Den kvällen den tionde oktober 1979 öppnade Sherwin Jerry Lisner ytterdörren för att han kände igen mannen som stod på trappan. Han släppte in honom, och när Lisner vände sig om för att leda honom mot husets baksida drog Frank Colotta en pistol i kaliber . 22 och avlossade två skott. Lisner föll inte.
Han snurrade runt, frågade varför, och sprang. Colotta jagade honom genom huset och fortsatte skjuta tills magasinet var tomt, men Lisner rörde sig fortfarande. Colotta slet då loss sladden från en vattenkylare och försökte strypa honom med den. Sladden brast.
När allt var över hade Lisner träffats av närmare tio kulor. Utanför satt en medarbetare vid namn Wayne Matei och väntade i bilen. Timmar senare hittades Lisners kropp flytande i den egna poolen på baksidan av huset, vattnet omkring honom skiftat i rosa. Mordet var tänkt att vara snabbt och rent.
Det var varken eller. Det här var inget professionellt dåd utfört av någon hyrd revolverman utifrån. Det var en tjänst som kallats in av Tony Spilotro, Chicagoavdelningens man i Las Vegas, den mest fruktade torpeden i öknen. Och Frank Colotta gjorde det för att Tony var hans äldsta vän i hela världen.
De hade sprungit tillsammans sedan de var pojkar på Chicagos gator. Colotta var ledare för Höla-i-väggen-gänget. Han var en erkänd mördare av minst fyra män. Och här är det märkliga, snedvridna, nästan omöjliga med honom.
Sexton år efter att han dödade Jerry Lisner, gick Frank Colotta in på en filmstudio där Martin Scorseses Casino spelades in och spelade en yrkesmördare. Och scenen han klev in i, mordet på en angivare som jagats inom sitt eget hem, var en rekonstruktion av just det mord Colotta själv begått i verkligheten. Skådespelaren som anlitats för att spela skytten kunde inte få det att se rätt ut. Så Scorsese vände sig till mannen som faktiskt gjort det och sa: “Visa honom hur.
”
Colotta visade honom. Sedan satte Scorsese Colotta själv framför kameran för att göra det på riktigt. Han spelade sitt eget brott mot betalning, med facklig anslutning. Det här är berättelsen om hur ett barn från västra Chicago blev Tony Spilotros högra hand, ledde det fräckaste inbrottsgänget i Las Vegas historia, dödade för vänskapens och affärernas skull, och sedan vände alla han någonsin älskat ryggen, gick in i vittnesbeskyddsprogrammet, klev ut ur det igen, och avslutade sitt liv som filmkonsult, med löner från samma regissör som odödliggjort honom under ett annat namn.
På filmduken spelade Frank Vincent en löjtnant vid namn Frank Marino, en rollfigur byggd direkt på Frank Colotta. Mannen under rollfiguren var Colotta, och hans historia är den mest surrealistiska cirkelns slut i maffians historia. Men det här är vad dokumentärerna brukar missa. Colotta överlevde inte bara.
Han tjänade pengar på sitt eget svek två gånger om. Först när staten betalade för hans samarbete, och sedan när Hollywood betalade honom för att återskapa de brott han erkänt. Det är en nivå av renodlad amerikanism som Chicagoavdelningen aldrig hade kunnat föreställa sig. Frank Colotta föddes den fjortonde december 1938 i Chicago.
Hans far Joseph var själv kriminell, en skicklig chaufför och rånare, även om han aldrig formellt tillhörde avdelningen. Han dog när Frank fortfarande var ung, efterlämnade familjen fattig och sonen med ett enda arv: insikten att den hederliga världen var för andra människor. De två föddes samma år, Tony i maj, Frank i december, men Tony var den mindre, hårdare av dem, redan som barn den typen som andra barn lärde sig att inte bråka med. De delade sina första brottsbyten mitt itu på en trottoar under en gatlykta.
Vid slutet av femtiotalet hade Colotta gått från tonårsrån till allvarligt arbete. Han drev ett inbrottsgäng i Chicago som slog till mot juvelerare, pälsvarulager, allt som hade varor och en baksida. Han var en planerare, en tjuv av hantverk, inte av en slump. Hans första arresteringar kom tidigt, och fängelset härdade honom till exakt den man som avdelningen behövde.
Colotta blev aldrig en “gjord man” eftersom hans blodslinje inte var helt italiensk, men relationen behövde inte någon ceremoni för att vara äkta. Så 1971 fick Tony Spilotro uppdraget som skulle förändra bådas liv. Vid det laget hade Colotta studsat mellan Chicago och det federala fängelsesystemet mer än en gång. Och sedan förklarade Tony situationen.
En spanare skulle kartlägga ett måls hem, notera larmet, hunden om det fanns någon, planlösningen, kontakten på insidan. Men inbrott var inte det enda arbetet. Och det är här historien slutar vara charmig och börjar vara vad den faktiskt var. Sherwin Jerry Lisner var en bedragare och småbrottsling som åtalats och börjat prata med myndigheterna, och ryktet nådde avdelningen om att han tänkte vittna mot både Tony och Frank.
Tony kunde inte själv dra avtryckaren, för han skulle vara den självklara misstänkte i samma sekund som kroppen hittades. Lisner-mordet skedde på det sätt som beskrivits i början av den här historien. Det fanns andra mord. Uppgifterna varierar om det exakta antalet, men Colotta erkände senare i domstol att han varit inblandad i minst fyra mord.
Han dödade för att det var jobbet. Han var ingen sadist. Han var ingen nöjesmördare. Han var en hantverkare som helt enkelt inkluderat mord i sitt yrke.
Den fjärde juli 1981, på nationaldagen, grep FBI och polisen i Las Vegas hela gänget under ett inbrottsförsök i en presentaffär på East Sahara Avenue. Och sedan började något skifta inuti Frank Colotta som ingen i hans närhet såg komma. För precis i det ögonblick då Colotta behövde Tony Spilotro som mest, drog Tony sig tillbaka. Ryktet nådde Frank genom utredare och kontakter på gatan att det fanns ett kontrakt på hans liv.
Om han någonsin knäcktes under press skulle hela Las Vegas-operationen kunna rasa samman. Du måste förstå vad det betydde för honom. Vänskapen var arkitekturen i hela hans liv. Agenterna som kom för att träffa honom kunde inte tro sin tur.
De hade jagat Tony Spilotro i ett decennium och aldrig kommit närmare än avlyssningar. I utbyte mot ett reducerat straff, omskrivning och en ny identitet. Han namngav namn. Vid rättegången den oktober erkände Colotta under ed inblandning i över trehundra brott, inklusive fyra mord.
Tony Spilotro nådde aldrig sin rättegång i sista uppsättningen åtal. Chicago dödade Tony för att han dragit på sig för mycket uppmärksamhet och stod inför rättegång i flera fall, och Colottas samarbete hade hjälpt till att belasta dessa fall. Colotta insisterade alltid på att han varken beordrat eller utfört mordet på Tony. Men han förnekade aldrig att det han sagt i en rättssal hjälpt till att besegla sin gamle väns öde.
Colotta fick villkorlig frigivning och placerades i vittnesbeskyddsprogrammet omkring 1984. Det gamla livet släppte honom egentligen aldrig taget. Och han stannade inte länge i programmet. Inom ungefär två år lämnade han det, gled tillbaka mot sitt gamla liv och sitt riktiga namn, och bosatte sig så småningom i närheten av Las Vegas av alla platser, staden där han dödat Jerry Lisner.
Vid det laget var Tony död. De flesta av bossarna som skulle ha velat se Frank död var döda, i fängelse eller för gamla för att bry sig. Han hade räknat ut att ingen som betydde något fortfarande jagade honom. Och sedan, någon gång i mitten av nittiotalet, ringde telefonen.
Rösten tillhörde Nicholas Pileggi, journalisten som skrivit Wise Guy, boken som blivit Goodfellas. Och den enda levande person som faktiskt varit inne i rummen var Frank Colotta. Han förklarade hur Höla-i-väggen-gänget slog hål i väggar. Och sedan gav Scorsese honom något nästan ingen konsult någonsin får: tid framför kameran.
Marino är den lojale högra handen till Joe Pescis rollfigur Nicky Santoro, den fiktiva versionen av Tony Spilotro. Så den riktige Colotta stod på inspelningen och såg en skådespelare spela en version av honom själv. Sedan castade Scorsese Colotta i en andra roll som yrkesmördare. Skådespelaren som skulle spela skytten kunde inte få det att se rätt ut, så Scorsese bad Colotta att demonstrera, och filmade honom sedan när han gjorde det.
Han fick sin lön. Efter Casino blev Frank Colotta en mindre amerikansk kuriositet. Han dog i samma stad där han dödat Jerry Lisner och kört sällskap åt den mest fruktade torpeden i öknen. De flesta i Höla-i-väggen-gänget var döda eller på ålderdomshem.
Så vad säger den här historien oss? Den säger oss att det amerikanska rättssystemet, när det erbjuds information värdefull nog, är villigt att betala en erkänd mördare för att bygga om sina liv. Och sedan vände han sig om och sålde berättelsen om samma brott i böcker, på turer, i filmer under de sista tjugofem åren av sitt liv. Tony Spilotro fick aldrig skriva någon bok.
Den ene slutade framför en kamera. Den andre framför ett klippblock. Skillnaden mellan dem handlade om ett enda beslut 1982, när en man bestämde att vänskapen som definierat hela hans liv var värd mindre än de år han annars skulle tillbringa i en federal cell. Frank Colotta hittade sin utväg och han bad aldrig om ursäkt för den, inte en enda gång.
Han sa i sina sista intervjuer att han skulle göra om allting på samma sätt. Han sa att det enda han ångrade var att han inte kunde ringa sin gamle vän Tony och berätta hur filmen blev. Det är mannen under rollfiguren, mördaren som blev konsult som blev turistguide som blev berättaren om sina egna brott. Amerika har aldrig sett något liknande honom.
Och nu när han är borta lär det aldrig hända igen.