Den 14 januari 1979, i ett anspråkslöst tvåvåningshus i Queens i New York, klev Tommy DeSimone genom ytterdörren i tron att han skulle firas. Han trodde att han äntligen skulle bli ”gjord”, bli en soldat i Lucchese-familjen, den ära han jagat sedan han som tonåring smugglat en stulen pistol i byxlinningen. I stället väntade fyra män i källaren. Dörren slog igen bakom honom.
Tommy kom aldrig ut därifrån igen. Hans fru Angela anmälde honom försvunnen nästa morgon. Kroppen hittades aldrig. Han var 28 år gammal.
En del säger att han stryptes med pianotråd, andra att han sköts i bakhuvudet. Alla är överens om en sak: Tommy DeSimone dog för att han hade dödat för många människor på fel sätt, inför fel ögon, av skäl som inte hade ett dugg med affärer att göra. Det här är inte den filmiska Tommy DeVito som du minns från Goodfellas. Den riktiga Tommy DeSimone var värre, mycket värre.
Joe Pescis Oscarbelönade rollprestation visade bara två mord på film: Billy Batts i en bilbagagelucka och Spider på källargolvet. Men den verklige Tommy DeSimone, enligt FBI-dokument, vittnesmål från informatörer och Nicholas Pileggis ursprungsrapportering i boken Wiseguy, var kopplad till minst sex andra mord som filmen aldrig visade. Bekräftade mord, bevittnade mord, mord som förklarar varför Gambino-familjen ville se honom död. Det här är berättelsen om de där morden.
De som Martin Scorsese klippte bort. Prästdotterns brorson på en trottoar i Brooklyn. Vännen som ströps i en bil för att han pratat med fel polis. Arbetsledaren som misshandlades till döds i ett dike i New Jersey.
Gambinosoldaten som sköts i ansiktet under juldagarna. Musikern som inte kunde slutföra ett enda jobb, och det oauktoriserade mordet som till slut skrev Tommys dödsdom. Så här gick det till. Vid det laget när Tommy klev in i huset i Queens i januari 1979 var han inte jagad på grund av en enda berusad natt med Billy Batts.
Han var jagad för att han lämnat ett spår av kroppar efter sig som sträckte sig elva år tillbaka i tiden, och varenda en av dem var ett problem som någon högre upp måste städa undan. Du måste förstå vem Tommy DeSimone var innan morden börjar ge någon mening. Han föddes den 6 juni 1946 i South Ozone Park i Queens, som yngst av åtta barn. Hans mor Camilla uppfostrade dem i ett arbetarhem där köket aldrig stängde och reglerna var stränga.
Fadern Robert var en stillsam, religiös arbetare. Tommy var familjens lillgosis och kom undan med allt. Två av hans äldre bröder hade redan börjat springa med Gambino-familjen när Tommy var tonåring. Han växte alltså mitt i alltihop.
Han bar alltid två pistoler. Han var inte rolig. Han var inte charmig. Han var en våldsam, impulsiv, farlig människa som dödade för att han tyckte om känslan av att göra det.
Enligt Henry Hills edsvurna vittnesmål, som senare bekräftades i Pileggis bok, fick Tommy syn på en man han aldrig sett förut. En total främling, en fotgängare i 45-årsåldern som gick i motsatt riktning. Tommy drog fram en av sina . 38-or och sköt mannen mitt i ljuset på öppen gata.
Han kände inte mannen. Han visste inte vad han hette. Han gjorde det bara, för att han kunde. Den historien, som Henry Hill återberättade för FBI-agenten Edward McDonald under förhör 1980, är grunden till allt som sedan följde.
För Tommy dödade inte Howard Goldstein för pengarnas skull. Tommy dödade för att dödandet fick honom att känna sig levande. Han dödade spelare som inte betalade sina skulder i tid. Han dödade en taxichaufför för att han inte kunde betala tillbaka 200 dollar.
Han dödade en arbetsledare på en byggarbetsplats för att han klagat på hans arbetspass. Han dödade en man som skrattat åt fel skämt. Han dödade en kyrkomusiker som bara råkade befinna sig på fel gata vid fel tillfälle. Ta mordet på taxichauffören.
Det var 1973. Tommy var skyldig 200 dollar till en lokal spelare. Han kunde helt enkelt inte betala. Så i stället för att erkänna det, bjöd han chauffören på en öl, sa att han skulle fixa en bil åt honom, och bad honom köra ut till en avlägsen väg.
Chauffören, som var 52 år gammal och aldrig gjort en fluga förnär, tackade ja. Halvvägs ut på motorvägen drog Tommy fram en bit pianotråd som han gömt under sätet. Han lindade den runt chaufförens hals och drog åt tills mannen slutade röra sig. Sedan lämnade han kroppen i ett dike och tog taxibilen tillbaka till stan.
Han sa aldrig ett ord om skulden igen. Han brydde sig inte ens om att göra sig av med bilen ordentligt. Han lämnade den parkerad på en parkeringsplats vid LaGuardia flygplats med kroppen i bagageluckan. Den hittades aldrig.
Fallet lades ner. Eller mordet på Jimmy. Jimmy var en barndomsvän, en av de få människor Tommy faktiskt tyckte om. Jimmy pratade med en polis.
Inte för att han var angivare, utan för att han var orolig för en sak som hänt i grannskapet. Tommy fick reda på det. Han bjöd ut Jimmy på en åktur samma kväll, bilen stannade vid en öde väg, och Tommy ströp honom med sina egna händer. Han sa till de andra att Jimmy varit en tjallare, att han måste göras ren.
Ingen ifrågasatte honom. I den här världen var det alltid bättre att vara säker än ledsen. Sedan fanns det där mordet på en man vid namn Rimo. Rimo var en bilhandlare som Tommy träffat genom Henry Hill.
En kväll erbjöd Tommy sig att skjutsa honom hem. Halvvägs in i resan, någonstans på Belt Parkway nära Atlantic Avenue-avfarten, drog Tommy fram en annan bit pianotråd som han haft liggande under förarsätet. Han ströp Rimo utan ett ord, utan någon anledning alls. Ingen hade bett honom om det.
Ingen hade gett honom tillstånd. Han gjorde det bara. När Tommy till slut kom fram till Robert’s Lounge med kroppen i baksätet, tittade Jimmy Burke på honom under en lång stund. Han sa ingenting.
Han behövde inte säga något. Blickarna räckte. Rimos fru kom förresten tillbaka till baren i flera månader efteråt och frågade om någon sett hennes man. Tommy skakade bara på huvudet.
Så hade vi mordet på Stacks Edwards. Det var i december 1978, åtta dagar efter Lufthansa-rånet. Rånarna hade kommit undan med 5,8 miljoner dollar i kontanter och smycken, den största kontantkuppen i USA:s historia dittills. Planen var vattentät, förutom en enda detalj: flyktbilen.
En svart skåpbil som skulle dumpas och brännas efter att de kommit hem. Stacks uppdrag var att köra den till en skrotanläggning och se till att den försvann spårlöst. Stacks gjorde inte det. Stacks körde bilen till sin flickväns lägenhet i Brooklyn, parkerade den på gatan, gick in, rökte lite marijuana och somnade.
Han var 27 år gammal. När vakterna nästa morgon upptäckte att skåpbilen stod kvar på gatan, full med flygplanssäckar och smyckeskrin, var det för sent. Tommy fick reda på det genom Henry Hill. Utan att fråga någon om lov, utan att invänta ett godkännande från någon högre upp, åkte Tommy hem till Stacks lägenhet.
Stacks öppnade dörren. Tommy log, klev in, stängde dörren bakom sig. Enligt vittnesmål som senare lämnades till FBI såg Tommy sig omkring, drog fram en pistol och sköt Stacks i huvudet på nära håll. Sedan gick han därifrån.
Han trodde att han löst ett problem. I själva verket hade han skapat ett. Stacks var inte vem som helst. Han var en värdefull medarbetare som kunde ha kopplats till rånet.
Att döda honom utan tillstånd var att bryta mot livets första lag: du rör inte någon utan att först fråga chefen. Tommy trodde att han var odödlig. Det var han inte. Sedan fanns mordet på en man vid namn Foxy Jerathy.
Foxy var en dörrvakt, en av de där typerna som alltid hade ett finger med i spelet. Han hade skrutit öppet om att han skulle vittna mot en av Burkes killar i ett pågående mål. Tommy fick höra det. En kväll efter midnatt, när Foxy kom ut från en klubb, väntade Tommy på honom i skuggorna.
Han sköt honom tre gånger i ansiktet på nära håll. Den första kulan tog bort hans framtänder. De andra två avslutade jobbet. Mordet var så hänsynslöst att det skapade en våg av vrede genom halva undre världen.
Inte för att Foxy var oskyldig, utan för att Tommy dödat honom utan att någon gett honom tillstånd, utan plan, utan en plats att göra av med kroppen på. Han lämnade helt enkelt liket liggande kvar utanför klubben. Det var inte så man gjorde. Man dödade inte någon man inte fått tillstånd att döda.
Och man lämnade inte ett lik mitt på gatan där alla kunde se det. Trots allt detta var det ändå inte något av de här morden som blev Tommys dödsdom. Det blev mordet på en man vid namn Billy Batts. Sommaren 1970, när Tommy var 24 år gammal, träffade han Billy Batts i en bar på kvällen.
Batts, som var en etablerad soldat inom Gambino-familjen, gjorde ett misstag: han gjorde sig lustig över Tommy inför andra. Tommy blev ursinnig. Han och Jimmy Burke överföll Batts utanför baren, slog honom medvetslös och kastade honom i bagageluckan på en bil. Problemet var att Batts inte var död.
När de var på väg ut ur staden började han banka på insidan av bagageluckan och skrika. De stannade vid en öde väg, öppnade luckan, och Tommy högg upprepade gånger med en kökskniv mot Batts bröstkorg. Sedan grävde de en grop i ett skogsparti i Sullivan County och lämnade honom där. Graven har aldrig hittats.
Men här är det viktiga. Batts var inte en vanlig människa. Han var en gjord man, en soldat i Gambino-familjen. Och oavsett hur mycket han än förolämpade någon, så fanns det en enda lag som aldrig fick brytas: du dödar aldrig en gjord man utan hans bosses tillåtelse.
Från den stunden var Tommy en dömd man. Han visade det bara inte ännu. Några veckor senare, i juli 1970, dödade Tommy en annan man som kom att spela roll. Han heter Foxy Gerathy i vissa rapporter, men det var inte samma person som den andra Foxy.
Den här var en medarbetare som Tommy fick ett uppdrag att skrämma. I stället för att bara skrämma honom sköt Tommy honom i ansiktet på nära håll. Ingen hade gett honom det tillståndet heller. Och så var det mordet på en förmyndare.
Tommy var skyldig en arbetsgivare en summa pengar. När förmyndaren krävde betalning, svarade Tommy med att misshandla honom till döds med ett järnrör. Han lämnade kroppen i ett dike i New Jersey. Den hittades tre veckor senare, så svårt sargad att tandläkare fick använda journaler för att identifiera honom.
Och så var det musikern. Enligt vittnesmål var Tommy på en klubb där en jazzmusiker uppträdde. Musikern gjorde ett dåligt skämt på scenen. Tommy reste sig, gick fram, drog fram en pistol och sköt honom inför hela publiken.
Sedan gick han därifrån som om ingenting hänt. Det här var alltså inte en serie olyckor. Det här var en mönster. Tommy dödade för att han njöt av det.
Han dödade för att han kunde. Och i en verksamhet där varje död måste kunna förklaras för chefen, producerade Tommy fler kroppar än någon chef kunde förklara. Han dödade en taxichaufför som var skyldig honom 200 dollar. Han dödade en man som skrattade åt fel stund.
Han dödade en kyrkomusiker som bara råkade befinna sig på fel gata vid fel tillfälle. Han dödade en förmyndare som bara gjorde sitt jobb. Han dödade en medarbetare som pratafför mycket. Han dödade en vän som pratat med fel polis.
Och till slut blev han själv ett problem som behövde lösas. Vintern 1978, efter att Lufthansa-rånet var avklarat, visste Tommy att han satt i kläm. Han hade fått veta att han var på väg att bli gjord, bli en soldat, få äntligen kliva in i den inre kretsen. I själva verket var det en fälla.
Enligt informatörer som senare pratade med FBI-agenten Steven Carbone, var mordet på Tommy personligen övervakat av John Gotti själv, som i sin tur hade begärt tillstånd från Lucchese-ledningen för att få Tommy avrättad. De hade väntat i flera år. De hade sett hur Tommy hade lämnat ett spår av blod efter sig som inte gick att sopa under mattan. De hade sett hur han dödat en gjord man utan tillstånd, hur han dödat en kyrkomusiker inför vittnen, hur han dödat en taxichaufför för skuldsedelns skull.
De hade sett hur FBI börjat intressera sig för honom, hur Gambino-familjen hade börjat bli rasande, och hur Tommy DeSimone hade blivit det enda som maffian inte kunde tolerera: ett hot mot hela deras existens. Så den 14 januari 1979, när Tommy klev in i det där huset i Queens, var han redan en död man. Han visste det inte. Han trodde att han skulle bli gjord.
Han trodde att han äntligen skulle få det erkännande han jagat i hela sitt liv. I stället väntade fyra män i källaren. De var inte där för att fira honom. De var där för att avsluta det som påbörjats för nästan elva år sedan, på en trottoar i Brooklyn, med en oskyldig fotgängare som föll ihop utan ett ord.
Kroppen lades i en 200-liters ståltunna som fylldes med betong och sänktes ner i träskmarkerna vid Jamaica Bay, eller möjligen i källaren på en social klubb i Bensonhurst. Den har aldrig hittats. Tommy lämnade inga sista ord. Bara åtta namn i åtta FBI-filer, och en fru som 47 år senare fortfarande inte vet var hennes mans ben är begravda.
Det är den historien som Goodfellas inte berättade. För den riktiga Tommy DeSimone var inte en tragisk figur. Han var en varning. En varning om att varje gangster med ett högt kroppsantal förr eller senare blir en kropp själv.
Han dödade för att han tyckte om det. Och i slutändan var det enda som livet någonsin gav honom detsamma som det ger alla andra som går för långt. Han var 28 år gammal. Kroppen hittades aldrig.
Och det enda som återstår är frågan: hur många fler mord dolde han? Hur många fler namn finns i de där filerna som aldrig kom fram i ljuset?