Det finns en annan smärta som fortfarande värker när det regnar hårt och vinden slår mot fönstret på samma sätt som den brukade göra mot det där huset i Cedar Valley. Mitt namn är Dorothy May Williams. Jag är åttiotvå år gammal, mor till fem, mormor till tolv, och jag har en historia som jag har begravt så djupt att den nästan kvävde mig. Pappa brukade säga att det var mitt fel, för att jag bad så innerligt till Gud om ett syskon.
Han kunde vara borta i veckor ibland och sa att han var sjuk. Jag gick på Cedar Valley Elementary, ett enda rum där alla åldrar blandades. På den tiden hade jag fortfarande hopp om att allt skulle bli bättre, att pappa skulle sluta dricka, att han en dag skulle vakna och se på mig på samma sätt som andra fäder såg på sina barn, med kärlek, med stolthet. Men problemet var att jag aldrig kunde hålla alla regler på en och samma gång.
Om huset var skinande rent hade jag en stygg mun för att jag var svettig av ansträngningen. Om jag var tyst och snäll hade jag något att dölja. Jag började tro att det var något allvarligt fel på mig innerst inne. "Om du inte var så envis", sa han efter att ha slagit mig, "så skulle det inte behöva göra så ont.
" Att gråta över en utskällning. Inga skrik, inga slag, bara ett allvarligt samtal. Men istället för att göra mig arg gjorde det mig skamsen. Jag trodde att jag förtjänade mitt liv för att jag var värre än andra barn, mer elak, mer envis, mer fel.
Jag hatade att mitt hår aldrig såg prydligt ut som andra flickors. Eller så gjorde han det, men jag kunde inte förstå det. Ändå skulle jag lära mig. Jag hade precis fyllt tretton när den första misshandeln inträffade som jag minns varenda detalj av.
Jag minns inte om jag fick något, men jag minns varenda sekund av den där marsnatten, en tisdag. Jag minns fortfarande ljudet. Pappa sa ingenting först. Han bara tittade på skärvorna, sedan på mig, sedan på skärvorna igen.
Sedan sa han med en röst jag aldrig hört förut att jag inte förstod. Jag räckte honom det, lutade mig över stolen. Fram tills dess hade han bara gett mig örfilar, knuffar, hårdragningar, men aldrig, aldrig detta. "Stå still och ta emot det.
" Men jag kunde inte stå still. Varje bit jag plockade upp tänkte jag att det aldrig skulle bli sig likt igen. Aldrig. Det var som om de hade bytt ut min hjärna mot en klocka som bara tänkte på att inte ge honom anledningar.
Som om han sagt att jag hade en lista i huvudet som aldrig tog slut. Kolla att spisen var ren tre gånger innan han kom hem. Men hur mycket jag än försökte fanns det alltid något fel. Om jag städade hela huset och lämnade ett enda dammkorn på en hylla jag inte ens nådde, hittade han det.
Det värsta var att jag hade börjat tro att om jag kunde vara perfekt, riktigt perfekt, utan ett enda misstag, så skulle han sluta slå mig. "Tänk om han aldrig slutar? " För om jag inte trodde det, vad skulle då finnas kvar för mig? Från och med då började jag spara allt jag kunde.
Mynt som blev över när han skickade mig för att köpa cigaretter och inte kontrollerade växeln för att han var för upptagen med att stirra på botten av sin flaska. Jag tänkte: "Tänk om han kommer efter mig? " För så hemskt mitt liv än var, var det den enda värld jag kände. Den var allt jag visste.
Han välte bordet, knuffade ner en stol, svor ord som jag inte ens kunde betydelsen av och somnade på vardagsrumsgolvet med öppen mun. Jag kunde ha lämnat när som helst. Lögna kom så naturligt att jag ibland nästan trodde på dem själv. "Dorothy, om du behöver prata om något, om vad som helst.
" "Han tar bara en öl efter jobbet som vilken man som helst. " "Du stannar här där jag kan se dig ordentligt. " "Hon är väldigt duktig i engelska. " "Hon gjorde ingenting fel.
" Det var då han slog mig framför vardagsrumsfönstret där vilken granne som helst kunde se om de tittade. "Du kan inte göra någonting. "
Lily kramade mig då, och det var första gången på åratal som någon rört mig med omsorg, med ömhet, som om jag var något dyrbart som kunde gå sönder. "Jag förstår", sa hon.
Det tröstade mig, för första gången på åratal var jag inte helt ensam i världen. "Hon vet ingenting. " Lilys lapp låg fortfarande i min ficka. Han började vandra fram och tillbaka i det lilla köket som ett djur i bur.
"Lärde dig att vara en proper flicka. Jag berättade aldrig något för henne, men han lyssnade inte på mig längre. De där utomstående, de förstår inte. " Han hittade pappret, vek upp det långsamt och läste de fyra små orden: "Du är inte ensam.
" Tystnaden som följde var värre än något skrik. Pappa tittade på pappret, sedan på mig, sedan på pappret igen. Jag sa aldrig ett ord. Jag hörde en till smäll, högre än den första, och smärtan i revbenen blev outhärdlig.
Jag slutade räkna efter den femte. Inte för att jag trotsade honom, utan för att jag bokstavligen inte kunde röra mig utan att det kändes som om någon stack in en kniv i revbenen. Och för första gången, liggandes där på det kalla golvet, blödande både inuti och utanpå, förstod jag att jag hade två val. "Imorgon går du tillbaka till skolan, och om någon frågar något så vet du vad du ska säga.
" Hon tittade in i mina ögon, det öga som fortfarande gick att öppna. Jag såg det exakta ögonblicket då hon insåg att det inte alls hade varit en olycka. Ordet kom ut så hårt och slutgiltigt att till och med jag blev förskräckt. "Du förstår inte.
" Han skrattade och gjorde rörelsen av att slå mig utan att röra mig. Inte för att det inte fanns mat, utan för att min mage var så hårt spänd av rädsla att jag kräktes upp nästan allt jag försökte svälja. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Om det fortsatte så här, om han fortsatte slå mig hårdare och hårdare, mer och mer utan anledning, så skulle jag inte överleva tills jag var arton.
Och för första gången tänkte jag på något som skrämde mig mer än någon misshandel. Kanske vore det bättre om han gick för långt en gång och gjorde slut på allt, för jag var så trött. Men sedan kom jag ihåg min mamma. Nej, Dorothy May, du är starkare än så.
Jag visste bara inte ännu hur jag skulle använda den styrkan. Mat ska stå på bordet när jag kommer hem. Orden kom ut innan jag hann tänka. Mitt blod frös till is, men något inom mig, något som hade varit tyst i åratal, ville inte låta mig svälja tillbaka orden.
Jag borde ha sänkt huvudet. Borde ha bett om ursäkt. Men något var annorlunda inom mig. "Hon dog för att du tvingade henne att föda barn efter barn.
Sanningen är att om du inte hade fötts så skulle din mamma fortfarande leva. Sanningen är att jag borde ha dränkt dig när du var liten. " Varje ord var som en stöt, men istället för att knäcka mig matade de lågan inom mig. "Varför gjorde du då inte det?
" Han kom emot mig med hammaren höjd, och jag visste med absolut säkerhet att om den hammaren träffade mig så skulle jag dö. Ja, det vet jag. Och om du försöker röra mig igen så ska jag krossa dig som du har krossat mig i alla dessa år. Vi stod där och tittade på varandra.
Kriget var över. Varje kväll innan jag somnade strök jag med handen över den och mindes att jag nu hade ett vapen, att jag nu kunde försvara mig. Inte med ilska, utan med något som jag tog mig tid att förstå. Ett enda ord, men i det ordet låg allt som hade förändrats.
Han tittade på mig en lång stund, sänkte sedan blicken mot sin tallrik och tystnade. Men det var då jag förstod något viktigt. Större, för nu kunde jag gå genom alla rum utan rädsla. Mindre, för det var bara jag där ensam med mina tankar och mina minnen.
Jag fortsatte gå i skolan, men det var svårt att koncentrera sig. Lily försökte prata med mig, frågade hur jag mådde, om jag behövde något. Att efter så lång tid av att vara sönderbruten, vet man inte hur man ska vara hel. Jag undrade hur familjerna där inne hade det.
Om de kramades innan de somnade. Jag kunde krossa en gammal tallrik, kasta en stol, skrika ensam i det tomma huset, och sedan kände jag skuld, som om jag fortfarande var flickan som inte fick låta. Jag fick jobb på ortens tvätteri och höll på med att stryka kläder åt andra familjer. Det var hårt arbete, men jag tyckte om det.
Jag tyckte om att se före och efter. Jag hjälpte de andra tvätterikvinnorna med kundernas räkenskaper och upptäckte att när ingen sa åt mig att jag var dum, ful eller oduglig, så var jag inget av de där sakerna. Jag blundade fortfarande och förväntade mig slaget. En nästan ett år efter att pappa hade lämnat, kom första gången någon såg på mitt liv och såg möjligheter istället för problem.
Men varje examensbevis jag fick var som en seger över alla gånger pappa kallade mig dum. Jag var nitton när jag fick ett brev som förändrade något inom mig. Det var från Dolores. "Trodde du skulle vilja veta.
Jag vet inte om det spelar någon roll nu, men jag trodde att jag skulle berätta det. " Men jag kände bara tomhet. "Det var aldrig, kommer aldrig att bli, och du behöver inte acceptera det för alltid. Men jag kan inte göra någonting.
"
När jag såg Sarah bli räddad förstod jag något viktigt. Om jag kunde använda det jag gått igenom för att hjälpa en annan flicka att rädda sig själv tidigare, då hade allt lidande ett syfte. Jag hade undvikit att åka dit för att det alltid påminde mig om pappas grymma ord om henne. Det var inte fullständig förlåtelse.
Det gjorde fortfarande ont. Det fanns fortfarande ärr som kanske aldrig skulle läka helt. Är det en sorglig historia? Jag ska gå och se om hon behöver hjälp, för det är mitt uppdrag nu.
Andra människor, som det borde ha varit från början. Om du har kommit så här långt, tack för att du lyssnade på min historia. Tack för att du gav mig chansen att förvandla min smärta till mening. Kanske känner du någon som går igenom det jag gick igenom.
Kanske är du själv i en liknande situation. I så fall vill jag att du ska gräva ner de här orden i ditt hjärta. Jag hade det inte heller på länge. Och när du hittar den, använd den.
Om den här historien rörde ditt hjärta, lämna en kommentar och berätta om det, och prenumerera på kanalen, för mormor Dorothy har många fler historier att berätta.