Klockan var 21:30 den 21 mars 1980, i södra Philadelphia. Angelo Bruno, 69 år gammal, hade lett Phils brottsfamilj i 21 år. Han parkerade bilen utanför sitt hem på Snyder Avenue 934. Sin fästning.
Sin orörliga punkt. Chauffören Johnny Stanford tände en cigarett. Bruno vevade ner fönstret en aning. En man klev ut ur skuggorna med en pumpad hagelbricka i tovkaliber.
Ett enda skott, bakom höger öra. Bruno föll framåt. Blod på instrumentbrädan. Cigarren låg fortfarande kvar i askfatet och glödde.
Hela likvideringen tog fyra sekunder. Detta var inte ännu en vanlig gangsteravrättning. Angelo Bruno kallades för “den snälle donen”. Under 21 år hade han styrt Philadelphia utan att en enda av hans egna män dödats i en maktkamp.
Inga droger. Ingen kaos. Inga rubriker. Han tjänade miljoner i tysthet, betalade alla, höll freden.
FBI hade knappt brytt sig om honom. Och med ett enda hagelskott hade någon gjort slut på den lugnaste epoken i den amerikanska maffians historia. Det här är berättelsen om vad som hände sedan. Hur en gangster från Atlantic City – fem fot och fem tum lång, 140 kilo tung, vid namn Nicodemo Scarfo – förvandlade Philadelphia till landets blodigaste maffiaslagfält.
Över 30 döda på 10 år. Bomber. Svek. Hans egen näbbis vändning mot honom, hans son blev skjuten på Halloween, och till slut den paranoia som åt honom levande.
Men det här är vad historieböckerna inte berättar. Nicky Scarfo blev inte ett monster. Han hade alltid varit det. Freden som Angelo Bruno byggt i 21 år var det enda som höll honom inspärrad.
Och i samma sekund som buren krossades, rasade allt som Bruno skyddat tillsammans med den. För att förstå vem Nicky Scarfo var före tronen måste man börja från början. Han föddes den 8 mars 1929 i Brooklyn och flyttade till södra Philadelphia som barn. Hans farbror, Nicholas Piccolo, var en av Bruno-familjens män.
Så Nicky växte upp mitt i den världen. Men han var inte av samma virke som Angelo Bruno. Bruno var tålamodet själv. Scarfo var en krutdurk av ilska.
Kortvuxen, mager som ett streck, men snabb med kniven, snabb med händerna, och snabbast med munnen. Grannskapets män kallade honom “Lilla Nicky”. Inte av värme. Utan för att det enda lilla med honom var hans kropp.
1963, på en bar i södra Philadelphia, krockade en hamnarbetare vid namn William Dugan med Scarfo om en stol vid bordet. Ett gräl om ingenting. Nicky drog en kniv och stack honom i hjärtat. Dugan var död innan hans glas ens hann slå i golvet.
Åtalet mot Scarfo sänktes till dråp. Han avtjänade mindre än ett år i fängelse. Men Angelo Bruno var rasande. Man dödar inte civila på grund av en plats vid en bar.
Bruno förvisade honom. Skickade honom till Atlantic City, på den tiden en nergången kuststad där det inte hände någonting. Straffet var tristess. Sitt i Atlantic City.
Driv en liten grupp. Håll dig borta från Philadelphia. Var lugn. Bruno trodde att han begravde Nicky.
Men i själva verket räckte han honom nycklarna till framtiden. För den 26 maj 1978 legaliserade New Jersey hasardspel på kasinon i Atlantic City. Och plötsligt satt Nicky Scarfo, som legat i exil i 15 år, på en guldgruva. Byggnadsfacken.
Betongen. Cementen. Godisautomaterna. Varje entreprenör som ville bygga ett kasino var tvungen att passera Atlantic City.
Och i Atlantic City ledde alla vägar till Scarfos gäng på Georgia Avenue. 1979 hade Scarfo Phil Leonetti i sin tjänst inom cementbranschen. Phil var hans systerson, 30 år yngre än Nicky. Sex fot lång, stilig, lugn, med en boxares kroppsbyggnad.
Alla kallade honom “Galna Phil”. Men smeknamnet var ironiskt. Phil var den lugnaste personen i rummet. Han kunde döda dig med iskallt blod och tjugo minuter senare gå och äta en macka.
Han drev företaget “Scarfo Incorporated”, ett cementföretag i Atlantic City. Han var redan mördare vid 25 års ålder. Och år 1980 var han den person som Scarfo litade mest på i hela världen. Nu till den delen som de flesta inte förstår.
Angelo Bruno ville inte ha ett öre av kasinopengarna. Han var gammaldags sicilianare. Han tyckte att Atlantic City-operationen var prålig, federal, farlig, bråkig och alltför papperskrävande. Hans rådgivare, en man vid namn Antonio Caponigro – kallad “Tony Banan” – höll inte med.
Caponigro ville ha sin del av kasinona. Han ville ha drogpengarna. Och han ville att Bruno skulle dö. Caponigro kontaktade Genovese-familjen i New York och bad om tillstånd att döda Bruno.
Han påstod att han hade fått grönt ljus. Det hade han inte. Den 21 mars 1980 beordrade han att Bruno skulle skjutas utanför sitt hem. Tre veckor senare kallades Caponigro till Manhattan för att förklara sig av de högsta ledarna i New York.
Han gick dit. Han kom aldrig tillbaka. Hans kropp hittades i bagageutrymmet på en bil i södra Bronx. Han hade blivit misshandlad och torterad.
Sedan hade man stoppat sedlar på 20 dollar i hans mun och skjutit honom. Det var vad kommissionen tyckte om hans girighet. Genovese-familjen lät Bruno-familjen välja en ny ledare. De valde Philip Testa.
“Tuppmannnen”. En 56-årig gammal man som drev ett äggdistributionsföretag – därav smeknamnet. Testa utsåg Scarfo till sin rådgivare. För första gången i sitt liv satt Nicky Scarfo vid Philadelphias maffias huvudbord.
Han satt kvar i exakt 365 dagar. Den 15 mars 1981, klockan 01:00, parkerade Philip Testa sin Cadillac utanför sitt hem på Porter Street 211 i södra Philadelphia. Han gick uppför trappan och öppnade dörren. Någonstans mittemot tryckte en man på en knapp på en fjärrutlöst sprängladdning.
En spikbomb under trappan detonerade. Explosionen slet Testa i bitar. Spikar borrade sig genom hans bröst, hans armar och hans ansikte. Han levde i ungefär en timme.
Han dog på operationsbordet på Saint Agnes-sjukhuset. Bruce Springsteen skrev en låt om det. Atlantic City. “De sprängde ‘kycklingmannen’ i Philly i natt”, sjöng han.
Testa hade suttit vid makten i ett år, och hans tid var över. Men frågan var: vem låg bakom? Alla blickar vändes mot Atlantic City. Mot Nicky Scarfo.
Det hade gått rykten i månader. Scarfo visade otålighet. Han tyckte att Testa var svag. Han tyckte att han förtjänade mer.
Han tyckte att han, Nicky Scarfo, borde styra. Och när Testa sprängdes, var det ingen som trodde att det var en slump. Men om de trodde att Scarfo skulle dämpa sig efter att ha tagit tronen, hade de fel. För Scarfo var inte som Bruno.
Han var inte som Testa. Han var ingen fredsälskare. Han var en man som byggt hela sitt liv på att vara den farligaste mannen i rummet. Och nu, när han väl satt vid rodret, behövde han inte längre hålla tillbaka.
De första veckorna av Scarfos styre var relativt lugna. Han konsoliderade makten. Han såg till att lojala män fick belöning. Han såg till att alla visste vem som bestämde.
Men snart började mönstret. Den första som föll offer var en man vid namn John McCullough. En fackföreningsledare med kopplingar till maffian. Han hade varit lojal mot Testa.
Scarfo såg honom som ett hot. En kväll lockades McCullough till ett möte. Han kom aldrig hem. Hans kropp hittades senare, nerskjuten.
Ingen grät för honom. Sedan var det en man vid namn Vincent “Hoffa” Falcone. En låntagare som inte kunde betala tillbaka. Scarfo spelade honom ett grymt skämt.
Han gav honom en sprängladdning gömd i en konservburk, och sa att han måste sitta på den i fem minuter för att få skulden avskriven. Falcone satte sig. Sprängladdningen detonerade och sprängde bort nedre delen av hans kropp. Det var Scarfos sätt att skicka ett budskap.
Den här nya chefen skojade inte. Programmet attackerade dig om du var i vägen, om du var illojal, eller om han helt enkelt inte gillade dig. Men det fanns en hemsk bakomliggande orsak till allt detta dödande. Scarfo var inte bara grym.
Han var paranoia personifierad. Han litade på nästan ingen. Hans egen näbbis, den han kallade för allt han ägde. Den person han litade mest på i hela världen, var Phil Leonetti, hans systerson.
Men även Leonetti kände sig orolig. För när Scarfo väl fick ett infall av misstänksamhet, var ingen säker. Ta till exempel fallet med Frank “Fröken Fred” Narducci. En soldat i familjen som hade suttit inne på ett mord på 1970-talet.
Han var tyst, lojal och begravd av alla. Han levde på att vara så anonym att ingen lade märke till honom. Ingen visste ens var han bodde. Han använde falska namn.
Han höll ett vakande öga på allt. För det var så man överlevde. Tills en dag han gjorde ett misstag. Han åkte till Los Angeles över jul, och någon runt honom i grannskapet nämnde att han hade varit borta.
Ingen visste varifrån han fått pengarna till resan. Så naturligtvis började ryktena. Någon berättade för Phil Leonetti att Narducci var borta och spenderade pengar i Kalifornien. Leonetti berättade för sin farbror.
Inom en vecka misshandlades Narducci till döds av två män med basebollträn. Men det var inte ens det värsta. Det värsta var att Scarfo började vända sig mot människor nära honom. En av dem var en man vid namn Frank “Bobo” Marrapese.
En gammal vän från Atlantic City. Bobo var en stark, muskulös man, 1,80 lång och vägde 110 kilo. Hade en gång räddat Scarfos liv i ett bakhåll. Den typen av lojalitet borde ha köpt honom all tid i världen.
Men Scarfo glömde aldrig. Hans misstänksamhet var ökänd. Och när han hörde ett rykte om att Bobo varit illojal, tvekade han inte. Bobo var en av de sista som fortfarande visade upp sig i Atlantic City.
De andra hade börjat fly. Rädsla är en bra indikator på att saker håller på att falla samman. När män som visat sig vara hårda i åratal börjar gå i behandling för depression eller rymma från stan, så vet du att du har problem. Bobo stannade.
För han trodde att han var immun. Trodde att hans gamla vänskap med Scarfo skyddade honom. Kvällen de kom för honom satt han i sin favoritrestaurang. Han satt vid sitt vanliga hörn.
Två män kom in. De satte sig på var sin sida om honom. Innan han hann reagera, slog de honom med en två gånger fyra i bakhuvudet. Sedan vred de en sladd runt halsen på honom och drog honom tills han slutade andas.
Men de var inte klara. De ville skicka ett budskap. Så de begravde honom på en byggarbetsplats i Atlantic City, i ett område som skulle fyllas med betong. När de väl hällde plattan, var han borta för alltid.
Men Bobo var inte ens nära att vara den sista. Inte på långa vägar. Scarfos son, Nicky Scarfo Jr. , var också inblandad i affärerna.
Och på Halloween, 1987, blev pojken skjuten. Tre skott i benet. Överlevde, men Scarfo blev rasande. Han var säker på att det var en av hans egna män som försökt mörda hans son för att komma åt honom.
Han beordrade en utredning, men ingenting kom fram. Den skyldige hittades aldrig. Men det hindrade inte Scarfo från att vara rädd. Han var rädd för de män han litade på.
Han var rädd för att bli nästa. Hans egen advokat, en man vid namn Robert Revere, var den som brukade sköta alla affärerna. Revere skötte penningtvätten, kontrakten, kontakten med politikerna. Revere var en av de få människor som Scarfo litade på.
Men förhållandet höll inte. Revere var inte lika passionerad när det gällde att behålla lojaliteten hos flera av Scarfos män. Så de vände honom. Till slut var det andra som bestämde över honom.
Det som verkligen fällde Scarfo var en hemlig FBI-inspelning från ett möte i ett rum i ett hyreshus i New Jersey. FBI hade installerat mikrofoner. På bandet hördes Scarfo diskutera mord på tre män. Homosexuella män.
Hbtq-personer. Mord han beordrade för att han tyckte att de var äckliga. Och med det som bevis, åtalades Scarfo för mord, utpressning och en rad andra brott. 1987 dömdes han till 55 år i fängelse.
Men historien slutar inte där. För när Scarfo var bakom lås och bomb, vände sig den fria världen emot honom. Hans egen näbbis, Phil Leonetti, vände sig mot honom. I utbyte mot ett lättare straff vittnade Leonetti mot sin farbror i rätten.
Leonetti vittnade om allt. Om morden. Rånarna. Mordkomplotterna.
Om Scarfos besatthet av att styra med järnhand. Han vittnade om att Scarfo en gång beordrat mordet på en man för att han krockat med hans bil. Leonetti berättade också om när de smorda mörda. Om hur de spenderade efter att ha dödat.
Det var inget som ursäktade Scarfos brott. Men det som är tydligast är att Scarfo faktiskt trodde att han var oövervinnerlig. Att han inte kunde röras. Men i slutändan var han bara en pjäs i spelet.
En ynklig man, som inte kunde kontrollera sin ilska, sin paranoia eller sitt behov av att vara värst. 1988, i fängelse, försökte Scarfo ta självmord. Han satt i cellen och väntade på att få veta om han skulle dömas till döden. Han klippte sig i handlederna med en vass bit av en konservburk.
Men han överlevde. Hans advokat sa att det var en olycka. Att han skurit sig när han rakade sig. Men alla visste.
Det var ett rop på hjälp. Ett sista desperat försök att behålla kontrollen. Han dömdes till livstid 1988. Den här gången var det över.
Han skulle aldrig komma ut. Skarfo dog i ett federalt fängelse i Missouri 2017, av naturliga orsaker. 98 år gammal. En gång var han den mäktigaste mannen i Philadelphia.
I slutet var han bara ett glömt minne, ett ansikte i en gammal tidning. Men innan han dog, lämnade han efter sig en sak: ett arv av blod. På tio år beseglade han över 30 människors öde. Han förstörde familjer.
Han förstörde vänskap. Han förstörde allt han rörde vid. Hans egen systerson, Phil Leonetti, som en gång älskade honom som en far, vittnade mot honom och höll honom bakom lås och bomb. Leonetti befinner sig i vittnesskyddsprogrammet än idag.
Och Angelo Bruno? Han som bara ville ha fred? Han blev ihågkommen som en svag ledare. En man som inte var villig att smutsa ner händerna.
En man vars 21 år av fred raderades av de åtta åren av blod som följde. Män som Bruno uppfattas som svaga. Män som Scarfo uppfattas som starka. Men de är likadana.
Båda är ett resultat av världen de lever i. I den här världen, den de föddes in i, är allt en fråga om makt. Vem som tar den. Vem som kan hålla den.
Och vad de är villiga att göra för att behålla den. Skarfo var villig att göra allt. Och det är därför han till slut dog ensam, i en cell, glömd av alla. Men hans namn lever kvar.
Inte som en varning. Utan som en påminnelse om vad som händer när en människa väljer ilska framför tålamod, och rädsla framför förnuft. När någon väl bestämmer sig för att alla är emot honom, så är alla faktiskt emot honom till slut. För han har gjort allt för att de ska vara det.
Och i ruinerna av Philadelphias maffia, bland de tomma byggnaderna och de nerklottrade minnesmärkena, ligger svaret på frågan om vem Nicky Scarfo egentligen var. Han var aldrig en stor man. Han var bara en liten man med för mycket makt, och alldeles för lite humant kvar att förlora. Det är allt.
Och det är så det slutar. Med en liten, arg mans dröm om storhet. Begravd under blodet av dem han förstörde.