Klockan var fjorton och fyrtiofem den toolfte juli 1979. Restaurangen Joe and Mary’s låg på 205 Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn. Carmine Galante hade just avslutat en tallrik sallad och kalvkött. Han tände en cigarr, en stor kubansk sådan, av det slag han var känd för.
Tre maskerade män kom in genom bakdörren, höjde sina gevär och öppnade eld tvärs över innergården. Galante träffades direkt i ansiktet och bröstet. Han föll till golvet medan cigarren fortfarande satt kvar mellan tänderna. Bilden från brottsplatsen cirkulerade över hela världen.
En död boss, en cigarr som fortfarande brann, och en pöl av blod som spred sig över gården på en lugn restaurang i Brooklyn en torsdagseftermiddag. Det var inte bara en avrättning. Det var ett budskap skrivet med gevärspatroner. Galante var den verkliga ledaren för Bonannofamiljen.
En man som var så fruktad att de fyra familjerna röstade enhälligt för att utplåna honom. Han hade tillbringat tjugo år i federalt fängelse. Han talade fyra språk. Han hade en gång sagt till sin övervakare att hans ambition var att bli allas boss.
Han dog med cigarren fortfarande brinnande, och det säger allt om hur snabbt det gick. Det här är historien om tio maffiamord som var så brutala, så filmiska och så fullständigt galna att Hollywood tittade på filerna en enda gång och vände sig bort. Varje scen lämpar sig för film. Ingen av dem har nått duken eftersom sanningen var värre än något en manusförfattare vågat sätta på papper.
Men här är vad de flesta inte vet. Männen som utförde dessa brott var inte galna. De var proffs som följde en egen lag. Och männen som dog, de flesta av dem, visste exakt varför det hände innan den första kulan träffade dem.
Låt oss börja med Galante. Cigarren, Bushwick, en het torsdag. Skyttarna var tre stycken från Sicilien, importerade mördare som tagits in specifikt för uppdraget. De kom i en stulen Mercury.
De kom in genom köket. Galante satt med sin kusin Giuseppe Turano, som ägde stället, och sin livvakt Leonard Coppola. Alla tre föll inom mindre än femton sekunder. Gevären fortsatte skjuta även efter att de träffat marken.
Två av Galantes personliga livvakter, Baldo Amato och Cesare Bonventre, satt vid bordet. De kom undan utan en enda skråma. De var inblandade. Allt var godkänt av kommissionen, de fem familjernas styrande organ.
Galante hade blivit för girig när det gällde heroinhandeln. Han vägrade dela med sig. Så bossarna röstade, och cigarren slocknade. Nu backar vi till den sjunde april 1972, halv fem på morgonen.
Umberto’s Clam House, 129 Mulberry Street, Little Italy. Joey Gallo firade sin fyrtiotredje födelsedag med sin nya fru Sina, sin adoptivdotter Lisa, sin syster Carmella och sin livvakt Pete the Greek. De hade just kommit från en nattklubb. Gallo beställde skaldjur.
Han skrattade. Han var lycklig. För första gången på åratal kände han sig totalt i fred. Det var problemet.
Han hade slappnat av för mycket. En sidodörr öppnades. En enda beväpnad man kom in. Vissa påstår att det var Joseph Lubarellis gäng.
Andra säger att det var Carmine De Biase. Det som är dokumenterat är detta: skytten avlossade fem skott. Tre kulor träffade Gallo i ryggen, armbågen och skinkan. Han vacklade, välte bordet och sprang ut mot Hester Street.
Han föll till marken tjugo fot från dörren. Hans syster Carmella stod över hans kropp och skrek: ”De dödade min bror. De dödade min bror. ”
Bob Dylan skrev en låt om honom.
Hollywood gjorde en film som hette Crazy Joe. Men filmen utelämnade det värsta, anledningen till att han mördades. Det sägs att Gallo hade beordrat mordet på Joe Colombo elva månader tidigare, vid en italiensk-amerikansk sammankomst på Columbus Circle. Colombo-familjen väntade.
De iakttog. De valde hans födelsedag för det är så budskap levereras. Bruno Facciola, augusti 1990. Bruno var en soldat i Lucchese-familjen, femtiosju år gammal, drev en pizzeria i Brooklyn och skjutsade sitt barnbarn till danslektioner varje lördag.
Han var en viktig medlem i gänget. Han skulle vara orörbar. Men Anthony Casso, bossen för Lucchese-familjen, hade bestämt att Bruno var en angivare. Casso hade en källa inom polisen, två korrupta NYPD-detektiver vid namn Louis Eppolito och Stephen Caracappa, som försåg honom med namn.
Det bevisades aldrig om Bruno faktiskt pratade. Men Casso trodde det. Det räckte. Den tjugotredje augusti 1990 lockades Bruno till en bilverkstad i East New York.
Tre Lucchese-soldater väntade på honom. De slog honom med basebollträn. De knivhögg honom. De sköt honom i huvudet.
Sedan, innan de slängde honom i bagageluckan på hans egen bil, gjorde de något som verkade hämtat från en siciliansk mardröm. De öppnade hans mun och tryckte in en död kanariefågel. Symbolik från det gamla hemlandet. Kanariefågeln sjunger, och angivaren sjunger.
Budskapet var riktat till alla. Bilen hittades två dagar senare på en parkeringsplats i Brooklyn. Bagageluckan var öppen. Utredarna kunde känna lukten tvärs över gatan.
Kanariefågeln låg fortfarande där. Nu blir historien mörkare. Anthony Casso beordrade den operationen baserat på information från två poliser som arbetade för honom. Eppolito och Caracappa dömdes så småningom för inblandning i åtta maffiamord.
Åtta stycken. Domen föll 2009. Eppolito fick livstid plus hundra år. Caracappa fick livstid plus åttio år.
Mordet på Bruno var ett av deras brott. Idén med kanariefågeln var deras påhitt, enligt en samarbetsvillig vittne. Hollywood gjorde en film om dessa poliser. Men de utelämnade historien om kanariefågeln.
Tony Mirra, en medlem i Bonanno-familjen. Mannen som introducerade ”Donnie Brasco” för Bonanno-familjen utan att veta att Donnie Brasco var FBI-agenten Joe Pistone. Mirra tillbringade sex år med att tro att han fostrade någon som skulle bli en inkomstkälla i framtiden. När Pistones identitet avslöjades 1981 stod Bonanno-familjen inför ett problem.
Fem betrodda gangsters hade gått i god för en undercover-FBI-agent. Någon måste betala priset. Och Mirra var först. Mirra försvann spårlöst 1982.
Hans kropp hittades aldrig. Men ryktena säger att han höggs i bitar av sin egen svåger innan han grävdes ner. Det var priset för att ha litat på fel person. Men långt innan dess, långt innan Donnie Brasco och kanariefåglar, fanns det andra mord som chockade även de hårda.
Låt oss gå tillbaka till 1957. En barberare vid namn Albert Anastasia satt i stolen på Park Sheraton Hotel. Han var boss för Luciano-familjen, en av de mäktigaste männen i landet. Klockan var tio och tjugo på morgonen den tjugofemonde oktober.
Anastasia var sen till sin tid hos barberaren. Hans livvakter var utanför och väntade i bilen. Två män med silkesstrumpor över ansiktena kom in, sköt honom i ryggen och i handen, och när han föll till golvet sköt de honom i huvudet. Sedan försvann de.
Det mest kända ögonblicket från det mordet? Anastasias kropp låg på golvet medan barberaren stod där med rakkniven i handen, chockad. Ryktena säger att Anastasia faktiskt reste sig efter första skottet och attackerade sina mördare, men de var för snabba. Han var död inom trettio sekunder.
Mordet beordrades av Vito Genovese, som ville ta över Anastasias familj. Genovese såg allt från en telefonkiosk i närheten. Och så har vi historien om Frank Costello. 1957, innan Anastasia mördades, var Costello målet.
Han var boss för Luciano-familjen och en av de mäktigaste männen i New York. Han bodde i en lyxig lägenhet vid Central Park West. En kväll när han kom hem från en italiensk restaurang, efter att ha ätit middag med några vänner, möttes han i porten av en man som sa: ”Det här är för dig, Frank. ” Costello vände sig om och såg en pistol.
Han hann tänka ”de skjuter mig” innan kulan träffade honom i huvudet. Men Costello överlevde. Han överlevde eftersom han vred på huvudet i sista sekund och kulan svepte över hans skalle istället för att tränga in. Costello föll till marken, blod rann från huvudet, men han levde.
Polisen hittade honom på golvet med en liten nyckel i fickan som ledde till en bankbox där han förvarade stora summor kontanter. När han tillfrågades om vad som hände sa han bara: ”Jag vet inte. Jag har aldrig sett mannen i mitt liv. ” Men medan Costello låg på sjukhuset, medan han återhämtade sig från sitt så när dödliga möte, bestämde Genovese att Costello var för svag för att leda familjen.
Han var tvungen att avgå. Costello avgick och drog sig tillbaka från undre världen. Hans tid som boss var över. Och så har vi historien om Carmine Galante igen, men från en annan vinkel.
Galante var inte den första i sin familj att dö med en cigarr i munnen. Hans far, Giuseppe, hade också varit en mäktig boss. Men Galante var annorlunda. Han var hänsynslös.
Han var girig. Han trodde att han kunde göra vad som helst utan att betala priset. Han hade fel. Men av alla dessa mord, av alla dessa våldsdåd, finns det en historia som sticker ut mer än de andra.
Historien om en man vid namn Philip Testa. Han var boss för Philadelphia-familjen. En kall kväll i mars 1981 kom han hem till sitt hus. Han var ensam.
Hans livvakt, en man vid namn Frank Narducci, var inte där. Testa gick in genom ytterdörren och detonerade en bomb som hade gömts under trappan. Explosionen slet sönder honom. Hans kropp slungades över gården.
Narducci, som anlände några minuter senare, hittade honom i bitar. Men det som gör den här historien så otrolig är att Narducci var samma man som senare skulle vittna inför en storjury om vad han visste. Han var en angivare. Och han var ansvarig för Testas död.
Han hade lett mördarna till huset. Han hade hjälpt dem placera bomben. Och sedan hade han stått där och sett på när hans egen boss sprängdes i luften. Testas sista ögonblick var fyllda av svek.
Och så har vi historien om Roy DeMeo. Han var en av de mest ökända mördarna i maffians historia. Han ledde en grupp som kallades ”The Gemini Twins” och var kända för att stycka kroppar. De dödade för nöjes skull lika mycket som för pengar.
Men till skillnad från andra maffiamedlemmar som levde i skuggan, levde DeMeo öppet. Han ägde en bilverkstad i Brooklyn som var en fasad för hans verksamhet. Han använde sin position för att rekrytera unga män till sitt gäng. 1973 mördade DeMeo en man vid namn Richard Grossman, en judisk affärsman som var skyldig honom pengar.
Men Grossman var inte bara en affärsman. Han var också kopplad till en av de fem familjerna. Mordet orsakade en kris inom maffian. DeMeo var tvungen att förklara sig för ledarna.
Han klarade sig undan med en varning. Men DeMeo kunde inte sluta. Han fortsatte döda. Han dödade så många att han tappade räkningen.
1983 var han på väg att åtalas för mord. Han visste att han var tvungen att försvinna. Men maffian kom före honom. Den tjugo fjärde januari 1983 hittades DeMeo i bagageluckan på en bil i Brooklyn.
Han hade skjutits flera gånger. Hans kropp var sönderstyckad. Det tog flera dagar för polisen att identifiera honom. Han var ett offer för sitt eget spel.
Och slutligen, vi måste prata om John Gotti. Han var boss för Gambino-familjen. Han var känd som ”The Teflon Don” för att inget någonsin fastnade på honom. Han var smart, karismatisk och totalt hänsynslös.
1985 beordrade han mordet på sin föregångare Paul Castellano utanför en restaurang på Manhattan. Männen med maskingevär dödade Castellano och hans livvakt. Gotti tog över familjen och blev den mäktigaste mannen i den undre världen. Men Gotti gjorde ett misstag.
Han litade på fel person. Hans underboss, Sammy Gravano, var en angivare. 1992, efter åratal av utredningar, greps Gotti. Gravano vittnade mot honom i rätten.
Gotti dömdes till livstidsstraff utan möjlighet till frigivning. Han dog i fängelset 2002. En av de mäktigaste männen i maffians historia föll på grund av en man som han trodde var lojal. Dessa mord, dessa historier, de är inte bara våldsdåd.
De är lärdomar. De påminner oss om att i maffians värld, precis som i alla andra världar, finns det alltid ett pris att betala. För Galante var priset hans liv, med en cigarr fortfarande brinnande mellan tänderna. För Gallo var priset hans födelsedagsfirande.
För Bruno var priset en död kanariefågel i munnen. Och för alla andra, från Anastasia till Gotti, var priset deras blod på marken. Och när allt var över, när alla dessa blodiga dagar och nätter hade passerat, återstod bara en sak. En påminnelse om att även de mäktigaste männen kan falla.
Att även de som verkar orörbara kan dö. Och att i den undre världen är det enda som är säkert att ingenting är säkert. De överlevande, de som satt i fängelse eller gömde sig, de visste sanningen. De visste att maffians värld inte är en ära.
Det är en blodig affär där lojalitet är flyktig och svek är vanligt. Och när du väl är inne finns det ingen väg ut. Utom en. Tony Mirra fick lära sig den läxan på det hårdaste sättet.
Han trodde att han fostrade en framtida inkomstkälla. Istället fostrade han en agent som skulle ta ner hans familj. Han försvann 1982 och hittades aldrig. Men hans historia, precis som alla dessa historier, lever vidare.
I böcker. I filmer. Och i minnet av alla som någonsin vågat se närmare på maffians hemligheter. Och det är slutet.
En värld av blod, svek och död. En värld som Hollywood bara har skrapat på ytan av. För sanningen är alltid värre än fiktionen. Och dessa tio mord, de tio mest brutala, de tio mest filmiska, de tio mest galna morden i maffians historia, är beviset på det.
De är beviset på att ibland behöver du inte hitta på någonting. Ibland är verkligheten konstigare och grymmare än någon manusförfattare någonsin skulle våga skriva. Och ibland, bara ibland, hamnar en cigarr mellan tänderna på en död man och berättar hela historien om hur han dog.