25 januari 1947. Palm Island, Florida, Palm Avenue 93. Mannen i sängen var fyrtioåtta år gammal och vägde sjuttiotvå kilo av uppgiven, förstört kött. Hans sinne var borta.
Syfilisen hade ätit hål i hjärnan, som termiter gnager sig genom ett bjälklag. Han kunde inte minnas namnet på sin bror. Han kunde inte avsluta en mening. Fyra dagar tidigare hade han fått en stroke, sedan lunginflammation och därefter hjärtsvikt.
Och strax efter halv åtta på kvällen, med hustrun May som höll hans ena hand och en rosenkrans i den andra, slutade Alphonse Gabriel Capone att andas. Den mest fruktade gangstern i amerikansk historia dog i en sidendräkt i en säng i ett hus med pool. Ingen kula, inget bakhåll, ingen federal snara, bara en kropp som till slut gav upp med en hjärna som slutat fungera åratal tidigare. Man måste förstå vad det betydde, för Capone som dog den natten var inte den Capone världen minns.
Och den Capone världen minns var inte heller den som filmerna visar dig. The Untouchables gav dig en skrikande, operadiggande galning som svingade ett baseballträ vid ett bankettbord. Det är Hollywood. Det är Robert De Niro.
Det är Brian De Palma. Den äkta Capone var något helt annat. Han var en affärsman, en taktiker, en politiker i en kostym för femhundra dollar som förstod något som ingen gangster före honom någonsin riktigt begripit. Att i Amerikas tjugotal, i en stad som Chicago, var skillnaden mellan en brottsling och en kung inte våld.
Våld var billigt. Skillnaden var infrastruktur. Det här är den sanna historien om Al ”Scarface” Capone, gatupojken från Brooklyn som i tjugoårsåldern flyttade till Chicago, lärde sig yrket under Johnny Torrio och förvandlade den största juridiska missen i amerikansk historia till den mest lukrativa kriminella verksamheten landet någonsin skådat. Sprit, bordeller, spelhålor, domare på löneutbetalningen, poliser på löneutbetalningen, kommunalpolitiker, borgmästare, tidningsredaktörer.
År 1929 drev Capone ingen liga längre. Han drev en parallell regering inom staden Chicago. Men detta är vad The Untouchables inte lät dig se. Elliot Ness satte inte fast Al Capone.
Inte på riktigt. Kulorna, raiderna, yxorna genom dörrarna på bryggerierna. Det var teater. Mannen som faktiskt fällde Capone bar kostym, bar portfölj och arbetade för finansdepartementet.
Hans vapen var ingen Thompson. Det var en huvudbok. Så här gick det egentligen till. Han föddes den 17 januari 1899 i en lägenhet utan hiss på Navy Street 95, Brooklyn.
Inte Italien. Brooklyn. Det spelar roll. För myten vill att du föreställer dig någon siciliansk bandit från gamla världen som klev av en båt med en stilett i stöveln.
Sanningen är att Al Capone var lika amerikansk som äppelpaj och blindtarmsinflammation. Hans far Gabriele var barberare från trakterna kring Neapel. Hans mor Teresa var sömmerska. Det var nio barn i familjen.
Al var det fjärde. Han var en smart pojke. Det sa åtminstone lärarna. Men han var också stolt och hetlevrad.
Och när en lärarinna slog honom när han var fjorton år gammal, slog Al tillbaka och blev relegerad från skolan. Det var slutet på hans formella utbildning, sjätte klass. Från den dagen var gatorna i Brooklyn hans klassrum. Och i Brooklyn år 1913 hade gatorna lärare.
Äkta lärare. Johnny Torrio hade klättrat upp via Five Points-gänget på Manhattan och hade verksamhet i Brooklyn. Frankie Yale drev Harvard Inn på Coney Island, och en ung, ambitiös brottsling vid namn Lucky Luciano klättrade på samma stege uppåt. Capone gjorde ärenden.
Han levererade paket. Han tittade på. Runt 1917, medan han jobbade som dörrvakt på Harvard Inn, kände en smågangster vid namn Frank Galuchio sig förolämpad av något Al sa till hans syster. Galuchio drog en kniv och skar Capone tre gånger i vänster sida av ansiktet.
Tre ärr. Därifrån kommer smeknamnet Scarface. Capone avskydde smeknamnet hela livet. Han berättade för reportrar att såren kom från granatsplitter i kriget.
Han tjänstgjorde aldrig en enda dag i kriget, men den historien lät bättre än sanningen. Sanningen var att en tonårskvällsutkastare skars upp för att han förolämpat en flicka på ett dansställe. Han gifte sig med May Coughlin i december 1918. Hon var irländsk katolik, blond och tålmodig, och hon förblev gift med honom till hans dödsdag.
Deras ende son, Albert Francis, som de kallade Sunny, föddes samma december, veckor före bröllopet. Sunny led som pojke av grav hörselnedsättning, officiellt på grund av mastoidit, även om vissa historiker misstänker att medfödd syfilis spelade in. Al Capone hade fått sjukdomen som ung man medan han arbetade runt bordellen, och enligt uppgift lät han sig aldrig behandlas för den för att han var rädd för nålar. Det enda beslutet, den enda fega handlingen vid tjugo års ålder, skulle till slut döda honom.
Men det dröjde ett tag. Omkring 1920 skickade Johnny Torrio, som hade flyttat till Chicago för att hjälpa sin släkting Big Jim Colosimo att driva stadens kriminella verksamhet, ett meddelande till unge Al. Big Jim tjänade en förmögenhet på bordeller och spel, men vägrade att kliva in i den nya spritaffär som förbudet just hade lagt i händerna på undre världen. Torrio såg framtiden.
Big Jim blockerade den. Den 11 maj 1920 sköts Big Jim Colosimo till döds i förstugan till sin egen restaurang på South Wabash. Skytten var med största sannolikhet Frankie Yale, som hade kommit över från New York. Mannen som låg bakom var Johnny Torrio, tillsammans med den unge pojken från Brooklyn som Torrio just tagit in som sin högra hand.
Det var Al Capone, tjugoett år gammal, som stod i Chicago och såg en hel stad formas kring en enda lukrativ möjlighet. Förbudet hade trätt i kraft den 17 januari samma år, på Capones tjugoförsta födelsedag. Han tolkade det som ett tecken. Så här fungerade verksamheten.
För de flesta har ingen aning. Förbudet förbjöd inte att dricka alkohol. Det förbjöd att tillverka, transportera och sälja den. Efterfrågan försvann inte.
Den gick bara under jorden. Och under jorden fanns män som Al Capone redo att möta den. Han byggde upp ett imperium på sprit som bryggdes i hemliga anläggningar, smugglades över gränserna och såldes på speakeasies på varenda gata. Han mutade politiker, poliser och domare.
De som inte lät sig mutas skrämdes eller eliminerades. Han drev en verksamhet som vilket storföretag som helst, med skillnaden att hans produkter var olagliga och hans metoder hänsynslösa. Han var inte den förste som använde våld för att nå framgång, men han var den förste som förstod att våld bara var ett verktyg bland många i en större maskin. Konflikten som skulle definiera hans rykte var skottlossningen på S:t Valentine’s Day 1929.
Sju män ur Bugs Morans North Side-gäng mördades i en garagebyggnad på North Clark Street. De ställdes upp mot väggen och sköts med k-pistar. Morden var brutala, kalla och iscensatta som en militär operation. Det var toppen på isberget av våld som pågick mellan gängen i Chicago under slutet av tjugotalet.
Men den här händelsen blev symbolen för Capones ondska. Den chockerade nationen och satte enorm press på myndigheterna. Nationen krävde att få fast honom, men på vilken grund? De kunde inte döma honom för mord.
Vittnen såg inget. De som vittnade tenderade att försvinna eller återta sina utsagor. FBI försökte med Elliot Ness i spetsen, men deras raider mot bryggerierna gav bara rubriker, inte fällande domar. Ness var imponerande, men han var inte lösningen.
Pressen kom från alla håll. President Herbert Hoover, som svors in i mars 1929, utsattes under sina första veckor i ämbetet för påtryckningar om Capone. Det krävdes att något gjordes. Svaret kom från ett håll man minst anade: skatteverket.
Advokat Elmer Irey och hans gäng på Enforcement Branch inom finansdepartementet insåg att man kunde fälla Capone för skattebrott. Man behövde inte bevisa att han dödat någon. Man behövde bara bevisa att Capone hade inkomster och inte betalat skatt på dem. Det var en enkel men genialisk strategi.
Medan världen stirrade på blodbadet på gatorna, granskade revisorer hans utgifter och hans levnadsvanor. De spårade hans lyxliv, hans bilar, hans kostymer, hans dricksar och hans resor. De samlade bevis på att hans utgifter översteg hans deklarerade inkomster med enorma marginaler. Rättegången mot Al Capone för skattebrott började den 5 oktober 1931.
Den var över på bara åtta dagar och vittnena staplades på varandra. Åklagaren, en ung och skarp jurist vid namn Thomas Dewey, presenterade bevis på Capones extravaganta levnadsvanor och visade att han under flera år inte betalat någon inkomstskatt alls. Capones försvar var svagt och osammanhängande. Han hävdade att han inte kom ihåg något, att han aldrig varit inblandad i skattefrågor och att han varit en resande affärsman med inkomster från illegala spel – en inkomstkälla som han nu plötsligt erkände sig ha.
Juryn tog mindre än åtta timmar på sig att förklara honom skyldig på tre av fem åtalspunkter för skatteflykt, dessutom på två fall av förseelser. Han dömdes till elva års fängelse och böter på 50 000 dollar samt rättegångskostnader. Det var en seger för rättvisan, men det tog åratal av utredning och krävde en helt annan typ av hjältemod än en polis med k-pist. Strax efter domen överlämnades han till fängelset i Atlanta.
Han fick specialbehandling, vilket myndigheterna trodde skulle lugna honom, men han var en fara även bakom galler. Han fortsatte att dirigera sin organisation inifrån fängelset. Så i augusti 1934 överförde fångvårdsstyrelsen honom till en nybyggd anläggning som byggts specifikt för män som han: Alcatraz. Ön i bukten utanför San Francisco, kallad Klippan.
Ett fängelse avsett att bryta även de hårdaste brottslingarna. Där hamnade han under stränga regler, isolering och oändliga sysslor. Han skulle aldrig återvända till Chicago som fri man. Den som tog över ledningen av hans verksamhet var Frank Nitti, en av Capones närmaste män.
Men den egentliga makten gick till Paul Ricca och senare till Tony Accardo, som fram till sin död 1992 förblev en maktfaktor i organisationen. Capone själv skulle aldrig mer se Chicago. I fängelset började hans hälsa försämras snabbt. Syfilisen som han burit på i över två decennier utan att behandla, gjorde att hans mentala tillstånd försämrades.
Han fick allt svårare att tänka klart, att komma ihåg saker, att kontrollera sina känslor. Han blev ett vrak av sig själv, en skugga av den mångfaldige man som en gång härskade över Chicago. Efter att ha avtjänat sju år av sitt straff, frigavs han den 16 november 1939 från fängelset i Terminal Island i Kalifornien. Hans advokat ansökte om frigivning för att han var döende.
Capone var då inte längre kapabel att ta hand om sig själv. Han återvände till Miami, till sitt hem på Palm Island, där han tillbringade sina sista år i ett tillstånd av demens, uppassad av sin trogna fru May och övrig familj. Han blev aldrig dömd för mord, aldrig fälld för brottslig verksamhet i klassisk mening. Tjugo års brottsliga handlingar som fick hela nationen att hålla andan, som lett till osägbara blodbad, föll under kategorin skattebedrägeri.
Den som var en gåta för myndigheterna, som trotsade alla försök att fälla honom, fälldes till slut av sin egen dåliga bokföring. Hans sista dagar tillbringade han i en sjuk säng, långt ifrån stadens ljus, iförd sidennattlinne och med förståndet i upplösningstillstånd. Han kunde inte minnas namnet på sin bror, men ändå, till slutet, förblev May och Sunny honom trogna. Där, omgiven av palmer och havsbris, i ett hus som han lät bygga för att fly från världen, slutade Al Capone sitt liv.
Ingen storhet, ingen makt, ingen ära. Bara ett utbränt skal av en människa vars namn blivit synonymt med både den organiserade brottslighetens framväxt och rättvisans seger. Elliot Ness lämnade Chicago i början av trettiotalet och blev 1935 säkerhetschef i Cleveland. Han försökte bygga vidare på sina framgångar men hans karriär fick ett antiklimax.
Han var snart bortglömd, en sorglig epilog för en man som en gång varit porten till att krossa Capone. Men deras berättelser förblev sammanflätade för alltid. Mytens Capone och mytens Ness. Sanningen var mer komplex.
Sanningen var att den verklige hjälten bar en grå kostym, en portfölj och ett enda mål: att se till att Al Capone till slut fick sitt straff, men inte för de mord han begått, utan för de skatter han inte betalat. Och det var till slut, det som fällde honom. Infrastrukturen som byggt honom, blev hans undergång.