Papperen från sjukhuset prasslade i jackfickan när jag klev ur Miles lastbil. Benen var fortfarande ostadiga efter tre veckor på sjukhuset, men det var inte det som fick mig att stanna tvärt på uppfarten. Det var huset. Var enda bräda, var enda fönsterlucka, till och med ytterdörren, allt var målat i den mest aggressiva nyans av rosa jag någonsin skådat.
Jag bara stod där och blinkade. Savannah stod på trappan med armarna i kors och ett självbelåtet leende som bara blev bredare för varje sekund av min tystnad. Överraskning, sa hon. Jag tittade på henne, sedan på huset, sedan tillbaka på henne.
Min hjärna vägrade fortfarande att ta in det. Vi hade pratat om att måla om huset. Grått, som det var innan. Neutralt, professionellt, något som passade in i grannskapet.
Savannah hade hållit med, eller så hade jag antagit det. Det var så det brukade vara nu för tiden, antog jag. Hon sa något, jag höll med för att det var enklast så. Vad i helvete är det här?
fick jag till slut fram. Din inflyttningspresent, sa hon. Jag vet att du har haft det jobbigt, så jag ville göra något fint. Jag kommer från nattjouren på måndag.
Det var tre ord som tog mig en hel evighet att forma. Du har inte sett den rosa nyansen i verkligheten förrän du ser den där. Savannah log mot sin telefon som om den var en kär vän. Det fanns ingenting fint med det här.
Ingenting alls. Jag hade legat på sjukhus i tre veckor med lunginflammation, kämpat för att överleva, och det enda hon kunde tänka på var att göra om mitt hem till en kuliss för sin kanal. Hennes ansikte lyste av iver. Savannah älskade att bli sedd.
Hon älskade att bli uppmärksammad. Hon älskade att någon tog en ful situation och gjorde den till sin fördel. Savannah. Savannah började prata om varumärkesigenkänning.
Hon pratade om sin följarskara. Hon sa att rosa var hennes färg. Och det där, just det där, fick något inom mig att slappna av. Inte för att jag gillade det, för det gjorde jag absolut inte.
Utan för att jag plötsligt insåg att hon inte hade någon anledning att måla om mitt hus. Ingen alls. Jag måste komma in, sa jag och klev förbi henne. Det är ditt hem, sa hon bakom mig, med en röst som lät som om hon försökte vara tålmodig med ett barn.
Jag trodde att du skulle bli glad. Jag var inte glad. Jag var arg. Rasande, faktiskt.
Men jag var också fruktansvärt, fruktansvärt trött. Jag orkade inte bråka med henne just nu. Du borde vila, sa hon när jag gick uppför trappan. Inte måla.
Du är för svag. Jag är inte svag. Savannah skrattade till, och jag hörde hennes telefonsignatur ljuda bakom mig. Hon höll på att göra ett klagomål, eller ett roligt inlägg, eller en “konversation” som hon skulle lägga upp på sin IG.
Jag gick in i sovrummet och stängde dörren om mitt gamla, gråa och enkla rum, som nu var rosa. Det var där inne, i det där sjuka, rosa rummet, som jag hittade mina målarprylar under en trave rena lakan i garderoben. “Du ska vila”, sa Savannah från dörröppningen, med rösten lätt och glad som om ingenting hade hänt. “Inte måla om huset idag.
Jag tittade inte ens upp. Jag tog fram färgspackeln och penslarna. “Jag ska börja med att grunda så snart jag kan. Jag sa att Savannah var en idiot.
Miles ville att jag skulle ta bort henne ur huset. “Du kan inte bo här med henne, inte efter detta. Jag kastade en blick mot den rosa väggen och tänkte på något som Savannah sagt förra veckan om att uppmärksammas. “Jo,” sa jag.
“Jag tror faktiskt att det kan vara det bästa jag kan göra just nu. Han tittade på mig som om jag vore galen. “Förklara. “Hon vill att jag ska explodera”, sa jag.
“Hon vill ha en reaktion, hon vill filma eländet, hon vill att jag ska bli den galna före detta pojkvännen som inte kan hantera en lite färg. Så jag ska ge henne motsatsen. Savannah gillade att vinna. “Jag är inte förvånad.
Evan, Savannahs bror, satt på soffkanten. Han hade varit tyst under större delen av eftermiddagen, men det märktes att han räknade ut något. “Du låter inte säga nej till henne. “Du övergav henne.
Han hade rätt. Miles skakade på huvudet. “Du sa aldrig nej till henne. Jag har sett henne trycka på alla dina knappar, varenda jävla kväll, och du bara viker dig.
“Hon är Savannah, hon är lite mycket. Det var så sant att det nästan gjorde ont. “Hon är inte arg. Hon förstår bara inte varför du vill vara med henne.
Varför, Savannah, frågade jag. Varför kan jag inte bara få måla om mitt eget hus i vilken färg jag vill? För att du inte äger någonting! Du äger inte det här huset, du äger inte den här kanalen, du har ingen aning om vad som krävs för att bygga upp ett varumärke som jag har byggt upp!
Hon visste inte att jag var ägare till huset. Evan bet sig i kinden och vägde orden. Savannah fortsatte att prata om att hon förtjänade stöd, att hon arbetat för detta, att utan henne skulle vår kanal fortfarande vara på 500 följare. “Hur många följare har du?
Hon var tvungen att erkänna det: 800. Och hur många av dem tror du skulle titta på en video av dig som skriker på en man med lunginflammation för att han ville måla om sitt eget hus i en neutral färg? Savannah sa det dummaste hon kunde ha sagt. Jag är varumärket, sa hon.
Jag är varumärket. Så länge mina följare älskar mig kan jag göra vad som helst. Då vet du inte vad kärlek är, sa jag och reste mig. Då vet du inte vad du pratar om.
Savannah var tyst en lång stund. Hennes ansikte var en komplex ekvation som jag inte längde orkade försöka lösa. Så sa hon det. “Du visste att detta skulle bli ett jävla helvete, och du ändå gick med på att vara med i min video.
Jag gick inte med på någonting. Savannah log. Det fanns inget vänligt i det leendet. “Vi ses där ute, sa hon och tog upp sin telefon.
Hon trodde att hon redan hade vunnit. Sedan klev jag in i och tittade på min telefon. Savannahs Instagramberättelse var redan uppe. Videon var 15 sekunder lång.
Savannahs ansikte fyllde skärmen, hennes äppelkindkotor och markerade läppar var i perfekt vinkel. “Ni kommer inte att tro vad han gjorde den här gången”, sa hon, och hennes röst darrade av upprördhet. Jag tryckte upp videon. Sedan log jag.
Savannah spelade in mig i hemlighet. Den där videon, den som hon trodde skulle visa henne som ett offer, visade henne precis som hon var. En översittare som använde min sjukdom för att måla om mitt hem i skrikande rosa, som sedan skrek åt mig när jag bad att få återställa det, och som sedan försökte göra sig själv till offer när det inte gick som hon ville. Jag spelade upp den igen.
Tryckte på grädda. Sedan gick jag till badrummet, tog den rosa hårfärgen och en hårsax och började klippa. Jag lät den rosa färgen vara kvar. Jag klippte den bara kortare och kortare, sedan rakade jag hela skallen.
Savannahs dyra, rosa hår låg i högar på badrumsgolvet. Sedan tog jag tag i hennes rakmaskin, den där hon använde till benen, och körde den genom mitt eget huvud. Kvar var bara rosa kvarskatt. Hon var uppe redan, lutad över en skål med flingor, när jag gick ner klockan 7 på morgonen.
Hon tittade upp när jag kom in, och flingorna fastnade i hennes mun medan jag satte mig mitt emot henne. “Jag ska berätta om dig, Savannah. Du måste berätta för alla vad du gjorde om du behöver be om ursäkt till alla. Jag tog en munsbit flingor.
“Då berättar jag för alla vad du gjorde. Savannah stirrade på mig. “Ingen kommer att tro dig. Då borde de ställa dig inför rätta.
Savannahs blick var tillbaka på mig. “Det är mitt hem också. Det stämmer. Och du bestämde dig för att en persons hem var en bra plats att starta ett bråk.
Jag reste mig och lämnade skålen i vasken. Vid 10-tiden hade videon setts femtontusen gånger. Savannahs 800 följare var nu uppe i 1500. Världen älskade en fejd på nätet, även en fejd som ägde rum i en förort till Atlanta.
Vid 14-tiden hade Savannahs namn börjat trenda på Twitter. Vid 17-tiden hade Savannah spelat upp sitt eget offerkort för sista gången. Savannah publicerade ett inlägg på sin sida. “Vissa människor vet inte hur de ska hantera en stark kvinna som äger sin sanning.
Jag svarade inte. Vad skulle jag säga? Vid 18-tiden, när solen började sjunka, tog jag fram min telefon och började spela in ett svar. En stillbild på mig, rakad och rosa, med ett lugn jag inte visste att jag ägde.
“Du sa att du ville att jag skulle se dig”, sa jag till kameran. “Vad du inte förstod var att jag inte ville se dig alls. Jag log inte när jag skickade inlägget. Kvinnan som ansvarade för kvinnan med det rosa håret var inte jag.
Jag satt fortfarande på soffan när nyheterna kom. Savannahs ansikte, en skärmdump från hennes eget avskedsinlägg, tillsammans med en annan rubrik. “Hon rakar huvudet i solitt stöd och hyllas som en hjälte. Jag tittade på Savannah, och sedan raderade jag hennes nummer.
Eller snarare, jag gick uppför trappan, tog ner hennes skylt och lade den i soptunnan. Jag tog ner alla bevis på att hon någonsin funnits där inne. Jag gick genom huset med en papperskasse och samlade ihop varenda sak som hon skänkt mig. Hennes inramade citat.
Hennes ogenomskinliga gardiner. Hennes vita blommiga kuddar med texten “Live, Laugh, Love” på. Det var en papperskasse full av ånger. Savannah visste att hon inte kunde komma tillbaka.
En vecka senare åkte jag till hennes lägenhet med en flyttbil. Savannah stod på trottoaren med korslagda armar och en blick av stumt raseri. Hennes flickvän stod bakom henne och vägrade se mig i ögonen. “Du har post”, sa jag och räckte henne kuvertet.
Du läser det här, sedan åker du hem. Savannah slet upp kuvertet. Hennes ögon flög över pappret. “Vad fan är det här för jävla skit?
Det är dina brev, sa jag och log. Jag skickade dem tillbaka till dig. Savannahs ögon smalnade. “Du har ingen rätt att läsa min post.
Det stod ingenting olagligt i dem, men det spelade ingen roll. Savannahs rykte, det hon hade kvar av det, krossades när hon väl flyttade ut. Och hon visste, hon måste ha vetat, att jag skulle se till att inget av det någonsin skulle glömmas bort.