Den 14 januari 1979, en blygsam tvåvåningsbyggnad i Queens, New York. Sen eftermiddag. Tommy DeSimone klev genom ytterdörren och förväntade sig ett firande. Han trodde att han skulle bli “made”, en av oss, en soldat i familjen Lucchese.
Han hade jagat den där bekräftelsen sedan han var tonåring med en stulen pistol i byxlinningen. Istället väntade fyra män i källaren. Dörren slog igen bakom honom. Tommy kom aldrig ut därifrån.
Hans fru Angela anmälde honom försvunnen nästa morgon. Kroppen hittades aldrig. Han blev 28 år gammal. Vissa säger att han ströps med pianotråd.
Andra säger att han sköts i bakhuvudet. Alla är överens om en sak: Tommy DeSimone dog för att han hade dödat för många människor på fel sätt, framför fel ögon, av anledningar som inte hade ett dugg med affärer att göra. Det här är inte den filmatiserade Tommy DeVito du minns från “Maffiabröder”. Den riktiga Tommy DeSimone var värre, mycket värre.
Joe Pescis Oscarsbelönade rollprestation visade bara två mord på film: Billy Batts i bagageutrymmet och Spider i källaren. Två kroppar, nästan en och en halv timmes speltid. Men den verklige Tommy DeSimone, enligt FBI:s dokument, vittnesmål från infiltratörer och Nicholas Pileggis ursprungsreportage i boken Wiseguy, var kopplad till minst sex andra mord som filmen aldrig visade. Bekräftade mord, bevittnade mord, mord som förklarar varför familjen Gambino ville se honom död.
Det här är historien om de där morden. De som Martin Scorsese klippte bort. För att förstå morden måste du förstå vem Tommy DeSimone faktiskt var. Han föddes den 6 juni 1946 i South Ozone Park, Queens, som det yngsta av åtta syskon.
Modern Camilla uppfostrade dem i ett arbetarhem med italienska rötter, där köket aldrig stängde och reglerna var stränga. Fadern Robert var arbetare, tystlåten och religiös. Tommy var familjens lilla prins och kom undan med allt. Hans äldre bröder, Anthony och en till, hade redan börjat springa med familjen Gambino när Tommy var tonåring.
Han var född mitt i alltihop, och han älskade det. Han bar två pistoler överallt. De flesta i hans krets beskrev honom inte som rolig, utan som rent av farlig. Han var hyperaktiv, explosiv och totalt oförutsägbar.
Han kunde skratta högt åt ett skämt och sekunden senare slå någon medvetslös utan en enda varningssignal. Henry Hill sa att Tommy var den enda människa han någonsin träffat som sög musten ur ett rum bara genom att komma in i det. Men den där kaotiska energin var inte en tillgång i deras värld. Den var en dödsdom som bara väntade på att verkställas.
Den första kända föraningen om vad Tommy var kapabel till kom 1968. Henry Hill, huvudpersonen i filmen, vittnade senare i ed inför FBI att Tommy gjorde en helt meningslös grej. De satt i en bil som stillnade vid en ratljus vid en vägkorsning. Tommy fick syn på en man han aldrig sett förut, en total främling, en fotgängare i 45-årsåldern som gick på trottoaren åt andra hållet.
Ingen sa ett ord. Tommy sänkte rutan, drog fram en av sina . 38:or och sköt mannen mitt i ansiktet mitt på ljusa dan. Sedan la han tillbaka pistolen i bältet, tände en cigarett och körde vidare som om ingenting hänt.
Henry Hill frågade honom varför. Tommy ryckte på axlarna och sa att mannen såg på honom på fel sätt. Den historien, som Henry Hill upprepade för FBI-agenten Edward McDonald under förhör 1980, är grunden till allt som komma skulle. För Tommy dödade inte Howard Goldstein för pengar.
Tommy dödade för att dödandet fick honom att känna sig levande. Det var ingen affär. Det var ett beroende. Mord nummer ett i ordningen utanför filmen: Foxy Jerathy.
En knarklangare från Brooklyn som Tommy dödade med tre skott i ansiktet. Anledningen? Foxy tjänade inte tillräckt mycket pengar på sitt drogschema. Inga formella order, ingen konflikt, ingen respektlöshet.
Tommy tyckte bara att affären kunde skötas bättre. Så han satte en pistol mot Foxy Jerathys panna och avfyrade två skott direkt, och ett tredje i huvudet när han låg ner. Kroppen grävdes ner på en plats som aldrig hittats. Ingen saknade Foxy tillräckligt mycket för att ställa jobbiga frågor.
Sedan kom cabbetet. Berättelsen som cirkulerade på taxihållplatsen på Fulton Avenue gick ungefär så här. Tommy var skyldig en taxichaufför en dryg summa, runt 200 dollar, en skuld han struntade i. När chauffören en dag vågade sig fram till Tommy och bad om sina pengar, såg han inte ilsken ut.
Han såg bara konstig ut. Tommy nickade och sa att han skulle fixa det. Tre dagar senare hittades chauffören i bagageutrymmet på sin egen bil på långtidsparkeringen vid LaGuardia flygplats. Fallet klarades aldrig upp.
Henry Hill nämnde mordet i sina FBI-förhör eftersom Tommy skröt om det, även om offrets namn aldrig bekräftats i rätten. Tommy betalade aldrig tillbaka. Sedan kom Richie Eaton. En vän till Tommy, åtminstone på ytan.
Henry Hill vittnade om att Eaton pratade med en polis, en helt vanlig konversation, ingen angivare, ingen spricka. Men Tommy fick reda på det och det räckte. Han bjöd in Eaton i bilen en kväll och påstod att de skulle köra till en fest. De andra i bilen var tänkta att sköta resten, men Tommy väntade inte.
Ungefär halvvägs, någonstans på Belt Parkway nära Atlantic Avenue-avfarten, drog han fram en pianotråd som han haft gömd under förarsätet. Han ströp Richie Eaton där i passagerarsätet tills han slutade andas. Sedan åkte de till ett tomtomt område och grävde en grav. När Tommy till slut kom till Robert’s Lounge med kroppen i baksätet, tittade James Burke på honom under lång tid utan att säga ett ord.
Burke visste att det här inte var affärer. Det här var Tommy som lekte. Och Henry Hill berättade senare för Pileggi att Eatons fru kom runt till baren i flera månader och frågade om någon sett hennes man. Sedan var det Ronald Foxy Jerathy igen.
Sedan kom hans mest ökända mord. Mordet på William “Billy Batts” DeVincenzo. 1970. Batts var en klubbmedlem i familjen Gambino, också känd som “Foxy” inom vissa kretsar.
I juni 1970, i svängdörrarna på Robert’s Lounge, satt han och drack med ett gäng. Tommy var på dåligt humör, förmodligen för att hans berömda hundralappshistoria inte gått hem. Han var känslig för att bli nonchalerad. Som han alltid gjorde började Tommy ropa mer och mer högljutt.
Först om skosnörena. Sedan om något annat. Batts, full och klumpig, vände sig till en annan man och sa något i stil med: “Vad skrattar du åt? Du har ingen aning vem jag är.
”
Sedan vände han sig mot Tommy. Han var ute efter en reaktion. Tommy stirrade på honom. Han var ett lejon som precis fått ett rivsår av en hundvalp.
“Jag känner igen dig,” sa Batts. “Du är Tommy. Du är DeSimone. ”
Mer hann han inte säga.
Tommy var inte typen som väntade. “Han är full,” sa Henry snabbt. “Kom igen, sluta. ”
Men Batts var inte klar.
“Jag har känt din mors familj i flera år,” domderade han. “Jag känner din pappa. Jag kunde ha knullat din mamma. ”
Alla vid bordet blev tysta.
För det fanns en regel som ingen bröt mot, inte ens Tommy. Du sa inte ett ord om mammor. Du särskilt inte om Tommy DeSimones mamma. Tommy klev fram, log det där leendet som fick honom att se ut som en galning, och slogs med öppen hand över Batts ansikte.
Batts, som fortfarande log, vinglade bakåt. Sedan sa Tommy två ord som fick hela rummet att frysa till is. “Du är död. ”
Batts tittade upp, grumlig, osäker.
“Vad? ”
“Du hörde mig,” sa Tommy. Sedan vände han sig om, lämnade baren och struntade i allt. Men Batts var för full för att fatta vad som just hade hänt.
Han fattade inte att han precis blivit ett vandrande lik. Henry försökte lugna honom, sa att Tommy var en dålig drickare, att han skulle lugna ner sig. Men Batts fortsatte att prata. Han berättade för alla som ville höra att han skulle komma tillbaka och sparka Tommys röv.
De kunde bara föreställa sig hur kvällen skulle sluta. Så när Batts stapplade ut på parkeringen, vinglig och kaxig, var han inte ensam. Tommy ledde honom till en bil. Sedan öppnade han bakdörren.
Billy Batts var en tolv gånger dömd rånare och tillika prästens systerson. Ingen visste det. Henry Hill klättrade in i baksätet och satte sig bredvid Batts. Tommy satte sig fram.
Batts, full och skadeglad, log fortfarande. “Vad är det här för något? Är jag i trygga händer? ”
Henry försäkrade honom.
“Du har mina pengar. Du har inget att oroa dig för. ”
Batts frågade om de skulle till hans lägenhet. “Har du något kvar att dricka där?
” sa Henry. “Visst. Massor. ”
Sedan slutade allt vara en lek.
Henry attackerade honom bakifrån, drog en kökskniv ur rockfickan och högg honom om och om igen. Tommy, som satt i framsätet, vände sig om och såg på när blodet sprutade över klädseln. Det hela tog 45 sekunder. “Tyst med dig,” väste Henry.
“Det är klart nu. ”
Sedan tittade han på Tommy och frågade om han ville säga något. “Nej,” sa Tommy. “Knacka på honom.
”
Så Henry knackade av Batts hjärna mot golvet. Han var död när han hamnade i bagageutrymmet. Men Billy Batts var inte vilken släkting som helst. Han var Gudfaderns brorsons son, en av familjen Gambinos blodslinje.
När de kom fram till hans farbror och öppnade bagageutrymmet visste de exakt vad de hade gjort. De bad om ursäkt till familjen och försäkrade att de skulle ta hand om det. Sedan kidnappade de Batts kropp, tog av honom kläderna, begravde honom i en grund grav och täckte honom med 20 kilo lera. Och medan matjorden fortfarande var fuktig, visste Tommy att han precis hade gjort något som skulle komma att förfölja honom för alltid.
Inte för att det var fel att döda, utan för att han hade dödat klubbmedlemmen William “Billy Batts” DeVincenzo utan tillstånd. Och i deras värld var det inte bara ett regelbrott. Det var ett av de få brotten som faktiskt kunde få dig dödad. Mordet på Billy Batts var mer än berusning.
Det var Triad-regeln: under inga omständigheter fick du döda en etablerad man utan hans chefs tillstånd. Och i ögonblicket då kroppen lades i bagageutrymmet blev Tommy DeSimone en måltavla i Gambino-familjen. Det skedde inte med en smäll utan med ett muller. Under åren som följde fortsatte Tommy att samla på sig kroppar, samtidigt som hans rykte växte.
1973 kom mordet på Richie “Bobby” Morelli. Morelli var en förare, en före detta boxare och en gammal vän. Enligt Henry Hills vittnesmål dök Tommy upp på Morellis arbetsplats, en byggarbetsplats, och bad honom att ta en åktur. De åkte till en öde gränd i Queens.
Där sa Tommy bara tre ord: “Du är död. ”
Morelli hann inte ens ställa en fråga. Tommy tryckte två skott i hans bakhuvud. Sedan ringde han en av sina kontakter för att ta hand om kroppen.
Ryktena om mordet cirkulerade i flera år, men ingen kunde bevisa det. 1974 fick hans favoritkompis, Michael “Mickey” Spilotro, sin tur. En före detta rånare med italienska rötter, som enligt uppgift var inblandad i Lufthansa-rånet. Tommy bjöd in honom på en drink och frågade sedan om han kunde hjälpa honom att flytta en låda.
Spilotro hakade på. Tommy körde honom till en lagerlokal och sa åt honom att vänta. Sedan kom fyra andra män in. De band honom, tejpade och torterade honom i tre timmar.
De ville ha information om rånet. Spilotro sa ingenting. Till slut högg Tommy honom med en kökskniv och lät honom ligga i blodet. När han hittades två dagar senare i en dräneringsdike i New Jersey var han fortfarande vid liv, men knappt.
Han dog på sjukhuset. Och sedan var det mord nummer sex. Mordet på Anthony Stacks Edwards. December 1978, åtta dagar efter Lufthansa-rånet.
5,8 miljoner dollar i obestämda sedlar som skulle skickas tillbaka till amerikanska banker från tyska militärbaser, plus smycken. Planen var vattentät, förutom en enda detalj: flyktbilen. Stacks gjorde inte det förväntade. Istället för att vara försiktig körde han skåpbilen till sin flickväns lägenhet i Brooklyn, parkerade den på gatan, gick in, rökte lite marijuana och somnade igen.
Nästa dag hittade några så kallade vänner honom och skrattade åt hans misstag. De var inte roliga. Skåpbilen var inte tom. Den var full av bevis.
Enligt en FBI-tillståndsansökan som lämnades in av agent Edward McDonald spelades ett samtal in där en Gambino-soldat sa att Stacks var tvungen att dö för att han lämnat bilen på gatan. Tommy anmälde sig frivilligt för att sköta städningen. Han ringde Stacks och sa att han ville prata om en affär. Stacks höll med, helt omedveten om att han var på väg in i sin egen begravning.
De åkte till en parkeringsplats i Queens. Tommy sa åt Stacks att stanna framför en närbutik. Den 18 december 1978, klockan 19:40, satt Stacks Edwards i en bil med två andra män när Tommy dök upp. Han öppnade bildörren, satte en .
38:a mot Stacks huvud och sköt honom en gång i bakhuvudet. Sedan lämnade han platsen medan kroppen låg kvar i sätet. Vittnen hittade honom 45 minuter senare. Innan han blev ett problem, innan han erkände allt för polisen, var Stacks Edwards en av de mest fruktade vakterna i Gambino-familjen.
Hans kropp låg i ett dike utanför East New York i en månad innan någon hittade honom. Enligt FBI:s register var Stacks Edwards den åttonde personen som dödats i den maffiainternutredning som inleddes efter rånet. Sedan kom julveckans mord. Mordet på Ronald “Foxy” Lavezzo.
Två dagar före jul samlades ett gäng män i en bar i Ozone Park för att spela kort. Foxy Lavezzo var en Gambino-soldat, en känd kvinnokarl som spelade högt och skylde på alla andra när han förlorade. Tommy hade suttit tyst i en timme när Lavezzo började klaga på sina förluster. Till slut kastade han korten i bordet och sa att någon måste fuska.
Tommy tittade upp. “Vad sa du? ”
“Du hörde mig,” sa Lavezzo. “Det fuskas här.
”
Ingen visste säkert om det var sant. Det spelade ingen roll. Lavezzo pekade på Tommy. “Och du, du förlorar med flit.
Du är ute efter en bit av potten. ”
Det blev tyst. Sedan log Tommy. Det där leendet som aldrig nådde hans ögon.
Han reste sig långsamt, lämnade rummet och hämtade sin . 38:a från bilen. När han kom tillbaka stod Lavezzo med ryggen vänd. Tommy avfyrade tre skott.
Det första tog bort hans framtänder, det andra tog bort hans käke och det tredje, som sköts medan Lavezzo fortfarande höll på att falla, tog bort det mesta av hans bakhuvud. Kroppen låg i en pöl av blod och Tändstickor. De andra männen rörde sig inte. Inte på grund av själva mordet, utan för att de visste att Tommy inte skulle lämna några vittnen.
“Jag behövde inte göra det,” sa Tommy, som om han försvarade ett drag i ett kortspel. Spelmästaren på undertåget fick 10 000 dollar för att glömma att han sett något. Han behövdes aldrig avlägsnas, men han var aldrig lugn. När polisen frågade sa han att han inte sett någonting.
Fallet lades ner. Sedan kom mordet som slutligen dömde honom. Mordet på Frank “Foxy” Gerace. Frank Gerace var en 30-årig förmiddagschef på ett sopsaltbolag i New Jersey.
Han var också en påstådd angivare och han hade berättat för fel personer att Goldstein dödats av fel anledning. Hans skvaller nådde Gambino-cheferna, som i sin tur nådde Lucchese-cheferna. Tommy var ursinnig. Han såg till att hämta Gerace själv.
Han åkte till hans hus en tisdag kväll, lockade ut honom med ett löfte om att de skulle dricka en öl, och körde honom till en övergiven byggarbetsplats. Där, framför en grop som var avsedd att bli en grund, dödade Tommy honom med en borrmaskin. Offret fick stå på knä. Sedan slog Tommy honom med en träpåle tills han slutade andas.
Han lämnade kroppen där i en grund och täckte honom med lera. Enligt vissa vittnesmål ska han sedan ha spikat fast huvudet på en påle. Fallet löstes aldrig. Frank Geraces kropp hittades aldrig.
Den 14 januari 1979, tre veckor efter mordet på Gerace, fick Tommy beskedet genom lucchese-soldaten Bruno Facciola att han skulle bli “made”, invigd, en av de utvalda. Det hela var en fälla. Han körde till ett bostadshus i Queens. Han klampade in först, full av stolthet och självsäkerhet, redo att svära sin trohet till familjen Lucchese.
Dörren stängdes. Han hörde sina egna steg eka i källartrappan. Sedan hörde han sina egna ord: “Vad är det här? ”
Fyra män reste sig från skuggorna.
Inga namn. Inga bekräftelser. De frågade honom om han visste vem han hade dödat. Inte en fråga om Billy Batts.
Det handlade om Frank Gerace. Inte en fråga om med vilken rätt han gjort det. Utan om med vilken rätt han trodde att han kunde komma undan med det. Och de frågade honom om han visste vad som hände med män som trodde att de stod över lagen.
Sedan satte de igång. Enligt maffiainformatörer som senare samarbetade med FBI-agenten Steven Carbone övervakades mordet personligen av John Gotti, som hade begärt kontraktet från Lucchese-ledningen i utbyte mot att familjens skuld till Gambinos skulle skrivas av. Kroppen lades i en 55-litersfat och fylldes med betong och dumpades någonstans i träskmarkerna vid Jamaica Bay eller möjligen i källaren till en socialklubb i Bensonhurst. Den har aldrig återfunnits.
Tommy DeSimone var den som människor trodde att de kände. I “Maffiabröder” var han den roliga killen med kniven, den som fick dig att skratta även när han dödade någon. I verkligheten var han en man som förstörde allt han rörde vid. Han skröt om mord, han mördade utan anledning, han lämnade ett spår av blod över hela New York och New Jersey, och han trodde att hans maffiaband var starkare än konsekvenserna.
Under de sex åren han var ute på gatan dödade Tommy minst tio människor. Sex av dessa mord är kända och omfattas av officiella utredningar. Han dödade taxichaufförer, han dödade före detta vänner, han dödade män som såg honom på fel sätt. Han gjorde det inte för att han var tvungen.
Han gjorde det för att han tyckte om det. Och det är därför historien om Tommy DeSimone inte är en historia om maffian. Det är en historia om våldet. Historia, precis som “Maffiabröder” försökte visa dig, är inte det som hände.
Det är det som går att berätta. Men ibland är det som utelämnas det enda som är värt att höra. Tommy DeSimone var inte ett tragiskt offer. Han var en varning.
En varning om att varje maffiagrabb med ett blodbad i ryggen så småningom blir ett lik själv. Du kan inte välja dina offer. Du kan bara välja hur länge du tror att du kommer undan. Tommy lämnade inga sista ord.
Bara åtta namn i åtta FBI-mappar och en fru som 47 år senare fortfarande inte vet var hennes mans ben ligger begravda. Det var den historien som “Maffiabröder” inte berättade. Den verkliga historien. Den om de sex morden som Martin Scorsese klippte bort.
Och i slutändan var det enda livet någonsin gav honom detsamma som det gav alla andra som gick för långt. En snabb resa till en grund grav och en tyst död som ingen någonsin bevisade.