Min mamma, kvinnan som aldrig verkade trött, honom minns jag bara från ett fotografi på byrån, en allvarlig blick från en annan tid. Hon sydde för grannskapet, några plagg då och då, och medan nålen gick upp och ner i tyget nynnade hon hela dagarna. Huset kändes ljusare av det, mer levande, som om hennes sång höll taket uppe. Vi hade inte mycket, men vi hade varandra, och för ett enda barn var det allt som betydde något.
Efter att hon somnat in fanns bara tomheten kvar, och ett arv av ensamhet som jag bar med mig in i vuxenlivet. Jag fick ett enkelt kontorsjobb, inget märkvärdigt, men det gav mig en trygghet från dag till dag. Jag hjälpte till hemma, höll igång, men ibland unnade jag mig något litet, ett bättre läppstift eller ett par nya sandaler. Livet var inte stort, men det var mitt.
Tills Philip kom in i bilden. Han var inte den sortens man som tar andan ur en med gester eller stora ord. Han var stillsam, omtänksam, med ögon som såg rakt igenom en. Vi möttes genom en gemensam vän, och redan efter några samtal kändes det som om jag hade känt honom alltid.
Han var ingen rik man heller, men han fick allt jag sett fram emot att bli rätt. När han berättade att han ägde en liten tryckerifirma som han drivit tillsammans med en kompanjon, och frågade om jag ville bli hans fru, fanns det inget att fundera på. Vi gifte oss i en liten ceremoni, nära och enkelt, utan överdrifter, precis som vi var. De första åren var en enda lång dröm fylld av skratt och ett ständigt bygge av vår framtid.
Philip köpte ett litet hus strax utanför staden, med en trädgård där jag drömde om att se våra barn leka. Inte ett stort ställe, men vårt eget. Jag fortsatte på kontoret medan han byggde upp tryckeriet, och vi sparade till en bil, en gammal Volkswagen som vi lagade lika ofta som vi körde. Sedan kom ett erbjudande som skulle förändra allt.
En kollega på kontoret nämnde att en av hans släktingar behövde någon som kunde hjälpa till med bokslut och bokföring på deltid direkt hemifrån. Det var inte en fast inkomst som kontorsjobbet, men det täckte räkningarna och lät mig stanna hemma. För vi väntade barn. Vår dröm, det vi byggt allt för, skulle äntligen bli verklighet.
När jag berättade för Philip trodde han först inte sina öron. Han bara stod där, tittade på mig, och jag kunde se hur nyheten sakta sjönk in. Den kvällen låg vi vakna, och han lade sin hand på min ännu platta mage, och där låg han tyst, som om han redan kunde känna barnet där inne. Jag trodde mitt hjärta skulle sprängas av all kärlek.
Det var som om allt jag någonsin drömt om äntligen höll på att hända. Charlie föddes och världen blev om möjligt ljusare. Philips krafter gick inte av för hacka, och jag var inte bättre jag. Vi stirrade på honom när han sov, räknade hans fingrar och tår om och om igen, som om vi inte kunde tro att han var vår.
Varje litet leende, första tanden, första gången han vände sig i sängen, allt firades som om det var en seger. Vi var övertygade om att vi fått världens mest fantastiska barn, för det var precis vad han var. När andra barn fortfarande bubblade började Charlie prata i hela meningar. Vid två års ålder var han fullt begriplig, och dagisfröknarna var förbluffade över hans ordförråd.
Han lärde sig allt i en rasande takt, siffror, färger, bokstäver. Vid inte ens fyra kunde han redan känna igen alla bokstäverna och sätta samman de enklaste orden till ord. Hans teckningar, fyllda av exakta detaljer och skuggor, verkade komma från någon mycket äldre. Vi anmälde honom till en liten förskola när han var fyra, och jag förberedde honom med en blandning av stolthet och oro.
Kommer han att klara sig utan mig? Frågorna högg i mig, men Charlie verkade ta allt i sin takt. Lärarna kommenterade snart hans enorma lätthet att lära sig, hans kreativitet, och hans naturliga ledarskap bland de andra barnen. Jag suckade av lättnad.
Att ha ett så begåvat barn var en välsignelse, men också ett ansvar. Allt förändrades inte omedelbart, men små detaljer dyker upp i efterhand. Charlie kunde vara avskild ibland, försjunken i sina egna världar. Men vi skrev det till att han var en intensiv pojke, djupt begåvad, känslig på sitt sätt.
Vi trodde att ju smartare ett barn var, desto mer behövde en speciell behandling. Så vi gav honom papper och pennor, målarböcker och allt han kunde önska. Tryckeriet gick allt bättre, och även om vi inte var rika, köpte vi saker till honom som vi själva aldrig haft som barn. När Charlie var sex år kom en inbjudan att tävla i en regional konsttävling.
Vi blev inbjudna till en prisceremoni där Charlie skulle ställa ut i en stor sal. Han gick runt med sina föräldrar, de stolta ögonen, och för första gången verkade han trivas i rampljuset. Men senare, när en lärare tog honom åt sidan för att skvallra om att han betett sig märkligt, pekade hon på en grupp pojkar som hade retat honom. Innan någon hann reagera tog Charlie upp en färgkrita och kastade den rakt i ansiktet på den äldre pojken.
Jag var chockad. Vad var det med min lugna, intelligenta son? Jag bad om ursäkt till pojkens mamma, förklarade att Charlie aldrig gjort något liknande förut, att det bara var en impuls. Men när jag vände mig mot min son såg jag något som fick mig att tveka.
Hans ögon var tomma, inte arga, inte ledsna. Bara tomma. Som om han varit någon annanstans och inte riktigt var kvar hos oss. När jag frågade honom om det var något fel ryckte han bara på axlarna.
Efter den dagen blev han lugnare, mer tillbakadragen. Han tillbringade timmar på sitt rum och tecknade, men när jag frågade vad han ritade kunde han inte alltid förklara. Jag tröstade mig med att det var tonåren som närmade sig, att det var normalt att vara vresig. Så fortsatte vi, genom hans skolår, med upp- och nedgångar.
Han var fortfarande intelligent, kanske för intelligent för sitt eget bästa, men hans beteende blev allt mer oförutsägbart. Han kunde sitta helt tyst i timmar och sedan brista ut i långa, osammanhängande monologer om osynliga fiender. Vi bytte bil, bytte till en ny Chevy, och försökte se ljust på framtiden. Charlie skulle studera på college, kanske i Seattle eller New York, och så småningom ta över familjeföretaget.
Vi var den lyckliga familjen, såg det från utsidan. Men innanför väggarna viskade något ondskefullt allt högre mellan oss. När Charlie var 16 år och gick på high school började han lägga märke till att telefonluren alltid verkade vara avlyssnad. Han bytte från att skratta till att bli tyst en sekund, sedan fråga mig om jag litar på honom.
Han sa att hans lärare viskade om honom i lärarrummet, att de läste hans tankar innan han ens tänkte dem. Det gick inte att lugna honom med logiska förklaringar. Välmenande ord gjorde honom bara ännu mer upprörd. En natt, när jag lämnade in ett glas varm mjölk, stod han framför spegeln och såg sig själv i ögonen.
Jag försökte lägga handen på hans axel, men han ryckte till. Och sedan sa han med en röst som lät nästan mekanisk: Mamma, vet du vad det är som snackar om dig i sömnen? Min mage knöt ihop sig. Jag frågade vad han menade.
Han log bara, ett leende som inte nådde hans ögon, och gick och lade sig. Jag kunde inte sova, något är förstört. Jag ringde Philips syster, som jobbat som sjuksköterska, och berättade så gott jag kunde. Hon försökte lugna mig, men jag hörde från hennes röst att hon var orolig.
Philip och jag pratade hela natten, och för första gången såg jag rädsla i min mans ögon. Vi trodde att det bara var tonårsångest och att det skulle gå över. Men vi visste inte att det bara var början. En vecka senare vaknade vi mitt i natten av att en bil startade på uppfarten.
När vi tittade ut var Philips äldre systembil, som han lånade, på väg ut på gatan. Charlie hade tagit den. Paniken var omedelbar. Vi anmälde honom försvunnen, och jag minns att klockan sa 03.
17 när telefonen ringde. Jag svarade, andfådd, och hörde en polis i andra änden. En man hittats i en närliggande park, svårt slagen. När han beskrev mannen, hans ålder, hans bil, visste jag att något var fruktansvärt fel.
På sjukhuset fick vi veta att en man attackerats mitt i natten av en ung pojke. Polisen höll på att utreda händelsen, de trodde att pojken var förvirrad, kanske påverkad av droger. Sedan såg jag honom. Charlie, satt i ett hörn av korridoren, med ett blåmärke som höll på att bildas under ögat, men hans blick var så långt borta.
När han tittade upp på mig fanns det inget där, bara en isande tomhet. Han fick ägna dagar på en ungdomspsykiatrisk avdelning, genomgick tester, utvärderingar. Läkarna pratade om drogmissbruk och psykos, och om en familjehistoria av sjukdomar. Philips far hade lidit av svår depression och tagit sitt liv när Philip var tonåring.
Jag började skylla på mig själv. Vi borde ha sett tecknen, tagit tag i det tidigare. Men allt jag kunde göra var att fånga upp bitarna av det som kraschat. De krävde att han skulle stanna kvar på en sluten psykiatrisk avdelning, där han fick medicin och började träffa psykologen.
Dagarna gick, och Charlie var som en främling. Han låg i sängen och stirrade i taket, vägrade prata, åt knappt. Men sedan, som om en strömbrytare slagit om, blev han piggare. Läkarna trodde att de medicinerade honom.
När de äntligen skrev ut honom tre månader senare, var han lugn. Lite för lugn, nästan avtrubbad. Under hösten och vintern höll han sig lugn, hemma hos oss. Han gick inte tillbaka till skolan.
Han spelade lite gitarr, tecknade mycket. Sedan, en eftermiddag när Philip kom hem från tryckeriet, hittade han Charlie på sitt rum. Han satt och tittade på sina händer som om de inte var hans. Philip satte sig på sängkanten och lade en hand på Charlies axel.
Pojken tittade upp, och hans blick var plågad. Han sa att han var ledsen, att han inte kunde ta tillbaka det han gjort, att han visste att något var fel i honom, men att han inte visste vad. Philip höll om honom, och jag stod i dörröppningen med en klump i halsen. Vi såg alla tre att vår son inte längre fanns kvar, bara skalet av honom.
Men det fanns fortfarande en strimma av hopp, en strimma som brann svagt och som vi vägrade att låta slockna. Våren därpå, i mars, tycktes Charlie återhämta sig ännu mer. Han började på ett program för att slutföra gymnasiet, och han gjorde det bra. Kompanjonen från tryckeriet åkte ofta till andra städer för att träffa kunder.
De ägde nu en framgångsrik verksamhet, men tryckeriet krävde mycket resande. En kväll när Philip kom hem, trött av resan, verkade han frånvarande, men det gjorde han ofta nu för tiden. Vi pratade om framtiden, om att åka iväg, bara vi två, när allt lugnat ner sig. Sedan, den 2 april, vaknade vi av att telefonen ringde.
Klockan var 05. 47. En avlägsen släkting till Philip, som bodde i en närliggande stat, ringde och frågade efter honom. Samtalet blev konstigt, och jag hörde Philips röst bli spänd.
Han sa: Du borde inte ha gjort det där, det var en olycka. När han lade på var han alldeles blek. Han förklarade att en kusin till honom, som hade varit sjuk i många år, hade tagit sitt liv. Men det var inte kusinen han var ledsen för, inte direkt.
Han sa att det var hans far, som tagit sitt liv när han var 17 år. Plötsligt insåg jag att han aldrig pratat så mycket om sin far. Allt jag visste var att han dött ung. Han sa att han alltid burit på en rädsla för att själv bli sådan, att han inte ville gå igenom samma sak.
Jag blev förstummad. Varför hade han gömt det för mig? Han sa att han skämts, att han inte ville att jag skulle se honom annorlunda. Den kvällen satt vi tysta vid middagen.
Charlie märkte att något var fel, men han frågade inte. Två veckor senare, den 18 april, ringde Philips kompanjon. En viktig kund i Montana hade allvarliga problem med sin skattedeklaration och behövde omedelbar hjälp. Philip var tvungen att åka dit, och det kunde ta hela dagen.
Han bad mig följa med, sa att vi kunde ta en natt på hotell, att det skulle vara bra för oss att komma bort. Jag tackade ja, men när jag skulle packa och ordna med maten, kom jag på att jag var tvungen att hämta hem ett paket. Vi skjutsade Charlie till hans farbror, som bodde nära oss, och sedan var vi äntligen på väg. Vi åkte i den nya Chevan, och för en stund kändes allt normalt igen.
Vi stoppade vid en vägkrog och åt en enkel lunch. Han berättade att han ville berätta något för mig när vi kom hem, något viktigt, men att det inte var något dåligt. Vi skrattade åt en dålig sockersöt efterrätt och pratade om allt möjligt. Inga ord, inga bekymmer, bara vi två.
Sedan fortsatte vi mot Montana och klockan närmade sig kvällen. Telefonen ringde och det var Philips mobil som visslade till i mugghållaren. Han tittade på numret, sa att det var kompanjonen och svarade med högtalartelefonen. Rösten i andra änden var spänd.
Han frågade om vi sett nyheterna, om vi hört talas om en olycka på motorvägen, om en lastbil som vält. Jag minns att jag kände hur allt blev kallt inuti. Vi svarade att vi inte visste om något. Rösten sa att det var en olycka, en lastbil som vällt över på motorväg 90, att polisen och ambulans var på plats.
Av en konstig anledning insåg jag att vi inte var långt ifrån platsen. Vi lyssnade på radion, men fick bara korta uppgifter. Vi tog avfarten och plötsligt låg rader av blåljus framför oss. Poliser dirigerade om trafiken.
En brandbil, en ambulans. Vi fick sakta ner till krypfart. Då såg vi den, en pickuptruck som vält över mittfilen. Den var nästan helt demolerad.
En kall känsla av is spred sig över bröstet på mig när jag såg registreringsskylten. Jag minns att jag sa Philips namn och han svarade inte. Han satt där och stirrade rakt fram. Sedan sa han med en konstig, tunn röst: "Det där är min bil.
" Jag såg på honom, förvirrad, och sedan såg jag på bilen. Det var inte vår bil, vår stod vi i. Jag tittade på vår parkerade, oskadda. "Nej, den är det inte", sa jag och pekade på vår.
Han sa: "Det är inte min bil, jag vet. " Men hans händer darrade på ratten. Han såg inte på mig, såg bara rakt fram. Han sa: "Jag har sett den där bilen hela mitt liv.
Den tillhörde min far. " Och då insåg jag att han menade att den där vält bilen, den demolerade, tillhörde hans far, som dött när han var sjutton. Min hjärna vägrade förstå. Jag försökte säga att det var en annan bil, att han hade fel.
Men han skakade bara på huvudet, om och om igen. Sedan sa han med en röst som jag aldrig hört förut, "Han kommer tillbaka. Han sa att han skulle komma tillbaka. "
Polisen hade nu kommit fram till vår bil, knackade på rutan.
Philip sänkte rutan, och jag minns hur polisen såg på oss, hur han tittade på registreringsskylten, på Philip, och sedan sa han: "Är ni släkt med ägaren till den där bilen? " Philip svarade inte. Han bara satt där. Jag svarade åt honom, sa att vi inte visste att det var någon vi kände.
Polisen såg allvarlig ut och bad oss följa efter till en avfart. Vi följde efter polisen, och jag minns att jag såg Philips ansikte i lampan från instrumentbrädan. Han var kritvit. Han sa: "Min far har kommit hem.
" Och då brast något i mig för jag insåg att han inte talade klart. Han talade om en mardröm där han var sjutton år, där han var på väg hem från en resa, där han såg en bil kvadda på motorvägen, och han visste att det var hans far som låg död innanför ratten. Han var tillbaka där, ända sedan han var barn, och han hade aldrig lämnat den platsen. Han hade byggt ett helt liv, en karriär, en familj, men den där pojkens rädsla fanns kvar.
Och när han såg den där bilen, samma modell, samma färg, kanske samma registreringsskylt, gick hans hjärna tillbaka. Vi följde efter polisen till en liten parkeringsplats, och där stod en man, äldre, med grått hår, som vinkade. Han var oskadd, men han såg chockad ut. Philip saktade in och stannade.
Han satt stilla. Sedan öppnade han dörren, klev ut, och jag såg hur han gick fram till mannen. De stod där, två främlingar mitt på en tom parkeringsplats. Philip var alldeles rak i ryggen.
Jag hörde honom säga: "Du lever. " Mannen tittade på honom, förvirrad, och sa: "Ursäkta, känner vi varandra? " Philip började skratta och gråta på samma gång. Han sa: "Du är inte han.
Du är inte min far. "
Och då föll han ihop, som om en marionett vars trådar klippts av. Jag sprang fram och höll om honom. Han skakade, och jag kände hur han grät.
Han sa om och om igen: "Det är inte han. Det är inte han. " Jag förstod då att något var djupt, djupt fel, att detta inte bara var sorg, att det fanns en sjukdom som vaknat till liv. Vi kom hem sent den natten.
Charlie väntade på oss, orolig. När vi klev in såg han på oss, på mig, och sedan på sin far, som fortfarande var blek men som försökte le. Charlie frågade vad som hänt. Philip sa: "Inget, jag såg bara en man som liknade någon jag brukade känna.
" Men hans röst darrade. Från den dagen var Philip aldrig sig lik. Han började prata om saker som inte fanns, om att höra röster som viskade i väggarna, om att se skuggor i ögonvrån. Han vaknade kallsvettig om nätterna, och sa att en man stod i hörnet och tittade på honom.
Jag försökte få honom att prata med en läkare, men han vägrade. Charlie, som varit på bättringsvägen, verkade också påverkas. Han blev tystare, mer tillbakadragen. Jag trodde att det var för att han såg sin far brytas ner, och det var en del av det.
Men sanningen var en annan. Sanningen var att vi alla tre bar på en börda som ingen av oss kunde bära. En natt i maj, bara några veckor efter incidenten, vaknade jag av att sängen var tom. Klockan var 03.
15. Jag gick genom huset och hittade Philip i vardagsrummet, framför fönstret. Han var naken, bara i kalsonger, och han stod och stirrade ut på den tomma gatan. Han sa: "Han står där borta.
Titta, vid lyktstolpen. " Jag såg ingenting. Jag gick fram och lade min hand på hans arm. Den var iskall.
Han sa: "Jag har varit dum. Jag trodde jag kunde springa ifrån det. Men det går inte att fly. Det finns där han i blodet.
" Jag frågade vem. Han sa: "Min far. Det är därför jag alltid varit rädd. För att jag visste att det skulle komma för mig med.
Precis som det gjorde för honom. "
Jag höll om honom och sa att allt skulle ordna sig, att vi skulle söka hjälp, att jag inte tänkte förlora honom. Han sa: "Förlåt mig. Förlåt mig att jag inte berättade.
Förlåt att jag var för feg. " Jag sa att han inte var feg, att han var stark, att han hade byggt ett liv åt oss, att han var den bästa man jag känt. Han vände sig om och såg på mig. Hans ögon var röda, inflammerade.
Han sa: "Du måste ta hand om Charlie. Ordna så att han inte blir som jag. Lova mig det. " Jag lovade.
Jag lovade honom vad som helst för att få honom att stanna kvar, att komma tillbaka till sängen. Men nästa morgon vägrade han att gå upp. Låg kvar och stirrade i taket och sa att han inte orkade mer. Jag ringde till sjukhuset, och en läkare kom hem.
De pratade länge, och till slut gick han med på att läggas in för utvärdering, bara några dagar. Jag andades ut av lättnad, trodde att räddningen var nära. Han var borta i tre veckor. När han kom hem var han lugn, men trött.
Medicinerad. Han log oftare, men det var ett tomt leende. Han sa att läkarna tyckte att han borde åka iväg en tid, att han behövde vila. Jag ordnade allt, och i början av juni åkte vi till en liten stuga vid en sjö, långt från allt.
De första dagarna var bra. Vi fiskade, läste, sov tidigt. Han sov hela nätterna utan att vakna, och jag började hoppas. Men sista dagen, när vi packade bilen för att åka hem, stannade han vid dörren och såg sig omkring.
Han sa: "Jag önskar att vi kunde stanna här för alltid. " Jag log och sa att vi kunde komma tillbaka ofta. Han såg på mig, och hans ögon var fyllda av en sorg som jag aldrig sett hos någon. Han sa: "Du är det enda vettiga som finns kvar i mitt liv.
Du och Charlie. Jag älskar er över allt annat. " Jag sa att jag älskade honom också. Han nickade, log ett svagt leende, och vi åkte hem.
Den natten låg vi vakna. Han höll min hand, och jag kände att han darrade. Han sa: "Om något skulle hända mig, vill jag att du vet att det inte är ditt fel. Det är inte Charlies fel.
Det är något som legat och väntat på mig i hela mitt liv. " Jag sa åt honom att sluta prata så, att inget skulle hända. Han var tyst en lång stund. Sedan sa han: "Sover du?
" Jag sa: "Nej. " Han sa: "Godnatt, min älskling. Tack för att du stannade hos mig. " Jag log i mörkret och sa: "Godnatt.
Det är jag som tackar dig. "
När jag vaknade nästa morgon var han borta. Klockan var 08. 47.
Sängen var tom, men den var kall, så han måste ha gått upp tidigt. Jag reste mig, gick genom huset och ropade hans namn. Inget svar. Sedan såg jag att ytterdörren stod på glänt.
Jag gick ut. Bilen stod kvar på uppfarten. Grannens hund skällde någonstans långt borta. Jag gick runt huset, mot trädgårdslandet, där vi brukade sitta på kvällarna.
Och jag såg honom då. Han satt på en bänk, vid björken, och verkade sova. Såg ut att sova. Men när jag kom närmare såg jag att kroppen var konstigt vriden, att han låg inte riktigt.
Jag skrek. Jag sprang fram, föll på knä i det våta gräset. Han var alldeles kall, alldeles stilla. Han hade tagit på sig en skjorta som jag köpt till honom förra året, den blå med ståndkrage.
Den där skjortan som jag såg honom i när vi träffades för första gången, på en sommardans i centrum. Han såg så lugn ut, som om han sov. Men det fanns en konstig, blek ton över hans ansikte. Bredvid honom på bänken låg ett brev, hopvikt, med en tung sten över.
Helt i onödan, för det var inte blåsigt. Jag läste det, med darrande händer. Han skrev: "Min älskling, förlåt mig, men jag orkar inte kämpa längre. Det har aldrig handlat om oss, bara om det som bor i mig.
Jag älskar dig. Ta hand om vår pojke. Var snäll. "
Jag satt där, i gräset, bredvid min man, tills en granne ringde efter ambulans.
Polisen kom också. De frågade frågor, men jag hörde dem knappt. Jag kom ihåg att jag måste hämta Charlie på skolan, men en granne sa att hon kunde hämta honom, att jag skulle stanna här. Jag tackade henne, tror jag.
Jag mindes inte mycket av den dan. Charlie kom hem, och när han fick veta vad som hänt, förändrades hans ansikte. Jag trodde att han skulle kollapsa, men istället, för första gången på flera år, grät han aldrig. Han bara blev grå, knyckte ihop näsan, drog efter andan och sa: "Det är mitt fel.
"
Jag sa: "Nej, Charlie, det var en sjukdom. " Han skakade på huvudet. Han sa: "Jag brukade säga till honom att han mådde dåligt. Jag brukade tro att jag hörde röster.
Jag trodde att de sa åt mig att hålla tyst om saker. Men det var jag som var sjuk. Jag har varit sjuk länge, mamma. " Hans röst var helt tom.
Jag höll om honom, och han stod där utan att röra sig. Sedan sa han: "Pappa dog för att jag bad honom att göra det. " Jag såg rakt på honom, "Vad säger du? " Han sa: "Han gick ut på verandan med mig när jag var liten.
Jag sa åt honom att han borde gå och stå vid vägen. Att bilen skulle komma. Han trodde att jag bara lekte. Men jag var inte lugn.
Jag är aldrig lugn. "
Han berättade att han alltid sett och hört saker som ingen annan sett. Att rösterna alltid viskat, alltid sagt att något var fel, att han var tvungen att göra något. Han trodde att han var orsaken till allt, till sin fars sjukdom, till allt.
Att han var ödets olycka. Efter begravningen blev Charlie sämre. Mycket sämre. Han vägrade gå ut, vägrade prata.
Han låg inne på sitt rum i mörker, och jag hörde honom mumla. Jag trodde att han sörjde, att det var normalt. Men det var mer. Det var skörheten som gått i arv, i en annan form.
Han blev stillastående, långt borta. Han började tro att han såg sin far i spegeln, att han blev honom. Han var rädd för att bli precis som honom, att sjunka in i samma mörker som tagit honom ifrån oss.
Jag visste inte att min sons verkliga kamp just hade börjat, att det värsta fortfarande låg framför oss.