Den sjätte oktober 1977, halv två på eftermiddagen, på parkeringen utanför kontorsbyggnaden Brainard Place i Lyndhurst, Ohio. Danny Greene klev ut från sin tandläkarmottagning, fortfarande bedövad i käken efter en rotfyllning, med en bomullstuss i kinden och höstsolens sken över asfalten. Han hann aldrig fram till sin Lincoln. Den blå Chevrolet Nova som stod parkerad bredvid exploderade.
Tryckvågen slet av Greene vänstra arm och kastade den fyrtio meter genom luften. Den avslitna kroppsdelen landade på motorhuven på en annan bil, med den irländska iverkorsmedaljongen fortfarande i det krampaktiga fingrarna. Resten av honom låg kvar på asfalten, rykande och oigenkännlig. Utredare mätte sprängradien till över trettio meter.
Fönsterrutor krossades tre kvarter bort. Klockan var 13. 23. Irländaren var äntligen död.
Det här var inte ännu ett vanligt maffi mord. Daniel John Patrick Greene var mannen som förklarat krig mot en hel Cosa Nostra-familj och nästan vunnit. En före detta hamnarbetare, en fackföreningsledare som blivit gangster, en självutnämnd keltisk krigare som bar grönt varje dag, hängde den irländska trikåren över sitt befästa högkvarter och utmanade den italienska maffian att komma och döda honom. De försökte gång på gång.
De sprängde hans hus. De sköt mot honom mitt på öppen gata. De placerade bomber under hans bil. Ingenting fungerade.
Danny Greene trodde att Gud skyddade honom. Cleveland-undervärlden började till slut tro detsamma. Det här är berättelsen om hur en envis irländare förvandlade en hel stad till en krigszon. Hur 36 bomber detonerade i Cuyahoga County under 1976 års sista månader.
Hur ett regionalt gängkrig, så pinsamt, så kaotiskt, så omöjligt att ignorera, till slut tvingade den federala regeringen att avlossa ett vapen som skulle plocka isär hela den amerikanska maffian. Filmen Kill the Irishman gav dig romantiken. Den gav dig legenden. Den gav dig inte sanningen.
För det här är vad Hollywood utelämnade. Det riktiga kriget i Cleveland handlade inte bara om en fejd mellan två män. Det var ögonblicket då FBI insåg att de gamla reglerna inte längre gällde. Och när det var över, skrevs manualen för RICO, lagen som skulle fälla varenda maffiaboss i New York, i Clevelands blod.
För att förstå hur det kunde gå så här långt måste du tillbaka till den 22 maj 1976. Cleveland-maffian hade just förlorat sin långvarige boss, John Scalish, som dog på operationsbordet under en hjärtoperation. Scalish var av den gamla skolan. Tysta pengar, fackliga pensionsmedel, skumraskaffärer i Las Vegas.
Han styrde familjen i 32 år utan en enda offentlig skandal. Han dog utan att utse någon efterträdare. Han hade inte ens initierat nya medlemmar i många år. Familjen i Cleveland, en gång en av de mäktigaste i Amerika, hade förvandlats till en kyrkogård av gamla män.
Hans ersättare blev James Licavoli, 72 år gammal, kutryggig och flintskallig, en snåljåp som klippte kuponger och körde en sliten Cheva trots att han hade miljoner undanstoppade. Familjen kallade honom Jack White, ibland Blackie. Han var kusin till Licavoli-maffian i Detroit och hade varit soldat i Cleveland i ett halvt sekel. Han ville inte vara boss.
Han tog jobbet för att det inte fanns någon annan. Och det första som väntade honom på skrivbordet var ett problem som hette Danny Greene. Greene var född den 14 november 1933, övergiven av sin mor på ett sjukhus i Cleveland direkt efter födseln, uppvuxen på ett katolskt barnhem på stadens östra sida. Han växte upp i misär och sökte sig tidigt till gatorna.
Han tog värvning i marinkåren, men hamnade snart i kriminalitet. Han blev fackföreningsledare för hamnarbetarna och drev in pengar med hot och våld. The Plain Dealer avslöjade honom i en artikelserie 1964. Han åtalades och portades från facket, men avtjänade aldrig något fängelsestraff.
För vid det laget var han redan FBI-betald informatör. Han matade agenterna med information om konkurrenter och skötte sina egna utpressningsaffärer samtidigt som de låtsades att de inte såg något. Så småningom byggde han upp en egen organisation, en irländsk falang inom Clevelands undre värld, och han gjorde allt för att provocera italienarna. Han flög sin flagga över sitt högkvarter, en före detta kyrka som han köpt, och lovade att han skulle rensa staden på maffian.
Clevelandfamiljen hade vid det laget kanske 20 fullvärdiga medlemmar. Hälften var över 70. Den andra hälften var åtalade. Licavoli visste att han måste göra något åt Greene.
Han gjorde det första draget. Han skickade två män för att träffa Greene, men irländaren anade oråd. Han träffade dem inte. Istället började han spela in samtal och lämnade över banden till polisen.
Han höll presskonferenser där han förklarade att maffian var rädd för honom. Och under 1976 hade de all anledning att vara det. För Danny Greene visade sig vara expert på att utsätta sig själv i skottlinjen utan att själv bli träffad. Varje mordförsök ökade bara hans rykte.
När en bomb exploderade i hans bil, när en annan rev sönder hans hus, när en tredje inte gick av, så skrattade han och berättade för reportrar att Gud måste älska irlänningar. Licavoli var rasande. Han hade ärvt ett helvete och visste inte hur han skulle lösa det. De äldre medlemmarna i familjen var för försiktiga, för gamla eller för ineffektiva.
Ingen i Cleveland visste hur man tog död på någon som Greene. Så Licavoli gjorde något som ingen annan maffiaboss i landet hade gjort. Han anlitade utomstående hjälp. Han hyrde in mördare från andra städer, män som inte hade några band till Cleveland och ingen personlig koppling till Greene.
En av dem var Ray Ferritto, en 43-årig torped från New York, en luffare och spelare som festat bort alla sina pengar. Han behövde kontanter och tog jobbet. Han rökte marijuana för att lugna nerverna före varje uppdrag. Han hade mördat ett dussintal män under tre decennier.
Han såg sig själv som en professionell. Och han hatade Greene, precis som alla andra. Han såg honom som en högljudd bluff, en irländare som trodde att han var osårbar. Det första försöket kom i oktober.
Licavoli gav Ferritto fria händer och en adress. Greene hade tandläkartid den sjätte. Familjen hade en källa inom telefonbolaget, någon som kunde avlyssna samtal och läcka information. De visste om tandläkarbesöket innan Greene ens visste om det själv.
Dagen innan, den femte oktober, stal Ferritto och en annan man vid namn Carabbia en blå Chevrolet Nova. De lastade den med sprängdeg och parkerade den bredvid Greenes Lincoln. Sedan riggade de en fjärrutlösare och väntade på parkeringen. Klockan halv två nästa dag kom Greene ut med bomull i munnen.
Han hade aldrig en chans. Explosionen slet honom i bitar. Celtic-korset hittades 20 meter från kroppen, fortfarande på kedjan. Det var här kriget borde ha slutat.
Det var det inte. För Ferrito och Carabbia hade blivit sedda. En kvinna i närheten hade skrivit ner registreringsnumret på den misstänkta bilen. Hon lämnade över det till polisen.
Och inom 90 dagar gjorde Ray Ferritto det som varje mafioso svär att aldrig göra. Han började prata. Han förklarade allt. Han berättade om uppdraget, om vem som gav orderna, om hur de rekryterats.
Han berättade om källan på telefonbolaget. Han gav den federala regeringen en karta över hela Clevelandfamiljen. Och det var här historien slutade handla om Cleveland och började handla om hela den amerikanska maffian. För i slutet av 1970-talet hade den federala regeringen en ny lagstiftning, antagen 1970, som legat nästan oanvänd i åtta år.
Den kallades RICO, Racketeer Influenced and Corrupt Organizations Act. Den gjorde det möjligt för åklagare att åtala en hel kriminell organisation, inte bara enskilda brott. Den gjorde det möjligt att använda mord, även mord som redan friats i delstatsdomstol, som bevis på ett mönster av organiserad brottslighet. Den gav 20 års fängelse för varje åtalspunkt.
Ingen hade använt RICO mot maffian tidigare. De föredrog gamla vanliga metoder, skattebrott, bilstölder, utpressning, en man i taget. Sedan tittade de på Cleveland. De hade ett perfekt fall.
De hade Carabbia, bilisten, som var villig att vittna efter en dom i delstaten. De hade Lonardo, underbossen, som så småningom skulle samarbeta och bli den högst rankade maffiamedlemmen som någonsin vittnat mot regeringen. Och de hade en stad som förvandlats till ett slagfält. I maj 1976, innan Greene ens var död, hade John Nardi skjutits ihjäl utanför sitt kontor.
Två månader tidigare försökte man spränga honom i en bil, men han överlevde. Den femtonde april samma år sprängdes en bil utanför en lokal maffiafigurs hem, och en annan man hittades död i bagageluckan. Cleveland var fullständigt galet. Trettiosex bomber exploderade i staden under 1976.
Bara i juli, åtta bomber. I augusti, tio. Banker, barer, bilhandlare, privata hem. Inga av brottsoffren var oskyldiga, men det gjorde det inte bättre.
Staden var i ekonomisk kris, på väg mot konkurs, och tidningarna rapporterade om bombningarna som om de vore en sportresultat. De italienska grupperna var så paranoida att de började spränga varandra. De trodde att alla var en angivare. En låg nivå-associerad medlem, Joseph Giamma, förlorade båda benen när han öppnade ett paket som visade sig vara en bomb.
Ingen visste vem som skickat den. Ingen vågade fråga. Cleveland var en tickande bomb. När RICO-rättegången mot familjen till slut inleddes 1982, var det Jack White Licavoli, Lonardo och ett dussin andra män som satt i rätten.
De åtalades för att ha drivit ett kriminellt företag. Bevisningen var överväldigande. Ferritos vittnesmål var bara toppen av isberget. Lonardo berättade allt om hur familjen fungerat i årtionden, om hur de kontrollerade facken, om hur de mördade för att behålla makten.
Cleveland blev först. Men det som hände i den rättssalen blev gnistan som tände en hel nation. De federala arbetsgrupperna i New York, Chicago, Philadelphia och Detroit följde rättegången noga. De såg hur en enda torped som Ferritto kunde fälla en hel maffiafamilj.
Och de antecknade. Rudy Giuliani, då åklagare i södra New York, sa att Clevelandåtalet var beviset på att RICO fungerade. Före Cleveland hade ingen någonsin dömt en hel maffiafamilj. Efter Cleveland kunde ingen maffiafamilj känna sig säker.
Lagen om RICO blev den hammare som krossade hela strukturen, först i New York, sedan i Chicago, sedan i Philadelphia. Maffian i Amerika skulle aldrig hämta sig. Men det som hände på parkeringen i Lyndhurst var inte slutet på något. Det var början på slutet.
För som Ferritto själv skulle berätta, efter att ha vänt sig mot sina egna, när han satt i vittnesskyddet och tittade på det kaos som hans motståndare lämnat efter sig: Ingen av dem var några hjältar. Det fanns inget ädelt över något av det. Männen som dog, de dog för att de gjort exakt samma sak mot andra. De levde i en värld som var på väg att försvinna, en värld av heder, lojalitet och ära, som inte längre existerade.
De trodde att de kunde fortsätta med sina hemska affärer för evigt. De kunde inte se att världen hade förändrats. De var för upptagna med att bomba varandra för att märka att de egentligen höll på att bomba sönder sig själva. Licavoli dog i federalt fängelse 1985, 81 år gammal.
Han visade aldrig ånger. Han betalade aldrig tillbaka några pengar. Han tillbringade hela sitt liv med att jaga en förmögenhet som han aldrig fick njuta av. Ferritto dog 2006.
Han hade aldrig avtjänat ett helt straff, och han överlevde nästan alla män han någonsin förrått. Han gick igenom livet som en man som alltid räknade ut oddsen. Han dog som en fri man, men han dog ensam. Cleveland återhämtade sig aldrig som maffiastad.
Familjen var ett vrak. Alla som kunde vittna gjorde det. Alla som inte kunde vittna satt i fängelse. Staden gick vidare.
Men historien, den blev kvar. Graven på Danny Greene besöks fortfarande, en liten fläck av grönt på en annars grå kyrkogård. Män lämnar ölflaskor och irländska flaggor. Vissa säger att han var en hjälte.
Andra säger att han var en psykopat. Sanningen, som med allt annat, ligger någonstans mittemellan. Han var en kalkylator. En man som utnyttjade systemet och lurades åt båda hållen.
Han spelade FBI, polisen och maffian mot varandra. Och till slut krävde han ett pris som ingen var villig att betala. Men sanningen är också att utan Danny Greene, utan Ferritos förräderi, utan Lonardos samtal, skulle RICO aldrig ha använts mot maffian. Utan en envis irländare som vägrade att dö tyst, och en gammal maffiaboss som till slut dödade honom och fick se sin organisation falla samman som ett korthus, skulle historien ha sett annorlunda ut.
Det var inte ära, inte hämnd, inte heder. Det var bara den långsamma, malande dumheten hos män som inte kunde se att världen redan hade förändrats. Och att de bomber de placerade under varandras bilar, i själva verket låg under hela deras egen organisation.