Frank Colada klev in i huset på östra Las Vegas för att han kände igen mannen som väntade på trappan. Det var en kväll i oktober 1979, och allt skulle gå snabbt. Jerry Lner vände sig om för att leda honom mot baksidan av huset, och då drog Colada fram en pistol i kaliber tjugotvå och sköt två skott. Lner borde ha fallit.
Han föll inte. Han snurrade runt med blodet rinnande och frågade varför. Sedan sprang han. Colada jagade honom genom huset och avlossade skott tills magasinet var tomt, och ändå rörde sig Lner fortfarande.
Colada slet tag i sladden från vattenkylaren och försökte strypa honom. Sladden brast. När det väl var över hade Lner träffats av närmare tio kulor. Utanför satt Wayne Matei kvar i bilen och väntade.
Timmar senare hittades Lners kropp flytande i den egna poolen på baksidan. Vattnet runt honom hade skiftat i rosa. Det skulle vara ett snabbt och rent mord. Det var varken eller.
Det här var inget proffsdåd utfört av någon inhyrda skytt utifrån. Det var en tjänst som kallats in av Tony Spilotro, Chicagoundervärldens man i Las Vegas, den mest fruktade torpeden i öknen. Och Frank Colada gjorde det för att Tony var hans äldsta vän i hela världen. De hade sprungit tillsammans sedan de var pojkar på Chicagos gator.
Colada var ledare för det som kallades hål-i-väggen-ligan. Han var erkänd mördare av minst fyra män. Och här är det märkliga, förvridna, nästan omöjliga med honom. Sexton år efter att han dödade Jerry Lner promenerade Frank Colada in på en inspelningsplats för Martin Scorseses film och spelade en mördare.
Scenen han klev in i, avrättningen av en tystad angivare som jagas i sitt eget hem, var en rekonstruktion av det mord Colada själv begått i verkligheten. Skådespelaren som var anlitad för att spela skytten kunde inte få det att se rätt ut. Scorsese vände sig till mannen som faktiskt gjort jobbet och sa: ”Visa honom. ”
Colada visade honom.
Sedan satte Scorsese själv Colada framför kameran och lät honom utföra mordet på riktigt. Han spelade sig själv i brott för betalning, med fackligt kort i fickan. Här berättas historien om hur ett barn från västra Chicago blev Tony Spilotros högra hand, drev den fräckaste inbrottsligan i Las Vegas historia, dödade för vänskap och för affärer, sedan vände sig mot alla han någonsin älskat, gick in i vittnesbeskyddet, klev ut ur det igen och slutade sina dagar som filmkonsult, inkasserande checkar från samme regissör som odödliggjort honom under ett annat namn. På duken spelade Frank Vincent en löjtnant vid namn Frank Marino, en roll byggd direkt på Frank Colada.
Mannen under rollfiguren var Colada, och hans historia är den surrealistiska cirkelns yttersta punkt i maffians historia. Men här är vad dokumentärerna brukar missa. Colada överlevde inte bara. Han tjänade pengar på sina egna svek två gånger om.
Först när staten betalade för hans vittnesmål. Sedan när Hollywood betalade honom för att återskapa de brott han själv erkänt. Det är en nivå av renodlad amerikanism som till och med Chicago-undervärlden aldrig kunnat föreställa sig. Frank Colada föddes den fjortonde december 1938 i Chicago.
Hans far Joseph var själv kriminell, en skicklig chaufför och rånare, även om han aldrig var formellt med i organisationen. Han dog när Frank fortfarande var ung och lämnade familjen fattig och sonen med ett enda arv. Insikten att den lagliga världen var till för andra människor. De två föddes samma år, Tony i maj och Frank i december, men Tony var den mindre och hårdare av dem, redan som barn den sortens unge som andra lärde sig att inte reta.
De delade på sina första klipp längst fram på en trottoar under en gatlykta. I slutet av femtiotalet hade Colada gått från att vara en tonåring som rånade förstrött till allvarligt arbete. Han drev ett inbrottsgäng i Chicago som specialiserade sig på smyckesaffärer och pälsvarulager, allt som hade dyr vara och en baksväg. Han var en planerare, en tjuv av färdighet, inte av slump.
Hans första arresteringar kom tidigt, och fängelset härdade honom till exakt den man organisationen behövde. Colada blev aldrig en fullvärdig medlem, för hans blodslinje var inte helt italiensk, men relationen behövde ingen formell titel för att vara äkta. Sedan, 1971, fick Tony Spilotro i uppdrag att förändra båda deras liv. Vid den tidpunkten hade Colada hunnit med flera vändor mellan Chicago och det federala fängelsesystemet.
Sedan förklarade Tony situationen. En spanare rekognoscerade ett hem, noterade larmsystemet, hunden, planlösningen, kontakterna på insidan. Men inbrott var inte det enda jobbet. Och det är här historien slutar vara charmig och börjar vara vad den faktiskt alltid var.
Sherwin Jerry Lner var en bedragare och småbrottsling som blivit åtalad och börjat prata med myndigheterna. Ryktet nådde organisationen om att han skulle vittna mot både Tony och Frank. Colada kunde inte skjuta själv i förväg, för han skulle vara den självklara misstänkta i samma sekund som liket hittades. Men det var exakt vad han gjorde till slut, med de två skotten i hallen och jakten genom rummen med ett tomt magasin.
Det blev fler mord. Uppgifterna varierar om exakt antal, men Colada erkände senare under ed inblandning i minst fyra mord. Han dödade för att det var jobbet. Han var inte sadist.
Han var inte en mördare som njöt. Han var en hantverkare som inkluderat mord i sitt yrkesregister. Den fjärde juli 1981, på självaste nationaldagen, grep FBI och Las Vegas Metro hela gänget under ett inbrottsförsök i en present- och heminredningsaffär på East Sahara Avenue. Och sedan började något skifta inuti Frank Colada som ingen i hans närhet såg komma.
För exakt i det ögonblick som Colada behövde Tony Spilotro som mest, drog sig Tony undan. Ryktet nådde Frank genom utredare och kontakter på gatan att det fanns ett kontrakt på hans liv. Om han någonsin sprack under pressen kunde hela Las Vegas-verksamheten kollapsa. Man måste förstå vad det betydde för honom.
Vänskapen var arkitekturen i hans hela liv. De agenter som kom för att träffa honom kunde knappt tro sin tur. De hade jagat Tony Spilotro i ett årtionde och aldrig kommit närmare än avlyssnade samtal. I utbyte erbjöd de honom ett reducerat straff, omskriven identitet och ett nytt liv.
Han började namnge namn. Vid rättegången i oktober samma år erkände Colada under ed inblandning i över trehundra brott, inklusive fyra mord. Tony Spilotro kom aldrig att stå inför rätta för sina sista åtal. Chicago dödade honom, för han hade dragit för mycket uppmärksamhet och stod inför flera åtal, och Coladas samarbete hade hjälpt till att belasta de fallen.
Colada insisterade alltid på att han varken beordrat eller utfört mordet på Tony. Men han förnekade aldrig att det han sagt i rättssalen hjälpt till att besegla vännen han älskat. Colada skrevs in i vittnesbeskyddet omkring 1984. Det gamla livet släppte aldrig riktigt taget.
Han stannade inte länge i programmet. Inom cirka två år lämnade han det, gled tillbaka mot sitt gamla liv och sitt riktiga namn, och bosatte sig till slut nära Las Vegas av alla ställen. Staden där han dödat Jerry Lner. Vid den tidpunkten var Tony död.
De flesta av de maffiabossar som velat ha Frank död var döda, i fängelse eller för gamla för att bry sig. Han hade räknat ut att ingen som betydde något jagade honom längre. Sedan ringde telefonen i mitten av nittiotalet. Rosten tillhörde Nicholas Pileggi, journalisten som skrivit boken Wise Guy, som blivit filmen Goodfellas.
Och den enda levande person som faktiskt varit med i rummen när allt hände var Frank Colada. Han förklarade hur hål-i-väggen-ligan slog sig igenom väggar. Sedan gav Scorsese honom något nästan ingen konsult någonsin får. Tid framför kameran.
Marino, spelad av Joe Pesci, motsvarades av fiktionens Nikki Santoro, en version av Tony Spilotro. Så den riktiga Colada stod på inspelningsplatsen och tittade på när en skådespelare spelade en version av honom själv. Sedan gav Scorsese Colada en andra roll som torped. Skådespelaren som skulle spela skytten kunde inte få det att se rätt ut, så Scorsese bad Colada demonstrera och filmade honom när han gjorde det.
Han inkasserade sin lön. Efter Casino blev Frank Colada en mindre kuriositet i Amerika. Han dog i samma stad där han dödat Jerry Lner och kört omkring i baksätet hos den mest fruktade torpeden i öknen. De flesta i hål-i-väggen-ligan var döda eller på ålderdomshem.
Så vad säger berättelsen oss? Den säger att det amerikanska rättsväsendet, när det erbjuds information värdefull nog, är villigt att betala en erkänd mördare för att bygga om sitt liv. Och sedan vände han sig om och sålde historien om samma brott i böcker, på turer och i filmer under de sista tjugofem åren av sitt liv. Tony Spilotro fick aldrig skriva någon bok.
Den ena tog vägen via en cell. Den andra via en filmkamera. Skillnaden mellan dem handlade om ett enda beslut 1982, när en man bestämde att vänskapen som format hela hans liv var värd mindre än de år han annars skulle tillbringa i en federal cell. Frank Colada hittade sin väg ut, och han bad aldrig om ursäkt för den.
Inte en enda gång. Han sa i sina sista intervjuer att han skulle göra allt om exakt likadant. Det enda han ångrade var att han inte kunde ringa sin gamle vän Tony och berätta hur filmen blev. Det var mannen bakom rollfiguren: mördaren som blev konsult, som blev guide, som blev berättaren av sina egna brott.
Amerika har aldrig sett något liknande honom. Och nu när han är borta lär det förmodligen aldrig hända igen.