Klockan elva varje kväll hörde jag hans steg i korridoren, och jag skälvde. Han brukade säga: ”Idag är det lektionsdag. ” Och på andra sidan väggen låste min mamma helt sonika dörren till sitt rum. I åratal levde jag i tystnad, tills ett tre minuter långt telefonsamtal förändrade allt.
Jag heter Lucy Thompson. Jag är sjuttio år gammal och bor i den här välsignade lilla staden Hot Springs i Arkansas. Staden har naturliga varma källor som är en riktig gåva från Gud för den här trötta gammmormoderns ben. Jag hamnade här för årtionden sedan när jag behövde bör om på nytt, men det är en annan historia.
Jag vill be er lyssna noga på min berättelse, för det är svårt att dela med sig av den, men samtidigt befriande. Berätta gärna i kommentarerna varifrån ni tittar, och om ni dricker morgonkaffe, vilar efter lunch eller gör er redo för natten. Jag älskar att läsa alla kommentarer och blir så glad av att veta att människor från hela vårt stora land lyssnar på mig. Låt oss dela den här värmen, okej?
Idag vill jag berätta en svår historia, men en historia som måste berättas. En historia om tystnad som gör ondare än skrik. Om stängda dörrar som skulle skydda, men som istället fängslade sina ägare. Det är inte lätt att prata om vissa saker, men tiden har lärt mig att sår inte läker ordentligt förrän vi låter solen och luften röra vid dem.
Jag ska berätta hur jag överlevde en barndom där faran inte kom från gatan, utan bodde i mitt eget hem, och hur ett enda samtal, gjort med darrande händer som en rädd liten flicka, kunde förändra allt. Kanske hjälper min historia någon som går igenom samma sak, eller någon som känner ett barn som behöver hjälp men inte vet hur man tar första steget. Men innan vi pratar om stormen, låt oss börja från början. Från tiden då jag bara var en liten flicka full av drömmar, innan jag lärde mig att inte alla föräldrar vet hur man är riktiga föräldrar.
Jag föddes i Oakville, en liten stad i östra Kentucky, år 1958. En stad där alla kände alla och husen knappt behövde lås. Min pappa, August Thompson, arbetade på stadens enda sågverk. Han var en lång man med grova händer och en bestämd blick, respekterad av alla i samhället för sitt hårda arbete.
Min mamma, Betty Thompson, var hemmafru. En smal kvinna med håret alltid i en stram knut, som talade tyst och sällan log. Vårt hus låg på en liten grusväg långt från centrum. Det var ett enkelt grönmålat hus med en stor bakgård där mamma odlade lite av allt.
Vi hade tre små sovrum, ett för föräldrarna, ett för mig och min syster Cecilia, och ett för min bror Henry, som var äldst. Köket var hjärtat av hemmet, med en vedspis som hölls brinnande hela dagen och ett långt bord där vi åt våra måltider. Rutinen började tidigt. Innan solen gick upp stod mamma vid spisen och satte på kaffet.
Pappa lämnade huset till sågverket före sju och kom hem först när solen började gå ner. Vi barn gick till skolan i staden, ungefär en mil bort. Jag älskade skolan, ni ska veta. Det var den enda platsen där jag kände mig riktigt lycklig.
Min syster Cecilia var två år äldre än mig och vi hade helt olika personligheter. Hon var lugn och lydig, alltid med en bok i handen, och fick bästa betygen. Jag liknade mer min bror Henry, pratglad och nyfiken, alltid ville jag veta varför saker och ting var som de var. Det retade pappa, som brukade säga att en flicka inte behövde vara smart.
Hon behövde lära sig att ta hand om hemmet. Lekarna på den tiden var enkla men väldigt roliga. Efter skolan och hushållssysslorna träffade jag de andra barnen i kvarteret, Janet, Oliver och tvillingarna Ricky och Robbie, för att leka kurragömma, kull och hoppa hage. Regniga dagar satt vi på verandan och lekte med bollar eller gjorde tygdockor som mamma lärt oss sy.
Söndagarna var speciella för då gick vi alla till kyrkan. Mamma tog på sig sin enda fina klänning, blå med små blommor, och satte en tygblomma hon gjort själv i håret. Det var enda gången jag såg henne vara riktigt fin. Efter gudstjänsten tog pappa oss ibland till stadens torg för att köpa glass, de dagar han var på gott humör.
Men allt var inte frid och fröjd. Redan som liten förstod jag att vårt hem hade andra regler än mina vänners. Pappa bestämde och hans ord var lag. Mamma sällan sa emot honom.
När hon väl gjorde det, viskade hon alltid i köket, långt ifrån våra öron. Det var något i hennes blick som oroade mig. Blicken hos en person som bär en osynlig tyngd, en person som lärt sig att förminska sig själv för att inte störa någon. Betygen var en stor källa till spänning hemma.
Cecilia hade aldrig problem med det, men jag och matematiken var inte vänner. Varje skolbetyg med ett underkänt betyg innebar en storm hemma. Pappa slog i bordet och skrek att jag var dum, att jag slösade hans pengar. ”Vad är meningen med att köpa böcker och pennor om du inte lär dig något?
” sa han. På min tioårsdag började saker och ting förändras. Jag minns det som om det var igår. Mamma hade bakat en majsmjölskaka med guavamarmelad, min favorit.
Vi sjöng ”Ja, må du leva” med bara familjen närvarande. Ingen stor fest. När allt var över kallade pappa in mig i sovrummet där han och mamma var. ”Nu börjar du bli en ung dam”, sa han till mig.
”Du måste lära dig att allt i livet har ett pris. ” ”Om inte betygen förbättras, måste jag undervisa dig på ett annat sätt. ” Jag förstod inte riktigt vad han menade den dagen. Allt jag visste var att pappa från och med då började ägna sig mer åt mina läxor, blev mer krävande, mer närvarande.
Och det var inte en bra närvaro, mina vänner. Det var en skugga som fortsatte växa, tills den kontrollerade hela huset. Mamma märkte förändringen. Jag såg en annan sorts rädsla i hennes ögon när pappa ropade på mig för att gå igenom läxorna.
Hon blev tystare, som om hon sakta höll på att försvinna. När pappa kom hem med lukten av whisky från Mr Arlens butik, skickade hon snabbt iväg Cecilia och Henry till sängs, och stannade kvar i köket och tvättade samma kastrull om och om igen med spända axlar medan hon väntade. Under den här tiden började jag få återkommande mardrömmar. Jag vaknade ofta med ett skrik, kallsvettig.
Mamma kom då in i rummet, satte sig på sängkanten och strök mitt hår. ”Det är bara en dröm, Lucy”, viskade hon. ”Inget ont kan röra dig så länge jag är här. ” Men hennes händer darrade när hon sa det.
Ordens lugn motsades av hennes blick. Ändå klamrade jag mig fast vid hennes ord som ett livräddande halmstrå. Under en period låtsades jag att allt var normalt. Att pappas humör var som alla andras pappors.
Tills kvällen då han kom hem med lönen och var gladare än vanligt. Han var nästan upprymd. Mamma hade lagat en stor gryta med stuvning, och han åt med god aptit. Sedan såg han på mig över bordet och sa: ”Imorgon blir det lektion igen, Lucy.
Vi måste jobba på den där matematiken. ” Jag nickade bara och svalde hårt. Lektionerna ägde rum i hans arbetsrum, ett litet rum bredvid vardagsrummet som han inrett med ett skrivbord och en svart tavla. Där stod han bredvid mig medan jag satt och räknade.
Varje felaktigt svar, varje tvekan, fick honom att andas tungt. ”Försök igen”, sa han med sammanbitna tänder. Hans händer låg på skrivbordet, knutna. Jag kan fortfarande se dem framför mig.
De var stora och seniga, med små ärr från sågverket. Jag var livrädd för dessa händer. De kunde klappa en hund, men de kunde också slå hårt. Cecilia vägrade någonsin att komma in i det rummet.
En gång när jag frågade henne om det, ryckte hon bara på axlarna och gick därifrån. Vi pratade aldrig om det. Ingen pratade om det. Tystnaden var vår familjs hemliga språk, ett språk jag lärde mig flytande.
Det började med att han sa åt mig att räcka honom en penna som ramlat ner på golvet. När jag lutade mig för att plocka upp den, tog han tag i min arm och drog upp mig. Hans grepp var hårt, hårdare än han behövde. ”Man får inte låta saker falla”, sa han med låg röst.
”Då tappar man kontrollen. ” Min arm värkte i flera dagar. Mamma frågade en gång, och jag sa att jag ramlat. Hon tittade på mig en lång stund, och jag såg något bakom hennes ögon som jag inte kunde sätta ord på.
Sedan nickade hon bara och vände sig bort. Sommaren när jag fyllde tolv verkade mörkret bara bli tätare. Pappa blev mer krävande, och ingenting jag gjorde var någonsin tillräckligt bra. Ett A i engelska?
”Varför inte A i matematik också? ” Ett bra prov i historia? ”Kan du göra bättre? ” Standardsvaret var alltid detsamma: misslyckande.
Så småningom började jag tro på honom. Jag trodde verkligen att jag var dum, att något var fel på mig. En kväll hade vi en gäst på middag, en av pappas kollegor från sågverket. Mannen var trevlig, skämtade och berättade historier.
När han gick, sa han: ”Ni har en söt familj, August. ” Pappa log med en blick jag inte kunde tyda. ”Ja, vi håller dem i schack”, sa han. När dörren stängdes bakom mannen försvann leendet från pappas läppar.
Han vände sig långsamt mot mig. ”Du skämde ut mig vid bordet”, sa han med iskall röst. Jag försökte minnas om jag gjort något fel, men kom inte på något. ”Du sa ingenting när han pratade om sitt jobb.
Du bara satt där och gapade. ” Jag försökte förklara att jag lyssnade, men han avbröt mig. ”Gå till arbetsrummet”, sa han. ”Vi måste öva på vett och ton.
”
Och så fortsatte det. Lektionerna blev tätare. Varje kväll efter middagen var det dags. Rätta uttal på engelska ord, klockan på franska, att stava svåra ord.
Till en början var det bara ord och siffror. Sedan flyttade min hand eller mitt ben när han tyckte att jag satt fel. Hans händer på axeln för att korrigera min hållning, sedan nacken. Det var aldrig ett slag, inte som i början.
Det var något mycket värre. Det var intrånget, smygandet med att röra vid en kropp som inte var hans, som gjorde att jag kände mig smutsig. Jag började bada länge varje kväll, som om vattnet kunde tvätta bort hans fingrar från min hud. Mamma kom allt oftare in i mitt rum på nätterna.
Hon satte sig på sängkanten och sa: ”Berätta, vad är det som händer? ” Jag ville berätta. Herregud, jag ville skrika ut det. Men ord fastnade i halsen.
Hur förklarar man att ens pappa, auktoriteten, plågan, också är något annat? Hur berättar man för sin mamma att hennes man har börjat röra en på ett sätt som en pappa aldrig borde röra en dotter? Så jag ljög istället. ”Det är bara trötthet”, viskade jag.
”För mycket plugg. ” Mamma tittade på mig länge. Hon såg att jag ljög. Jag är säker på det.
Men vad kunde hon göra? Jag tror att hon var rädd för vad som skulle hända om hon konfronterade honom. Kanske var hon rädd för honom också. Kanske hade hon lärt sig för länge sedan att det var lättare att blunda.
Den sista lektionen ägde rum en tisdag i slutet av november. Pappa kom hem tidigare än vanligt, och jag kunde se att han varit och druckit igen. Ögonen var glasartade och rödsprängda. Mamma bad mig gå upp på mitt rum och hålla mig undan.
Men han ropade på mig. ”Lucy, vi har inte haft lektion på några dagar. Kom nu. ” Jag frös till is.
Inte nu, bad jag tyst. Inte ikväll. Men jag gick, för jag visste att allt annat gjorde det värre. I arbetsrummet stängde han dörren.
Det luktade svett och whisky. Han stod så nära att jag kunde se hans porer. ”Vi ska öva på något annat idag”, sa han med en slö, obehaglig röst. Han sträckte sig fram och strök mig över kinden.
Jag hoppade till. ”Så vackra du har blivit”, sa han. ”Din mamma var vacker också en gång. Men nu…” Han skakade på huvudet.
”Du förtjänar bättre”, sa han. ”Jag ska ta hand om dig, Lucy. ” Hans hand gled ner mot min axel. Jag stod som förlamad.
Inuti skrek allt, men inga ljud kom fram. Hans hand nådde mitt nyckelben. Jag kände hans fingrar mot huden. Då gjorde jag något som överraskade oss båda.
Jag knuffade honom ifrån mig. Hårt. Han tappade balansen och slog ryggen mot skrivbordet. För en sekund såg han chockad ut.
Sedan mörknade hans ansikte. ”Din lilla slyna”, väste han och höjde handen. Innan han hann slå flög dörren upp. Cecilia stod där, blek som ett lakan.
Henrys rädsla stod skriven i hennes ansikte. ”Mamma behöver dig”, sa hon med tunn, darrande röst. ”I köket. Nu.
” Pappa sjönk ihop. ”Vi fortsätter senare”, muttrade han och fladdrade med handen. Jag kastade en tacksam blick mot Cecilia och rusade förbi henne. Hon tog tag i min handled och viskade: ”Jag såg allt.
”
Dagen efter var som ett töcken. Jag gick som i sömnen genom lektionerna, försökte låtsas att ingenting hänt. Men Cécelias ord ekade i mitt huvud. Du såg allt.
Vad såg du exakt? Hon satt bredvid mig vid lunch och sa: ”Du behöver berätta för någon. ” ”Vem? ” sa jag bittert.
”Och till vem då? Prästen som predikar om lyckliga familjer? ” ”Oavsett vem”, sa hon. ”Föräldrar som vi har… de förtjänar att stoppas.
” Jag skakade på huvudet. ”Det kommer att döda mamma. ” ”Nej”, sa Cecilia beskådligt. ”Det kommer att förgöra henne om hon får veta att du höll tyst så länge.
” Hon var så säker. Så långt borta trodde hon, trodde så lätt att något kunde lösas. Men jag trodde inte på mirakel. Mina trodde var uppbrända för länge sedan.
Den kvällen blev mamma sjuk. Inte allvarligt, men hon var tvungen att stanna hemma från kyrkan på söndagen. När vi kom hem från gudstjänsten var han där. Pappa.
Han satt i vardagsrummet med en whisky i handen, trots att klockan knappt var två på eftermiddagen. ”Bra gudstjänst? ” sa han utan att se upp. Ingen svarade.
Henry mumlade att han skulle hem till en kompis och försvann. Cecilia slog följe med honom till dörren. Jag skulle gå in i köket när pappa sa: ”Stanna, Lucy. ” Klockan gjorde ont i bröstet.
”Vi måste prata om gårdagskvällen. ” ”Det finns inget att prata om”, sa jag med så fast röst jag kunde uppbåda. ”Du har fel”, sa han och reste sig långsamt. Han var inte lång, men när han ville kändes han enorm.
”Du överreagerar”, sa han. ”Du uppfinner saker som inte hänt. Du vet att jag bara försöker lära dig disciplin. ” Åh, den gamla vanliga låten.
Disciplin. Allt handlade om disciplin. Jag kröp ihop när han tog ett steg närmare. ”Jag har försökt göra dig stark”, sa han.
”Och hur tackar du mig? Genom att sprida lögner. ” ”Jag har inte berättat för någon”, sa jag snabbt. ”Inte än.
” Pappa log. Det fick mitt blod att isas. ”Inte än”, upprepade han långsamt. ”Vad menar du med det?
” Innan jag hann svara hörde vi ljudet av en bil som körde in på uppfarten. Mamma har kommit tillbaka från butiken. Pappa kastade en blick genom fönstret, sedan tillbaka på mig. ”Vi fortsätter senare”, sa han med samma ton som han använde när han pratade om vädret.
Som om vi planerat en trevlig promenad. Jag lutade mig mot väggen och kände hur benen höll på att vika sig. Mamma kom in med påsar och log mot mig. ”Allt bra, älskling?
” sa hon. Hennes röst var mjuk, orolig. Jag visste att hon såg något i mitt ansikte, för hon stannade upp. ”Lucy?
” Hon lade ifrån sig påsarna och kom emot mig. ”Vad är det? ” Jag tittade på henne. Verkligen tittade på henne.
Rynkorna i pannan. Den gråa slingan i hennes annars bruna hår. Tröttheten i ögonen som hon försökte dölja med ett leende. Hon visste inte.
Hon såg det inte. Eller ville hon inte se? Jag bestämde mig i det ögonblicket. Inte än.
Men snart. Snart skulle hon få veta sanningen. I två veckor gick jag omkring med hemligheten som en glödhet sten i magen. Cecilia kom till mitt rum varje natt och vi satt i mörkret och pratade med viskande röster.
Hon försökte få mig att berätta, men jag höll emot. Jag var övertygad om att om mamma fick veta skulle det knäcka henne. Två veckor, tänkte jag. Två veckor till, sedan fyller jag femton, sedan kan jag ta ett jobb, fixa mitt eget liv och lämna allt här bakom mig.
Men ödet ville annorlunda. En söndag när jag kom hem från affären med mjölk åt mamma, mötte jag pappa i korridoren. Han grep tag i min arm och drog in mig i arbetsrummet. ”Jag har hört om dig”, väste han och luktade whisky.
”Att du viskar saker med din syster. Saker om mig. ” Hans grepp hårdnade. ”Jag vill inte behöva bli arg, Lucy.
Men du vet vad som händer om du inte gör som jag säger, eller hur? ” Jag svalde. ”Ingenting händer”, sa jag med sprucken röst. ”Försök att det bara kommer att bli värre för dig själv”, sa han.
Hans hand slöts hårdare runt min arm, tryckte tills jag flämtade till. ”Vad är det här? ” Mamma stod i dörren. Hon hade en blekhetsansiktet, ögonen fästa på pappas hand runt min arm.
Pappa släppte taget som om bränts och log stilla. ”Vi leker bara”, sa han. Men hans röst var för spänd, leendet nådde inte ögonen. Mamma väste: ”Lucy, gå till köket.
” Så gick hon. Jag stod kvar, darrande. Något höll på att hända. Något stort.
I köket vände sig mamma mot pappa med ögon som glödde. – Hon rörde vid hans arm där jag nu såg mörka märken i form av fingrar. Mamma sa ingenting på middagen. Hon serverade, åt och svarade korthugget när vi talade till henne.
Pappa försökte skämta om något på jobbet, men hans skratt lät ihåligt när det möttes av mammas iskalla tystnad. Henry och Cecilia utbytte blickar men sa ingenting. När tallrikarna var skrapade och disken klar, sa mamma med en röst som tillät inga protester: ”Lucy, stanna kvar. Du också, August.
Vi måste prata. ” Henry och Cécelia försvann uppför trappan. Jag hörde Henrys dörr stängas, men jag visste att Cecilia stod där uppe och lyssnade. Mamma ställde sig framför pappa med armarna i kors.
”Jag har väntat på att du skulle säga något”, sa hon. ”Jag har väntat på att du skulle komma fram till mig som en man och berätta vad som pågår i ditt arbetsrum när jag är borta. ” Pappa flinade förvirrad. ””Älskling, du vet att jag bara hjälper henne med läxorna…” – Money.
Avbröt honom. Ordets klarhet skar genom rummet som ett knivblad. Pappas leende dog. ”Vad sa du?
” Mamma ställde sig bredvid mig, tog min hand och höll den hårt. ”Det är över”, sa hon med låg, darrande röst. ”Jag har blundat för mycket för länge. Inte längre.
Förstår du det, August? Inte längre. ”
En våg av känslor sköljde över pappas ansikte. Förvåning, sedan ilska, sedan något som liknade rädsla.
Han började säga något, men sedan gjorde han det värsta möjliga: han skrattade. ”Och vad exakt? ” sa han. ”Att jag försöker göra henne till en hygglig människa?
Du har alltid varit paranoid, Betty. Alltid med dina dumheter. ” Mammas grepp om min hand hårdnade. ”Det här är inte dumheter”, sa hon.
”Jag har sett märkena på hennes arm. Jag har hört henne gråta om natten. Jag har sett dig kretsa kring henne som ett rovdjur. Så du hör av dig till våra advokater, eller så gör jag en polisanmälan.
” Det blev tyst en lång, obehaglig stund. Pappa tittade på mamma som om hon vuxit ett andra huvud. Sedan vred han sig mot mig med en blick av rent hat. ”Din lilla lögnare”, väste han.
Innan han hann ta ett steg mot mig, ställde sig mamma framför mig. Hennes röst var som stål när hon sa: ”Rör henne och du får mig att brottas, August. Så sant jag heter Betty Thompson, så ska jag se till att du åker in på em. ” Pappa höll kvar hennes blick i långa sekunder.
Jag kunde se tankarna mala i hans huvud. Sedan skakade han på huvudet och tog ett steg tillbaka. ”Ni kommer att ångra er”, sa han. ”Alla kommer ni att ångra det här.
” Han tog jackan och smällde igen ytterdörren efter sig. Jag stod som stelfrusen, väntande på att mamma skulle falla sönder, förvandlas till samma kvinna som alltid varit så tyst och medgörlig. Men istället sjönk hon bara mot köksbänken. Hennes axlar darrade, men när hon vände sig om var hon lugn.
Ögonen var torra men blickstora av en smärta som kom långt inifrån. Hon strök mig över kinden med fingertoppen. ”Förlåt, älskling”, viskade hon. ”Jag borde ha sett.
Jag borde ha sagt ifrån för så länge sedan. ” Jag skakade på huvudet och tog hennes hand. ”Det är okej, mamma. ” Det var inte okej.
Inget var okej. Men i det ögonblicket fanns det bara oss två. Två överlevande i ett kraschat skepp. Mamma drog djupa andetag och rätade på sig.
”Vi ringer polisen nu”, sa hon. ”Innan jag hinner ångra mig. ” Mitt hjärta missade ett slag. ”Är du säker?
” Mamma såg på mig, och för första gången på mycket länge var hennes blick full av något jag inte sett på länge: beslutsamhet. ”Jag har aldrig varit säkrare på något i hela mitt liv”, sa hon. ”Han kommer att sitta i fängelse. Det kan ta tid, men det kommer att hända.
För som han kan vi inte vara rädda. ” Så gick vi till telefonen i hallen, den svarta telefon med nummerskiva, och min mamma slog numret till polisstationen. Vi stod där, sida vid sida, medan hon sa orden som skulle förändra allt: ”Hej, jag heter Betty Thompson. Jag vill göra en anmälan om övergrepp mot min make.
” En vecka senare kom en snäll kvinna i en grå dräkt till huset. Hon presenterade sig som det sociala. Hon pratade med oss, ställde frågor och antecknade. Jag berättade allt.
Allt jag orkade. Att pappa tog betygen, att det började med handleder och axlar, att det blev värre. Jag berättade om rädslan, om tystnaden, om att mamma blundat, om att jag trodde att det skulle döda henne men att hon istället blev starkare. Kvinnan nickade och räckte mig hennes visitkort.
”Om något händer, om ni behöver prata”, sa hon. ”När som helst. Ring bara. ” Hon tittade på mamma med vänlig men allvarlig blick.
”Du har gjort det rätta. Att skydda dina barn. Det är det viktigaste. ” Det tog åtta långa månader innan rättegången var klar.
Åtta månader av förhandlingar, vittnesmål, och mina egna ord som studsade mot kontorets väggar som kastade stenar. Pappa anställde en dyr advokat som försökte måla upp mig som en problematisk tonåring med ett alltför livligt sinne. Han ifrågasatte mina minnen, vred och vände på allt jag sa. Men mamma satt som en sten bredvid mig vid varje förhandling, hennes hand aldrig långt från min.
Och när det äntligen var dags för juryn att rösta, tog deras beslut bara några timmar. Skyldig. På alla punkter. När domaren meddelade domen, tittade jag in i pappas ögon.
Inga känslor. Inget. Bara en blick som försökte säga att detta inte var slutet, att han fortfarande kontrollerade mig. Men jag visste redan att han hade fel.
När de ledde honom ut i handklovar och mamma tog min hand igen, förstod jag. Han kunde ta många saker ifrån mig. Han kunde ta min barndom, mitt förtroende, min oskuld. Men han kunde inte ta min framtid.
Den tillhörde mig nu. Det var år sedan nu. Jag lämnade Oakville dagen efter att jag fyllde arton. Jag flyttade till Little Rock och arbetade som sjuksköterska, tog hand om patienter med samma tålamod som jag önskat att jag själv fått.
Jag gifte mig, fick två underbara barn, och när min man gick bort alltför tidigt, hittade jag styrka i att fortsätta, att inte låta sorgen definiera mig. Så småningom flyttade jag till Hot Springs, där de varma källorna ler mot oss varje dag, och jag bestämde mig för att berätta min historia. Inte för att jag vill titta bakåt, utan för att jag vill slå en bro framåt. För det finns så många där ute som fortfarande är fast i samma tystnad som jag en gång var.
Små Lucy som gömde sig i sitt rum, som hörde steg i korridoren och skakade. Till er säger jag: Ni är inte ensamma. Det är inte ert fel. Och det finns alltid en väg ut.
Ni behöver bara våga ta emot den där telefonen som jag en gång gjorde, med darrande händer som en rädd liten flicka, och be om hjälp. För redan då, och fortfarande nu, är jag så tacksam att jag gjorde det. Tack för att ni lyssnade på mig, mina vänner. Ta hand om er och varandra.
Och kom ihåg: efter natten kommer alltid morgonen.