Det började med en tom lägenhet och en handskriven lapp på köksbordet. Min första man, Gerald, hade försvunnit under natten och tagit med sig allt av värde. Inte bara pengarna och smyckena, utan också min tillit till att någon någonsin kunde älska mig utan villkor. Jag var tjugotre år, höggravid och ensam.
Min far, en sträng bonde med gamla ideal, vägrade att ta emot mig med något annat än förakt. Först hade jag skämt ut familjen genom att bli gravid före bröllopet, och nu genom att bli övergiven. Han såg mig inte som sitt barn i nöd, utan som en skamfläck. När jag födde min son Clay, stod jag ensam i ett sterilt sjukhusrum med en känsla av att hela världen hade vänt mig ryggen.
Den desperationen, den bottenlösa känslan av att inte ha något kvar att förlora, drev mig till handlingar jag aldrig trott mig kapabel till. Jag såg på min sons bleka lilla ansikte och visste att jag skulle göra vad som helst för att rädda honom. Och det gjorde jag. Jag lämnade honom hos min syster under förevändning att söka arbete i en annan stad.
Jag lovade att återvända, men lögnen var redan i rörelse. Torkan 1974 förstörde skördarna i hela regionen, och med dem alla möjligheter till ärligt arbete. Jag vandrade från gård till gård, från stad till stad, tills mina skor var utslitna och mina händer tomma. Det var då jag träffade Nelson.
Han såg mig inte som en fattig flykting, utan som en kvinna med potential. Han erbjöd mig arbete och tak över huvudet, och när han bad mig stanna hos honom, sa jag ja. Jag var Carmen då. Inte den kvinna jag en gång varit, utan en sömmerska med spanskt påbrå, en föräldralös själ som bara behövde en chans.
För Nelson var jag Carmen, och den lögnen var startskottet på en kedja av bedrägerier som skulle forma resten av mitt liv. Orden kom först verbalt, sedan fysiskt. Med alla mina ursäkter om sena arbetspass och trötthet började en annan man ägna mig uppmärksamhet. Jag var fortfarande ung och vacker, och när han frågade om jag ville komma och arbeta i hans butik i en grannby, sa jag ja.
Sedan en tredje man i en tredje stad, på en marknad där jag sålde kläder jag sytt själv. Och så en fjärde, en femte. Med tiden kunde jag inte längre hålla reda på vem jag var hos, eller vilket namn jag skulle svara till. Bitarna av mitt liv föll på plats som i en ond dröm.
En kvinna, fem män, fem olika liv. Till Nelson var jag Carmen, den varma sömmerskan. Till den andre, en butiksägare vid namn Anthony, var jag Eleanor, en änka med en sorglig historia. En lärare fick mig att ljuga om att jag var en läkare som flytt från ett krigshärjat land.
Och så fanns det en till, i en femte stad, dit jag reste varje onsdag och helg. Jag skapade en kalender, ett papper där jag skrev ner allt jag behövde komma ihåg. Vilken färg jag skulle ha på mig, vilket namn jag skulle kalla honom, vilka lögner jag berättat för den senaste månaden. Jag reglerade mina timmar som en maskinist, aldrig på tok för länge på samma ställe.
För varje vecka blev rutinen min fångenskap. Guilt. Skulden växte inuti mig som en parasit. Drömmarna kom alltid på natten, med bilder av mina barn, för jag hade fått barn med flera av männen nu, som ropade på hjälp medan jag var fängslad bakom taggtråd, oförmögen att nå dem.
Jag vaknade varje morgon med ett ryck, förvirrad över vem jag var och var jag befann mig. Men verkligheten medförde också en mörk komfort. Jag var omtyckt i alla fem städerna. Respekterad, till och med.
Inga frågor ställdes om min bakgrund, bara erkännande för den sympatiska kvinnan med den sorgliga blicken som dök upp med jämna mellanrum. Tills den regniga eftermiddagen 1977. Jag åkte buss från Clearwater till Milfield, trött efter att ha tillbringat tre dagar hos Anthony. En liten olycka, en taxichaufför som tvärbromsade, och jag slog huvudet i sätet framför mig.
En kvinna hjälpte mig upp, räckte mig min väska. När jag öppnade den för att leta efter en näsduk, föll allt samman. Där låg de. Inte bara mitt körkort, som var falskt, utan listan över alla mina adresser, alla mina namn.
En gammal lapp jag gömt i ett fack men som glidit fram när väskan öppnades. Mannen bredvid, en okänd med varma ögon, tittade på pappret och sedan på mig. "Är du okej? " frågade han, och hans blick var så annorlunda från de andra, nyfiken, inte dömande.
Han presenterade sig som Sebastian, en lärare på ortens skola. Han erbjöd mig en kopp kaffe för att lugna mina nerver. Jag tackade ja, och innan jag visste ordet av berättade jag en historia. Inte hela sanningen, men en version där jag var en före detta sjuksköterska som flytt ett våldsamt förhållande.
Han lyssnade utan att avbryta. Efter bara tre månader av hemliga möten på bibliotek och i hans lilla lägenhet, föreslog han att jag skulle flytta ihop med honom. När jag såg på hans öppna ansikte, såg jag inte bara en till källa till ekonomisk trygghet, utan en chans till äkta tillgivenhet, något jag inte upplevt sedan Gerald övergav mig. Jag sa ja, utan att berätta om de andra fyra.
Nu var jag tvungen att balansera fem män i fem olika städer, med en graviditet jag inte kunde förklara. För jag var redan gravid med Sebastians barn när jag upptäckte att jag väntade hans, och jag visste inte vilken av de andra männen som var far till det barn jag redan bar. Abort var olagligt, och jag kunde inte berätta sanningen för någon. Att berätta för en skulle kollapsa allt.
Att försvinna helt skulle lämna fem män med ett olöst mysterium och mina barn, från flera av dessa relationer, moderlösa. Jag födde min son Tyler i hemlighet, hos en lokalkänd barnmorska som inte ställde frågor. Jag berättade för varje man att jag var hos en moster på landet, och att barnet var fött ur ett kort kärleksmöte med en man som lämnat oss. Var och en av dem tackade ja till att vara fader åt barnet, utan att veta om de andra.
De följande åren var en balansakt på en lina utan skyddsnät. Nu upptog varje man ungefär en och en halv dag av min vecka, med konstant resande mellan fem orter. Sommarloven tillbringade jag med att skicka varje barn till sin faders familj, alltid med samma ursäkter om att min syster var sjuk eller att jag behövde resa för arbetet. Sambon Nelson började fråga om vart alla mina pengar tog vägen, om varför jag alltid verkade trött, om det fanns någon annan.
Det fanns ingen annan, förutom att de alla fanns. En natt 1983 drabbades jag av plögsliga buksmärtor. Först trodde jag det var maginfluensa, men smärtan växte sig värre när klockan närmade mig ett. Jag bad min sambo att köra mig till sjukhuset.
När de tog in mig på akuten krävde läkarna att kontakta min familj. Jag gav dem numret till den enda person jag trodde kunde hantera det, min äldsta dotter, som var sexton år och bodde hos sin far Anthony. De fick göra akut kejsarsnitt. När jag vaknade i sjukhussalen, var det första jag såg inte ljuset från lampan eller min nyfödda dotter, utan hans blick.
Nelson stod längst bak i rummet, hans ansikte så vitt som lakanet under mig. Sedan såg jag de andra ansiktena: Anthony, den av mina första män, i dörröppningen bredvid en sjuksköterska med bestört min. Runt omkring mig, i en rad, stod de. Fem män som alla trodde de var min sambo.
Och bland dem stod min äldsta son Clay, nu tolv år gammal, med uppspärrade ögon. "Eleanor heter hon? " sa någon. "Carmen, från början.
Hon sa att hon var född i Spanien. "
"Hon heter Anna. Hon är från grannbyn. "
"Nej.
Hon är min fru. Sedan åtta år. "
De pratade inte med varandra, de anklagade varandra. Sedan vände sig alla ögonen mot mig, världens skönaste och dödligaste anklagelse.
Jag låg där, blek och sönderskuren, med en nyfödd dotter på bröstet och fem män som alla ville ha svar. "Kan någon tala om för mig vem hon är? " sa Nelson till de andra. Hans röst var inte längre mjuk, utan hård som sten.
"Hon har varit min i tio år. Hon måste ha ljugit för oss alla från första början. "
De höll på i den där sjukhussalen tills en läkare bad alla utom en att vänta utanför. Den ende som stannade var Nelson, för han kände mig inte längre, insåg jag med en hjärtslitande klarhet.
Min yngsta son kom fram till mig och tog min hand. Han såg på mig med ögon fulla av sorg, men också med en barnslig tillit som gjorde ont. Han frågade med rösten sprucken: "Mamma, är allt en lögn? Allt vi har om du är en annan?
"
Jag kunde inte svara. För första gången i mitt liv hade jag inga ord. De kom tillbaka, en efter en, för att ställa samma fråga. Varje konfrontation var en upprepning av den förra, med några variationer i anklagelserna.
Anthony, butiksägaren, var rasande över att ha slösat åtta år av sitt liv på en kvinna som inte fanns. Gerald, min första man som återvänt efter alla dessa år utan att jag känt igen honom i den skäggige främlingen på sjukhuset, sa bara: "Så du har alltså inte ändrat dig. " Professor Nelson, den mest av alla, sa inte mycket alls, bara stirrade på mig som om jag var ett spöke från ett liv han inte kände igen. Trycket från den rättsliga apparaten kom snabbt.
Åtalet var för bedrägeri, urkundsförfalskning och bigami, även om jag aldrig officiellt gift mig, bara levt som sambo med dem. Jag hamnade i häkte, och omhändertagandet av mina barn, alla elva, fördelades mellan deras fäder eller fosterhem. Min yngsta dotter, den nyfödda, togs av staten. Rättegången ägde rum två år senare, 1985.
I rättssalen mötte jag männen igen, som åskådare, när de skulle vittna. De bar alla en historia av svek, men det fanns också något annat i deras blickar, en sorg som de försökte dölja. Gerald erkände att han inte ångrat att han lämnat mig, bara att han inte gjort det tidigare, innan så många oskyldiga liv var inblandade. Anthony grät när han talade om hur han uppfostrat vår dotter, som han fått veta var hans, och hur hon nu vägrade se honom i ögonen.
Nelson talade om tillit, om hur jag förstört hans tro på alla kvinnor. När min advokat bad mig tala, reste jag mig på ostadiga ben. Jag ville be om ursäkt. Jag ville förklara hur rädd jag varit, hur jag aldrig sett någon utväg.
Men allt jag fick fram var: "Jag har inga ursäkter. Bara ånger som jag kommer att bära med mig resten av livet. "
En lång tystnad omfamnade rättssalen. Sedan, efter en stund som kändes som en evighet, sa domaren: "Det här fallet har inga vinnare.
Bara offer. " Han dömde mig till fängelse i tio år för bedrägeri, med villkorlig frigivning efter fem, med hänsyn tagen till att ingen fysiskt skadats och att jag saknat uppsåt att skada någon. Han beviljade mig rätten att behålla vårdnaden om mina barn, men endast så länge jag genomgick terapi. Jag lämnade rättssalen med blandade känslor.
Det var en delseger, men vägen till försoning verkade omöjlig. Framför mig stod åklagarens blick av is, och bakom mig ekar av mina barns frågor. Tiden i fängelset blev förlossning. Inte i ordalag av födsel, utan av en annan typ av smärta.
För första gången på åratal tvingades jag sitta stilla, utan att behöva ljuga, utan att behöva vara någon annan. Det var då syster Constance kom in i mitt liv, en äldre nunna som arbetade med fångar. Hon frågade mig inte om mina brott, utan om mitt liv. Hon lyssnade när jag berättade om första mannen, om min barndom, om varför jag trodde att jag behövde vara någon annan för att vara älskad.
"Du sökte inte kärlek," sa hon en dag, när vi satt på den tomma kyrkbänken innanför fängelsets murar. "Du sökte överlevnad. Det finns en skillnad. "
Hon visade inget förakt, bara en närvaro som var ny för mig.
Och hon var den första människan, förutom mina egna barn, som såg mig utan att döma. När jag var nära att bryta ihop under de långa åren, höll hennes ord mig uppe: "Misstagen är bara början på berättelsen, inte slutet. "
Efter fem år, i januari 1990, frigavs jag villkorligt. Min äldsta dotter, som nu var tjugo, mötte mig utanför fängelseporten.
Hon såg på mig med en blick som ville vara hård, men som sprack i ögonvrårna. "Du har varit borta i fem år, mamma. Du har missat så mycket. "
Jag ville förklara att jag varit borta mycket längre än så, att jag aldrig funnits på riktigt.
Men jag teg, för jag visste att ord betydde mindre än handling. Det första året efter frigivningen var en långsam vandring ut ur askan. Jag flyttade in hos en moster jag inte sett på årtionden och började återigen sy kläder i liten skala. Mina kunder visste inte om mitt förflutna, och de frågade inte.
Varje morgon var en kamp mot de gamla vanorna, mot att vilja skapa nya lögner för att fylla tomrummet. Men jag upptäckte att om jag var tillräckligt trött, om jag arbetade tillräckligt hårt med nål och tråd, kunde jag nästan övertala mina egna händer att glömma vad de en gång åstadkommit. Sonen jag lämnat som barn, Clay, började återvända till mitt liv. Han var tonåring nu, märkt av att ha vuxit upp i ett hem där hans far såg honom som en påminnelse om svek.
Varje gång han kom på besök såg han sig omkring i min lilla lägenhet, som om han sökte efter spår av en annan kvinna. En kväll frågade han rakt ut: "Varför kom du aldrig tillbaka för mig, mamma? Du skickade bort mig, och sedan var du tvungen att ljuga för alla andra. Var jag en del av lögnen?
"
Hans ord skar djupare än någon dom i rättssalen. Jag kunde inte förklara att jag hade skickat i väg honom för att skydda honom, för att jag visste att jag var en fara för honom. Så jag berättade sanningen, utan utsmyckningar, om rädslan, om förtvivlan, om känslan av att vara en sjukdom som sprider sig till de oskyldiga. Han lyssnade under lång tystnad, och när jag slutat, frågade han bara: "Och vill du börja om?
"
Det var den andra utsträckta handen i mitt liv. Den första var min dotters, när hon tog mig i famn utanför fängelset. Den andra var hans, när han reste sig och lade sin hand på min axel. Innan jag hann svara, sade han: "Förlåtelse handlar inte om att glömma, mamma.
Det handlar om att kunna gå vidare utan att bära allt som tynger dig. Jag kan inte säga att jag förstår eller att jag förlåter, men jag vill inte förlora dig igen. "
Det var mer än jag någonsin vågat hoppas på. Året därpå 1992, när jag stod vid köksbänken i mitt nya hem och skar grönsaker, ringde telefonen.
Det var en kvinna från deras lokala nyhetsredaktion. Hon sa att hon arbetade med ett reportage om kvinnor som hittat en väg tillbaka, och att hon hört mitt namn nämnas i samband med en annan historia. Jag tänkte först att jag skulle lägga på, att inget gott kunde komma ur att blotta mig igen. Men något i hennes röst, den där vänliga nyfikenheten som inte var klichéartad, fick mig att stanna.
Hon berättade att hennes far, som jag aldrig träffat, lämnat henne som liten och att hon byggt sitt liv på att hjälpa andra i samma situation. Hon frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp på en intervju. Jag sa att jag inte var någon förebild. Hon svarade: "Det är inte de som aldrig fallit som är förebilder.
Det är de som fallit och rest sig. "
Orden fick mig att tänka på syster Constance. Intervjun sändes en söndagskväll. Jag fick en massa kommentarer, och till min förvåning dök en man upp vid min dörr några dagar senare.
Han var lång, med grått hår i tinningarna, och när han drog av sig solglasögonen kände jag igen honom direkt. Nelson, professorn. Han som en gång varit mitt mest levande hopp om en ny början. Hans blick sökte min, och för en sekund kände jag paniken komma.
Men han räckte inte pekfinger, utan han sa: "Jag är inte här för att döma dig. Jag har haft tjugo år på mig att smälta det. "
Vi satte oss vid köksbordet med kaffe, och han berättade att han flyttat till New York efter allt, för att börja om från noll. Han sa: "Om du inte hade ljugit, om du inte avslöjats som jag gjorde, skulle jag fortfarande sitta i ett litet samhälle med ett fabriksjobb och drömma om ett liv som aldrig skulle komma.
Din lögn tvingade mig att fundera på vad jag verkligen ville. "
Han log inte, men det fanns ingen bitterhet i rösten. När han reste sig för att gå, räckte han fram ett paket inslaget i en tygtrasa. "Det här hittade jag i min bror Sebastians kvarlåtenskap.
Han bad mig ge dig detta om du någonsin visade dig igen. "
Min hand darrade när jag öppnade det. Där låg en första utgåva av "To Kill a Mockingbird", boken vi läste tillsammans när allt föll samman. På titelbladet stod det med darrande handstil, daterad 1992: "Till Eleanor, eller Carmen, som jag lärde känna dig.
Ibland är de största lögner vi berättar de vi berättar för oss själva, för att överleva en dag till. Jag förlät dig för länge sedan. Jag hoppas du en dag kan förlåta dig själv. "
Under texten fanns en dikt, och när jag läste den, satt jag länge tyst.
Nelson stod kvar i dörren, som om han inväntade ett svar. "Han visste att allt var en lögn, men han älskade det som kunde ha varit ändå", viskade jag. Nelson nickade. "Han var den ende av oss som insisterade på att vi skulle lyssna på dig, att försöka förstå istället för att fördöma.
När du fick barnet, var han säker på att det var hans, trots att han inte var säker. Han var beredd att uppfostra det med dig, oavsett. "
Det var för mycket. Jag brast i gråt, inte av sorg, utan av lättnad över att en av männen, minst sagt, hade förlåtit mig.
Sebastian hade dött två år tidigare i en bilolycka, men hans sista gåva var att han frågat sin bror om mig. Förlåtelsen avgjordes inte bara av Nelson den där eftermiddagen. Året därpå, 1997, fick jag ett inbjudningskort. Det var från min äldsta dotter Claress som fyllde femton.
Kortet var utformat i ljusa pasteller, med orden: "Mamma, vill du komma till mitt kalas? Jag vill att du ska vara där. "
Hon hade bjudit in sin far Anthony, min första man efter Gerald, och hennes bonussyskon. Jag tvekade, fruktade att närvaron av oss alla i samma rum skulle förstöra hennes dag.
Men när jag kom dit, stod Anthony vid buffébordet och höll upp glaset. "Jag har tänkt på det här länge", sa han när tystnaden lade sig. "»Jag har burit på ilska i över tjugo år. Men när min dotter berättade att hon bjudit hit dig, insåg jag att ilskan inte gjort mig något gott.
Det finns bara en väg framåt, och det är att lägga det förflutna bakom sig. "
Han höjde glaset mot mig, och för första gången på flera år log han med hela ansiktet. "Ska vi skåla för ny början? "
Jag kunde inte svara utan att rösten sprack, så jag nickade bara och höjde mitt glas.
Det var ingen fullständig förlåtelse, men det var en början. Efter det ändrades tonen i vår relation, inte till vänner, men till två människor som delade ett barn och som beslutade att det var viktigare att vara närvarande än att ha rätt. Den kvällen, när Claress kramade om mig i dörren, viskade hon: "Tack mamma, för att du kom. För att du försöker.
"
Jag visste att hon inte hade glömt, kanske skulle hon aldrig göra det, men hon var villig att ge mig chansen att skriva om framtiden. De följande åren präglades av långsamma, små steg. Jag fortsatte att sy, men med en ny inriktning. Efter intervjun och efter att ha fått brev från kvinnor i liknande situationer, började jag engagera mig i en ideell förening som hjälpte utsatta kvinnor att ta sig ur destruktiva liv.
Inte genom att döma dem, utan genom att erbjuda arbete, tak över huvudet och någon som lyssnade. Min syster, syster Constance, den äldre nunnan som varit min enda fasta punkt i fängelset, närvarade när jag höll mitt första tal på ett kvinnohärbärge. Hon var nu över åttio, men hennes blick var fortfarande lika skarp när hon sa: "Du har hittat din röst tillbaka, min dotter. Använd den väl.
"
När Claress gifte sig 2002 var jag där, inte som en svekfull mamma, utan som en kvinna som kämpat sig tillbaka. Vid hennes bröllopsmiddag höll jag ett tal. Jag berättade inte allt, det behövdes inte, men jag sa: "Jag gjorde val som skadade människor jag älskade. Jag trodde att om jag bara kunde vara tillräckligt många kvinnor, skulle jag till slut hitta en som var värd att älska.
Jag hade fel. Det var först när jag lärde mig att vara bara en, ofullständig och brusten, som jag kunde älska någon tillbaka. "
Jag såg på min dotter när hon torkade tårarna. Jag såg på min son Clay, som nu var vuxen och som satt vid mitt bord med sina egna barn.
Och jag förstod att förlåtelsen jag fått av männen var viktig, men den jag gett mig själv var ännu viktigare. När jag gick i pension från sömnadsarbetet, efter att ha sytt min sista klänning, frågade Clay mig en dag: "Mamma, om du fick göra om allt idag, skulle du göra samma sak? "
Jag tänkte länge. Sedan svarade jag: "Jag skulle vilja säga att jag skulle ha valt annorlunda.
Men sanningen är att jag tog de val jag trodde jag behövde för att överleva. Det gör det inte rätt, men det gör mig inte heller till ett monster. Jag var en överlevare som gick vilse, och jag är ledsen för varje människa som skadades på vägen. Men jag är inte längre den kvinnan.
"
Min son tittade på mig med samma allvar som han haft som liten pojke och sade: "Det är allt någon av oss kan begära. "
Vi satt tysta. Sedan reste han sig, gick och hämtade sin gamla gitarr, och spelade låten han skrivit om mig, om en kvinna som lärde sig att stå på egna ben. När sista tonen klingade av, viskade han: "Du är inte en martyr, mamma, och inte en skurk.
Du är en människa. Och det räcker. "
Åren rullade på. Idag har jag sex barnbarn och en historia som inte längre är en skamlist att viskas om i hörn, utan ett öppet dokument om fall och återupprättelse.
När min syster, syster Constance, gick bort för några år sedan, närvarade förutom hennes familj även ett tjugotal kvinnor hon hjälpt under sina år i fängelset, däribland jag. Hon lärde mig att de viktigaste berättelserna är de om försoning. En dag förra året stod en okänd kvinna i dörren till syatelén, där jag fortfarande tar enstaka uppdrag. Hon såg trött ut, med mörka ringar under ögonen.
Hon berättade att hon levt i en liknande situation, att hon ljugit för sin familj i flera år, och att hon precis blivit påkommen. Hon frågade: "Hur gör man när allt rasar samman? "
Jag bad henne sitta ner. Jag fyllde på kaffekopparna, precis som någon en gång gjort för mig, och sa: "Du ber om ursäkt utan att be om att få komma undan.
Sedan ger du människorna tid. Du gör jobbet. Du tar emot hjälpen, även när det känns som om du inte förtjänar den. Och en dag, när du minst anar det, hjälper du någon annan att resa sig.
Det är så man börjar om. Inte med en perfekt början, utan med ett ärligt "jag ångrar mig". "
Hon tittade på mig med tårar i ögonen. "Tror du det finns en väg tillbaka för mig?
"
"Det finns alltid en väg tillbaka, så länge du vill vandra den. Det är inte lätt. Det är inte snabbt. Men det är möjligt.
Det vet jag, för jag gjorde det själv. "
Hon log, för första gången på hela eftermiddagen, och jag förstod att min historia, med alla dess mörka vrår, fortfarande kunde tända ett ljus för någon annan. För om jag, som ljög för fem män i åtta år och sårade mina egna barn, kunde hitta en väg tillbaka, då finns hopp för oss alla. Misstagen är bara början på berättelsen, inte slutet.
Resten av oss, vi får helt enkelt fortsätta skriva den, en sanningsenlig dag i taget.