Den sjätte oktober 1977, klockan halv två på eftermiddagen. Kontorsbyggnaden på Bryner Place i Lindhurst, Ohio. Danny Greene hade just kommit ut från tandläkaren, fortfarande bedövad efter att ha dragit ut en visdomstand. En bomullstuss i käken, höstsolen reflekterades över parkeringsplatsen i förorten.
Han nådde aldrig sin Lincoln. En blå Chevrolet Nova som stått parkerad bredvid exploderade. Explosionen slet av Greenes vänstra arm och kastade den fyrtio fot över asfalten. Hans avslitna arm landade på motorhuven på en annan bil, den gyllene keltiska korset fortfarande fastklämt mellan fingrarna.
Resten av hans kropp hittades på trottoaren, rykande, knappt identifierbar. Utredarna uppskattade explosionsradien till över hundra fot. Fönster krossades längs tre kvarter. Dödstidpunkt: 13:23.
Irishman var äntligen död. Det var inte bara ännu ett maffiamord. Daniel John Patrick Greene var mannen som förklarat krig mot hela Cosa Nostra och nästan vunnit. Före detta hamnarbetare, fackboss som blivit gangster, en keltisk krigare som bar grönt varje dag, hissade den irländska flaggan över sin fästning och utmanade den italienska maffian att komma och döda honom.
De försökte gång på gång. De sprängde hans hus. De sköt honom på gatan. De placerade bomber under hans bil.
Inget fungerade. Danny Greene trodde att Gud skyddade honom. Och Cleveland-maffian började tro det också. Det här är historien om hur en envis irländare förvandlade en hel amerikansk stad till ett slagfält.
Hur 36 bomber detonerade i Cuyahoga County bara under 1976. Hur ett pinsamt, kaotiskt och omöjligt att ignorera territoriellt krig slutligen tvingade den federala regeringen att avfyra ett vapen som skulle montera ner hela den amerikanska maffian. Filmen Döda irländaren gav dig den romantiska versionen. Den gav dig myten.
Men den gav dig inte sanningen. För detta är vad Hollywood utelämnade. Det verkliga Cleveland-kriget var inte bara en konflikt mellan två män. Det var ögonblicket då FBI insåg att de gamla reglerna inte längre fungerade.
Och när det var över, hade regelboken för RICO-lagen, lagen som skulle fälla bossarna för de fem familjerna i New York, skrivits med blodet från invånarna i Cleveland. För att förstå hur allt gick så snett måste du backa till den 22 maj 1976. Clevelands maffia hade precis förlorat sin långvarige boss, John Scalish, på operationsbordet under en hjärtoperation. Scalish var av den gamla skolan: tysta pengar, transportarbetarnas pensionsfonder, Las Vegas-tillgångar.
Han styrde familjen i 32 år utan en enda offentlig skandal. Han dog utan att namnge en efterträdare. Han hade inte ens gjort några nya medlemmar ordentligt. Cleveland-familjen, en gång en av de mäktigaste i Amerika, hade blivit en kyrkogård för gamla män.
Hans ersättare var James Licavoli, 72 år gammal. Puckelryggig, skallig, snål. En man som samlade på matkuponger och körde en skruttig Chevrolet trots att han hade miljoner gömda. Familjen kallade honom Jack White, ibland Blackie.
Han var kusin till familjen Licavoli i Detroit och hade arbetat som soldat i Cleveland i ett halvt sekel. Han hade inte velat bli boss. Han accepterade uppdraget för att det inte fanns någon annan. Och det första som väntade på hans skrivbord var ett problem vid namn Danny Greene.
Greene föddes den 14 november 1933. Hans mor övergav honom vid födseln på ett sjukhus i Cleveland, och han växte upp på ett katolskt barnhem på stadens östra sida. Vid tio års ålder slogs han mot italienska barn i Collinwood för rätten att gå på vissa gator. Han gick med i marinkåren vid sjutton.
Han kom ut som tungviktsmästare i boxning. I början av sextiotalet var han ordförande för lokal 1167, facket för hamnarbetare i Clevelands hamn. Han stal hela facket, förskingrade medlemsavgifter och sålde fiktiva jobb. The Plain Dealer publicerade en serie artiklar som avslöjade honom.
1964 åtalades han och avsattes från facket, men han avtjänade inget riktigt straff, för vid det laget stod han redan på FB:s lönelista som informatör. Det här är delen filmen inte gjorde tydlig. Greene vände sig mot konkurrerande maffiafigurer i mitten av sextiotalet. FBI gav honom skydd.
Han använde det skyddet för att bygga sin egen liga. Han kallade dem Celtic Club. Hungriga irländska ungdomar från Collinwood. Keith Ritson, torpeden.
Brian O’Donnell och Kevin McTaggart, plus en instabil men genialisk bombmakare från västra sidan vid namn Art Snapper, som Greene till slut dödade när han misstänkte att han samarbetade med fienderna. Greene drev sin verksamhet från en husvagn han parkerat på Waterloo Road 4601, mitt i hjärtat av Collinwood, det italienska kvarteret, precis under näsan på maffian. Han hissade den irländska flaggan över den. Han spelade irländsk folkmusik genom högtalare.
Han satte upp en skylt där det stod: Celtic Clubs framtida högkvarter. Det var en öppen utmaning mitt i maffians territorium. Alla i Clevelands gäng passerade den varje dag. År 1976 drev Greene spelverksamhet, pressade entreprenörer på pengar och allierade sig med en facklig ledare vid namn John Nardi.
Nardi var brorson till en tidigare Cleveland-boss. Han stod utanför familjens räkenskaper. Han trodde att Jack White var svag, att den gamla gardet var slut, och att han och Greene kunde ta kontroll över staden tillsammans. Kanske hade de rätt.
Cleveland-familjen hade vid det laget ungefär 20 formella medlemmar. Hälften var över sjuttio. Den andra hälften var åtalad. Nardi tog första steget.
Han kontaktade en av Clevelands soldater vid namn Leo Moceri. Moceri var 68 år gammal, underboss och torped av gamla skolan som avtjänat straff för mord på trettiotalet. Nardi bad honom komma till ett möte på den italiensk-amerikanska broderskapsklubben. Moceri körde från Akron den 22 augusti 1976.
Han checkade in på ett hotell nära mötesplatsen. Han gick ut den kvällen. Han kom aldrig tillbaka. Hans Mercury Marquis hittades tre dagar senare på en Howard Johnson-parkering.
Blod i bagageutrymmet. Ingen kropp. Än i dag vet ingen var Leo Moceri är begravd. Somliga säger i ett stenbrott i Pennsylvania.
Andra säger i grunden till en byggnad i Cleveland. Det som är dokumenterat är detta: han försvann. Och kriget började nästa morgon. Jack White kallade sina kaptener till möte.
Stämningen var mordisk. Moceri var en vän. Han var som familj. Du kan inte få en underboss att försvinna och komma undan med det.
Licavoli utfärdade order om att mörda både Greene och Nardi samma vecka. Priset var 15 000 dollar per huvud. Ett lågt pris även för 1976. För Jack White var snål, och för att han antog att vilken soldat som helst i Cleveland kunde utföra jobbet.
Här är sanningen om mordförsöken på Danny Greene. Ingen i Cleveland visste hur man gjorde det. Det första försöket kom i oktober 1976. Två soldater, Enos Kernik och Eugene Sassolo, fick uppdraget.
De visste att Greene parkerade sin Lincoln bakom sin lägenhet på Shore Center Drive 1225. De kopplade en bomb till tändningen. Men de kopplade fel. Greene startade bilen.
Inget hände. Bomben föll från motorblocket ner på uppfarten. Oskadd. Greene tog upp den, lade den i en kaffeburk, och ringde sin FBI-handläggare.
Sedan höll han en presskonferens. Han stod på gräsmattan framför sitt befästa hem. Han log. Han sa: Italienarna försöker döda mig.
De kan inte ens bygga en bomb som fungerar. Det var kvällsnyheternas huvudinslag. Det var Danny Greene. Han gömde sig inte.
Han ställde ut sig. Han svarade i telefonen med: Danny Greene, irländaren här. Han körde sin gröna Lincoln runt i Cleveland. Han bar gröna byxor, gröna skjortor, gröna strumpor.
Han bar ett gyllene keltiskt kors. Han berättade öppet för journalister att maffian var rädd för honom, för 1976 var de faktiskt det. Nu förstår du varför Cleveland blev Amerikas bombstad. Bara under 1976 exploderade 36 bomber i Cuyahoga County.
Tjugoen av dem inom Clevelands stadsgräns. ATF tredubblade sin personal i nordöstra Ohio. Bombgruppen hos Clevelands polis arbetade sju dagar i veckan. Målen var inte bara Greene.
De var Nardis partners, konkurrerande entreprenörer, restauranger som misstänktes för illojalitet, bilar som tillhörde gangsters på fel sida av interna konflikter. Den italienska fraktionen blev så paranoid att de började spränga varandra. En soldat vid namn John Kei dödades när en bomb avsedd för någon annan exploderade i bagageutrymmet på hans bil på Mayfield Road. En annan, en lågnivåmedbrottsling vid namn Joseph Giamo, förlorade båda benen när han öppnade fel paket.
Tidningarna räknade bomberna som basebollresultat. Hur många bomber i juli, hur många i augusti. Cleveland var i finansiell kris 1978, den första stora amerikanska staden att gå i konkurs sedan depressionen. Bombningarna var en av anledningarna till att företag flydde från centrum.
Hotellen tömdes, konferenserna ställdes in. Det var ett långsamt mördande av en stad, med dynamit. Nardis död kom först. Den 17 maj 1977.
John Nardi lämnade Teamsters lokala 410:s kontor på Bagley Road. Han satte sig i sin Oldsmobile. Bilen parkerad bredvid exploderade. Nardi dödades omedelbart.
Bombmännen använde en fjärrutlösare från andra sidan gatan. Det var första gången Cleveland-familjen visade att de äntligen lärt sig göra det ordentligt. Och anledningen till att de lärt sig var att de tagit in utomstående hjälp. Jack White hade äntligen erkänt att han inte kunde döda Danny Greene med lokala talanger.
Så han ringde till Los Angeles. Han kontaktade en soldat vid namn Ray Ferritto. Ray Ferritto var 58 år gammal, smal, skallig, född i Erie, Pennsylvania, med kopplingar till familjerna i Pittsburgh och Los Angeles. Han var torped till yrket.
Han hade begått tolv mord under trettio år. Han led av magsår. Han tuggade syraneutraliserande tabletter som godis. Han rökte marijuana för att lugna nerverna inför kontrakt.
Han var trött. Han ville pensionera sig. Licavoli erbjöd honom 75 000 dollar och en andel i Clevelands verksamhet om han kom österut och avslutade Greene. Ferritto accepterade jobbet för att han behövde pengarna.
Han anlände till Cleveland tidigt sommaren 1977. Han fick sällskap av en lokal soldat, Ronald Carabbia, kallad Ronnie The Crab, som kände till Greenes rutiner. De försökte plantera en bomb i maj. Greene flyttade sin bil.
De försökte igen i juli. Greene ändrade sina rutiner. De försökte igen i augusti. Greene dök inte upp.
Greene hade tur. Greene var försiktig. Greene var, enligt honom själv, välsignad. Men Ferritto hade något de andra inte hade.
Han hade tålamod. Och han hade avgörande underrättelser som FBI inte kände till förrän senare. Cleveland-familjen hade en källa på telefonbolaget. De fick Greenes inkommande samtal i realtid.
När Greene bokade tid hos tandläkaren den 6 oktober på Bryner Place, visste mördarna det före tandläkaren. Dagen innan, den 5 oktober, körde Ferritto och Carabbia en stulen blå Chevrolet Nova till parkeringsplatsen. De parkerade den nära där Greenes Lincoln förväntades stå. Novan innehöll en magnetisk bomb på passagerardörren, laddad med C4 och stålkulor.
Avtryckaren var en radiostyrd enhet som skulle aktiveras från andra sidan parkeringen. De väntade. Greene anlände klockan 12:45. Han var avslappnad.
Han hade tagit lugnande medel hos tandläkaren. Han kom ut vid 13:20. Han stannade för att prata med en annan patient på parkeringen en stund. Han gick mot sin Lincoln.
Ferritto tryckte på knappen. Novan exploderade. Greene dog omedelbart. Han var 43 år gammal.
Det keltiska korset hittades sjuttio fot från kroppen, fortfarande i kedjan. Här borde kriget ha slutat. Greene var död. Nardi var död.
Italienarna hade vunnit. Jack White skulle ha varit segraren. Istället var mordet på Danny Greene början på slutet för Cleveland-familjen. För Ferritto och Carabbia hade blivit sedda.
En kvinna vid namn Debbie Smith satt på parkeringen och väntade på sin läkartid. Hon lade märke till de två männen. Hon lade märke till Novan. Hon skrev ner registreringsnumret.
Hon överlämnade det till polisen i Lindhurst samma kväll. Inom 72 timmar hade FBI identifierat Ferritto. Inom 30 dagar satt han i federalt förvar. Och inom 90 dagar gjorde Ray Ferritto det enda som varje mafioso svär att aldrig göra.
Han vände sig mot dem. Han satte sig med federala agenter och berättade allt. Han namngav Licavoli. Han namngav Carabbia.
Han namngav underbossen Angelo Lonardo, kallad Big Ange, som personligen godkänt mordet. Han namngav Tony Liberatore, en Cleveland-soldat som deltagit i planeringen. Han förklarade hur kontraktet gått till. Han förklarade detaljerna kring de 75 000 dollar.
Han förklarade mekanismen med radioutlösaren. Han förklarade att det fanns en källa på telefonbolaget. Han gav den federala regeringen en vägkarta över hela Cleveland-familjen. Och här slutar historien att handla om Cleveland och börjar handla om hela den amerikanska maffian.
Våren 1978 väckte den lokala åklagaren i Cuyahoga County åtal i delstatsdomstolen. Jack White och hans män åtalades för mordet på Danny Greene. De frikändes. Juryn trodde inte på Ferritto, litade inte på vittnena, ville inte fälla.
Det var den tredje stora maffiarättegången i Cleveland det decenniet som slutade med frikännande. Staten hade misslyckats. Statens misslyckande var alltid oundvikligt. Sällan gick gangsterrättegångar i gangsterstäder åklagarens väg.
Men den federala regeringen hade ett nytt vapen, antaget 1970, som legat i lagen i ungefär åtta år utan att användas. RICO-lagen, Racketeer Influenced and Corrupt Organizations Act, formulerad av juridikprofessorn vid Notre Dame, G. Robert Blakey. Den tillät åklagare att åtala en hel kriminell organisation, inte bara enskilda brott.
Den tillät dem att använda mord, även sådana som frikänts på delstatsnivå, som grundhandlingar i ett federalt mönster av utpressning. Den tillät straff på tjugo år per åtalspunkt. Den tillät konfiskering av alla tillgångar. Ingen hade använt RICO mot maffian tidigare.
Federala åklagare trodde inte på den. De tyckte den var för komplex, för riskabel, otestad. De föredrog de gamla traditionella målen: skatteflykt, rån, ocker, en man i taget. Sedan tittade de på Cleveland.
De hade Ferritto, en torped redo att vittna. De hade Carabbia, chauffören, redo att samarbeta efter att ha dömts för mord på delstatsnivå. De hade dokumenterade bombningar från flera år som de kunde använda som utpressningshandlingar. De hade Lonardo, vicepresidenten, som så småningom skulle vända sig och bli den högst rankade mafioson som samarbetat med regeringen dittills.
De hade en stad som förvandlats till ett slagfält. Den amerikanska allmänheten tittade på. Trycket var politiskt. Fallet tvingade sig fram.
1982 dömdes Jack White Licavoli, Angelo Lonardo, John Candra och andra män från Cleveland och deras medbrottslingar enligt RICO för att ha drivit en kriminell organisation. Licavoli fick sjutton år. Lonardo fick livstid. Cleveland-familjen upphörde att existera som en fungerande Cosa Nostra-organisation.
Men den verkliga betydelsen låg inte i fällande domar. Den låg i att bevisa att konceptet fungerade. De federala insatsstyrkorna mot organiserad brottslighet i New York, Chicago, Philadelphia, Detroit och Kansas City följde Cleveland-rättegången. De såg modellen.
De såg hur informatörer kunde användas. De såg hur grundhandlingar kunde staplas. De såg hur en torped som Ferritto kunde fälla en hel familj. Och de antecknade.
Inom fyra år stod varje stor maffiafamilj i Amerika inför RICO-åtal. Kommissionsrättegången i New York 1986. Rättegången som fällde cheferna för familjerna Genovese, Lucchese och Colombo samtidigt, utformades direkt efter Cleveland-manuset. G.
Robert Blakey, författaren till lagen, konsulterade i kommissionsmålet. Rudy Giuliani, då federal åklagare i södra New York, beskrev Cleveland-rättegången som beviset på att RICO fungerar. År 1992 satt varje boss för de fem familjerna i New York i federalt fängelse. Likaså bossarna i Chicago, Philadelphia, Boston och Kansas City.
Det började på en parkeringsplats i Lindhurst. Det började med en magnetisk bomb på en blå Chevrolet Nova. Det började med en envis irländare som vägrade dö tyst, och en gammal maffiaboss som dödade honom till slut, för att sedan få se hela sin organisation rasa samman som pris. Ray Ferritto levde under vittnesskyddsprogrammet till 2004.
Han dog av naturliga orsaker i Erie, Pennsylvania, i ett anspråkslöst hem, utan att vara skyldig någon något. Han sa till en journalist nära slutet av sitt liv: Jag har dödat många människor. Greene var bara en av dem. För mig var det bara ett jobb.
Han visade aldrig någon ånger. Han begravdes under sitt riktiga namn. Angelo Lonardo, underbossen som godkänt mordet på Greene, dömdes till 103 år. Han vände sig mot sin liga 1983.
Han vittnade mot Cleveland, mot Genovese-familjen, mot kommissionen. Han gick in i vittnesskyddsprogrammet. Han dog 2006, utan att avtjäna hela sitt straff, efter att ha överlevt nästan varje man han förrått. Jack White Licavoli dog i federalt fängelse 1985, 81 år gammal.
Inte heller han visade någon ånger. Han betalade inte ett öre i skadestånd. Hans kvarlåtenskap var värd mindre än 10 000 dollar. Han hade tillbringat hela sitt liv med att jaga en förmögenhet han aldrig njöt av.
Cleveland återfick aldrig sin status som maffiastad. De återstående medlemmarna dog eller blev för gamla. Utpressningsverksamheten flyttade till gatugäng, motorcykelklubbar och ryska ligor. Idag finns ingen fungerande Cosa Nostra-familj i Cleveland.
FB:s enhet för organiserad brottslighet i Cleveland upplöstes i mitten av 2000-talet. Det fanns inget kvar att utreda. Danny Greene är begravd på St. John’s kyrkogård i Cleveland under ett enkelt keltiskt kors.
Hans grav besöks än idag. Människor lämnar fyrklöver. De lämnar irländska flaggor. De lämnar flaskor whisky.
Han har på ett märkligt sätt blivit en folklig hjälte. Irländaren som stod upp mot maffian och tvingade dem att hämta en främling för att döda honom. Mannen som förvandlade en hel stad till ett slagfält och förlorade sitt liv, men vann sin legend. Men det är romantiken.
Det är Hollywood. Den verkliga historien är grymmare. Danny Greene var ingen hjälte. Han var en FBI-informatör som använde federalt skydd för att bygga ett kriminellt imperium.
Han pressade entreprenörer. Han mördade sin egen partner, Art Snapper, kallblodigt. Han matade agenterna med information medan han drev olaglig verksamhet de låtsades inte se. Han var, precis som Jack White, Ray Ferritto och varje man i den här historien, noga med att räkna sina vinster.
Men han var bäst på att göra de beräkningarna. Det Cleveland-kriget faktiskt bevisade var detta: den amerikanska maffian var redan döende 1976. De gamla hederskoderna var borta. Disciplinen hade försvunnit.
De höga inkomsttagarna åldrades. De unga gick inte att lita på. En enda irländare med en pressagent och en bandspelare lyckades förödmjuka en av Amerikas äldsta brottsfamiljer i arton månader innan de lyckades döda honom. Och när de dödade honom, gjorde de det så vårdslöst att de gav den federala regeringen det fall som skulle montera ner varje Cosa Nostra-familj i landet.
Cleveland var inte en sidohistoria. Cleveland var en obduktion. Allt som kom senare – kommissionsmålet, pizzakopplingen, Gotti-rättegångarna, förstörelsen av Chicago-gänget – allt går tillbaka till lärdomarna från en parkeringsplats i Lindhurst en solig oktobereftermiddag, när irländarens tur äntligen tog slut. Ligan dödade Danny Greene för att rädda sig själv.
Men istället dödade de sig själva. Det är det verkliga slutet. Ingen ära, ingen heder, ingen hämnd.
Bara den långsamma, ihärdiga dumheten hos män som inte insåg att världen hade förändrats, och att bomberna de planterade under varandras bilar i själva verket planterades under deras egen organisation.