Jag stod i hallen när jag hörde min svärson säga det. Jag hade inte tänkt tjuvlyssna. Jag hade gått ner för att hämta ett glas vatten. Halsen var torr på det där sättet som händer på vintern när värmen går hela natten.
Och deras röster hördes genom köksdörren, som var öppen en liten bit. Ärligt talat, sa han, desto förr gubben är borta, desto bättre. Jag stannade. Min dotter sa något jag inte kunde urskilja.
Hennes röst var låg, nästan en viskning. Och sedan skrattade han. Inte ett elakt skratt. Värre än så.
Ett ledigt skratt. Som om det han sagt var självklart. Som om det bara var ett faktum de redan hade accepterat. Jag stod där i strumpsockorna på det hårda trägolvet och rörde mig inte på länge.
Jag heter Bernard. Nej, förresten. Jag har kallats Burn hela mitt liv, och det tänker jag inte ändra på nu. Jag är 67 år gammal.
Jag jobbade 31 år som maskiningenjör på ett företag utanför Sudbury i Ontario. Jag uppfostrade två barn i ett hus med tre sovrum på Carmichael Street. Jag tränade ungdomsishockey varje vinter i 11 år. Jag skottade grannarnas uppfarter när de var sjuka.
Jag kom med grytor till människor jag knappt kände när deras makar dog. Jag säger inte detta för att få mig själv att låta som ett helgon. Det är jag inte. Jag har ett humör jag har fått jobba på hela livet.
Jag är inte lätt att leva med när jag är stressad. Det vet jag. Men jag är en god man. Eller jag har försökt vara det.
Och jag förtjänade inte det som hände under de 14 månader jag bodde i min dotters hus. Min fru Carolyn gick bort i mars 2022. Vi var gifta i 41 år. Hon fick en stroke i köket en tisdagseftermiddag och var borta innan ambulansen hann fram.
Det var inget dramatiskt över det. Ingen lång avskedsscen. Hon var där, och sedan var hon inte. Och jag har aldrig riktigt förstått hur man ska bära det.
Sorgen var av det slag som ordnar om allting. Jag kom hem från mataffären och sträckte mig efter telefonen för att ringa henne innan jag kom ihåg. Jag vaknade klockan två på natten och rullade över till hennes sida av sängen av ren vana. Huset på Carmichael Street, det vi hade bott i i 28 år, började kännas mindre som ett hem och mer som en väldigt stor, väldigt tyst påminnelse om allt jag förlorat.
Min dotter Adele ringde mig var tredje dag under de första månaderna. Hon bor i Mississauga med sin man, som heter Warren, och deras son, mitt barnbarn Oliver, som var 9 år då. Adele och jag har alltid varit nära, eller det trodde jag. Hon har sin mors ögon och sin mors sätt att komma rakt på sak.
När hon ringde ställde hon alltid de rätta frågorna. Inte hur mår du, utan har du ätit idag och har du varit ute? Det var Adele som, ungefär åtta månader efter att Carolyn dog, föreslog att jag skulle överväga att sälja huset. Det är för stort för dig, pappa, och underhållet ensamt, jag oroar mig för dig uppe på en stege och rensar hängrännor.
Hon hade inte fel. Huset behövde reparationer som jag inte längre hade ork för. Taket började visa sin ålder. Värmepannan hade lappats för många gånger.
Jag hade tänkt på det själv, tyst, men inte sagt det högt, för att säga det högt gjorde det verkligt. Vi har plats, sa hon. Oliver skulle älska att ha dig här. Du kan få hela källaren.
Vi skulle göra i ordning den ordentligt. Eget badrum, egen ingång. Det lät rimligt. Mer än rimligt.
Det lät som familj. Så jag sålde huset på Carmichael Street. Det gick snabbt i den marknaden. Jag fick mer än jag förväntat mig och kom undan med lite över 310 000 dollar efter att allt var klart.
Jag placerade det mesta i GIC:er och i en balanserad portfölj som min finansiella rådgivare hjälpte mig sätta upp. Jag behöll lite lättillgängligt för utgifter. Jag trodde jag var försiktig. Jag flyttade in hos Adele och Warren den 3 september.
Oliver mötte mig vid dörren och visade mig sin legosamling och frågade om jag ville leka. Jag sa ja. Jag tänkte att det här kommer att gå bra. Den första månaden var bra.
Warren jobbade med kommersiella fastigheter. Han hade ett kontor i centrum men varierande arbetstider. Han var artig mot mig på det sätt som människor är artiga mot någon de inte känner väl och inte är säkra på att de gillar. Handskakningar, inte kramar.
Hur trivs du, Burn, utan att egentligen vänta på svaret. Jag sa till mig själv att jag läste in för mycket. Han var en upptagen man. Jag var ny i huset.
Sådant tar tid. I november började jag märka saker. När jag kom upp för måltider fanns det ibland samtal som tystnade. Inget dramatiskt, bara en liten förskjutning i rummet, ett ämne som byttes.
Warren började prata om jobbet eller om Leafs eller om något Oliver gjort i skolan. Normalt nog, men det hände tillräckligt ofta för att jag skulle börja känna det. Jag nämnde för Adele en gång att jag kände att jag avbröt något när jag kom upp för middag. Hon sa att jag inbillade mig.
Hon klappade mig på handen och sa att Warren bara var introvert och att han behövde tid att vänja sig. Jag trodde på henne, för jag ville det. I december frågade Adele om mina finanser. Det började oskyldigt.
Vi satt vid köksbordet efter att Oliver hade gått och lagt sig, och hon nämnde att Warren hade en kollega som sysslade med förmögenhetsförvaltning och att han hade undrat om min finansiella plan var optimerad för min situation. Jag sa att jag var nöjd med min rådgivare, en kvinna jag hade jobbat med i 12 år. Adele log och sa att hon bara förde vidare förslaget. En vecka senare tog Warren upp det själv.
Han sa att mina pengar i GIC:er åts upp av inflationen. Att han kände människor som kunde göra mycket bättre ifrån sig åt mig. Att han bara såg till mina intressen. Han hade ett smidigt sätt att prata om pengar.
Det slaget som låter som omtanke men känns som påtryckning. Jag sa att jag skulle tänka på saken. Det gjorde jag inte. Jag behöll min rådgivare.
I januari började saker förändras på ett sätt jag inte längre kunde förklara bort. Warren började jobba hemifrån oftare. Han satt vid köksbordet när jag kom upp på morgonen, och det var något i sättet han såg på mig. Inte direkt ovänligt, men värderande, som om jag var en variabel i en ekvation han försökte lösa.
Några gånger erbjöd jag mig att göra kaffe, och han sa nej tack utan att titta upp från datorn. Jag började göra mitt kaffe nere i källaren i stället. En morgon hörde jag honom i ett samtal. Jag försökte inte lyssna.
Jag var på väg till garaget för att hämta mina vinterskor, och hans röst hördes genom hallen. Borde inte dröja för länge, sa han. Han är 67, inte i vidare form. När husförsäljningen är klar, sedan måste han ha flyttat sig eller stängt en dörr, för jag hörde inte resten.
Jag stod i hallen en stund. Sedan hämtade jag mina skor och gick ut på en promenad. Det var kallt ute. Minus fyra, den äkta jankall som Kanada inte ber om ursäkt för.
Men jag behövde vara utomhus. Jag gick ner till slutet av deras gata och tillbaka två gånger. Jag sa till mig själv att det fanns hundra saker som meningen kunde betyda. Fastighetsgrejer, jobbgrejer, något helt orelaterat till mig.
Men jag trodde inte på det. Inte på riktigt. Det där med att bli äldre är att man har blivit lurad tillräckligt många gånger för att utveckla en känsla för när något är fel. Det är inte cynism, precis.
Det är mönsterigenkänning. Och något i mönstret i det huset hade varit av sedan ett tag. Jag ringde min son Patrick den eftermiddagen. Patrick bor i Vancouver med sin fru och deras två flickor.
Vi pratar varannan vecka. Han är en tystlåtnare person än Adele, mer reserverad, men stadig. Den sortens människa som menar det han säger och säger det han menar. Jag berättade en del av vad jag hade märkt, inte det avlyssnade samtalet, för det kändes för osäkert att säga högt ännu.
Bara den allmänna känslan. Sättet Warren pratade om mina finanser på, tystnaderna när jag kom in i rum. Patrick var tyst en stund och sa sedan, pappa, har du tittat på dina konton på sistone? Jag frågade vad han menade.
Han sa att han inte var säker. Att han kanske hade fel, men att han bad mig titta. Den kvällen satt jag vid mitt skrivbord i källaren och öppnade mina bankkonton på datorn. Allt såg ut som jag förväntade mig.
GIC:erna intakta, portföljen balanserad, sparkontot. Jag tittade på sparkontot två gånger. Det fanns ett uttag jag inte kände igen. 4 000 dollar föregående månad.
Det hade gått till ett kontonummer jag inte kände. Jag satt med det länge. Jag gick tillbaka genom kontoutdragen. Det fanns ett till i november.
3 000. Och i oktober två separata, 1 500 var, alla till samma kontonummer. Alla efter att jag flyttat in. 10 000 dollar på fyra månader.
Mina händer var mycket stadiga när jag tittade på detta. Jag lade märke till det hos mig själv, stadigheten. Det var inte lugn, precis. Det var den sortens stillhet som kommer när något blir plötsligt, obestridligen klart, och kroppen ännu inte har hunnit ikapp.
Jag stängde datorn och gick och lade mig. Jag sa ingenting på tre dagar. Jag behövde tänka. Jag är ingenjör till utbildning och vana.
Jag reagerar inte förrän jag förstår problemet. Så jag tillbringade tre dagar med att observera och tänka och vara säker på vad jag såg. På den fjärde dagen ringde jag min finansiella rådgivare, Sandra. Jag berättade vad jag hittat.
Hon sa att hon skulle titta på det och återkomma. Hon ringde nästa morgon. Hennes röst var försiktig. Hon sa att hon inte var säker på hur det hade gått till, men att någon hade lagt till en auktoriserad överföringsinstruktion på kontot med hjälp av en fullmakt hon aldrig hade sett förut.
Hon sa att jag borde kontakta min bank och min advokat så snart som möjligt. Jag sa, Sandra, vem har undertecknat fullmakten? Hon tvekade. Den har din namnteckning, Burn, men datumet är från oktober förra året.
Och jag vet med säkerhet att vi aldrig diskuterat något sådant. Jag visste exakt när oktober förra året var. Det var två veckor innan jag flyttade in. Jag körde till min bank den eftermiddagen.
Jag tog med varenda dokument jag hade. Jag tillbringade två timmar med en kontorschef och sedan ytterligare en timme i telefon med deras bedrägeriavdelning. Jag höjde inte rösten en enda gång. Jag var mycket precis, mycket metodisk och mycket tydlig med vad jag behövde.
Medan allt detta hände fortsatte livet i huset som vanligt. Jag kom upp för middag. Jag lekte med Lego med Oliver. Jag tittade på hockey med Warren en tisdagskväll.
Och han skrattade åt en reklam och räckte mig en skål med pretzels. Och jag tog emot dem och skrattade också. Och hela tiden tänkte jag, du har ingen aning om vad som är på väg. Oliver var det svåraste med alltihop.
Han var nio, snart tio. Han hade en glipa mellan de två framtänderna och ett sätt att förklara saker han var upphetsad över. Hockeystatistik, dinosauriefakta, reglerna i ett tv-spel som påminde mig så mycket om Carolyn att det ibland var svårt att andas. Hon skulle ha älskat att se honom växa upp.
Hon skulle ha varit där för varje match, varje skolkonsert, varje besvärlig fas. En kväll hjälpte jag honom med ett skolprojekt om Kanadas provinser, och han lutade huvudet mot min axel medan han färglade kartan. På det där sättet som små barn gör när de är trygga, när de har glömt att vara självmedvetna. Och han sa, utan att titta upp, morfar, kommer du att bo här för alltid?
Jag frågade varför han undrade det. Han ryckte på axlarna. Pappa sa något om en plan. Jag pressade honom inte.
Han var nio. Det var inte hans börda att bära. Jag kysste honom på huvudet och sa att jag kommer att vara där du behöver mig. Det menade jag.
Det menar jag fortfarande. Natten jag hörde vad jag hörde, natten som startade allt detta, var en torsdag i februari. Jag hade varit uppe senare än vanligt, läst i källaren, och gått upp för vatten runt halv tolv. Kökslampan var tänd.
Dörren var öppen tre, kanske fyra centimeter. Ärligt talat, sa Warren, desto förr gubben är borta, desto bättre. Jag hörde min dotters viskning och sedan hans skratt. Jag stod i hallen.
Golvplattorna var kalla genom strumpsockorna. Jag hörde värmepannan, det gamla välbekanta ljudet, och utanför fönstren februarivinden. Jag gick ner igen. Jag satte mig i min fåtölj.
Jag sov inte. Jag tänkte på huset på Carmichael Street, där någon annan nu bodde. Jag tänkte på Carolyn, vad hon skulle ha sagt om hon suttit mitt emot mig. Jag visste vad hon skulle ha sagt.
Hon visste alltid när jag undvek något. Hon skulle ha sagt, Burn. Vänta inte tills du inte har några val kvar. Jag tänkte inte vänta.
Nästa morgon ringde jag min advokat. Han heter Martin Okafor, och jag har jobbat med honom sedan 2009. Jag sa att jag behövde träffa honom inom veckan, att det var viktigt, och att jag behövde att han började med att förklara exakt vad jag hade undertecknat i oktober. Han sa att han skulle titta i kalendern och ringa tillbaka inom en timme.
Han ringde inom 40 minuter. Vi träffades en fredag. Jag körde själv. Jag kör fortfarande bil.
Jag vill vara tydlig med det, för människor har en vana att behandla ålder som oförmåga. Och jag satt mitt emot Martin i hans kontor på Elm Street och lade fram allt. Uttagen, fullmakten jag inte hade något minne av att ha undertecknat, det avlyssnade samtalet, sättet Warren hade pressat mig om mina finanser sedan i höstas. Martin lyssnade utan att avbryta, vilket är en av de saker jag alltid uppskattat med honom.
När jag var klar var han tyst en stund och sa sedan, Burn, den fullmakt som lämnades in, den har inte jag upprättat. Namnteckningen kan vara din, men det här dokumentet har inte gått genom mitt kontor. Kan den återkallas? frågade jag.
Ja, sa han genast. Och det borde vi göra. Bra, sa jag. Och jag behöver ändra mitt testamente.
Han nickade långsamt. Hur vill du ändra det? Jag berättade. Jag hade ursprungligen delat allt lika mellan Adele och Patrick med en del i förtroende för barnbarnen.
Jag ändrade det. Jag uteslöt inte Adele helt, delvis för Olivers skull, delvis för att jag ännu inte var säker på hur mycket hon visste jämfört med hur mycket Warren hade agerat på egen hand. Men jag strukturerade om allt. Patrick blev exekutor.
En separat fond upprättades direkt för Oliver med en förvaltare som Martin rekommenderade, någon som varken Adele eller Warren hade någon koppling till. Fonden skulle finansiera Olivers utbildning, hans första hem om han ville det, de saker mor- och farföräldrar vill ge sina barnbarn, oavsett vad som händer mellan vuxna. Resten, merparten av vad jag ägde, omdirigerades. En del till Patrick, en del till en välgörenhetsfond jag alltid hade tänkt upprätta i Carolyns namn men aldrig gjort.
Det tog tre möten under två veckor att få allt i ordning. Jag körde till Martins kontor varje gång. Jag undertecknade det som behövde undertecknas. Jag var metodisk.
Det finns en särskild sorts klarhet som kommer när man slutar hoppas att en situation ska lösa sig själv och börjar göra jobbet med att lösa den själv. Under dessa två veckor kontaktade jag också bedrägeriavdelningen på min bank. Processen var långsam och byråkratisk, och jag ska bespara dig varenda steg, men slutresultatet var att den obehöriga fullmakten flaggades, kontoinstruktionerna återställdes och ärendet överlämnades till en utredare. Jag fick veta att processen kunde ta flera månader.
Jag sa att jag förstod. Jag gav dem allt de bad om. Och sedan hittade jag en lägenhet. Den låg i Oakville, en nyare byggnad, en av de där mellanhöga med parkering under jord och ett gym jag visste att jag aldrig skulle använda.
Ett sovrum plus ett allrum, söderläge med fönster som släppte in den sortens eftermiddagsljus Carolyn alltid hade sagt att hon ville ha i ett hem. Jag hade letat i lugn och ro på nätet i ett par veckor. Jag ringde uthyrningskontoret en onsdag, tittade på lägenheten en fredag och skrev under hyresavtalet påföljande måndag. Jag gav Adele en månads uppsägning.
Jag sa att jag hade hittat ett eget ställe, att jag kände att det var dags att ha eget utrymme, och att jag hoppades att hon förstod. Jag höll rösten jämn. Jag nämnde inte det avlyssnade samtalet. Jag nämnde inte advokatmötena eller det ändrade testamentet eller bedrägerianmälan.
Jag sa bara att jag trodde att detta var bäst. Hon såg förvånad ut. Hon sa att hon inte förstod, att hon trott att jag trivts där, att Oliver skulle bli förkrossad. Jag sa att Oliver och jag fortfarande skulle ses regelbundet och att jag menade det.
Warren kom hem den kvällen, och Adele måste ha berättat, för han kom ner för att träffa mig. Han stod i dörröppningen till källarlägenheten med händerna i fickorna och frågade om allt var okej. Jag sa ja, alldeles utmärkt, bara redo för eget utrymme. Han nickade.
Han såg ut som om han försökte läsa något i mitt ansikte. Jag gav honom ingenting att läsa. Jag flyttade ut en lördag i mars, nästan exakt ett år efter att Carolyn hade dött. Patrick flög in från Vancouver för att hjälpa mig.
Han ställde inte många frågor. Han visste tillräckligt, och han är inte en man som behöver allt utstavat. Vi lastade en hyrd skåpbil med möblerna jag tagit med och de saker jag samlat på mig, och vi körde till Oakville sent på eftermiddagen med solen lågt och snön mestadels smält från vägmittremsorna. Jag minns att jag stod i den tomma lägenheten den första kvällen med två lådor böcker och en kaffebryggare och en utsikt över sjön i fjärran och kände något jag inte känt på mycket länge.
Inte lycka, precis. Inte ännu. Utan rum. Utrymme att andas.
Den särskilda tystnaden i en plats som bara tillhör dig. Patrick stannade över helgen. Vi beställde pizza och såg matchen och pratade till sent på kvällen på ett sätt vi inte gjort sedan före Carolyn dog. Han berättade om sina flickor.
McKenzie, som var 12 och spelade seriefotboll, och Fern, som var 8 och nyligen hade bestämt sig för att hon ville bli veterinär. Han sa att de frågade om mig ofta. Han sa att McKenzie fortfarande hade vykortet jag skickat henne från en resa Carolyn och jag gjort till Prince Edward Island för tre år sedan, att hon hade satt upp det ovanför skrivbordet. Jag höll fast vid det.
Den specifika litenheten i det. Ett vykort ovanför en tolvárings skrivbord. Ungefär sex veckor efter att jag flyttat ut fick jag ett samtal från Martin. Han sa att utredningen hade avslutat sin första fas och att banken hade fastställt att de obehöriga uttagen utgjorde bedrägeri.
Ärendet överlämnades till polisen. Han sa att jag inte behövde göra något just nu, att det var i deras händer. Han sa att han skulle hålla mig informerad. Jag frågade, Martin, kommer Adele att få veta detta?
Han sa att det skulle bero på vad utredningen fann och vem som var inblandad. Han sa att fullmakten verkade vara ett dokument Warren hade ordnat, möjligen med en notarie i en annan stad, möjligen med hjälp av en fotokopia av min namnteckning från något jag undertecknat legitimt. Han sa att det var sofistikerat nog att det troligen inte var gjort i en impuls. Jag satt med det länge efter att jag lagt på.
Jag tänkte på om Adele hade vetat. Jag vände och vred på det i veckor. Det fanns saker som pekade åt båda hållen. Hon hade varit den som föreslog att jag skulle flytta in.
Hon hade varit den som först tog upp mina finanser. Men hon var också, kom jag ihåg, den som ringt var tredje dag det första året efter Carolyns död, som frågat, har du ätit idag och har du varit ute? Jag visste inte hur jag skulle förena dessa två saker. Till slut bestämde jag mig för att det inte spelade någon roll på det sätt jag hade trott.
Inte för att det inte var viktigt, utan för att jag inte kunde veta med säkerhet, och för att det jag kunde kontrollera var det som skulle komma härnäst. Jag kunde inte göra ogjort det som hänt. Jag kunde bara bestämma vilken sorts man jag skulle vara framöver. Jag ringde Adele en söndagseftermiddag i april.
Oliver svarade. Han hade börjat svara i telefon på det sätt som barn gör när de är gamla nog att känna sig viktiga av det. Och vi pratade några minuter om hockey innan han lämnade över telefonen till sin mamma. Jag sa till Adele att jag behövde vara ärlig mot henne om några saker.
Jag berättade om bedrägeriutredningen. Jag berättade att jag hade ändrat mitt testamente. Jag berättade att jag inte sa att hon hade haft en del i det som hänt, men att hon behövde veta vad jag hade hittat och vad jag gjort åt det. Jag höll rösten lugn och jämn, för jag bestämde att jag inte skulle låta detta krossa något som inte behövde krossas.
Hon blev mycket tyst. När hon äntligen talade sa hon, pappa, jag visste inte. Jag sa att jag ville tro henne. Hon började gråta då, och jag lät henne.
Jag sa inte att allt var bra, för jag visste ännu inte om det var bra. Jag väntade bara. Och sedan sa hon att Warren hade kommit till henne förra året med någon plan om att hjälpa mig hantera mina finanser, och hon trodde att det kom från ett gott ställe, och hon litade på honom för att hon alltid litade på honom, och hon visste inte. Hon upprepade det.
Jag visste inte. Jag visste inte. Jag vet ännu inte vad jag tror om det. Jag tror att det är möjligt att hon verkligen inte kände till detaljerna.
Jag tror att det också är möjligt att hon vet mer än hon har erkänt för sig själv. Människor har en anmärkningsvärd förmåga att inte riktigt veta saker när det är lättare att inte veta. Men hon är min dotter, och Oliver är mitt barnbarn, och jag är 67 år gammal, och jag har redan lagt för mycket tid på sorg och förlust för att lägga det som återstår av mitt liv på bitterhet. Vi pratar fortfarande.
Det är annorlunda nu. Försiktigare, mer medvetet. Det sätt saker blir efter att förtroende har prövats. Adele och Warren håller på att separera.
Det berättade hon för mig ungefär två månader efter vårt samtal i april. Jag frågade inte om utredningen hade något med det att göra. Hon berättade det inte frivilligt. Jag träffar Oliver varannan eller var tredje vecka.
Vi går på matcher när jag kan få tag i biljetter. Förra månaden körde vi till ett naturområde norr om staden och vandrade på stigarna i två timmar, bara vi två. Han berättade allt han visste om djurspår i snön. Han är tio nu.
Han håller på att förlora den där lilla barnkvaliteten, men vinner något annat. En sorts stadighet, en eftertänksamhet. Hans mors ögon och något av hans morfar i käklinjen, eller vad man nu säger. Jag bor ensam i Oakville, i min södervända lägenhet med eftermiddagsljuset.
Jag har börjat laga mat ordentligt igen, på det sätt jag gjorde när Carolyn var sjuk och jag tagit över köket. Jag gör en hygglig nötköttsgryta och en mycket respektabel linssoppa som hon skulle ha påstått var för hälsosam. Jag går längs sjön de flesta morgnar när vädret tillåter, och en del morgnar även när det inte gör det. Patrick kom tillbaka med flickorna i somras.
McKenzie hade vuxit ungefär sju centimeter sedan jag såg henne sist. Fern satt i mitt knä större delen av en eftermiddag och berättade i detalj om en salamander hon hittat på bakgården i Vancouver. Jag sa att det var det bästa jag hört på hela året, och det menade jag. Jag har inte hört direkt från Warren.
Det förväntar jag mig inte heller. Det jag vet nu, det jag har haft tid att sitta med och förstå, är att det värsta med det som hände inte var pengarna. Pengarna gick att återfå. Det mesta.
Det värsta var den särskilda ensamheten i att sitta vid ett bord med människor som planerar något runt omkring dig, utan dig, som ser på dig och ser en tidslinje snarare än en människa. Det finns en specifik sorts smärta i det. Den sort man måste sörja som en separat sak från allt annat. Men sorgen rör sig.
Om du låter den, rör den sig. Det finns morgnar nu när jag står vid köksfönstret med mitt kaffe och ser ljuset komma in över sjön. Och känslan jag har är tillräckligt nära frid för att jag har slutat försöka namnge den mer precist än så. Jag är här.
Jag är på en plats som är min. Mitt barnbarn vet var han hittar mig. Jag är 67 år gammal, och jag har fler dagar framför mig än jag ibland ger mig själv kredit för.
Jag tänker använda varenda en av dem.