Jag har varit gift med min man Kevin i fem år. Vi har en dotter tillsammans, och vi väntar just nu vårt andra barn. Jag ska vara ärlig med en gång: jag är inte en person som skapar drama. Jag är snarare tillbakadragen.
Inte blyg, inte tyst, men reserverad. Jag är också väldigt observant. Första gången jag träffade Jess, min svägerska, sa jag till Kevin att vi skulle bli som olja och vatten. Vi har aldrig varit öppet fientliga mot varandra, men vi har aldrig heller ansträngt oss för att komma varandra nära.
Jess och jag har haft ett enkelriktat bråk ända sedan Kevin och jag började dejta. Jag ger henne inga tankar om jag inte måste, och ändå bor jag gratis i hennes huvud. Det vet jag baserat på de spydiga kommentarer hon har fällt genom åren. Anledningen är avundsjuka.
Kevin och jag dejtade bara i ett år innan vi förlovade oss, och vi gifte oss sex månader senare. Vi hade ett riktigt bröllop med ceremoni och mottagning, åkte på smekmånad, köpte ett hus och skaffade barn. Allt detta medan Jess och hennes pojkvän Terrence hade varit tillsammans i elva år utan att Terrence någonsin ville förbinda sig. Under ett av deras uppehåll blev en one-night stand gravid med Terrences barn.
Han har nu en elvaårig son tillsammans med en annan kvinna. Det har alltid varit ett ömtåligt ämne för Jess, särskilt med tanke på hennes fertilitetsproblem. Hon har myom och har alltid haft svårt att bli gravid. När de äntligen fick beskedet att de väntade barn var det en glädjens dag.
De bor i en tvåa i staden och jobbar på timbasis. Det är inte minimilön eller något, men de måste ständigt jobba övertid för att få ekonomin att gå ihop. Det har lett till att hon har burit på ett agg mot mig i flera år. Hon tycker att allt har kommit för lätt för mig.
När vi tillkännagav vår graviditet var hon omöjlig att hantera. Helt galen. Ena stunden låtsades hon inte bry sig när vi pratade om det på familjeträffar. Nästa stund erbjöd hon sig att hålla i babyshowern.
Jag sa ett bestämt nej till det. Vi antog att hennes beteende berodde på deras situation och att hon var frustrerad över att hon inte var gravid ännu. Vi skrattade bara bort det och sa att det var en hemlighet. Vi kunde inte förstå varför hon brydde sig så mycket, eftersom hon inte väntade barn just då.
Oavsett vilket delade vi inte namnet med någon. När vår dotter föddes och hennes namn äntligen avslöjades, valde vi att inte berätta för någon förrän efteråt. Hennes namn är Arya Rose. Det är ett namn som inte skulle vara så annorlunda, förutom det faktum att vi är afroamerikaner.
Jag har alltid dragits till namn från olika regioner, och jag blev kär i namnet Arya för flera år sedan. Jag har aldrig delat det med någon. Vi fick en del konstiga blickar från familjen som inte förstod varför vi valde det namnet, men jag älskar det, och det var det enda som betydde något. Nu är vi gravida med vårt tredje barn, som kommer att bli vårt sista.
När Jess och Terrence tillkännagav att de väntade barn var det en överraskning. Vi var glada för deras skull, men Jess kunde inte låta bli att förstöra stunden. Hon grät över att jag var gravid, sa att det inte var rättvist, att jag inte förtjänade det, att min kropp aldrig skulle återhämta sig som den gjorde efter vår dotter. Hon anklagade oss till och med för att ha blivit gravida med flit efter att hon tillkännagav sin egen graviditet, trots att hela familjen visste att vi aktivt försökte.
Vid den tiden var Jess höggravid, ungefär åtta månader, och hon verkade vara i obekvämt tillstånd. Vi avslöjade inte könet på vårt barn i förväg. Jess tjöt på oss att få veta namnen vi hade valt, men vi vägrade svara. Efter flera dagar av detta blev jag irriterad och frågade Kevin om han trodde att anledningen till hennes påstötlighet var att hon ville använda namnet först, eftersom hon skulle föda först.
Han skrattade lite tills han insåg att jag menade allvar. Han sa att han inte trodde det, men att allt var möjligt. Så jag sa: “Då testar vi det. ”
Vi skulle stå värd för min svärfars födelsedag ett par veckor senare, och jag bestämde mig för att lämna något i det ofärdiga barnkammaren med ett flicknamn och ett pojknamn på, för att se om Jess skulle snoka.
Kevin tyckte det var löjligt, och han sa att han skulle ge mig tjugo spänn om hon gjorde det. Så jag gick in på en sajt där man kan beställa namndekaler till väggar och skrev in namnen Arya Rose och Sebastian Oli. Det är namn vi gillar men som inte är i närheten av vad vi faktiskt har valt. Det här blir dessutom vår sista graviditet, så även om Jess skulle använda namnen skulle vi inte bry oss.
Jag slutförde inte beställningen. Jag kom till sista sidan och skrev sedan ut pappret och gömde det i en byrålåda i barnkammaren. Festen gick av stapeln. Eftersom vi var upptagna med att vara värdar märkte vi aldrig om Jess försvann en längre stund.
När jag gick in i barnkammaren nästa morgon var ingenting på något sätt omflyttat, och beställningspappret låg fortfarande på exakt samma ställe. Så vi båda ryckte på axlarna och glömde bort det. Jag lade dock märke till att Jess aldrig mer frågade om namnen. Sedan födde Jess.
Vi åkte till sjukhuset för att gratulera. När vi kom in och fick se barnet frågade jag vad han hette. Jag kan inte riktigt beskriva det leende av självbelåtenhet som spred sig över Jess ansikte när hon sa: “Sebastian Oli. ” Hon var verkligen stolt över sig själv.
Det är det mest hämndlystna jag någonsin sett henne se ut under de år jag har känt henne. Men i stället för att reagera som hon förväntade sig agerade jag som om jag gått ut från en teaterskola. Mina ögon vidgades, min hand fördes till munnen och jag utbrast med låtsad lycka: “Herregud, det är så roligt! Det var exakt det namnet vi hade valt!
” Jag såg hur all färg lämnade hennes ansikte. Hennes man Terrence såg totalt förvirrad ut. Kevin råkade sätta i halsen och fick en hostattack som han snabbt försökte dölja som en allergi. Jess började stamma och frågade om jag var allvarlig.
Jag sa: “Ja, helt allvarlig. Vi har berättat för alla att vi skulle få en hemlighet, eller hur? Vi ville överraska alla med namnet vid babyshowern. ” Hennes ansikte bleknade från chock till ren fasa.
Hon blev helt tyst. Vi stannade inte så länge. Det var tydligt att hon höll på att bli sjuk. När vi gick ut ur rummet kramade min svärmor, Kevin och jag.
När vi gick mot bilen kunde vi inte hålla oss längre, vi skrattade så att tårarna rann. “Jag trodde inte att hon faktiskt skulle göra det,” sa Kevin. “Jag gav dig tjugo spänn när vi kommer hem. ” Vi mådde så himla bra, jag kan inte ens beskriva det.
Alla sura kommentarer, alla gånger hon försökt förminska mig, det var som om allt det bara tvättades bort i det ögonblicket. Några dagar senare fick jag dock en helt annan bild av hur allt hade gått till. Min svärmor kom över för att gå igenom några sista detaljer inför vår babyshower, som vi skulle ha på lördag efter halloween, även om jag inte har beräknat förrän i slutet av november. Hon suckade och sa: “Har du pratat med Jess?
” Jag sa: “Nej, varför skulle jag det? ” Hon sa: “För att det är ett enda virrvarr där borta. ” Sedan bara vällde en lång harang ur henne. Jag ska försöka sammanfatta.
De har tydligen bråkat ända sedan innan barnet föddes. När de diskuterade namn bestod Jess namnlista bara av flicknamn. När Terrence frågade vad de skulle göra om det blev en pojke var Jess övertygad om att det inte skulle bli det. Men om det blev det, sa hon, skulle de bara döpa honom till Terrence Junior.
Det orsakade ett argument, eftersom Terrences elvaåriga son inte var uppkallad efter honom, och det skulle vara futtigt att döpa den andra sonen till junior. Det jag inte visste var att Jess hade fruktansvärd ångest, inte över namnet utan över barnets kön. Hon vägrade att ta reda på könet i förväg för att hon var rädd för att bli besviken, och hon ville njuta av graviditeten. Hon var helt övertygad om att hon väntade en flicka.
Hon var så säker på att hon till och med hade sagt till Terrence att hon inte ville ha en pojke alls. När jag tänker tillbaka på det där ögonblicket på sjukhuset tror jag att något bara klickade i huvudet på henne. Min svärmors ord, inte mina. Innan de kom till sjukhuset den dagen hade de fortfarande bråkat om namn.
Så när jag dök upp och hon bara kastade ur sig namnet, tror jag att det delvis var för att hon ville såra mig, men också för att hon inte hade tillåtit sig själv att tänka på något annat än en flicka. Jag nämnde i mitt första inlägg att jag lade märke till hennes ansiktsuttryck, men jag missade helt Terrences reaktion. Han var ursinnig. Det berättade min svärmor.
Så fort Kevin och jag lämnade rummet vände han sig mot Jess och väste: “Vad fan har du gjort? ” Hon frågade vad han menade. Han sa: “Jag är inte dum. Du snokade i deras barnkammare, eller hur?
Du tog namnet från vår systers låda. ” Hon försökte förneka det först, men han fortsatte: “Jag såg dig när du kom ut därifrån på festen. Du hade papper i handen. Jag konfronterade dig om det då, och du sa att du bara var nyfiken.
Du ljög för mig. ” Hon började gråta och erkände till slut: “Det är inte rättvist, Terrence. Hon har allt. Hon behöver inte ha namnet hon vill ha.
Jag har ingenting. ” Han skrek tillbaka: “Det är inte mitt problem att du är så avundsjuk att du är villig att förstöra vår relation med min familj för att du inte kan bära en flicka. ”
Det blev tyst mellan dem. Då kom min svärmor in.
Hon frågade vad som pågick, och Terrence sa bara: “Fråga din dotter. ” Han lämnade rummet. Svärmor försökte tala med Jess, men hon låg bara i sängen med blicken i taket utan att säga något. När de kom hem från sjukhuset eskalerade situationen.
Jess ville absolut döpa pojken till Sebastian. Inte för att hon tyckte om namnet, utan för att hon ville att segern skulle vara fullständig. Terrence vägrade. Han sa att det var en ständig påminnelse om att han inte räckte till, att hon önskade att han var en annan pojke.
De skrek åt varandra i flera dagar. Hon anklagade honom för att inte stötta henne, och han anklagade henne för att vara självisk. Till slut kom de fram till en kompromiss: han skulle heta Sebastian, hon skulle själv byta hans efternamn till Terrences och lovade att hon skulle sluta kalla honom vid namn med Oliver. Men det var knappast en lycklig lösning.
Så de döpte barnet till Sebastian, men Terrence sa att han alltid skulle kalla honom Seb. Jess vägrade. Hon sa att det var inte hans namn, och nu blev allt värre. De bråkade om allt, från hur många gånger om dagen de skulle byta blöjor till vad de skulle äta till middag.
Hon blev besatt av min graviditet igen. Hon frågade ständigt om vi hade bestämt ett namn, om vi skulle ha en flicka, om vi skulle berätta. Jag sa bara att vi skulle överraska alla på babyshowern. Och jag kunde se irritationen i hennes ögon.
Min svärmor berättade att Jess grät hela tiden. Hon vägrade hålla i Sebastian under långa stunder, matade honom när hon var tvungen men utan att titta på honom. Hon pratade om honom som en börda, som om han förstört hennes liv. Svärmor sa: “Just nu tycker jag nästan synd om henne, men jag kan inte glömma allt hon har gjort mot dig.
” Jag visste inte vad jag skulle känna. Jag har aldrig önskat något barn skada, inte ens hennes barn. Några veckor senare fick jag höra att Terrence hade fått nog. Han tog med sig Sebastian och flyttade tillfälligt hem till sin mamma.
Jess blev förkrossad. Hon ringde honom gång på gång, men han svarade inte. Det slutade med att hon dök upp på hans mammas gata och skrek åt honom att komma ut. Han vägrade.
Hon sa att hon skulle polisanmäla honom för att ha stulit barnet. Han sa: “Gör det. Säg till dem att jag lämnade dig för att du vägrar älska vår son. ” Hon gick hem utan att säga mer.
Några dagar senare fick jag ett sms från henne. Det stod bara: “Du vann. ” Jag svarade inte. För det handlade aldrig om att vinna.
Det handlade om att hon trodde att hon kunde leka med mig och komma undan med det. Men jag hade bättre saker för mig än att ständigt vakta mitt liv mot någon som är avundsjuk på allt jag har. Efter att ha hört allt detta bestämde jag mig för att prata med henne, ansikte mot ansikte. Jag tog på mig något snyggt men avslappnat och åkte till hennes lägenhet.
Hon öppnade dörren och såg chockad ut. “Vad vill du? ” frågade hon med en röst som lät utmattad. Jag sa: “Jag är inte här för att bråka.
Jag är här för att prata. ” Hon fnyste, men hon släppte in mig. Jag satte mig i soffan medan hon stod vid diskbänken, till synes upptagen med att torka av en kopp som redan var ren. “Jag vet vad du gjorde”, sa jag.
Hon stelnade till, men försökte spela omedveten. “Vad menar du? ” “Sluta. Du vet exakt vad jag pratar om.
Du snokade i min barnkammare, du hittade mina papper, och du stal mitt valda namn. ” Hon vände sig om med ilsken blick. “Du har inga bevis. ” Jag ryckte på axlarna.
“Jag behöver inga. ” Sedan fortsatte jag: “Jag visste att du skulle göra det. Det var därför jag lämnade pappret där. ”
Hennes ögon vidgades.
“Du visste? ” Jag nickade. “Det var ett test. Ett dumt test, men det visade mig exakt vem du är.
Du är så uppslukad av att tävla med mig att du är villig att förstöra allt du har för att få en billig seger. Du har en pojke där hemma som inte bad om något av detta. Du har en man som älskar dig, och du kör bort honom. Och för vad?
För att jag har ett hus och en man som faktiskt ville ha barn med mig? Det där är inte mitt problem. ”
Hon öppnade munnen för att säga något, men jag höll upp handen. “Låt mig prata klart.
Jag har låtit dig hålla på i flera år. Jag har aldrig sagt ett ont ord om dig, fastän du har förtjänat det. Men nu är det över. Jag vägrar vara din fiende.
Jag är inte din fiende. Du har alltid varit din egen värsta fiende, och tills du inser det kommer du aldrig att bli lycklig. ”
Hon var tyst. Hennes läppar darrade.
“Du vet inte hur det är att vara jag”, viskade hon. Jag suckade. “Nej, det gör jag inte. Jag vet inte hur det är att kämpa med fertilitet, att känna att kroppen sviker dig, att se alla andra få det du vill ha.
Jag kan inte relatera till det. Men jag kan relatera till att känna avundsjuka. Alla gör det ibland. Skillnaden är hur vi hanterar det.
Du valde att låta det äta upp dig. Du valde att försöka trycka ner mig i stället för att bygga upp dig själv. Och titta var det har lett dig. ”
Tårarna rann nu över hennes kinder.
Hon sjönk ihop och satte sig på stolen. “Jag hatar mitt liv”, sa hon. “Jag hatar att jag inte kan bli gravid igen. Jag hatar att min kropp är sönder.
Jag hatar att jag har en son som påminner mig om allt jag inte kan få. Jag vet att det är fel, men jag kan inte hjälpa det. ”
Jag satt tyst en lång stund. Jag kunde ha varit hårdare.
Jag kunde ha sårat henne. Men i stället sa jag med mjukare röst: “Det du känner, det är något jag inte kan förstå. Jag kan inte låtsas att jag kan det. Men jag kan säga dig en sak: att hata ditt barn kommer inte att göra det bättre.
Att hata mig kommer inte heller göra det bättre. Det enda du gör är att förstöra dig själv, och till slut kommer du stå ensam. Är det värt det? ”
Hon skakade på huvudet.
“Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. ” Jag reste mig och gick mot dörren. Sedan vände jag mig om. “Det första steget är att sluta skylla på alla andra.
Skaffa hjälp, Jess. Prata med någon. Inte för mig, inte för Terrence, utan för dig själv. För ditt barns skull om inte annat.
Han förtjänar bättre. Du förtjänar bättre än så här, även om du inte kan se det just nu. ”
Jag lämnade hennes lägenhet och stängde dörren för sista gången. När jag satte mig i bilen kände jag en våg av lättnad skölja över mig.
Det var ingen explosiv seger med fyrverkerier och hämnd. Det var den där tysta, mäktiga formen av seger som kommer av att veta att jag hade stängt det här kapitlet på mina villkor. Och från och med nu skulle hennes liv inte längre påverka mitt. Några veckor senare fick jag höra av min svärmor att Jess och Terrence hade börjat gå i parterapi.
Jess var fortfarande distanserad, men hon hade äntligen accepterat att hon inte skulle få den dotter hon drömt om. Hon verkade anstränga sig för att knyta an till bebisen. Jag önskade henne ingen skada. Det fanns inget behov av det.
Livet hade redan gett henne alla de lärdomar hon behövde, även om det skulle ta år innan hon insåg det. Under tiden flyttade Kevin och jag vidare med våra liv. Vår babyshower var en framgång, och födelsen av våra tvillingar gav oss en glädje bortom ord.
För första gången på länge kände jag att freden äntligen hade infunnit sig i mitt liv.