Den sextonde december 1985, klockan 17. 15. Sparks Steak House på 210 East 46th Street, Manhattan. Paul Castellano klev ur en svart Lincoln och tog sex kulor mot huvudet och bröstet på en iskall trottoar mitt i Midtown.
Chefen för Gambinofamiljen var död innan han nått asfalten. Och medan varenda tidning i Amerika skrek om John Gotti och maktskiftet, så höll en annan maffiahistoria tyst på att ta slut i en federal domstol i Brooklyn. Inte med kulor, utan med pappersarbete, med ett strafföredragande, med en domares klubba. Jimmy Burke, mannen som Robert De Niro senare skulle spela i Goodfellas, var på väg in i en federal cell där han skulle dö.
Och ingen enda journalist i Amerika kopplade den morgonen ihop prickarna med var allt egentligen började: en collegebasketmatch 1978. Du tror att du kan den här historien. Du har sett filmen. Henry Hill, Tommy De Vito, Jimmy Conway, Lufthansarånet, helikoptern som surrar över huset, äggnudlarna med ketchup i slutet.
Martin Scorsese gav dig ett mästerverk. Men han gav dig också en lögn genom utelämnande, för filmen lägger skulden för Vario-kråsets fall på Henrys drogbeslag. Henry åker dit i maj 1980, kokainsmällan rasar, han flirtar, slut på historien. Det är Hollywoodversionen.
Sanningen är fulare. Sanningen är större. Sanningen är att hela Lucchesefamiljens verksamhet i Queens, en organisation som hade rullat i trettio år och dragit in tiotals miljoner dollar, redan var döende innan Henrys telefon någonsin blev avlyssnad. Och dödsorsaken var inte heroin, inte kokain, inte ens Lufthansarånet.
Det här är historien om hur en uppgjord basketmatch som ingen pratar om fällde ett helt kriminellt imperium. Hur en fastspelad basketmatch i Boston satte igång en kedjereaktion som skickade Jimmy Burke i fängelse på livstid, dödade Paul Vario bakom galler och monterade ner varenda så kallad “gjord man” i Roberts Lounge-kråset år 1986. Det här är brottet som Goodfellas utelämnade. Och när du väl ser det kan du inte se det på något annat sätt.
Men här är vad ingen i Hollywood ville berätta för dig. Mannen som iscensatte hela kalaset var inte Jimmy Burke. Det var inte Henry Hill heller. Det var en småbookmaker från Pittsburgh vid namn Anthony Perla och en forward från Boston College som behövde 2 500 dollar.
Det var allt som krävdes. 2 500 dollar och ett telefonsamtal för att få dominobrickorna att börja falla. Flytta tillbaka till 1978. Henry Hill är 35 år gammal.
Satt byggd, mörkt bakåtslickat hår, en cigarett som alltid pyr mellan två fingrar. Han bor i Rockville Centre med sin fru Karen och två döttrar. Han kör en Cadillac. Han äter på Don Pepe’s.
Han lyder Paul Vario, kapot som styrde Lucchesefamiljens Brownsville-del i Brooklyn från en skrothanteringsgård på Flatlands Avenue. Hill var inte “gjord”. Det kunde han inte vara. Hans far var irländare.
Men han var Paulies inkomstkälla, Paulies älskling, killen Paulie hade sett växa upp sedan han var tolv år och hämtade kaffe vid taxiståndet på 114-10 Rockaway Boulevard. Och så var det Jimmy Burke, James Burke, 47 år gammal -78, 1,85 lång, 90 kilo, grå ögon som inte blinkade. Burke växte upp bland fosterhem i uppstaten New York, misshandlad som barn, övergiven. Vid tretton års ålder kapade han redan lastbilar.
Vid trettiofem drev han ett gäng specialiserat på lastbilskap och mord från Roberts Lounge, hans bar på Lefferts Boulevard i South Ozone Park, Queens. De kallade honom “Gentilen” för att han gav bra dricks. Han hade också, enligt FBI:s uppskattningar, dödat mellan 20 och 50 personer under sin livstid. Burke var inte “gjord” han heller.
Samma problem som Henry, irländskt blod. Men han var Varios mest pålitliga medarbetare, och hans gäng drog in mer pengar till Lucchesefamiljen än de flesta av deras officiella kaptener. Inne på någon av dessa trånga barer träffade han en bedragare vid namn Paul Mazzei, som kände en bookmaker vid namn Rocco Perla, vars bror Anthony Perla kände en kille vid namn Rick Kuhn. Kuhn var 21 år gammal, 1,96 lång, en stjärncenter i Boston College Eagles.
Han kom från en trasig familj, spelberoende, pank. Han behövde ett sätt att betala tillbaka spelskulder som han inte kunde hantera. Det var så det började. Inte med ett mord, inte med en revolution, inte med en hänsynslös kidnappning.
Utan med en idrottare som behövde 2 500 dollar. Perla kontaktade Burke. Det var så enkelt. Han presenterade planen: Boston College Eagles skulle spela i en serie matcher under säsongen 1978-79.
De var inte bra. De var inte dåliga. De var ett lag som ingen höjde på ögonbrynen för. Perlas plan var inte att få dem att fixa varje match.
Det skulle väcka misstankar. Istället skulle de bara vinna eller förlora med mer än poänggränsen. Spelarna skulle få betalt per match. Perla visste att de kunde lita på att spelarna inte snackade för mycket.
Hela upplägget var ett system för att tjäna pengar på att inte tjäna pengar. En pojklagsmatch där man satsar på att laget förlorar med mer än tio poäng. Den första matchen som riggades var mot Harvard den 17 januari 1979. Rick Kuhn satsade 2 500 dollar på att Harvard skulle täcka poänggränsen.
Han var inte ensam. Perla satsade också. De andra spelarna fick veta att de skulle förlora med åtta poäng eller mer. Matchen slutade med att Boston College förlorade med 28 poäng.
Perla och Kuhn tjänade nästan 2 000 dollar. Perla fortsatte. Han satsade på att de skulle förlora med mer än tio poäng. Och det gjorde de.
Matchen mot Seton Hall förlorade de med 14. Matchen mot Villanova var resultatet till och med jämnare än förväntat, men de förlorade ändå med fem. Matchen mot Providence var en katastrof för alla inblandade: de förlorade med 13 och Perla förlorade pengar. Det var ett system som byggde på att förlora med marginaler, och ibland spelade laget för bra av misstag.
Det var här som allt började gå snett. Rick Kuhn var med i en fixad match. Det var en sak. Men när laget förlorade med 28 poäng mot Harvard, var det inte bara en högoddsare.
Det var en signal. Andra bookmakers började fråga frågor. Spelare som inte var inblandade i upplägget började höra saker. En kille vid namn Rick O’Keefe som spelade i laget hörde rykten om att matcher var sålda.
Han blev orolig. Han bestämde sig för att prata med sin tränare. Och så var där den andra sidan: Paulie Vario. I samma ögonblick som Burke och Perla riggade poängspridningen, var Vario redan i skiten.
Henry Hill, nyligen släppt från Lewisburg, var inkopplad i samma nätverk genom samma Paul Mazzei som han träffat i fängelset. Håll dig borta från drogerna. Det var en orubblig regel inom Lucchesefamiljen. För många livstidsdomar.
Vario hade sagt det rakt i ansiktet på Henry: “Om jag får reda på att dulangar, är du död. ”
Men här är grejen med Henry Hill. Han lyssnade inte på order. Han lyssnade på möjligheter.
Henry drev en kokainverksamhet medan han DÅ och DÅ betalade av Vario. Han var redan dömd till livstid i allt utom namn när Pittsburghborna kom för att få betalt för sina förlorade vad. Och han var tvungen att betala tillbaka. Så han gjorde något desperat.
Han berättade för Vario att han hade en “fotbollsförlust” som behövde hanteras. Han sa att han var skyldig 25 000 dollar till en bookmaker. Men det hela höll på att falla samman. FBI hade börjat utreda Boston College-matcherna redan innan våren var över.
Inte för att någon hade hittat några bevis. Utan för att en spelare, en kille vid namn Rick O’Keefe, hade gått till sin tränare och berättat att han hört något om att det var uppgjort. Tränaren kontaktade en sportjournalist som kontaktade en polis. Och snart började en utredning.
Och medan den utredningen pågick, medan FBI och åklagare började intervjua Boston College-spelare, medan de började pressa Rick Kuhn och erbjöd honom immunitet, och medan Kuhn försökte hålla masken, var Burke och Perla fortfarande i verksamheten. De riggade matcher som de inte behövde rigga. Perla hyrde lägenheter, körde dyra bilar, satte in stora summor på vadslagningskonton i Las Vegas. Någon såg honom.
Någon berättade för en FBI-agent att en bookmaker de kände till hade haft en väldigt bra månad. Och det var där som hela kortleken började rasa. FBI fokuserade på matcherna. De pressade en av spelarna i Boston College-laget.
En kille vid namn Jim Sweeney som inte ens hade varit med i upplägget men som visste vem som var inblandad. Han gav upp allt. Han berättade allt om Perla, om Mazzei, om de andra killarna i laget. Inom några veckor hade åklagare på goda grunder en husrannsakan mot Paul Mazzei.
Och Mazzei, som var rädd för att åka i fängelse, gjorde något som skulle fälla hela världen: han gick med på att samarbeta med FBI. Han gav dem allt. Han berättade om Perlas roll. Han berättade om hur han hade träffat Henry Hill i fängelset.
Han berättade om att Henry var inblandad i narkotika. Han berättade om allt han visste om Burke, om Vario, om Roberts Lounge, om reviret i Queens. Det var början på slutet för hela Vario-organisationen. Inte för att FBI plötsligt fick ett erkännande om Lufthansarånet.
Inte för att de hittade en kropp eller en gärningsman. Utan för att de fick en enda, liten, kraftfull sak: en bekräftelse på att Henry Hill var en narkotikahallick och att han kunde vittna. De behövde bara pressa honom. Henry satt i en cell i Nassau County i maj 1980 och bestämde sig.
Han visste att han var värd mer för FBI än någon annan. Han visste att de redan hade honom på narkotikainnehav och att de kunde lägga till allt annat. Han visste att han kunde ta med sig allt och alla. Så han ringde.
Han sa att han ville prata. Den 27 maj 1980 gick Henry Hill med på att bli en samarbetsvillig vittne. FBI:s utredare kunde knappt tro sin lycka. De hade förväntat sig att han skulle neka.
Istället satt han framför dem och gav dem allt. Han berättade om en man som hette Louis Werner, en insider på flygplatsen som hade hjälpt till att planera Lufthansarånet. Han berättade om hur han hade varit med och riggat en basketmatch. Han berättade om en man som hette Paul Mazzei som varit hjärnan bakom ett kokainnätverk.
Och det var då som ekorrhjulet började snurra. FBI: s utredare var tvungna att berätta det för åklagaren: Henry Hill ville prata om en mordutredning. Nej, sa Henry. Jag vill prata om en mordutredning.
Jag vill prata om Lufthansarånet. Ni tror att det var ett kvarliggande rån. Det var det inte. Det var ett mordprojekt.
Jag vet vem som gjorde det. Jag var med. Jag såg det. Jimmy Burke dödade alla.
Han dödade dem för att de var på väg att vittna. Och det var så FBI kopplade ihop allt. De kopplade ihop basketmatcherna till kokainet. De kopplade kokainet till Lufthansarånet.
De kopplade Lufthansarånet till morden. Och de kopplade allt till en enda man: Jimmy Burke. Burke, som hade varit oantastlig i årtionden, som hade sett sig själv som en affärsman, som hade trott att han kunde mörda sig fri från alla misstankar. Men i själva verket hade han varit en tickande bomb.
Och Henry Hill var tändaren. Och när Henry väl började prata var det bara en tidsfråga innan allt skulle explodera. Inte för att Henry var så värst trovärdig. Utan för att han visste för mycket.
Han visste om alla små saker som FBI kunde använda för att pressa andra att vittna. Han visste om alla kroppar som var begravda på tomter. Han visste om pengarna på bankkonton i Schweiz. Han visste om bokföringen i Roberts Lounge.
Han kastade ut allt på bordet. Han berättade om när Jimmy Burke dödade en av Lufthansa-gärningsmännen och begravde honom på en soptipp. Han berättade om när Burke mördade en annan och dumpade honom i en bil. Han berättade om när Burke satt vid ett bord på Roberts Lounge och skrattade åt att han kom undan med allt, eftersom han trodde att han var osynlig.
Men den som verkligen betalade priset var Paul Vario. För när FBI väl hade Henry Hill var hela kortleken klar. De hade ett samarbetsvilligt vittne som kunde placera Vario vid brottsplatser, som kunde koppla honom till mord, till utpressning, till allt. De behövde inte ens en bandinspelning.
De behövde bara Henrys ord. Under hela hösten och vintern 1980-81 fullföljde FBI en serie åtal mot Vario, Burke och resten av gänget. De höll sig inte till en enda stor handling. De byggde ett fall i taget.
Små saker. En utpressning. Ett spelberoende. En mordkomplott.
De pressade medlemmar och medhjälpare att vittna mot varandra. De tog in alla som hade något att säga. Och de fick allt de behövde. Vario greps.
Burke greps. Henrys vittnesmål var så övertygande att de inte ens behövde vittna. Henry tog plats i vittnesbåset flera gånger under de kommande åren. Han berättade allt.
Varje smutsig detalj. Varje mord. Varje rån. Varje muta.
Han berättade om vad som hade hänt i Lufthansa-lokalen. Han berättade om hur Jimmy Burke dödade två av gärningsmännen bara för att de var i vägen. Han berättade om hur Vario skickade ut människor för att mörda vittnen. Och den här gången var inte Henry rädd.
Han visste att han redan var död om han åkte tillbaka till gatan. Så han fortsatte prata. Han fortsatte tills domarna inte hade något annat val än att döma. Men här är det som ingen film någonsin har visat dig: Allt detta var på väg att hända ändå.
Det var inte Henrys kokain som fällde honom. Det var inte ens basketmatcherna. Det var en perfekt storm som hade byggts upp i flera år. FBI hade haft ögonen på Vario i årtionden.
De hade försökt allt. Men de hade aldrig kunnat bryta hans inre krets. Förrän Henry Hill blev gripen. Förrän de fick honom att välja mellan att prata eller dö.
Och han valde att prata. Så den 13 april 1986 satt Paul Vario i en federal domstol i Brooklyn och hörde domaren säga: “Tjugo år till livstid. ” Han var redan 72 år gammal. Han hade suttit i fängelse på och av sedan 1972.
Han hade aldrig förväntat sig att bli fri. Men när han hörde de orden förstod han att han aldrig skulle lämna fängelset vid liv. Han hade rätt. Och vad hände med Jimmy Burke?
Han greps 1984, dömdes för mord, och hamnade i en federal anstalt. Han satt i en cell i New York. Han var 56 år gammal, en gång respekterad och fruktad, nu bara en glömd gammal man. Han dog i fängelse den 18 april 1996, efter att ha avtjänat 11 år av ett 20-årigt straff.
Det tog honom inte lång stund att dö. Han hade cancer. Ingen kom för att besöka honom. Och Henry Hill?
Han levde resten av sitt liv under ett antaget namn. Han åkte in och ut ur vittnesbeskyddet. Han använde kokain. Han drack.
Han berättade historier. Han levde till 2012 när han dog på ett sjukhus i Los Angeles. Han var 69 år gammal. Men historien slutar inte där.
För den oavsiktliga konsekvensen av allt detta, den som ingen någonsin pratar om, är hur den här enda lilla skandal, en enda liten riggad basketmatch, inte bara fällde ett kriminellt gäng. Den förstörde hela den gamla maffian. För när FBI väl hade börjat pressa Vario, när de väl hade Henry Hill som vittne, när de väl hade börjat nysta i trådarna, så kunde de inte sluta. De fortsatte att gräva.
De hittade fler vittnen. De hittade fler brott. De började använda RICO, en federal lag som gjorde det möjligt för dem att åtala hela organisationer, inte bara enskilda medlemmar. Och en efter en föll de.
Över hela New York, över hela landet, började cheferna titta över axeln. För den gamla regeln, den tysta regeln, den oskrivna lagen om tystnad, den höll på att upplösas. Vic Amuso och Anthony Casso tog över Lucchesemaffian i slutet av 80-talet. De blev två av de mest hänsynslösa och paranoida cheferna i maffians historia, just för att de såg vad som hände i Brownsville.
De såg hur den federala regeringen hade använt en liten collegebasketskandal för att lösa upp ett helt imperium. De såg hur Henry Hill hade kunnat ta ner allt, bara genom att prata. Och de svarade med att döda alla som de ens misstänkte kunde samarbeta. Och det var det som till slut dödade maffian.
Inte drogerna. Inte FBI. Det var bristen på förtroende. Den varar inte när man inte kan lita på någon.
Den varar inte när man inte vet vem som kommer att vittna mot en härnäst. Och det började med ett telefonsamtal från en mager, lång center till en bookmaker i Pittsburgh. Det började med 2 500 dollar och en dröm om att tjäna snabba pengar. Det började med en förbisedd fotnot i historien, en fotnot som skrev om historien om organiserad brottslighet i Amerika.
För det slutade inte med en flyktig brottsling i ett flygplan. Det slutade med att en hel empire kollapsade, och det enda som återstod var en pappersexercis och rättsliga handlingar. Och det är historien som filmen inte berättar. Historien om hur en förvirrad, missbrukande, självdestruktiv sociopat till slut fällde en hel organisation, inte genom tapperhet utan genom att berätta sanningen.
Det är det som är det verkliga brottet. Inte att han förrådde dem. Utan att han berättade sanningen, och att sanningen var så explosiv att ingen kunde överleva den. Så nästa gång du ser Goodfellas, kom ihåg att det är en saga.
För den verkliga historien, den som utspelade sig i skuggorna, den slutar inte med att en man flyr från ett hav av narkotika. Den slutar med att ingen flyr. Den slutar med att alla dör, antingen på gatan eller i fängelse eller under ett antaget namn.
Och allt började med en collegebasketmatch.