Vi levde i ett hus där kärleken alltid hade haft ett eget språk. Frank var min trygghet, den som lagade allt som gick sönder, från en kran i köket till ett barns skrapsår. Jag minns fortfarande hur hans händer luktade när han kom hem från arbetet, en blandning av sågspån och tobak som jag lärde mig älska mer än någon parfym. Vi träffades när jag var nitton, han var tjugotvå, och det där ögonblicket vid dansbanan när våra blickar möttes, då visste jag att mitt liv aldrig mer skulle vara mitt eget.
Han gav sig hän åt mig med en helhjärtad kärlek som jag trodde bara fanns på biografduken, och jag svarade med att ge honom allt jag var. Vår dotter Mary föddes två år senare, följd av vår son Junior ytterligare tre år efter det, och jag minns att jag då trodde att lyckan var fullständig. Jag trodde att ingenting någonsin skulle kunna rucka på vår lilla värld, att vårt hem var en fästning mot allt ont som fanns där ute. Frank var en god far, närvarande på ett sätt som få män på den tiden, och han tog hand om oss med en ömhet som fick min mormors gamla ord att eka i mitt huvud, om att en kvinna ska välja en man som älskar henne mer än hon älskar honom.
Men om livet har lärt mig något, så är det att mitt hjärta aldrig kan förstå hans, och att kärlek aldrig är en tillräcklig rustning mot världens grymhet. Våra dagar rullade på med en trygg rytm. Frank lämnade hemmet före gryningen och återvände i skymningen, ofta med något litet i fickan, en karamell till Mary, en teckning han hittat till Junior, eller bara en blomma från någon annans trädgård som han snabbt stoppade i min hand när han kysste min kind. Han var trött, alltid trött på den tiden, men han klagade aldrig.
Vissa kvällar somnade han med huvudet lutat över tallriken, och jag fick vägleda honom till sängen med handen på hans arm. Jag oroade mig för att han arbetade för hårt, men han skrattade bara och sade att en man ska ge sitt allt för sin familj. Jag blev gravid en tredje gång, och sedan förlorade jag barnet i en missfall som tog med sig en del av mig också. Frank var min klippa då, han sörjde stillsamt men tog hand om huset, om barnen, om mig, utan att någonsin få mig att känna att min smärta var en börda för honom.
Det var en av de första gångerna jag förstod hur djupt hans kärlek gick, och jag grät i hans famn om nätterna medan han strök mitt hår och viskade att vi fortfarande hade varandra. Läkarna sade att jag troligen inte kunde få fler barn, en sorg jag bar tyst inom mig, och jag höll fast vid de två underbara barn jag redan hade. Mary var solskenet i vår familj, pratsam, omgiven av vänner, medan Junior var en stilla pojke som föredrog att sitta i ett hörn med sina böcker och ritblock. Hans tystnad oroade mig ibland, men jag intalade mig att han bara var blyg, att alla barn har olika personligheter.
Vi kunde bråka om småsaker, som alla familjer, men kvällarna slutade alltid med att Frank och jag låg i sängen och höll om varandra, och morgonen därpå var allt sonat. Livet kom inte med någon instruktionsbok, brukade jag tänka, man lär sig genom att leva. Jag hade ingen aning om att jag snart skulle stå inför en dag som skulle lära mig mer om smärta än jag någonsin velat veta. Det var en tisdag, en helt vanlig tisdag, som om ödet ville håna mig genom att låta allt se normalt ut.
Solen sken, fåglarna kvittrade, och Frank satt vid köksbordet och åt sin frukost som han alltid gjorde. Han såg upp på mig, och hans ögon hade fortfarande den där glimten som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, även efter alla år tillsammans. Han tog min hand över bordet och log sitt sneda leende. "Glöm inte att jag älskar dig, min älskling", sade han, och jag minns att jag skrattade åt honom.
"Varför säger du det nu? " frågade jag. Han ryckte bara på axlarna och sade att man aldrig visste när man behövde påminna någon om det. "Det är väl något jag borde komma ihåg oftare.
" Han kysste mig på pannan, tog sin kavaj och gick ut genom dörren, och jag stod kvar och torkade mina händer på förklädet, med orden fortfarande varma i min själ. Om jag hade vetat att det skulle bli de sista ord jag någonsin hörde honom säga, om jag hade vetat att jag aldrig mer skulle få se honom gå genom den dörren, då skulle jag ha hållit fast honom så hårt att han aldrig kunnat lämna mig. Jag skulle ha hittat på en ursäkt, vilken som helst, bett honom att stanna hemma. Men vi lever inte i en värld av borde, och ögonblicket för sådana val passerade för alltid den där morgonen.
Beskedet kom samma eftermiddag. Telefonen ringde, och i samma sekund jag hörde signalen och tittade på klockan, tjugo över fyra, visste jag att något var fruktansvärt fel. Ett telefonsamtal vid den tiden på dygnet är aldrig enkelt, det vet varje hustru som väntat på sin man vid köksfönstret. Jag svarade med darrande röst, och rösten i andra änden presenterade sig som en läkare på sjukhuset.
"Är detta fru Louise? " frågade han. "Det är något som har hänt. " Resten av meningen drunknade i ett brus som tog över mina öron.
Jag hörde ord som olycka, omedelbar vård, kom så fort ni kan, men deras innebörd vägrade landa i mitt medvetande. Jag minns att jag stod där med luren i handen, medan världen föll samman omkring mig. Frank hade varit på ett bygge, något hade gått fel, en balk som lossnat, ett olycksfall som ingen kunnat förutse. Han var allvarligt skadad, och jag var tvungen att komma.
Jag minns inte om jag lade på luren eller om jag bara släppte den, och jag minns inte hur jag tog mig till sjukhuset, bara att jag sprang som en galen kvinna genom korridorerna med vaksamma blickar på mig. Mary, som redan var hemma, insisterade på att följa med mig. Vi trängde oss in i en grannes bil, och hon höll min hand så hårt att naglarna måste ha lämnat märken, fast jag kände ingenting just då. När vi äntligen stod i det vita rummet och läkaren såg på oss med den där blicken som jag sedan dess lärde mig känna igen, den som följer en dödsattest, visste jag redan innan han öppnade munnen.
Ord spelade ändå ingen roll längre, för min man, min kärlek, far till mina barn, var borta. Han hade sagt att han älskade mig samma morgon, och jag hade skrattat åt honom. Det där leendet, den där handlingen, skulle plåga mig för resten av livet. Jag har hört att tiden läker alla sår, men den som skrev de orden har aldrig förlorat någon som var en del av deras andetag.
Begravningen var en enda lång dimma. Den ägde rum mitt i ett till synes oändligt regn, som om himlen själv grät över sorgen av att ha förlorat en god man. Vår lilla vardagsrum fylldes av människor, släktingar vi inte sett på åratal, Franks arbetskamrater, grannar, alla med sina egna historier om honom, alla med sina kondoleanser som inte gav någon tröst. Jag satt som förlamad, tog emot handslag och kramar jag inte kände, medan Mary stod vid min sida och tog emot artighetsfraserna med ett tappert leende.
Junior fanns där också, men han höll sig i utkanten av rummet, tystare än jag någonsin sett honom, med blicken fast i golvet och händerna nedkörda i fickorna. Han grät inte, sorgligt nog, tänkte jag då, att han måste hålla inne allt inom sig. Jag önskar att jag hade förstått vad den tystnaden betydde, vad den skulle växa till. När kistan sänktes ned i jorden och jorden föll över träet, var varje ljud som att en kniv som skar i mitt bröst.
Människor började sakta vända sig om och gå tillbaka till sina bilar, till sina liv som fortsatte som vanligt, medan mitt liv hade krossats för alltid. Mary stod bredvid mig och viskade att vi skulle ta oss igenom det här, att han skulle vilja att vi var starka. Men hennes ord ekar fortfarande ihåliga, ord som fastnar i luften och försvinner. Allt jag kunde tänka på var att han aldrig mer skulle komma hem till oss, aldrig mer sitta vid köksbordet, aldrig mer säga att han älskade mig.
Under veckorna efter begravningen försökte vardagen så sakteliga återkomma, men det var en trasig vardag, en som luktade annorlunda utan honom där. Junior blev allt tystare, mer tillbakadragen, och jag tolkade det som sorg, som ett tecken på att han saknade sin far lika mycket som jag gjorde. Jag försökte nå honom, satte mig bredvid honom på sängkanten när han trodde att jag inte såg honom, men han drog sig undan, slöt sig som en mussla och talade bara i enstaviga ord. Jag intalade mig att det skulle gå över, att en pojke behövde tid att smälta sorgen, att han förr eller senare skulle öppna sig, som alla barn gör.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att något värre än att förlora sin far väntade runt hörnet, att det värsta ännu inte hade hänt. Jag trodde att jag genomlevde värsta fasan en mamma kan uppleva, och i min naivitet trodde jag att ingenting kunde vara värre än den där kalla, grå eftermiddagen vid graven. Jag levde i en lögn om att tiden läker alla sår, men jag levde i väntan på att mitt eget kött och blod skulle lämna in räkningen med ränta och allt. Det hände en vardag när jag höll på att tvätta fönster, upptagen med att gnugga bort ränder från glaset med en trasa och ättika.
Junior kom hem från skolan och gick in i badrummet, något han aldrig brukade göra vid den tiden. När jag hörde vattnet spola och sedan ljudet av hans steg i korridoren, kände jag en obehaglig kittling i nacken, men jag ignorerade den. "Mamma, kan du komma hit ett tag? " ropade han, och hans röst lät så konstig att först hörde jag den, sedan kände jag hur något lades sig över mitt hjärta som en iskall hand.
"Jag måste fråga dig om något. " Jag torkade av händerna på förklädet och gick mot badrummet, och när jag kom innanför dörren såg jag honom stå framför spegeln med ryggen vänd mot mig. Han såg på min spegelbild, och i det ögonblicket såg jag något jag aldrig sett i hans blick förut. Inte sorg, inte längtan, utan något hårt, kallt, nästan främmande.
Det var som om en annan person stirrade tillbaka på mig. "Är det sant att du försökte göra slut med pappa? " frågade han, och frågan kom som en örfil rakt i ansiktet. Jag blev mållös.
"Vad menar du? " lyckades jag till slut säga. "Vem har sagt något sådant? " Han vred långsamt på sig och mötte min blick, och för ett ögonblick såg jag genom honom, rakt in i en främlings ögon.
"Jag hörde dig. Ni pratade om det i köket förra veckan, precis innan han dog. Du sade att du inte visste om du orkade fortsätta. "
Plötsligt sjönk mitt hjärta som en sten, för jag mindes samtalet, ett ögonblick av utmattning och vanlig äktenskapsgnabb, där jag suckat och sagt till Frank att jag inte visste om jag orkade med allt just då, att jag behövde en paus.
Det var ett samtal om vardagströtthet, inte ett farväl, och Frank och jag redan hade pratat om det där och då skrattat åt det hela eftersom vi älskade varandra. Men Junior hörde bara det som befann sig i hans eget huvud, eller kanske var det något annat som gnagde i honom redan. Jag sträckte ut handen för att röra vid hans axel, men han ryggade tillbaka som om jag var en orm. "Junior, snälla förstå, jag menade inte det&qu…
" Började jag, men han avbröt mig med en röst som var så fylld av förakt att jag frös till is. "Sluta ljuga för mig! " skrek han. "Du sade att du ville lämna honom, och sedan dog han.
Du fick din vilja, eller hur, din hora! " Orden skar genom mig som knivar, och innan jag hann reagera, innan jag ens kunde fatta deras innebörd, tog han ett steg framåt och slog mig rakt i ansiktet. Kraften fick mig att snava bakåt och slå i väggen, medan huvudet ekade av chocken. Jag såg på honom med tårfyllda ögon, men i hans blick fanns ingen ånger, bara hat.
Sedan upprepade han anklagelsen, med orden giftiga mellan tänderna: "Du borde aldrig ha blivit min mor. "
Sedan kastade han sig över mig igen. Det var inte längre bara ett slag, utan ett desperat, smärtsamt raseri som kom ur ingenstans. Han tog tag i mitt hår och ryckte så hårt att hela slingor slets ut.
Han sparkade och slog, och genom alla de där förskräckliga, ofattbara ögonblicken upprepade han ord av hat som sved och stack djupare än någon fysisk smärta. Värst var när han tog tag i kökskniven från köksbänken, och jag trodde att allt var över, att han tänkte döda mig. I ett sista desperat försök lyckades jag knuffa undan honom, men han tappade inte kniven, och hans ögon lyste av ett mörker som jag aldrig kunnat föreställa mig hos mitt eget barn. I ren självbevarelsedrift, mitt i pausen, hörde jag min egen röst darra: "Snälla, Junior, du vill inte göra det här.
Du är min son. Jag älskar dig. " Men det var som att tala till en vägg. "Du vet inte vad kärlek är", väste han.
"Allt du gör är att suga livet ur män och sedan spela offer. " Och sedan kom nästa våg, och jag föll till golvet, försvarade mitt ansikte och huvud, medan hans knytnävar förmörkade min verklighet. Smärtan exploderade i kroppen, men det var ingenting mot det som höll på att sprängas inuti mitt bröst. Det här som höll på att hända, att vara misshandlad och hotad av sin egen son, var en skam och en fasa som ord inte räckte till för att beskriva.
Till slut hörde jag hans röst, flåsande, som om han själv var chockad över vad han just gjort, men rösten hårdnade snabbt igen: "Lär dig din läxa, din jävla kossa. Du borde aldrig ha varit min mamma. " Sedan hörde jag hans steg i korridoren, dörren som smällde igen med en knall som kändes i hela kroppen, och sedan tystnad. Jag låg kvar på badrumsgolvet, bland trasiga flaskor och pölar av vatten, darrande av smärta och chock.
Jag kunde inte röra mig, kunde inte tänka klart. Allt jag kände var den skärande smärtan i kroppen, inte bara från knytnävsslagen, utan från min sons händer runt min hals, där märkena började synas. Sårade öron, blodig mun, och över alltihop, den där kvalfulla förståelsen som långsamt sjönk in. Något oåterkalleligt hade gått sönder, och gick aldrig att laga igen.
Det var som om själva grunden i mitt liv sprack i bitar under mig. Min son, barnet jag burit, fött, vakat över, blivit den värsta av främlingar, och jag hade ingen aning om hur länge han hade hyst detta gift i sitt hjärta. Tårarna kom sedan, när min kropp började slappna av, tårar som flödade med ett oljud jag knappt kände igen som mitt eget. Jag låg kvar där en lång stund, tills smärtan i mitt bröst övermannade min vilja att leva.
Helt stilla. Bara andhämtningen, i korta, smärtsamma stötar när revbenen protesterade. Det var Mary som hittade mig. Hon måste ha kommit hem och hört ljud, för när hon öppnade dörren till badrummet och fick se mig, blev hon alldeles blek.
Hon mumlade mitt namn och skyndade fram, försökte hjälpa mig upp med ömma händer. "Mamma, kära gud, vad har hänt? " utbrast hon, och hennes röst brast när hon såg mitt ansikte. Jag kunde inte svara, inte med ord.
Det var omöjligt att sätta ord på något så monstruöst, så onaturligt, att en mor blivit slagen av sitt eget barn. Jag skakade bara på huvudet medan tårarna fortsatte rinna. "Vi måste ringa polisen", sade hon bestämt och grep tag i luren. Men hans ord ekade fortfarande i mina öron: "Du borde aldrig ha varit min mamma.
" En del av mig dog i det ögonblicket, precis den del som varit hans mor. "Nej, inte polisen", fick jag ur mig med en hes viskning. "Snälla, ring ingen. " Mary stirrade på mig som om jag just talat ett främmande språk.
"Vad menar du med att inte ringa till någon? Titta på dig, mamma! Han kan inte komma undan med det här. Det kan inte få förbli som det är.
" Hennes röst sprack av frustration och fasa. Men jag skakade på huvudet igen. "Han är min son, Mary. Tänk om de sätter honom i fängelse?
" Tystnaden som följde var så kompakt att man nästan kunde ta på den. "Vad ska vi göra, mamma? " viskade hon till sist och satte sig på kanten av badkaret med huvudet i händerna. Jag visste inte vad som skulle hända, men jag visste att jag måste bort.
Varje vrå av detta hus ekade av de där skriken, av ljudet av min egen kropp mot kaklet, och jag trodde att jag höll på att kvävas. Och jag var livrädd för vad han kunde göra om han kom hem igen. Så jag valde att fly. Jag kastade en väska med lite kläder och det lilla jag ägde, övergav mitt förflutna och mitt trasiga hem, och flyttade till Mary.
Hon tog emot mig med öppna armar, hennes ansikte ett enda sår av oro och medlidande. Hon låg om kvällarna och pratade med mig, övertygade mig om att jag inte var skyldig, att han måste ha blivit sjuk i huvudet, att pappa aldrig skulle ha velat se oss så här. Jag försökte le och nicka, men orden bet mig i halsen. Samvetet, de stumma frågorna, hur kunde jag ha missat tecknen?
Hade jag gjort något som orsakat detta? Det var omöjligt att skaka av sig tanken att jag var skyldig, att en bra mamma skulle ha sett signalerna. Ibland, när jag inte kunde sova och gick omkring i deras lilla vardagsrum, kunde jag fortfarande höra hans röst i huvudet, höra hans hat, och jag kunde inte riktigt förstå hur vi kommit så långt bort. Mary övertalade mig att prata med en läkare, någon som kunde förstå, någon som kunde hjälpa mig bearbeta det som hänt.
Jag vägrade först. Att lägga ut det på ett fat, dessa fasor, för en främmande människa, det var för ödmjukande. Men till slut gav jag med mig av ren utmattning, för hennes skull, eller kanske för att jag var trött på att börda min egen själ ensam. Terapeutens kontor låg i ett gammalt hus med murgröna på väggarna, och jag satte mig i stolen med händerna i knät.
Först kom ingenting fram. Jag satt och bet mig i läppen och stirrade på tavlorna på väggen, på det mjuka ljuset från fönstret. Hon, kvinnan med de snälla ögonen och den lugna rösten, sade ingenting. Hon väntade bara.
Precis som de säger att en bra terapeut ska göra. Kanske var själva tystnaden det som fick mig att tappa kontakten med verkligheten. För plötsligt bara kom ordet, först som en viskning, sedan som en lång, tillkämpad ström av ord. Jag berättade allt, om Franks död, om Junior och vad han gjort, om vreden och våldet, om rädslan och skammen.
Jag grät, flämtade, tystnade, började om. Och allt eftersom orden kom, förstod jag att jag höll på att få ur mig mitt dunkla gift. Det gjorde ont att berätta, men när hon äntligen lutade sig fram och sade att det inte var mitt fel, att det jag upplevt var en tragedi, och att jag överlevt något som fått andra att bryta samman, kände jag en börda lättas. En liten börda, men ändå märkbar.
Terapitimmarna blev mina pelare i tillvaron, de där timmarna då jag lärde mig att börja om, att försöka förlåta mig själv. Läkningen var inte linjär. Vissa dagar kändes det som om jag tog två steg framåt och tre tillbaka, men om jag var ärlig så levde jag åtminstone igen, inte bara överlevde. Åren gick.
Mary gifte sig och ville att jag skulle flytta med henne och hennes man till en annan stad, ett par timmars bilfärd därifrån. Jag var tveksam först. Att bryta upp från platsen där allt hänt, från de enda minnena jag ägde, kändes som att lämna Frank bakom mig för gott. Men jag visste att jag inte kunde stanna.
Och så tackade jag ja, av tacksamhet för att jag hade en dotter som, trots alla tragedier, fortfarande älskade mig så mycket. Vi började om i en liten lägenhet nära hennes, och jag lärde mig att leva igen. Det var inte fullkomlig lycka, det skulle jag aldrig mer uppleva efter allt som hänt. Det fanns alltid ett tomt utrymme, en saknad som inte kunde fyllas.
Men ibland, när solen sken genom fönstret och Ljuset fångade dammkornen som dansade i luften, tillät jag mig själv att känna något som liknade frid. Jag byggde upp en tillvaro, dag för dag, med rutinerna och de små glädjeämnena som hjälper oss att hålla ut i en värld som inte är vad vi önskat oss. Jag träffade inte Junior under dessa år, och jag visste bara att han lämnat staden, försvunnit som om han aldrig funnits. Inte förrän en dag Mary, med ett besynnerligt tonfall, talade om att hon träffat någon som kände honom, eller rättare sagt, som en gång träffat honom.
Han satt i fängelse för rån och andra våldsbrott, berättade hon. Han satt fängslad, och där, i gängvärldens centrum, hade han blivit knivhuggen. Han levde, men knappt. Mary trodde att jag skulle känna lättnad, och kanske gjorde jag det, men framför allt kände jag en isande tomhet.
Min son, som en gång varit en liten pojke som teg sig igenom sina teckningar, fanns inte längre. Han var en främling, han hade blivit det för länge sedan, där i badrummet den där ödesdigra dagen, och han skulle aldrig komma tillbaka. Det var svårt att sörja honom, för lika gärna som jag sörjde den son jag burit, vakat över febernätter, lärt mig gå, och som blivit en kall, hård människa. Till slut, några veckor senare, kom ett brev med posten, utan avsändare.
Jag kände inte igen handstilen, en krånglig, darrande skrivstil, men mitt hjärta visste ändå. Det var en kort rad, knappt en halv sida. Han låg på sjukhuset, skriven med svag handstil, och bad om förlåtelse, inte bara för vad han gjort mot mig utan för alla de andra gånger han svikit och brutit mot dem han älskade. Han skrev att han mindes pappa, och att han önskade att han varit en bättre son, att han förstört allt, att han inte förtjänade att överleva.
Jag läste brevet så många gånger att jag kunde det utantill, satt med det i knät och grät tills papperet var fuktat och ordkanten suddats ut. En gång, för länge sedan, när jag fortfarande var arg och fylld av oförrätt, hade jag skrivit ett brev till honom, ett brev där berättat allt jag burit på, där uttryckt min sorg och förbittring. Jag hade aldrig sänt det, förstås. Nu grävde jag fram det ur byrålådan och läste båda breven sida vid sida, två offer för samma tragedi, två röster som aldrig nått fram.
Och medan jag satt på trappan under stjärnhimlen, med pappren i händerna, fattade jag ett beslut. Jag rev sönder dem båda i små strimlor och lät bitarna falla ner i kvarterets soptunna där de hörde hemma. Jag ville inte längre bära på varken hans skuld eller mina olösta ord. Det var dags att släppa taget.
Dagen efter skickade jag en blomma till sjukhuset. En enda vit lilja, utan kort. Det var väl en sista gest gentemot det barn han en gång varit, en sista tillkännagivande av att jag trots allt, var hans mor. Om han förstod, om han brydde sig, visste jag aldrig.
Vi pratade aldrig igen, sågs aldrig igen. Jag fick aldrig reda på om han överlevde den där knivhuggningsincidenten eller hur hans sista år på jorden blev. Kanske var det bättre så. Vissa sår är för djupa för att någonsin läka, och vissa relationer är så förstörda att de inte kan repareras.
Allt som återstod av oss, av oss, var just den lilla vita blomman, och den tynade de där orden från en smärtsam tid. Mitt liv var uppdelat i ett före och ett efter den där dagen i badrummet, ett före och efter Frank, ett före och efter att jag förlorade min son, fastän han fortfarande andades. Och ändå, på ett sätt som jag inte trodde var möjlig, lärde jag mig att leva vidare. Jag lärde mig att skratta igen, fastän skratten ibland fastnade i halsen.
Jag lärde mig att njuta av en kopp kaffe på morgonen, av en solnedgång över hustaken, av Marys barnbarn som gav mig en ny mening i tillvaron. Jag lärde mig att även i den mörkaste natten finns stjärnorna kvar på himlen, även om de är tillfälligt dolda för våra ögon. Och när jag ser tillbaka nu, med min kropp lite krökt av åren och mitt hår vitt, förstår jag att min berättelse inte bara handlade om smärta, även om den stundtals kändes oändlig. Den handlar också om förmågan att överleva, om styrkan att komma på fötter igen efter att ha slagits till marken, om konstgjorda och små ljusglimtar i mörkret.
Den handlar om att lära sig förstå att vi aldrig riktigt kan veta vad andra människor bär inom sig, och att tålamod är det bästa språket. Bakom den artiga grannens leende, den effektiva kollegan på jobbet, den vänliga kvinnan vid busshållplatsen, kan det finnas historier om smärta och överlevnad bakom varje öde som vi aldrig skulle kunna föreställa oss. Och för alla er som känner er vilsna i mörkret vill jag säga att det jag lärt mig utav allt detta, om det finns något jag önskar att ni tar med er från den här gamla kvinnans historia, så är det detta: kärleken, när den är äkta, ges inte för att den är förtjänt, utan för att den finns. Och att fortsätta leva trots allt, att fortsätta andas när varje andetag gör ont, det är kanske den största modshandlingen av alla.
Den kräver styrka att söka ljus i tillvaron, även om det bara är en svag ljusglimt från de stjärnor som alltid finns där, som vi bara inte alltid kan se mitt i stormen. För livet, till och med efter att ha passerat genom den djupaste dalgång, kan ändå förvåna oss med sin skönhet. Det är inte ett slut som i sagor, inte en fullständig försoning, men det är ett slut som ändå innehåller ett slags frid, en gåta och en nedärvd styrka som få andra någonsin kommer att förstå.
Det var min historia, och på sätt och vis är den också min seger.