Jag tittade på henne över kanten på min mugg. Hon hade sagt något om fastighetsmarknaden, om hur den gamla stan i Ottawa inte längre var vad den en gång varit. Hennes röst var mjuk, nästan öm, som om hon talade om ett sjukt husdjur. Bredvid henne satt Philip och nickade långsamt.
Han hade lärt sig det av någon, förmodligen av en föreläsning om aktivt lyssnande någon gång under sina år som mellanchef. Jag sa ingenting. Jag bara drack mitt te och såg hur skymningen föll utanför fönstret. Den natten, efter att de hade åkt, gick jag uppför trappan till garderoben i vårt sovrum där Elaine hade förvarat sina viktiga papper.
Pappa. Hon sa det inte ofta, men när hon gjorde det lät det som om hon provade ett ord från ett språk hon höll på att lära sig. Hon sa det allt oftare under de sista månaderna, som om hon ville öva inför något. Nej, hon sa det renare än så.
Hon sa det som om hon menade det. Jag öppnade den lilla brandsäkra lådan med kombinationslåset som hon bytt så många gånger att hon skrivit koden på en gul post-it-lapp under själva lådan. Jag kan koden. Jag har alltid kunnat den.
Jag hade bara aldrig haft anledning att öppna lådan medan hon levde, för Elaine skötte allting och jag litade fullständigt på henne, och det är antingen det mest romantiska eller det mest naiva med våra fyrtioett år tillsammans, beroende på hur man ser det. Inuti låg ett beige kuvert i manilla med mitt namn skrivet med hennes handstil. Bara Gerald. Inget herr, inget efternamn, bara Gerald.
Jag hade ägnat trettiofyra år åt att inspektera broar och viadukter för staden Ottawas räkning. Den sortens infrastruktur som ingen tänker på förrän något går sönder. Elaine däremot, hon undervisade i konst på ett gymnasium och såg mönster där andra bara såg bråte. Vi träffades när jag var tjugotre och hon tjugotvå, på ett sommarbibliotek i Kingston, och hon lät mig aldrig glömma att hon frågade om hon fick hjälpa till att hitta en bok innan jag ens frågat vad jag letade efter.
Du såg ut som om du behövde något att göra med händerna, brukade hon säga. Du var inte fel. Ovarialcancer. Diagnosen kom fjorton månader före slutet, vilket gav oss tillräckligt med tid att hinna säga allt vi behövde säga, och också precis tillräckligt med tid för henne att göra det hon gjorde, även om jag inte visste om den delen förrän efteråt.
Begravningen var fin. De flesta begravningar är fina på det sättet att de bekräftar att någon levde ett liv som betydde något för andra. Hennes kollegor kom, en del av hennes gamla elever som var vuxna nu. Mina satt i varsin stol i begravningsbyrån med ansikten som pendlade mellan sorg och något jag inte ville sätta ord på förrän mycket senare.
Min systerdotter Ren stod på andra sidan och höll min hand genom större delen av ceremonin. Hon hade rest upp från Toronto utan att tveka när jag ringde henne, och hon såg mig rakt i ögonen när hon sa att hon kunde stanna så länge jag behövde henne. Jag sa att jag klarade mig. Hon sa att hon inte mindes att hon frågat.
Jag höll på att sätta på te hela tiden. Det var något med att koka vatten, att mäta upp blad, att hälla hett vatten i en kopp, som gav mina händer ett jobb medan min hjärna försökte förstå att Elaine inte längre fanns i huset. Huset var för stort utan henne. Det visste jag redan.
Det visste jag sedan den första kvällen när jag gick från rum till rum och såg hennes frånvaro i varje stol, varje bokhylla, varje kudde som fortfarande bar doften av hennes schampo. Dagen efter begravningen dök min dotter Simone upp med ett pärmfodral och en min som sa att hon kommit för att rädda mig från mig själv. Hon satte sig vid köksbordet och öppnade pärmen. Inuti låg utskrifter från en mäklarsajt.
Lägenheter i Centretown och Westboro, en i ett hus i Kanata som annonserade matsal och veckovis bingo. Hon pekade på en av utskrifterna. Den här är nåbar. Ett sovrum, hiss, trygghet om kvällarna.
Den måste vara värd minst 850. Jag frågade vem som pratade om att sälja. Hon log mot mig som man ler mot ett barn som frågar om tomten finns. Pappa.
Vi måste vara praktiska. Vi borde be att få se handlingarna. Hon är snabb på att använda vi när hon menar jag. Jag frågade när hon tänkte sig att jag skulle sälja.
Hon sa att marknaden var het just nu. Att ett hus av den här storleken, i det här området, i det här skicket, var ett rent guldläge. Hon sa att ett hus med så många minnen inte heller var hälsosamt. Att hon hade läst att stora förändringar kunde hjälpa människor att bearbeta sorg snabbare.
Jag undrade när försäljningen av min hustrus hus hade blivit en milstolpe i min sorgeprocess. Fyra dagar senare ringde hon och frågade om hon kunde komma över och hjälpa mig att sortera en del saker. Hon anlände med ett till pärmfodral, för hon gillade tydligt ett system, och sa att vi måste prata om ekonomin. Jag sa att ekonomin var klar.
Hon sa att det var det hon ville prata om. Den uintressanta frågan, visade det sig, var huset. Den intressanta frågan, åtminstone för Simone, var att hon och Philip ville köpa det. Eller snarare överta det.
Övertagandet av en fastighet involverar en hel del pappersarbete, en hel del ränteberäkningar, men ingen av parterna i Affären någonsin tar upp den avgörande frågan om vem som ska bo där. Simone sa att de ville skriva över huset på sig själva, och i utbyte skulle jag få bo kvar i det. Jag lyssnade. Ja, jag lyssnade på allt.
Och när hon frågade om jag höll med, sa jag att jag behövde fundera på saken. Hon sa att det var en tidskänslig fråga. Jag sa att tidskänsliga frågor brukade vänta på att begravningskostnaderna skulle betalas. Hon sa att det var just det som var grejen.
Philip var annorlunda. Inte bättre, men annorlunda. Han kom över en lördag en vecka senare och satte sig i soffan med en kopp kaffe han inte drack. Han talade om minnen.
Om hur svårt det måste vara att gå omkring där. Om hur man kanske behövde ett nytt kapitel. Han sa att hans egen pappa, när han förlorade sin fru på ålderns höst, aldrig riktigt kom över det förrän han flyttade. En förändring av scen var en möjlighet.
Jag sa att jag var för gammal för möjligheter. Han sa att man aldrig var för gammal för att hitta en ny mening. Jag tittade på honom tills han började titta på klockan. Sedan kom Ren, som om hon kunde lukta sig till att jag behövde en allierad i rummet hon inte ens visste fanns.
Jag berättade för henne om huset, om tallrikarna, om tallriken. Hon lyssnade medan hon hjälpte mig att rensa ur Elaines garderob, för någon var tvungen att göra det, och eftersom jag var för svag för att slänga hennes kläder, men jag såg henne vika dem omsorgsfullt i travar med en känsla för hennes klädsel, och sedan lade hon dem i soppåsar. Hon var bra på att vara tyst när hon behövde vara tyst, något hon fått från sin mamma, men hon kunde också skratta inuti tystnaden, och hennes skratt påminde mig om Elaine när hon skrattade när hon trodde att ingen lyssnade. Hon tyckte om att hon var ett uppdrag.
Hon älskade att hon var ett uppdrag. De där två. Mina barn, min dotter och hennes man, och de trodde att de kunde styra mig med pärmar och tårar och dålig analys. De trodde att jag inte hörde deras pappersmappar.
Jag var inte dum. Visst var jag inte dum. Jag kan räkna ut ränta på en ränta. Jag kan räkna ut vad ett hus är värt och vem som tjänar på att äga det.
Och jag minns fortfarande samtalet med min pappa, när han låg på sjukhuset med en sjukdom som skulle ta honom, och han pratade om att det var dags att börja leva för sig själv. Jag klarade mig inte. Jag var för rädd för att säga nej till dem, för rädd för att förlora dem. Men de klämde mig.
Ren kom tillbaka nästa morgon med kaffe och en fråga: "Har du tittat i den där lådan än? " "Inte ännu. " "Borde jag det? " "Hon bad dig öppna den.
Hon var inte den som ber dig göra saker i onödan. " Hon drack ur sin kopp. "Men jag tror att du borde göra det innan någon annan hittar den. Jag har en känsla av att den här öppnas när vi minst anar det.
"
Jag öppnade lådan i mitt sovrum, med Ren sittande på sängen med hennes fötter uppdragna under sig, när jag vred på numret och lyfte på locket. Där låg kuvertet med mitt namn på. Hon log och sträckte sig in i fållan och drog fram ett brev. Det stod "Läs mig sist" på brevet, men till skillnad från de flesta av mina vänner läste jag det först.
Brevet var daterat för två månader sedan, och det var handskrivet med hennes tydliga, lutande handstil:
Elaine visste. Naturligtvis visste hon. Hon visste alltid. Hon visste om huset, om mina föräldrar, om mitt beslut att gå ner i tid när Ren föddes, om hur mycket jag älskade henne, även när jag inte visade det på rätt sätt.
Hon visste om min systers kamp och hur jag höll andan. Titta på dig, brukade hon säga när jag blev för spänd, titta på dig, så orolig för alla andra. Hon visste att jag inte skulle stå ut med att gå omkring i ett tomt hus. Hon visste att jag skulle skylla mig själv, oavsett vad jag gjorde.
Hon visste att jag skulle vara förlamad av sorg, förlamad av allt jag inte sa, förlamad av alla saker jag inte gjorde när jag kunde ha gjort dem. Så hon gav mig en möjlighet. Fyra ord, i ett brev till mig:
Jag lämnade dig något. Fyra ord som skulle förändra allt.
I det ögonblicket, med brevet i min hand, med Ren bredvid mig, tryckte jag det mot bröstet och såg hur taket snurrade ovanför mig. Brevet föll ur min hand. Ren tog upp det, läste tyst och visslade sedan. "Det är en fastighet utanför Picton i prins Edwards län.
En gård. "En av de där gamla med en vik och mycket mark”. "Det är en gård. " "Hon lämnade den till dig.
" "Hon lämnade den till oss. " Hon rörde vid kuvertet. "Vad mer står det? " Jag skakade på huvudet.
"Läs. " Jag läste högt. Elaines röst i mitt huvud. Hon förklarade allt.
Förstod du någonsin varför jag alltid höll på med de där uthusen? Varför jag åkte tillbaka dit om somrarna? För att min far lämnade mig det, för att han trodde att jag skulle veta vad jag skulle göra med det, och för att förstå det nu, behövde jag ett lugn som bara fanns där. En gård.
Gården var inte tom. Den var full av saker: en vedspis med omkretsen fortfarande varm, en stol med en filt som hon hade lagt över den, eftersom hon visste att jag skulle vilja ha den när hon inte längre fanns. För att ta mig dit, en dag när hon var borta, när jag äntligen öppnade den där lådan, när jag äntligen var redo att höra henne. "Jag har aldrig hört talas om det.
" "Inte jag heller. " "Hon ber mig åka dit. " "Ja. "
Jag läste de sista raderna för mig själv.
"Det är vackert nu, och det blir vackert igen. Du får liv igen. "Gör inte om det för allt i världen. " Det vackra blir alltid vackert.
Ge det tid. Du är inte skyldig en sorg till någon. Inte ens mig. Du är skyldig dig själv ett liv.
Lev det, min älskling. Lev det. "
Jag tog med mig det avlånga brevet in i sovrummet, läste om det, läste om det igen, och sedan gjorde jag något som jag inte gjort sedan Elaine dog: Jag grät. Jag grät.
Jag grät med huvudet i händerna, med Ren som höll om mig, tyst och närvarande. Hon sa ingenting. Det fanns ingenting att säga. Hon höll bara i mig medan världen, resterna av min värld, föll samman och byggdes upp igen.
Tre dagar senare körde jag till Simones hus. Jag tog med mig papperen. Jag lade dem på hennes köksbord, på samma bord där hon tre veckor tidigare lagt fram en pärm med uppgifter om lägenheter. Hon tog tag i dem.
Hon log, en verklig, varm, äkta, förvånad, glad, fullkomligt äkta förvåning. "Är det här? Du skriver på papperen för huset? " "Ja.
" "Det var som attans. Jag trodde att du behövde fundera. " "Jag var tvungen att vänta på en viss information, ett sådant pappersarbete. " "Papper?
" "Från en advokat. Det är allt Det är allt. "Fastigheten är din. Det löser överlåtelsehandlingarna.
Allt är juridiskt och tydligt, och du har rätt, allt är dokumenterat. Du måste bara betala. "
"Betala? "Det ursprungliga bolånet.
Och det andra bolånet om du så vill. "Den andra? "Du vet, för tillbyggnaden jag gjorde förra året. Elaines hem.
Eller som hon sa, det var omöjligt att kalla det ett hem, eftersom du skulle sälja det så fort hon var ute ur bilden. Jag trodde att du skulle vara uppmärksam på papperen. "Det står inte specificerat. "Det gör det.
Inteckningarna övergår med äganderätten. Allt finns i handlingarna. Du måste bara lämna över dem. Du måste bara betala, eller så måste de betala.
Någon måste betala. Jag sa att du kunde ta examen. Du måste bara fråga mig. "
Hon satte sig ner väldigt häftigt.
Jag tittade på henne över bordet. "Gick du igenom hennes handlingar? " "Styrde hon dig till dem? " "Varför skulle hon göra det?
" "För att hon var din mamma och för att hon älskade dig, men du verkar inte veta skillnaden mellan omsorg och kontroll. Du trodde att jag var kontrollerad, för att hon alltid kom undan med att göra saker som var vettiga, och sedan lämnade hon mig huset. "
"Det kan hon inte göra! "
"Det kan hon visst det.
Och det gjorde hon. Jag har fått nog. Du kommer att få huset för annat än hälften av vad det är värt, och i mitt testamente lämnar jag henne gårdens andra skogsområde. Du vet, marken längs kanten, där vildblommorna växer.
Hon kommer att veta vad hon ska göra med den. "
Hon stirrade på mig. Hennes mun rörde sig. Hon stirrade.
Hennes mun rörde sig. Hon stirrade. Philip reste sig långsamt och ställde sig vid fönstret med ryggen mot mig. Jag reste mig också.
"Jag stannar på gården. Gården som din mamma lämnade mig. Det är allt jag vet. "
"Du vet att du kommer att behöva hjälp därifrån, eller hur?
Och Ren? Hon kanske tycker att hon är trogen, men hon är inte familj. Du kan inte ge henne det. Du kan inte ge henne det här.
"
"Det kan jag. Hon har redan ett sätt att kunna hantera saker. Hon. Ren vet att hon har ett hem hos mig så länge jag lever.
Hon har skrivit in sig på en kurs på landsbygden. Vill du se pappren? "
"Vad menar du med, hon har skrivit in sig någonstans? "
"Precis vad jag säger.
Hon har ansökt, och hon har kommit in. Hon ska gå en kurs i keramik i en studio i närheten. Hon kommer att bli fantastisk. Hon luktar redan av lera.
"
"Du har förlorat förståndet. "
"Kanske det. Men jag har kommit över det. "
"Elaine ville inte att du skulle vara ensam.
"
"Elaine gjorde mig inte. Och hon visste det. Hon lämnade mig något annat. Hon lämnade mig ett sätt att komma överens med henne, precis som hon lämnade dig ett sätt att komma överens med henne, om du hade tålamod att läsa det.
Och om du tar dig tid att göra det, så kommer du att förstå. Hon frågar dig om du förstår. Så frågar hon dig om du förstår. "Gör hon?
"
"Du vet. "
"Gör hon? "
"Nej. Du får klara dig själv.
Du har alltid varit tvungen att göra det. "
"Var inte så säker på det. "
"Jag är det. "
Hon tittade på mig som om hon aldrig sett mig förut, sedan vände hon sig om, gick fram till sitt eget kök och stod med ryggen mot mig.
Jag kunde se hennes axlar sjunka. När hon vände sig om var ögonen torra. Hon var lugn, alldeles för lugn. "Jag tror att du borde gå nu, pappa.
"
Orden. De träff mig som fysiska slag. "Jag tror att du borde gå nu, pappa. " Inte ett ord om Elaine.
Inte ett ord om gården. Inte ett ord om mig eller Ren. Bara att lämna huset, kliva ut, stänga dörren bakom mig, gå ut till min bil och köra iväg. Jag såg i backspegeln hur Simones huskropp blev allt mindre i min hytt, och jag kände något jag inte kände förrän då: frihet.
Philip ringde mig senare samma kväll. Han lät generad. Anna, och jag vet att det här är svårt, och jag vill bara att du ska veta att vi älskar dig. Vi tycker bara att det här är snabbt, och att du flyttar så långt bort, och att vi bara vill vara säkra på att du mår bra, kanske borde vi komma ut och hälsa på, och jag sa: "Om du vill.
Ni skulle vara välkomna. Ni skulle alltid vara välkomna, det vet ni. "
"Tja. Det finns en del saker vi måste ta itu med här.
Vi kommer att ta itu med dem. Det tar vi hand om. Tack, Gerald. Tack för att du förstår.
"
"Jag förstår inte. Men jag försöker förstå. Hör av dig snart, okej? "
"Vi hör av oss.
"
"Jag älskar dig. "
"Jag älskar dig också, pappa. "
"Det gör jag med, Philip. Det gör jag med.
Att komma överens. "
Jag lade på luren och andades ut. Det var inte perfekt. Det skulle aldrig bli perfekt.
Men det var en början. Ren och jag flyttade in där i början av december. Platsen låg på en kulle med utsikt över viken, en tvåhundraårig gård av sten med en röd bok och ett stort uthus som jag skulle behöva underhålla. Det fanns ett modernt kök som någon byggt på 1970-talet och som Ren insisterade på att vi skulle behålla, men jag tänkte att vi kunde göra om det vackra, ett rum i taget.
När jag tog över det fanns där ursprungliga furugolv, djupa fönsterkarmar och en öppen spis i den stora salen med vacker inramning. När allt kommer omkring, har det ett eget kök nu med ordentlig isolering och en bra spis och bänkskivor gjorda av en valnötsstock som Ren själv hade tagit fram. Jag kan inte påstå något annat: Platsen var vacker. Den var ljus och tyst, och när jag satt i den stora stolen med min morgonmugg med te och tittade ut över viken, hörde jag Elaines röst i huvudet.
Hon visste det. Hon visste att det skulle bli så här. Hon visste att jag skulle hitta ett sätt att komma hit. Det första året är ett töcken.
De första månaderna gick åt till att rensa bort det gamla, rensa undan smutsen och dammet, städa ur skåpen, sortera allt som fanns kvar. Ren gjorde om studion i uthuset och installerade en ugn och en spinnare, och när hon inte målade om eller höll på med lera, gick vi längs kanten av tomten och hon berättade för mig om det där trädet, det där stället, det där djurets spillning, den där fågeln. Hon var lugn. Hon var vacker.
Hon var lugn. Hon var inte så ledsen längre. Hon lärde sig att vara lycklig. Hon lärde sig att vara hemma.
Hon lärde sig att hon inte var skyldig någon någonting. Och platsen började ta form. Vi byggde om verandan. Vi återställde stenläggningen utanför ytterdörren.
Vi satte upp ett staket. Vi planterade en trädgård. Vi höll på att göra platsen till vår. Simone och Philip kom för att hälsa på en gång till.
De stannade i två dagar, gick runt och sa tysta, artiga saker om att det såg ut som ett trevligt ställe, att det måste vara mycket arbete, att det verkade vara mycket arbete. De höll händerna i varandra, de log, de sa att de var glada över att jag såg så bra ut. Ren gjorde te och vi satt i den stora salen och tittade på elden och pratade om allt och ingenting. När de lämnade oss kramade Simone mig länge vid ytterdörren och viskade i mitt öra: "Det här är bra för dig, pappa.
Du ser frisk ut. Du ser verkligen, riktigt frisk ut. "
Jag såg dem köra iväg och förstod äntligen: hon var inte min fiende. Hon var bara min dotter, och hon hade varit rädd och förvirrad och gjort sitt bästa.
Kärleken vi hade var komplicerad, men den var fortfarande kärlek. Hon var fortfarande min. Det var allt som betydde något. Jag går fortfarande in till samhället de flesta tisdagar.
Det finns en bondemarknad under sommaren, och på vintern, när det är för kallt för att vara ute, sitter en grupp av oss i kaféet och pratar om väder och skördar, om vikens is och om de där som har det sämre. Inga av mina gamla kollegor, bara en klick nyfikna, vänliga människor som accepterat att jag flyttat in i granngården. De inbjudna, de som är kvar, de som alltid kommer att vara inbjudna, de är alltid inbjudna. Och en dag i april, när de sista resterna av snön låg kvar i skuggan och gässen var på väg tillbaka över viken, tog jag på mig jackan och gick ut på trappan.
Ren satt redan på trappsteget, med händerna vilande på knäna. Hennes ögon var slutna. Hon log. Det fanns något i hennes uppsyn som fick mig att stanna till.
"Vad tänker du på? " frågade jag. Hon öppnade ögonen och kisar mot solen. "Jag tänker på alla mina första intryck av de här platserna.
Hur jag trodde att det skulle göra mig förvirrad. Hur jag föreställde mig att det skulle vara för stort för mig, för lantligt. "Och vad tänker du nu? "
"Inte alls.
Platsen formas om. Det gör den med oss. Men jag tror att den alltid har vetat vem den är. "Den har anat vad den behöver.
Den har väntat på oss. "
Hon vände sig mot mig. Hennes ögon var torra och klara. Hennes röst var stadig: "Jag har funderat på vad jag ska göra, farbror Gerald.
Jag har funderat på om jag ska stanna eller åka. Jag tror att det är dags att jag får veta svaret. Jag tror att jag stannar ett tag till, om det är okej med dig. "
"Naturligtvis är det okej.
Så länge du vill. "
"Då stannar jag. Jag har en känsla av att jag behöver vara här just nu. "
"Ja.
"
"Är det konstigt att säga att jag känner att hon är här fortfarande? "
"Det är inte konstigt alls. Hon är här. Hon är överallt.
Hon är precis överallt. "
"Saknar du henne fortfarande? "
"Varenda dag. Men det gör mig inte ledsen längre.
Det påminner mig bara om hur mycket jag älskade henne. Det påminner mig om att älska henne fortfarande. Det är en gåva. "
"Hon ville att vi skulle hitta varandra, eller hur?
"
"Ja. Jag tillbringade hela mitt äktenskap med att tro att hon var tvungen att ta hand om mig. Jag tillbringade mitt äktenskap med att vara rädd för att jag skulle glömma bort henne, att jag skulle behöva henne för mycket. Hon lämnade mig det här för att hon visste att det var den enda gåvan jag kunde ta emot.
Det var en gåva att lära sig att vara lycklig igen. "
"Skulle du göra om allt igen? "
"På en sekund. Varje ögonblick av det.
Varje ögonblick. "
"Och om jag frågade dig om något, skulle du göra det? Skulle du hålla med om det? "
"Jag berättar för dig vad som helst.
Allt. Du behöver bara fråga. "
"Vill du följa med mig till marknaden på söndag? Det är en konstutställning i närheten.
De säger att det finns en kvinna som säljer från sin studio. Hon har gett mig ett vykort. Jag tänkte att vi kunde åka tillsammans, om du vill. "
"Jag skulle älska det.
"
"Det är en dejt. "
"Det är en dejt. "
På söndagen, när vi var på väg tillbaka från utställningen, med vykortet från kvinnans studio nerstoppat i fickan och en liten brun papperspåse med två skålar i baksätet, insåg jag att jag nästan njöt av det. Den fanns där: känslan av att vara där den hörde hemma, av att ha en framtid, av att ha ett hem.
När vi vek av från vägen mot den långa uppfarten kände jag hur axlarna sänkte sig på ett sätt som de inte gjort på flera år. Där låg huset med sina fönster tända i skymningen, som om det alltid hade väntat på oss. Och i det ögonblicket, med Ren bredvid mig, med en nygjord skål på sätet, var jag inte längre en gammal man som sprungit iväg från mina barn. Jag var Gerald, jag var äntligen hemma, Elaines sista gåva till mig, och jag var redo att ta emot den, redo att se vad den skulle göra av oss.
Och på kvällen, när vi satt på verandan med te och tittade på hur stjärnorna kom fram, pratade jag med Elaine på det tysta, välbekanta sättet. Jag berättade för henne om Ren, om hur vackert hennes arbete höll på att bli. Jag berättade om marknaden, om skålarna hon gav till mig, om hur huset äntligen kändes som om det höll på att bli vårt. Och jag berättade för henne att jag äntligen förstod.
Hon kunde ha gett mig ett arv, en summa pengar, en bekräftelse på att jag valt rätt. Men hon gav mig något mycket bättre. Hon gav mig något att göra, en plats att vara, ett sätt att bryta mig igenom den där väggen jag byggt kring mig själv. Hon gav mig en framtid.
Hon gav mig ett liv. Jag ångrar mig inte. Inte en enda dag. Inte en enda dag.
Och det är allt jag kan fråga efter.