vet inte ens vad du gör här, men jag vill inte bli din nya hobby.
Okej? Om du vill skratta åt mig med dina vänner senare, så gör det. Men jag har ett tidigt pass i morgon. ”
Hon vände sig om för att gå, men hans röst hejdade henne.
”Jag bygger ett företag på nackdelar. ”
Hon vände sig om. ”Ursäkta? ”
Han ryckte på axlarna, som om ingenting av det här betydde något.
Och ändå gjorde hans blick allt. ”Jag blir uttråkad av berömmelse. Jag blir uttråkad av människor som tycker om mig för mina pengar. Alla omkring mig ljuger för mig.
Och så är det någon liten kvinna som heter Madison som häller champagne på mig och säger åt mig att lämna henne ifred, utan en enda lögn i ansiktet. Det är sällsynt, Madison. ”
”Det betyder inte att jag är intresserad av att vara ditt roliga tidsfördriv. ”
Hans leende bleknade.
För ett ögonblick såg han så allvarlig ut att det gjorde ont. ”Jag frågar inte om du vill vara mitt någonting. Jag frågar om du vill lära känna mig på riktigt. ”
Madison tvekade.
Hela hennes instinkt sade åt henne att springa. Rika män var farliga. Hon hade lärt sig det för länge sedan. De väntade sig något.
De tog vad de ville ha och kastade sedan bort det innan det blev för jobbigt. Men hans ögon var inte hotfulla. De var bara trötta. Så trötta att hon nästan kunde se smärtan bakom dem.
”Säg inte saker du inte menar”, sa hon tyst. ”Det gör jag aldrig”, sa han. ”Det är därför jag inte har några vänner. ”
Innan hon kunde svara dök en annan man upp i dörren.
Han var en äldre kopia av Ethan, axlarna fyllda med samma självsäkerhet, men leendet var vassare. Rovdjuret i fin kostym. ”Ethan, styrelsen letar efter dig”, sa han med ett leende av underhållning. ”Och du verkar ha fått ett litet äventyr i glaset.
”
Ethan rätade på sig, hela hans kroppsspråk förändrades. Isen var tillbaka. ”Damien. ”
”Det är roligt”, sa Damien, och ögonen låste fast vid Madison.
”Mycket att göra med riskkapital fem minuter före deadline, men tillräckligt med tid för att kela med personal. ”
Madison korsade omedelbart armarna. Och Ethan började omedelbart: ”Damien. ”
”Jag frågade inte om äventyr”, sa Madison med tydlig is i rösten.
”Jag tappade champagne över honom. Han skrattade. Han gav mig sitt namn. Och nu håller han på att få en hårt förhandlad kyss.
”
Madison kunde inte tro att hon sagt högt. Damien log. ”Oj, jag gillar henne. Var henne inte rädd, Ethan.
”
Sedan applåderade han lätt och gick därifrån, och världen kom tillbaka. Musiken. Folket. Hennes chef som irriterat stirrade från baren.
”Jag måste gå”, viskade hon. ”Kommer du tillbaka i morgon? ” frågade Ethan och hejdade henne med blicken. ”Det gör jag alltid.
Hyran kan inte betalas av sig själv. ”
Hon gick därifrån utan att se sig om. Men hela vägen hem med tunnelbanan och sedan till hennes lilla lägenhet, där hon låg vaken i timmar vid takets sprickor, kunde hon inte skaka av sig känslan av hans ögon på henne. Nästa kväll kom han tillbaka.
Hon var på väg att ta emot en beställning när han satte sig på barstolen framför henne. En ny skjorta. Ny kostym. Som om igår aldrig hänt.
”Ta med dig din jacka”, sa han. ”Förlåt? ”
”Din kväll. Gör slut med den.
” Han lade ett kort på baren, och Madison stirrade på det. ”Det där är konstigt. ”
”Det är en investering. ”
”I vadå?
”
”I att du berättar för mig om ditt liv utan att springa i väg. ”
Madison såg på honom. Det var något i hans ögon som hon inte kunde matcha med föreställningen om en företagstopp. Hon såg det igen.
Ensamheten. Hon fattade ett beslut som hon visste att hon skulle komma att ångra men som ändå föll ur hennes mun av sig själv:
”Okej, en kopp kaffe. Men om du försöker något”. ”Då kallar jag bilen åt dig”, sa han, och reste sig direkt.
”Är kopp kaffet bra? ”
Första gången var den tystaste. Madison frågade inte vad de var. De satt bara på ett fik och pratade.
Han frågade henne om hennes rumpor, om hennes pappa, om saker som fick hennes hals att snöra ihop sig. Hon, med sitt trasiga förflutna, och han, med sitt perfekta yttre, möttes i något mer. ”Varför jag? ” frågade hon.
”Alla dessa vackra kvinnor. Vem som helst. Varför jag? ”
”För att ingen ser på mig utan att vilja ha något”, sa Ethan med öppen ärlighet.
”För en sekund, när jag spillde champagne, tittade du på mig som en människa. ”
Sedan rörde han vid hennes handled och tystnaden mellan dem var inte obekväm längre. Den var elektrisk. ”Jag måste få fråga dig”, sa han långsamt medan fingrarna fortsatte att röra vid hennes hud.
”Är det här arrangemanget på riktigt? ”
Madison ryckte till. ”Vad menar du? ”
”Det var ordagrant så min farbror formulerade det”, fortsatte Ethan, med ett svagt leende.
”Vi pratade om min närvaro vid nästa middag hos farmor. Min farmor, Eleanor Blackwell, du skulle få träffa henne. ”
”Vänta, din farmor vill träffa mig? ”
Hennes mage vred sig.
”Min kusin Damien har berättat för henne att jag dejtar uteslutande”, sa Ethan med en ton som om det bara var så. ”Det är därför du behöver en täckmantel. ”
”Det är inte en täckmantel”, sa han snabbt. ”Det är en överlevnadstaktik.
Hon är gammal och dominerande, och hon tror att äktenskap kan förhandlas fram när aktiemarknaden sjunker. Men jag tänker inte dela liv med någon som vill gifta sig med alla Blackbills. ”
Madison var på benen. Tystnaden var så djup att man kunde känna den.
Hon stirrade på honom, hjärnan omöjlig att känna igen i henne själv. ”Så, låt mig förstå det här. Du vill att jag ska spela din lyckliga flickvän för din mormor och ditt företag. ”
”Ja.
”
”Och du tänkte att jag, Madison Carter, servitris med studsande hyror, skulle säga ja till det? ”
”Jag tänkte att du var den enda som någonsin fått mig att känna att jag faktiskt kunde andas. ”
Om han hade sagt något annat, något sockersött eller romantiskt, skulle hon ha gått. Men det här var något annat.
”Hur mycket? ” frågade hon. Han tvekade. ”Det här spelar ingen roll för dig, eller hur?
” sa Ethan med en mer sårbar röst. ”Svara bara på frågan. ”
”Hälften. ”
”Hälften.
”
”Av företaget. ”
Madison kunde inte hjälpt det. Hon skrattade åt honom. Hon skrattade så att hon grät.
Det sårade honom, och hon märkte det, och hon kunde inte hejda sig. ”Skämtar du med mig? Vem tror du att jag är? ”
”Förlåt.
Det var klumpigt. ”
”Ethan, jag äger inte ens en klänning värd att synas i offentligheten. ”
”Då köper vi dig en. ”
”Jag kan inte ta emot sådana saker av dig.
”
”Varför inte? ” frågade han ärligt. För att om jag gör det, tänkte Madison, och blir jag van vid det, så förlorar jag allt när det här tar slut. Men hon sa inte det högt.
”Säg åt mig vad du verkligen vill”, sa Ethan lugnt. ”Vad vill du ha ut av allt detta? ”
”Jag vill inte vara din hemlighet”, sa hon till slut. ”Jag vill inte vara någons hemlighet längre.
”
”Är det allt? ” sa Ethan mjukt. ”För jag kan ropa ut det från toppen av Empire State Building om det är vad som krävs. ”
Det fick henne att skratta.
Ett äkta, varmt skratt som han såg på med lycka i ögonen. ”Okej, du har en deal”, sa hon. ”Jag är din absurda historia. ”
”Det är det enda jag någonsin velat ha”, sa han och log verkligen.
Första middagen hemma hos farmor var en mardröm. Godset var enormt, inte vackert utan imponerande, översållat av familjen. Eleanor Blackwell var värdigheten personifierad, men hennes hand på Madisons axel var inte livlös, den var varm. ”Så, du är flickan som fick min sonson att skratta.
”
”Mormor”, varnade Ethan bakom henne. ”Hon har varit död länge, Ethan. Låt mig få mitt nöje”, snäste Eleanor. Sedan log hon mot Madison.
”Du tror att du kan hålla jämna steg med honom? ”
”Jag tror att jag kan hålla jämna steg med dig”, sa Madison utan att tänka sig för. Sedan insåg hon att hon sagt det där. Eleanor skrattade, ett riktigt skratt som lät som djupa klockor.
”Jag tycker om henne”, tillkännagav hon för Ethan. ”Jag tycker om henne väldigt mycket. ” Hon vände tillbaka till Madison. ”Du råkade bara bli förälskad i honom.
”
”Förlåt? ”
”Skulle du säga att han är snäll mot dig? ”
”Mormor”, sa Ethan med en varning. Madison såg mellan dem, och förstod plötsligt något.
Eleanor kände igen spel. Hon kände igen allt. Men hon var gammal, och hon ville ha något som var mänskligt. ”Han är mer orolig än han låtsas”, sa Madison tyst.
”Och han försöker. Jämt. Jag ser det. ”
Eleanor såg på henne länge.
Sedan nickade hon långsamt. ”Det räcker för ikväll. Ät middag med din tomma stol, så ska jag ordna. ”
Ethan gick ut.
Kvällen flöt på. Men när Madison tog av sig skorna och gick ut i trädgården, hittade hon Eleanor där, sittande på en bänk med två koppar. ”Jag visste att du skulle komma ut”, sa hon, väl medveten om att Madison var på väg. ”Kom och sätt dig.
”
”Jag borde nog gå och titta till Ethan. ”
”Ethan överdriver. Han har gjort det sedan han var barn. Han vill inte bli räddad.
Det enda han hindrar sig från att göra är att slåss”, sa Eleanor, och Madison mötte hennes genomträngande blick. ”Han är kär i dig. ”
Madison satte i halsen. ”Nej.
Han … nej. Vi har ett avtal. ”
”Du säger att du älskar honom? ” sa Eleanor lugnt.
Madison tittade på händerna. ”Jag tror inte att det spelar någon roll om jag gör det. Det finns för många hinder. ”
”[Saker]”, sa Eleanor och tog hennes hand.
”Du är rädd och förtjänar att vara det. ” Hennes tonblev varmare. ”Men om du älskar honom, och om han älskar dig, så är det allt som någonsin har betytt något. ”
De åkte tillbaka till hennes andra värld i bilen till Manhattans centrum.
Damien väntade. Kvällen var en sak, nästa var något annat. Rösten kom från ingenstans. ”Söta Madison.
”
Kvällen höll på att avslutas. De nästan sista gästerna dröjde sig kvar nära trappan när Ethan klev in med vinet. Hans mormor tog tag i honom i förbifarten. ”Var inte sen.
Hon förtjänar ett bra minne. ”
Stämningen var så god att Madison nästan glömde bort vad hon egentligen gjorde. Precis när hon skulle hämta sin väska hörde hon röster från studien. Skarpa, låga och arga.
” … du får henne att framstå som en idiot och mig som en blind dåre som gift sig med fel kvinna. ”
”Då slutar du umgås med henne. ”
”Och styrelsen?
”
”Vad är det med dem? ” sa rösten, som var Ethans. ”Styrelsen behöver inte älska henne. De måste bara tolerera henne.
”
Madison höll andan. Sedan vände sig rösten om. ”Faktiskt, styrelsen har uttryckt oro över hur sammanflätade du är med företaget, Ethan. De är rädda att ditt förhållande har gjort dig svag.
”
”Vad då för uppgifter? ” sa Ethan från bakom henne. ”Att Madison ska vidare. ”
”Det förstår jag inte.
”
Nej, sa Damien, ögonen var svarta, då har du inga problem. Hon var den enda som tittade på dig med hennes ögon. Så ställ dig själv en fråga: Skulle du välja ett företag framför henne? ”
Sedan gick han.
Madison blev kvar, med ångest i magen. Hon skulle precis försvinna in i natten när hon hörde av sig. ”Madison. ”
Hon vände sig om, och där var han.
I en perfekt kostym. ”Det är inte vad du tror” sa Ethan. ”Vilken del av det ska jag tro på? ” frågade hon och kände sig plötsligt väldigt trött.
”Att du går och spelar att vi är något annat än vad vi är? ”
Ethan flyttade sig oroligt i byxorna. ”Det är inte en maskerad längre, Madison. Nu har verkligheten kommit ifatt oss.
”
Det menar du mycket väl med det där. ”
Sedan kom orden. ”Var ärlig mot mig nu. Är jag din flickvän eller din täckmantel?
”
”Du är inte min täckmantel”, säger Ethan. Madison stirrade på honom. Förtvivlan var så intensiv att hon kunde känna att den skakade i hennes händer. ”Skulle du gifta dig med mig?
” frågade Ethan. ”Förlåt? ”
”Om jag bad dig. Skulle du gå med på det?
”
”Skulle du gifta dig med någon som bara vill vara med dig för pengarna? ”
”Skulle du gifta dig med dem om de älskade dig? ”
hon vräkte ur sig det. ”Förlåt, du måste vara förvirrad.
”
”Jag är inte förvirrad”, sa han. ”Jag är tydligare än jag någonsin varit i mitt liv. ”
Madison suckade. ”Vi borde gå tillbaka in.
”
”Vi borde inte”, sa Ethan. ”Ethan, jag älskar dig”, viskade hon. Och det var hemskt. För hon menade det.
Hon älskade honom trots allt, alla skuggor och alla hemligheter. Hon älskade honom. ”Jag vet. Och jag kommer aldrig att älska någon annan.
”
”Sluta. ”
”Madison”, tog han hennes ansikte, försiktigt, men så stadigt. ”Jag har älskat dig sedan du hällde champagne på mig. Jag har älskat dig sedan du lärde mig att dansa.
Jag har älskat dig sedan du åt upp dina grönsaker för att du inte ville ha något kvar till den lyxiga smeten. ”
”Det är inte meningen att du ska vara rolig. ”
”Det vet jag”, sa han och log, och log, med det där leendet som bara var hennes. ”Jag har älskat dig ända sedan du fick mig att skratta åt elände, Madison.
Varje gång du ler är det som om jag vinner. ”
Och sedan kysste han henne. Det var slutet. Det var början.
Det var middag på julafton på godset. Snön föll och Eleanor stod vid huvudet på bordet. Klockan var fem den tjugofjärde december och godset, även om det var forntida, kändes inte dystert i kväll. Ett jättelikt träd prydde hörnet och från köket kom doften av något ljuvligt.
Madison stod i köket, framåtböjd över en degklump som kom i bit mellan fingrarna. ”Du måste vara kallare”, ropade Eleanor från dörröppningen. ”Inte varmare. Då blir den seg.
”
”Det är deg, inte en persons åsikt”, viskade Madison och masserade den lite hårdare. ”Hon är envis”, konstaterade Eleanor glatt till ingen särskild. Ethan kom in, log ömt och gick fram till henne. ”Ska jag ta ut hunden?
” sa han med en flinande blick. ”Hon försöker rädda mig från dig. ”
Senare vid bordet, mellan sex sorters gamla familjerätter och två typer av grädde, överröstade Eleanor, vid ena änden, sorlet av silver som klingade mot porslinet och Ceremonin där runt omkring släktingar och mestadels släktingar drack och skrattade och löste upp familjens ilska. Madison höll i sin gaffel, tittade på honom när han log mot en kusin hon inte kom ihåg namnet på.
Sedan kände hon hans hand på sitt lår. Skinnet var varmt under tyget. Plötsligt stod Ethan upp och knackade på sitt glas. ”Ett ögonblick.
Jag har ett tillkännagivande att göra. ” Han vilade sin hand bekvämt på hennes axel. ”Många av er känner redan till att Madison och jag har haft våra ögonblick. Men jag tror att tiden är mogen att göra saker officiella.
”
Madison flämtade till. ”Ethan, om du säger det här på fel sätt –”
Hon tog fram ringen ur fickan. ”Madison Carter, strukturen i mitt liv är helt klart inte min styrka. Men du lärde mig att se världen genom dina ögon.
Så nu ska jag fråga dig: Vill du gifta dig med mig? ”
Han höll fram en liten sammetsask. Madison stirrade. ”Är det här ett skämt?
”
”Har du någonsin sett mig skämta om viktiga saker? ”
Eleanor skrek. Madison tittade på ringen, på Ethan, på ljusen som reflekterades i hans när hon inte kunde se honom ordentligt, och brast gråtandes ut i skratt. ”Åh min gud.
Ja. Ja. ”
Och de kysstes. Damien applåderade från dörren.
Eleanor hällde upp skål i något som kunde ha varit sherry. Någonstans utanför föll snön och världen fortsatte att röra sig. Men här inne, i det här rummet, var allt på sin rätta plats. Och Madison visste äntligen att vissa saker inte behöver vara vettiga.
De behöver bara vara sanna.