Han åkte aldrig dömdes han för, det var det sjukaste. Andra världskriget slutade 1945, Vietnam låg i Asien och det var ett inbördeskrig i Jugoslavien. Jon Harold med sina smetiga blond lugg och pormaskar på näsan såg övertygad ut om att han visste vad som skulle hända med Brandy Lind. Det var sent i mitten av juni, skolan var slut och kvällen var ljus.
Utanför fönstret kunde en höra skrik från barn som fortfarande cyklade fastän det var dags att sova. Mamma och Anette satt i köket, mormor satt i soffan med nybäddat kaffe, klockan var nästan tolv på natten och ändå sa mamma att man kunde se rakt in i ögonen på en mygga i skenet. Till slut sa mamma att man får skylla sig själv, och mormor sa att det inte fanns något hon kunde göra åt saken. Mamma var kommen ur en familj som sjunkit i graderna.
Det var knappt man kunde gå på dass. Det var ved som gällde och bära in vatten tills man blev sned i ryggen och fick skoskav. Folk hade inte tv, de flesta inte ens radio. Hon träffade min pappa en sensommarkväll, det berättade hon.
Han var på dans och hon satt på ett staket. Eller snarare hukade hon sig. Hon gjorde miner åt sina kompisar och de skulle alldeles dö av skratt och han kom fram och sa att han skulle bjuda henne på något. Ja, har du något att bjuda på, sa hon, och då tog han henne med till sitt hem och hällde upp ett glas mjölk och lade fram en macka.
På den vägen var det. Min mormor hette Elisabet och när hon var ung var hon väldigt vacker. Det var det ingen som sa emot att hon var, för det var hon. Min mormor hette Elisabet och hon var väldigt vacker när hon var ung.
Det var ett rykte som ganska länge vilade över henne, och som om hon visste att hon inte kunde leva på det, så lät hon sig underhållas på ett värdshus i närheten av där hon bodde. Hon var vacker, hon var mycket vacker, men hon var också mycket pojke. När jag var liten, sa hon, var jag mycket pojke. Jag såg en flicka och en pojke, men jag var en pojke.
Jag klippte av mig klänningen, sa hon, och sprang omkring i bara mjukisbyxor och en väst, men det var liksom inte meningen. Det var bara så mycket som fattades. Jag var tvungen att välja, och jag valde att vara en pojke. När jag var liten, sa hon, var jag utsatt för att folk var oförskämda mot mig.
De trodde att jag var en pojke, och när jag sa att jag var en flicka, så skrattade de. Så jag lärde mig att slåss fortare än någon annan. Ju fortare man slog, desto fortare slutade man tänka. Det var min överlevnad, sa hon.
Hon träffade en man när hon var på ett tivoli, när hon var tjugoett. Det var en man med ena ögat, han var enögd. Han sa att han hade tittat på henne hela kvällen, och hon hade tittat på honom nästan lika mycket. Du har vackra ögon, sa han.
Hans eget öga var ljust, nästan genomskinligt blått. Hon sa att det var som att bli gravid av blicken. Tre veckor senare gifte sig på rådhuset. Han tog henne med till Rumänien och lämnade henne där, på ett sjukhus.
Det var det som hände. Min mormor föddes 1908 i en liten by på norra Öland, och hon var ett oönskat barn. Hon skickades bort direkt efter födseln, till en familj som tog emot fosterbarn mot betalning. Hon växte upp på en gård i ett torp under marknivå.
Det var långt till grannarna, det fanns inga andra barn att leka med. Det äldre paret som tog emot henne var snälla, men de var gamla och orkade inte med ett barn som var så livligt som hon var. De trodde att hon var lite konstig därför att hon hellre klättrade i träd och sprang omkring i skogen än satt stilla och lärde sig att sy. Det var därför de skickade henne till en doktor.
Doktorn tittade på henne, han sa: den här ungen är frisk, men hon har en jävla framåtanda och är det något som ska vara så, så är det. Så hon fick stanna kvar. Hon fick stanna i torpet och hon fick leva. Hon var tolv år när hon började få ont i magen.
Det var en molande värk i magtrakten som aldrig lät sig stillas. Det spelade ingen roll vad hon åt, eller inte åt, värken fanns där. Hon sa att hon inte visste vad det var, och att hon inte hade ont någonstans. Det var det som var problemet.
Hon var inte sjuk, hon var inte frisk heller. Hon var inte frisk, och de visste inte vad de skulle göra med henne. De skickade henne till en doktor på sjukhuset. Doktorn var en ung man, och han gjorde en ordentlig undersökning.
Sedan gick han ut och pratade med föräldrarna. Hon hörde inte vad de sa, men hon hörde att doktorn sa att det inte var något fel på henne. Det var något annat. Hon var inte sjuk, sa han, hon var bara inte som andra.
Hon fick följa med honom hem. Han tog henne med till sin familj, de hade en dotter som var i hennes ålder. Hon fick ett eget rum, hon fick gå i skolan. Hon fick lära sig att läsa, och hon fick lära sig skriva.
Hon fick lära sig, sa hon, hur det kändes att vara som alla andra. Hon fick lära sig att det fanns något som hette normalitet. Hon fick lära sig att det fanns människor som inte var som hon, och att det var hennes fel. Hon fick lära sig att hon måste lägga av med att vara konstig, att hon måste bli som de andra.
Hon blev som de andra, sa hon, hon lärde sig att le. Hon lärde sig att säga snälla saker hon inte menade. Sedan träffade hon en man. Han var konstapel, och han var ute i arbete.
Han bad henne att gifta sig med honom, och hon sa ja. Hon var tjugotre år. De fick två barn, min mamma och min morbror. Men hon var inte lycklig.
Hon sa att hon aldrig var lycklig. Hon älskade sina barn, men hon var inte kär i sin man. Hon var inte kär, sa hon, i någon. Hon hade aldrig varit kär.
Hon trodde att det var något fel på henne. Det var något fel på henne, för hon kunde inte älska på det där sättet. Hon kunde inte älska någon så mycket att hon ville leva med dem. Hon kunde inte älska någon så mycket att hon ville dö för dem.
Hon kunde inte älska någon så mycket att hon ville sätta sina egna liv på spel. Hon kunde inte älska någon så mycket att hon ville avstå från sitt eget liv. Hon berättade inte för någon. Inte för sin man, inte för sina barn.
Hon gick omkring med en hemlighet som vägde ett ton. Hon var rädd att någon skulle få reda på att hon var så där konstig. Hon var rädd att någon skulle ta ifrån henne hennes barn. Hon var rädd att någon skulle ta ifrån henne hennes liv.
Hon levde ett liv som inte var hennes. Hon gjorde saker hon inte ville göra. Hon träffade människor hon inte ville träffa. Hon gick klädd i kläder som inte var hennes.
Hon låtsades. Hon log. Hon skrattade. Hon gjorde allt som förväntades av henne.
Hon gjorde allt det där som hon trodde att hon måste göra. Hon trodde att det var det enda sättet att överleva. En dag, när hon gick genom skogen, träffade hon en kvinna. Kvinnan var annorlunda, hon var konstig.
Hon var klädd i trasor och hon hade skäggväxt. Hon var inte som någon annan hon någonsin hade träffat. Hon sa till henne att hon var vacker. Hon sa att hon var vacker, och att hon inte behövde vara rädd.
Hon sa att hon var en häxa, och att hon kunde hjälpa henne. Hon tog henne med till en stuga som låg långt inne i skogen. Det var en stuga som ingen annan kände till, för den var byggd av någon som inte ville bli hittad. I stugan bodde en kvinna som hette Elin och hennes dotter som hette Kerstin.
Elin såg på henne med kloka ögon och sa: du behöver inte vara rädd. Du behöver inte vara rädd för oss, vi är precis som du. Och hon visste att det var sant. Hon visste att hon äntligen hade hittat hem.
Hon var hemma. Hon fick bo hos dem. Hon fick vara den hon var. Hon behövde inte låtsas längre.
Hon behövde inte le längre, om hon inte ville. Hon behövde inte prata om hon inte ville. Hon behövde inte göra sig till. Hon kunde vara sig själv.
Hon var äntligen sig själv. Elin lärde henne allt hon kunde. Hon lärde henne om naturen, om örter, om stjärnorna. Hon lärde henne om livet och hon lärde henne om döden.
Hon lärde henne att allt hänger ihop, att allt är sammanlänkat. Hon lärde henne att det finns andra sätt att leva, att hennes sätt att leva inte var det enda sättet. Hon lärde henne att det inte finns något enda sätt att göra saker på, att det finns lika många sätt som det finns människor. Och hennes syster Kerstin lärde henne att skratta.
Hon lärde henne hur man har roligt. Hon lärde henne hur man älskar, för hon älskade hennes syster, och hennes syster älskade henne. En dag kom en man till stugan. Han sa att han var ute och gick, och att han var vilse.
Han frågade om han kunde få låna en stund. Hon gav honom mat och hon gav honom henne. Hon trodde att han var snäll, att han var en av de snälla, för hon trodde att alla var snälla. Hon trodde att han skulle ta henne med sig.
Men det gjorde han inte. Han tog henne med sig, men han var inte snäll. Han var inte kärleksfull. Han tog henne med sig.
Han tog henne på sig. Han sa att hon var billig. Han sa att hon inte var värd något. Han sa att hon var äcklig.
Han sa att hon var äcklig för att hon var med honom. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde inte gå hem. Hon kunde inte berätta för någon.
Hon var för rädd. Så hon gjorde det enda hon visste. Hon låtsades. Hon låtsades att det inte hände.
Hon låtsades att det inte var hon som gjorde det. Hon låtsades att hon inte var där. Hon överlevde, men hon var död inombords. Hon födde ett barn.
Det var inte hennes mans barn. Det var inte hennes älskares barn. Det var hennes våldtäktares barn. Hon visste att hon inte kunde älska det.
Hon visste att hon inte kunde behålla det. Hon visste att hon inte kunde ta hand om det. Hon visste att hon var tvungen att göra något. Så hon gjorde det.
Hon födde barnet och hon tog henne till ett ställe där människor tog hand om barn som ingen ville ha. Hon trodde att de skulle ta hand om henne, att de skulle ge henne ett bättre liv. Det sa hon till sig själv. Det sa hon till sig själv för att hon skulle kunna leva med sig själv.
Hon sa till sig själv att hon gjorde det för barnets skull, för att barnet skulle få en chans. Men det var en lögn. Hon gjorde det inte för barnets skull. Hon gjorde det för sin egen skull.
Hon kunde inte leva med att se flickan växa upp för det skulle påminna henne om det som hänt. Hon kunde inte leva med att se hennes fars ögon i hennes ansikte. Hon kunde inte älska henne. Så hon lämnade henne ifrån sig.
Min mormor föddes 1898 och dog 1983. Hon föddes i fattigdom. Hon dog i fattigdom. Hon var aldrig lycklig.
Hon fick aldrig vara sig själv. Hon fick aldrig älska den hon ville älska. Hon fick aldrig leva det liv hon ville leva. Hon levde ett liv som inte var hennes.
Hon var utsatt för hedersvåld. Hon blev bortgift till en man hon inte älskade. Hon blev utsatt för våld i hemmet. Hon blev utsatt för våldtäkt inom äktenskapet.
Hon blev utsatt för övergrepp. Hon blev utsatt för förtryck. Hon blev utsatt för alla dessa former av förtryck som kvinnor har utsatts för i alla tider. Men hon överlevde.
Hon överlevde, och det är det viktigaste. Hon överlevde, och det är det jag måste komma ihåg. Hon överlevde, och det gjorde mig. Hon överlevde, och det är därför jag är här.
Hon överlevde, och det är därför jag kan sitta här och berätta om henne. Hon överlevde, och det är därför jag kan berätta om mig. Hon överlevde, och det är därför jag kan berätta om oss.