Den 21 mars 1978, klockan 21:45, klev Salvatore Briguglio ut från Andrea Doria Social Club på 225 East 12th Street i Little Italy för att röka en cigarett. Han hann aldrig avsluta den. Två beväpnade män klev ut ur skuggorna och avlossade fyra skott mot hans bröst och huvud. Han föll ihop på trottoaren, blodet rann ut i rännstenen medan cigaretten fortfarande brann bredvid honom.
Hela händelsen tog sex sekunder. Innan espresson hann kallna inomhus var Briguglio redan död. Det här var inget slumpmässigt mord. Briguglio var en facklig representant inom Teamsters och en nära medarbetare till Anthony ”Tony Pro” Provenzano, en av de mäktigaste arbetsmarknadsbedragarna i New Jersey.
Han var kopplad till Jimmy Hoffas försvinnande. Han visste saker som kunde begrava människor, och det, i 1978 års New York, var en dödsdom. Så här såg livet ut för varje soldat i New Yorks fem mafiafamiljer under den våldsammaste perioden i organiserad brottslighets historia. Inte glamouren, inte Cadillacarna och nattklubbarna.
Verkligheten. En värld där du vaknade varje morgon och undrade om just idag var dagen då någon skulle sätta en kula i skallen på dig. Där du kysste din fru adjö och verkligen inte visste om du skulle komma hem till middagen. Där varje espresso på socialklubben kunde vara den sista.
Men det de flesta inte förstår är att soldaterna fortfarande dök upp varje dag. De klädde på sig. De körde till klubben. De drev in pengar.
De satt på möten. De levde i en maskin som kunde tugga sönder dem och spotta ut dem när som helst. Och de gjorde det för att pengarna var extraordinära, makten var berusande och den enda vägen ut var en kista eller en fängelsecell. Det börjar före soluppgången.
1978. Du är en invigd soldat i en av de fem familjerna. Låt oss säga att du tillhör Gambinogänget. Paul Castellano har styrt allt sedan Carlo Gambino dog den 15 oktober 1976 i sitt hem i Massapequa på Long Island.
Castellano är en affärsman. Tyst, beräknande. Han gillar inte onödigt blodsutgjutelse, men han har inga problem med att beordra det när siffrorna kräver det. Din capo rapporterar till honom.
Du rapporterar till din capo. Det är kedjan. Klockan halv sex på morgonen ringer telefonen. Varje soldat sover med en pistol inom räckhåll.
Det här är ingen Hollywooddramatik. Henry Hill pratade om detta i detalj. Du sover lätt. Du vaknar när någon rör sig i huset eller när en bil kör förbi långsamt.
Du sträcker dig efter pistolen under kudden innan du ens öppnar ögonen. Sedan svarar du. Samtalet är kort. Ett fackligt problem.
Pengarna flyter inte dit de ska. Du måste komma till klubben tidigare än vanligt. Inga ursäkter, inga frågor. Du lägger på och tittar på klockan.
Halv sex på morgonen. Du stiger upp utan att väcka din fru. Du vet att hon sover med en känsla av lättnad när du går, för det betyder att du fortfarande lever. Det är så ont om det att det blir.
Du går till badrummet och tvättar ansiktet med kallt vatten. Du ser dig själv i spegeln. Du ser en man som har överlevt många dåliga dagar. Frågan är bara om han kommer att överleva den här dagen också.
Du klär dig i mörkret. En skjorta, kritstrecksrandiga byxor, skorna som du putsade i går kväll. Du tar på dig kavajen och känner pistolhölstret under armen. Innan du lämnar sovrummet kollar du att din fru andas.
Hon ligger på sidan, ansiktet vänt mot väggen. Du kysser henne inte på pannan. Det skulle väcka henne, och välsignelsen med dessa timmar är att hon inte behöver vara vaken och oroa sig. Du går ut i köket, häller upp en kopp kaffe från bryggaren som står på timer och dricker den stående vid fönstret.
Utanför är gatan tom. Innan du går ut ur huset, kollar du genom fönstret en sista gång. Du kollar gatan upp och ner. Detta är inte paranoia.
Det är överlevnad. Du går ut, låser dörren och går mot bilen. Din hand rör vid pistolen genom kavajtyget när du närmar dig hörnet. Du kollar under bilen, du kollar baksätet genom fönstret och du kollar avgasröret.
Detta är ett av de första tecknen på verkligheten. I slutet av 1970-talet var bilbomber inte ett exotiskt inslag från en spionfilm. De var en vanlig metod. Om någon ville döda dig var en bomb i tändsystemet eller en bit plastmassa under bensintanken det enklaste sättet att göra det på.
Du kontrollerar alltså avgasröret varje morgon. Sedan startar du motorn och lyssnar. Om den startar rent kan du andas ut. Du sitter där i bilen med motorn igång en minut och väntar på att känslan av att ha överlevt en gång till ska lägga sig.
Sedan kör du iväg. Socialklubben är inte märkvärdig. Du måste förstå saker om socialklubbar. De ligger ofta i en källarlokal eller en butikslokal med galler för fönstren.
Där inne finns ett par rangliga bord, stålrörsstolar, en kaffekokare och ett porträtt av en gammal respekterad medlem på väggen. Du är inte där för att koppla av. Du är där för att få dagens order, rapportera gårdagens indrivningar, lämna ditt kuvert och vänta på att se om något har förändrats i familjens politiska landskap. Din capo står i hörnet.
Han är en man runt sextio, med grått hår, en guldig ring och en klocka som kostar mer än de flesta människors bilar. Han ser inte ut som en mördare. Men du har sett honom bli arg, och när han blir arg blir han väldigt tyst. Han pratar med dig med låg röst medan han rör i sitt kaffe.
Första prioritet, kuverten. Indrivningen går trögt. Du måste trycka på hårdare. Du nickar.
Inga frågor. Inga invändningar. Du frågar bara vem som är skyldig. Sedan går du ut genom dörren igen.
Dagen fortsätter. Du kör till dina återvinningsställen. Du samlar in kontanter från spelets löpare, från facket för att skydda dig och från lånehaierna. Du lämnar kuverten till din capo.
Du äter lunch på en bar i närheten. Du dricker kaffe på klubben. Du spelar kort. Du tittar på när männen runt omkring dig pratar om sport, om fotboll, om mat.
Men de pratar aldrig om det verkliga. Sedan kommer traven från lånehaveriverksamheten. Du måste förstå hur en lånehaj faktiskt fungerade. En kille kommer till dig för att hans bookmaker pressar honom.
Han förlorade 8 000 dollar på fotboll under den senaste månaden. Han kommer till dig för att någon på baren i grannskapet sa att du kunde hjälpa honom. Du lånar honom 8 000 dollar, men han skriver ett skuldebrev på 10 000. Han måste betala tillbaka 500 dollar i veckan, vilket är räntan.
Han betalar bara räntan, aldrig kapitalet. Om han missar en betalning försvinner inte räntan. Den läggs på hög. De flesta tar sig aldrig ur det.
Det är så verksamheten fungerar. Du är inte där för att hjälpa honom. Du är där för att tjäna pengar på honom så länge som möjligt. Du kör till hans hus mitt på dagen.
Du ringer på dörren. Han öppnar. Hans ögon vidgas när han ser dig. Han vet varför du är där.
Du säger inte att du är arg. Du säger inte att du kommer att skada honom. Du säger bara att du förstår att det är tufft. Sedan säger du att pengarna måste vara framme på fredag.
Du säger det en gång, lugnt, och du upprepar inte dig själv. Budskapet finns i det du inte säger. Han har sett vad som händer med människor som inte betalar. Du behöver inte rita en bild.
Du vänder dig om och går därifrån. När du sätter dig i bilen tittar du i backspegeln. Han står fortfarande i dörren, blek. Du vet att han kommer att betala.
Det gör de alltid. Men lånehajsverksamheten är bara en del av det hela. Om du ville gjuta betong på Manhattan betalade du en maffiaskatt. Minst två dollar per kubikmeter för varje kubikmeter betong som hälldes i staden.
På ett stort projekt med 15 000 kubikmeter innebar det 30 000 dollar rakt ner i fickan på familjen. Och det fanns dussintals projekt igång samtidigt. Det var en av de mest lönsamma och mest osynliga inkomstkällorna. Du behövde aldrig döda någon för att få dessa pengar.
Du behövde bara vara känd för att vara kapabel att göra det. Du sitter i socialklubben på eftermiddagen. En av de yngre soldaterna kommer in, en kille på tjugoåtta som nyligen blev invigd. Han är tuff, han har ärr på knogarna, han har gjort sina första indrivningar.
Du ser hur han pratar med capon och du ser hur han skrattar lite för högt. De brukade skratta på det sättet. De brukade tro att det här var ett spel. De trodde att respekten som de fick på gatan var äkta.
Sedan får du veta att en annan soldat från en annan familj har försökt ta över ett av hans ställen. Sådant här löser man inte med vapen. Inte när systemet fungerar. Det löses i ett rum där båda capos är närvarande, där var och en lägger fram sin sak.
Om kommissionen går med på att din plats var först, får du behålla den. Om de dömer emot dig stänger du ner och hittar ett nytt hörn. Det är byråkratin inom organiserad brottslighet som de flesta aldrig ser. Det var en stat inom staten med lagar, domstolar och straff.
Men systemet höll på att kollapsa. När det gäller styre var det inte statspolitik. Det var familjepolitik. Carmine Galante, som sällan var utan en cigarr i munnen, hade tagit kontrollen över Bonannofamiljen medan den officielle chefen Philip Rusty Rastelli satt i fängelse.
Galante pressade sig in i heroinet som gav miljoner i månaden genom ledningar som han byggt upp med sicilianska kontakter ända sedan femtiotalet. Han hade tagit över unga män från Sicilien, kända som Zips, för att tjäna som hans personliga armé av exekutorer och drogleverantörer. De andra fyra familjerna såg på och gillade det inte. Galante delade inte med sig.
Han följde inte reglerna. Och i maffian är en man som inte följer reglerna en vandrande död. På kvällen äter du middag hemma. Din fru lagar en gryta som du älskar, och du sitter vid köksbordet med dina barn.
De skrattar åt något de sett på TV. Du ler, men du är inte närvarande. Dina tankar är på en annan plats. Det finns en annan medlem i din familj som har en affär med en frisörsdotter och som har glömt att komma ihåg att hennes far är en högt uppsatt person.
Du vet att detta kommer att orsaka problem. Inte idag. Inte imorgon. Men så småningom.
Sedan går du till kardborrespelandet. Du behöver inte spela. Du driver det. Du står vid dörren och röker och pratar med några av killarna.
Klockan blir midnatt, spelet bryts upp och du går till din bil. Du kör hem genom gatorna som är nästan tomma. Gatlamporna lyser gult. Du stannar vid ett rödljus och tittar i backspegeln.
En bil har legat bakom dig sedan hörnet. Du vet inte om det är en oskyldig. Du kan inte veta. Ljuset slår om till grönt och du kör vidare.
Vid nästa gata svänger du. Bilen fortsätter rakt fram. Du andas ut. Du anländer hem.
Du kollar saker, som alltid. Du sätter dig vid köksbordet i mörkret och dricker ett glas anisetta. Du kan höra klockan ticka i vardagsrummet. Du sitter där i tystnaden och tänker på män som dog nyligen.
En släkting till en familj som blivit skjuten under middagen. En annan man som kört in i en parkerad lastbil efter att ha varit på en klubb. Ingen av dem såg det komma. Och det, min vän, är hemligheten med detta liv.
Du vet aldrig när slutet kommer. Du hör din fru röra på sig i sovrummet. Hon säger något, mumlar. Du reser dig, går till sovrummet och kollar fönstret.
Det är låst. Du drar för gardinerna. Sedan lägger du dig och för handen under kudden. Där ligger den.
Du känner kylan av metallen mot fingertopparna. Du lägger dig till rätta och försöker sova. Du vet inte om ditt namn kommer att ropas upp imorgon. Det är en del av det som de aldrig visar i filmerna.
Inte skottlossningen, inte pengarna, inte söndagsmiddagarna med vin och skratt. Tystnaden. Väntan. Det att aldrig veta.
Den 11 december 1978 producerade den värld som dessa män byggt sitt mest kända rån: Lufthansarånet på JFK-flygplatsen. Nästan sex miljoner dollar i kontanter försvann från en väpnat rån. Men rånet blev aldrig en framgångssaga. Det blev en dödsdom för de flesta medverkande.
En av rånarna, Parnell Edwards, hade strulat till flyktbilen och blev skjuten i huvudet under en middag med en bit kyckling i munnen. Louis ”Roast Beef” Cafora, som vägde 300 pund och köpte en rosa Cadillac till sin fru, försvann spårlöst efter att hans bil uppmärksammats av FBI utanför en av rånarlokalen. Buddy, en annan inblandad, var egentligen inte från en familj, men hans namn kom upp på en lista över personer som skulle tystas. Antalet döda var svindlande.
Av de tio personer som direkt eller indirekt var inbblandade i rånet var överlevnaden noll. Några få hamnade i fängelse. Resten försvann eller dog på andra sätt. Det mest kända rånet i New Yorks historia blev en lektion i vad som händer när man försöker lura maffian.
Du sitter i din bil på en parkeringsplats sent på kvällen. Du har precis haft ett möte med en man som inte tillhör familjen. Han berättade att en av era egna, en pålitlig kille, har pratat med polisen. Du sitter där i mörkret och tittar på den upplysta fönsterrutan i andra våningen där mannen sitter.
Du känner ingen ilska. Du känner ingen sorg. Du känner bara en tomhet som sträcker sig långt utanför din egen kropp. Du har känt den här killen i åratal.
Ni har ätit middag tillsammans. Ni har skrattat tillsammans. Ni har druckit vin och spelat kort. Men han begick ett misstag.
Han trodde att han var större än systemet. Du vet att någon annan kommer att göra det, antagligen någon av de yngre killarna som vill göra sig ett namn. Du startar motorn och kör därifrån. Du tittar inte tillbaka.
Du kör genom gatorna som är fulla av människor som inte vet vad du gör. Människor som går på bio, som äter middag med sina familjer, som inte har en aning om att den här staden styrs av män som är villiga att döda varandra över rätten att driva in pengar från byggnadsarbetare på Manhattan. Du kör hem och lägger dig och sover en orolig sömn. På morgonen vaknar du och gör om allt igen.
Du dricker ditt kaffe, kollar avgasröret och kör till klubben. Du samlar in pengar. Du gör dina samtal. Du spelar dina kort.
Du går hem. Du äter din middag. Du dricker ditt glas anisetta. Du kollar fönstren.
Du kollar dörrarna. Du lägger pistolen under kudden. Du lever. Men du lever inte som vanliga människor lever.
Du lever i en värld där varje dag kan vara din sista. Det är inte en metafor. Det är inte en överdrift. Det är bara så det är.
Och sedan, en dag, när du minst anar det, är det över. Kanske är det en kula från en bil som kör förbi. Kanske är det ett möte med en gammal vän som har blivit en fiende. Kanske är det en statlig åklagare som har byggt upp ett mål mot dig med hjälp av vittnen som har fått immunitet.
Men när det väl är över, kollapsar allt. Allt du byggt, alla relationer du etablerat, allt det där snacket om lojalitet och respekt, det försvinner. År 1986 tog rättegången mot kommissionen med sig federala RICO-åtal mot cheferna för alla fem familjer. Funzi Tieri hade redan dömts 1980 och blev den första maffiabossen som befanns skyldig till att leda en organiserad kriminell verksamhet.
Han dog innan domen. Anthony ”Tony Pro” Provenzano, mannen kort efter Briguglios död, fick sitt straff, precis som många andra. Carmine Persico fick 100 års fängelse. Andra, som Henry Hill, Lucchese-medlemmen som kände till Lufthansarånet inifrån, blev kanske den mest kända angivaren i historien.
Men de flesta soldaterna fick ingen film. De fick fängelseceller, trasiga familjer och den långsamma insikten att allt de fått höra om lojalitet och heder var en affärsuppgörelse som kunde sägas upp när som helst. Och de som satt i fängelse tittade på väggarna på cellerna och undrade var allt tog vägen. De undrade om det var värt det.
Männen som satt vid samma bord och skrattade, som höll i dop ceremonier tillsammans, som stod vakt vid begravningar, var de där när du behövde dem? Eller skingrades de som löv för vinden när polisen och åklagarna tryckte på med hot om långa fängelsestraff? Sanningen är att de försvann. Det gör de alltid.
Så du sitter där i mörkret i ditt kök och dricker din anisetta. Klockan är nästan två på natten. Du har gjort ditt jobb. Du har gjort det varje dag i tjugo år.
Du har dödat människor och låtit döda. Du har byggt upp imperier och rivit ner dem. Du har följt reglerna och du har brutit mot dem. Du har gjort allt som de förväntade sig av dig.
Men i det här ögonblicket, när du sitter där ensam, inser du att du egentligen inte har någonting kvar. Du har din familj, men du har försummat dem. Du har dina vänner, men de är inte dina vänner, de är affärspartners. Du har ditt namn, men det namnet är ett hot mot alla som någonsin hört talas om dig.
Du ställer ifrån dig glaset och går bort till fönstret. Du tittar ut på gatan. Ingen där. Inte ens en katt.
Allt är tyst. Du drar för gardinen och går in i sovrummet. Din fru ligger på sin sida av sängen och sover. Hennes ansikte är lugnt.
Du klär av dig, lägger dig och lägger pistolen under kudden som du gjort varje natt i trettio år. Du stänger ögonen. Du hoppas att imorgon ska bli en bra dag. Du vet att det inte kommer att bli det.
Ingen dag blir en bra dag i ditt liv, inte i den här världen. Men du fortsätter ändå. Det är det enda sättet att överleva.
Och så somnar du, med handen vilande på pistolen, i väntan på gryningen och allt den kan föra med sig.