Den ene hövdingen dömdes till femton års fängelse i ett federalt fängelse. Den andre fick två kulor i en frisörstol. Men den stillsamme mannen som låg bakom båda ödena dog fri. Det var den femtonde oktober 1976.
Ett gediget tegelhus på Club Drive i Massapequa på Long Island. Därinne låg en kortvuxen gammal man med krokig näsa och ett blygt leende och höll på att dö i sin säng. Hans trötta hjärta stannade slag för slag. Inga handbojor, inga beväpnade vakter.
Om du har sett filmen The Godfather, har du sett den världen genom Paul Castellano, mannen som ärvde tronen. Hollywood visade dig arvtagaren. Han hette Carlo Gambino, etthundrasjuttio centimeter tystnad. Han körde en gammal sliten bil och bodde i decennier i ett anspråkslöst hus på 2230 Ocean Parkway i Brooklyn.
Han styrde den största och rikaste kriminella organisationen, en familj som regeringens utredare trodde drog in uppemot femhundra miljoner dollar om året. Det här är berättelsen om hur en sjösjuk passagerare i hemlighet blev den siste sanne högste bossen. Hur avsattes de två mest fruktade männen i den amerikanska maffian utan att Carlo någonsin höjde rösten? Det är frågan som historiker fortfarande tvistar om: planerade Carlo Gambino sin tids största svek, eller lät han helt enkelt de djärvaste männen tro att idéerna var deras egna?
För att svara på det måste vi tillbaka till Palermo. Carlo föddes där den tjugofjärde augusti 1902, i en familj med rötter i den finare societeten på båda sidorna. Hans mors familj hette Castellano. Lägg det namnet på minnet, för det återkommer i slutet av historien tillsammans med sex kulor.
Carlo växte upp med kyrkans seder på söndagarna, men i Palermo var det inte män i kostym som egentligen styrde, och Carlo utförde deras ärenden redan innan han blev myndig. I slutet av tonåren, enligt de flesta berättelser, gick han formellt med i den sicilianska maffian och blev invigd innan han ens hade rösträtt. Sedan kallade Amerika. Förbudstiden förvandlade sprit till flytande guld.
Vintern 1921 gömde sig Carlo ombord på ett fraktfartyg vid namn SS Vincenzo Florio och höll sig vid liv tack vare en besättning som mutats med sardiner och vin. Han nådde kajen i Norfolk, Virginia, två dagar före jul 1921, nitton år gammal. Han var sjösjuk, svältande och helt illegal. Det förblev han resten av livet.
Regeringen försökte i fyra decennier att deportera honom utan framgång. Han åkte direkt till Brooklyn och sina kusiner på Castellano-sidan, som drev ett slakteri med lastbilar för kött. Lastbilarna som transporterade kött om dagen fraktade whisky om natten. Carlo arbetade i den illegala spritbranschen under hela tjugotalet.
Han var tystlåten, försiktig och inte den som överåt. Han gifte sig med sin kusin Catherine Castellano, och de fick tre söner och en dotter i huset på Ocean Parkway. När de sicilianska fraktionerna i New York slet varandra i stycken under Castellammarekriget 1930 och 1931, iakttog Carlo, lydde och hamnade till slut på den segrande sidan. Soldat under Vincent Mangano på Brooklyns kajområde.
Han föll bara en enda gång i sitt liv. I slutet av trettiotalet kopplade federala agenter honom till en stor fabrik för sprits muggling och ett skattebedrägeri, och han satt tjugotvå månader i fängelse. Han gav regeringen ingen chans till ett nytt grepp om honom. Sedan kom kriget, och med det kom ett resultat som visar precis hur han tänkte.
Ransoneringskuponger. I början av fyrtiotalet ransonerade regeringen bensin, kött och socker. De små papperskupongerna som kontrollerade detta blev mer värdefulla än pengar. Det var chansen.
Och den inre kretsen var bättre. Gäng stal från kontoren där kupongerna förvarades, tills Carlo upptäckte att de anställda själva sålde dem genom bakdörren. Ingen kofot behövdes för att få tag på dem. Kupongerna flödade genom mottagare till slaktare, livsmedelshandlare och bensinstationsägare, och därifrån till miljoner amerikaner som gärna lurade krigsinsatsen lite grann.
Castellanos köttverksamhet gav täckning för operationen och hjälpte till med distributionen. Man tror att Carlo tjänade ungefär en miljon dollar, motsvarande arton miljoner dollar i dagens värde. Men problemet, den defekt som fäller de flesta planer, dök aldrig upp. Ingen avslöjade hans hemlighet, ingen dog, och kriget tog slut innan lagen hann ingripa.
Carlo drog en läxa som vägledde honom hela livet: det perfekta brottet kräver en villig kund på båda sidor, och ingen på plats i verkligheten. Han fick också ryktet om sig att vara den smartaste penningtjänaren i Brooklyn, vilket väckte uppmärksamhet från de mest våldsamma männen i Amerika. I april 1951 försvann Vincent Mangano, Carlos boss. Ingen hittades, ingen begravning hölls, inga spår.
Samma månad hittades hans bror Philip i träskmarkerna nära Bergen Beach i Brooklyn. Ingen åtalades. Det fanns ingen anledning att fråga vem som tjänade på det. Den nye bossen var Albert Anastasia.
Albert Anastasia, fyrtionio år gammal, var stor som en kajpåle, med ett humör så hett att även de mest erfarna mördarna fruktade att falla i onåd. Tidningarna kallade honom The Lord High Executioner, för han hade hjälpt till att driva Murder, Inc. , gangsterns mördarmaskin, som anklagades för hundratals lejda mord. Han bodde bakom murar i Fort Lee, New Jersey, med dobermannvakthundar.
Han skämde bort sina barn och beordrade mord som en vanlig man beställde lunch. Carlo knöt sig till den nye bossen och steg tyst. När Frank Scalise, familjens underboss, sköts ihjäl i juni 1957, medan han köpte persikor vid en fruktstånd på Arthur Avenue i Bronx, tog Carlo över den vakanta posten. Det placerade honom ett steg från tronen.
Och 1957 stannade hjärtan hos maffiamedlemmar överallt, för Vito Genovese planerade sitt drag. Genovese var då sextio år, med tunna läppar och kalla ögon, en man som väntat i två decennier på att nå toppen och hatade alla som stod i närheten av den. Hans mål var Frank Costello, kallad under världens premiärminister. Natten den andra maj 1957 överföll Vincent Gigante, en storvuxen man, Costello i entrén till sitt lägenhetshus på 115 Central Park West och ropade fem ord: Det här är för dig, Frank.
Kulan skrapade bara Costellos hårbotten. Han förstod budskapet ändå och drog sig tillbaka, men Costello hade en beskyddare kvar: Albert Anastasia. Så länge bödeln levde var övertagandet inte fullbordat. Därför behövde Genovese en man inifrån Anastasias familj, en tålmodig man, en pålitlig man, en man ett steg från tronen.
Att bli av med Albert Anastasia var en arbetsplan. Så läs det så här. Chansen var Anastasia själv. Till och med hans vänner fruktade honom.
I mars 1952 såg han ett tv-inslag om Arnold Schuster, en tjugofyraårig försäljare från Brooklyn, som hade känt igen den flyende bankrånaren Willie Sutton och anmält honom till polisen. Anastasia blev rasande framför skärmen och sa tydligt till sina män att han avskydde angivare. Några dagar senare sköts Schuster ihjäl utanför sitt hem i Borough Park, en civilist. Det brottet bröt mot den grundläggande regeln i den kriminella världen och övertygade varje boss i landet om att Anastasia var en galen hund.
Värre än så: han började sälja medlemskap i Cosa Nostra för femtiotusen dollar styck, vilket vanhedrade det enda som de gamla männen höll heligt. De flesta historiker är överens om att den inre kontakten var den tystlåtne underbossen som kände bossens schema, vanor och frisör, Carlo. Avrättningen tog mindre än sextio sekunder. Morgonen den tjugofemte oktober 1957 gick Anastasia in i frisersalongen på Park Sheraton Hotel vid hörnet av Seventh Avenue och Fifty-Fifth Street i Manhattan och satte sig i stol nummer fyra för att klippa sig och få en varm handduk.
Runt tio femton kom två maskerade män in, och tio skott ekade genom rummet. Fem träffade Anastasia. Han reste sig från stolen med ett rytande och kastade sig mot mördarna, som han såg i spegeln, och attackerade deras spegelbilder medan de verkliga männen fortsatte skjuta bakom honom. Han föll på kaklet bland handdukar och raklödder.
Ingen åtalades någonsin. Ingen ställdes inför rätta. Belöningen räknades inte i dollar utan i allt. Inom några veckor blev den artige passageraren från Palermo boss över familjen som fortfarande bär hans namn.
Och problemet, den fred som inte varade, kom bara tjugo dagar senare. Att avsätta en boss krävde kommissionens godkännande. Och Genovese ville ha mycket mer än godkännande. Han ville ha en kröning.
Han kallade till en nationell toppmöte för Cosa Nostra den fjortonde november 1957 på Joseph Barbara s egendom, högt uppe på en kulle i den lilla byn Apalachin i New York. Bossar från hela landet anlände i Cadillac på grusvägen. Sedan lade en statspolis vid namn Edgar Croswell märke till alla lyxbilar framför huset hos en läskedrycksdistributör och satte upp en vägspärr. Det som följde var den mest förödmjukande dagen i maffians historia.
Dussintals medelålders män i sidenkostymer flydde genom leriga skogar och kohagar. Ungefär sextio av dem greps. Berättelserna går isär om huruvida Carlo greps vid vägspärren eller smet genom träden. Hur som helst hamnade maffian på tidningarnas förstasidor, och J.
Edgar Hoover tvingades äntligen erkänna att organisationen fanns. Genovese trodde fortfarande att Apalachin hade krönt honom till hövding över hövdingar. Han hade ingen aning om att den stillsamme mannen, som han just hjälpt till tronen, redan mätte honom för en fängelsecell. Vad som hände sedan bevisades aldrig i domstol, men män nära Lucky Luciano berättade historien i åratal.
Enligt berättelsen samlade fyra män ihop hundratusen dollar. Luciano i exil, Costello pensionerad, Meyer Lansky i Florida och Carlo i Brooklyn. Pengarna köpte ett vittne. Nelson Cantellops, en puertoricansk knarksmugglare i fängelse, en obetydlig person som inte borde ha kommit inom tio våningar från en gangsterboss.
Plötsligt kunde Cantellops i häpnadsväckande detalj beskriva hur Genovese personligen drev ett stort narkotikanätverk. Åklagarna kunde inte tro sin tur. I april 1959, på vittnesmål från en liten smugglare, dömdes Amerikas farligaste gangsterboss för narkotika och konspiration och fick femton års fängelse. Om historien stämmer var Carlos andel av mutan tjugofemtusen dollar för att bli av med landets farligaste man.
Genovese styrde sin familj från sin cell i ett decennium och dog på fängelsesjukhuset i Springfield, Missouri, den fjortonde februari 1969, på alla hjärtans dag. Vissa historiker tvivlar på konspirationsteorin. Men ingen tvivlar på vem som tjänade på den. Titta nu på situationen.
Anastasia död. Genovese i fängelse. Costello pensionerad. Luciano dog plötsligt i exil i januari 1962.
Jättarna var borta, och den blyge brottslingen, långt från Palermo, var nu Amerikas mäktigaste brottsling. Han kallade sig aldrig för hövding över hövdingar. Han behövde det inte. Imperiet han styrde från det där huset var hisnande.
Brooklyn Docks förbund, lokala fackföreningar, godstransporter i klädindustrin, ockerränta två gånger i veckan, nummerspel och tärningsspel överallt, och flygplatsrån från flygplatsen som senare blev JFK. Allt gav honom en inkomst som uppskattades till miljarder dollar om året i dagens värde. Och Carlo körde fortfarande sin gamla bil. Han kysste fortfarande sin hustru Catherine i dörren.
När problem löstes omvandlade han dem till egendom. 1963 planerade Joe Bonanno, självgod som han var, att mörda sina konkurrenter i kommissionen, inklusive Carlo och Tommy Lucchese. Bonanno gav uppdraget till Joe Magliocco, som i sin tur gav det till en ambitiös kapten vid namn Joe Colombo. Colombo tittade på uppdraget, gjorde beräkningarna och gick direkt till Carlo.
Konspirationen misslyckades. Bonanno kallades till möte, men vägrade komma, förlorade sin familj i det efterföljande kriget och hamnade i exil i Arizona. Colombo, angivaren, fick den största belöningen i maffians historia: hela Magliocco-familjen. Vid fyrtioett års ålder blev Colombo den yngste bossen i landet, och han var skyldig Carlo allt.
Det var Gambino-metoden. Varje kris slutade med att Carlo fick en större andel, och kommissionen förvandlades gradvis till ett rum där äldre män väntade på den stillsamme mannens åsikt. Men den tjänsten skulle bli den största huvudvärken i hans ålderdom. För Joe Colombo upptäckte det enda som ingen gangsterboss kunde motstå: publicitet.
Vid 1970 närmade sig Carlo sjuttio, och regeringen omringade honom. I mars 1970 grep FBI-agenter honom för att ha iscensatt ett rån av en pansarbil med miljontals dollar. Han stod framför kamerorna, mager och artig, och hans advokater sa att hans hjärta inte tålde en rättegång. De ljög inte helt.
Fallet lades ner. Colombo var ett annat slags problem. Den yngste gangsterbossen i Amerika grundade Italian-American Civil Rights League. Vid 1970 organiserade han protester utanför FBI:s högkvarter och förklarade framför kameran att maffian inte fanns.
Femtiotusen personer deltog i hans möte på Columbus Circle i juni 1970. En välgörenhetsgala på Madison Square Garden, med Frank Sinatra som underhållning, drog in nästan en halv miljon dollar. Sekretess var familjens sköld, och Colombo brände den i direktsändning. Carlo sa med entydiga ord att denna fars måste upphöra.
Men Colombo slutade inte. Den tjugoåttonde juni 1971, under ligans andra möte på Columbus Circle, tog sig en ung man med presslegitimation genom folksamlingen med en kamera. Han hette Jerome Johnson. Han höjde kameran, sedan en pistol, och sköt Joe Colombo tre gånger i huvudet och nacken inför tusentals människor.
Några sekunder senare sköts Johnson själv på trottoaren av en beväpnad man vars identitet aldrig avslöjades. Colombo blev liggande som en varelse, förlamad, tills han dog 1978. Polisen älskade den galne Joe Gallo för detta, en rebell från Brooklyn som legat i fejd med Colombo i åratal. Gallo förnekade allt.
Tio månader senare, den sjunde april 1972, gick en beväpnad man in på Alberto’s Seafood Restaurant på Mulberry Street och sköt Gallo till döds under hans födelsedagsmiddag. Fallet avslutat, sa gatan. Men historiker har sedan dess hävdat att inget så offentligt hände i New York utan Carlos godkännande. Två högljudda män försvann, med ett års mellanrum.
Inget bevisades någonsin mot honom. Inget bevisades överhuvudtaget. Sedan kom det hårda slaget som inga pengar kunde kompensera. I maj 1972 kidnappade rånare hans systerson, Manny Gambino, och krävde en lösen på trehundrafemtiotusen dollar.
Familjen förhandlade och betalade ungefär hundratusen dollar. Manny kom aldrig hem. I januari 1973 grävdes hans kropp upp ur marken nära en soptipp i New Jersey. Carlo, mannen vars minsta gest avgjorde bossars öde, kunde inte köpa tillbaka sitt eget blod.
Polisen pekade på ett irländskt gäng, och namnet som nämndes var James McBratney, en tjock rånare från Staten Island. Huruvida McBratney var inblandad är omtvistat än i dag. Hans mördare väntade inte på några bevis. Den tjugoandra maj 1973 gick tre män in på Snoope’s Bar på Staten Island, visade falska polisbrickor och försökte dra ut McBratney genom dörren.
Han gjorde motstånd, och de sköt honom tre gånger i baren inför vittnen. En av skyttarna var en trettiotvåårig flygplatsrånare från Queens, känd för sin vassa tunga och sitt tjocka, bakåtkammade hår, vid namn John Gotti. Lägg det namnet på minnet. Imperiet som Carlo ägnat sitt liv åt att bygga skulle en dag falla genom denne mans händer.
Carlo var tacksam, så han skickade den ökända advokaten Roy Cohn, som fick ner ett mord i en bar till dråpförsök. Gotti satt ungefär två år i fängelse. Vid 1975 var Carlos hjärta allvarligt försvagat. FBI-bilder visade en mager gammal man i kofta, som släpade sig fram till fruktståndet.
Han visste att han höll på att dö. Och han stod inför det enda beslut som inte ens han kunde delegera: frågan om succession. Den naturlige arvtagaren var Aniello Dellacroce, underbossen, en storväxt, erfaren mördare vars smeknamn betyder lilla korsbäraren, kanske det mörkaste skämtet i maffians historia. Soldaterna dyrkade honom, och Gotti behandlade honom som en far.
Sedan fanns Paul Castellano, kallad Big Paul, Carlos kusin och svåger, en lång man på etthundraåttioåtta centimeter, med silverfärgat hår, son till en slaktare, som förvandlat familjens illegala verksamhet till något som liknade ett företag. Bygg, betong, kycklingdistribution. Paul betraktade sig själv som en affärsman som av en slump också var gangster. Om du har sett The Godfather är detta vägskälet.
Filmen börjar med den döende kungen och de två arvingarna. Alla i familjen visste att det säkra valet var Dellacroce. Carlo valde blod. Den enda fälla han aldrig såg var den han gillrade åt sig själv.
Hans sista oktober var stilla. Han stannade i huset i Massapequa, vårdad av sin familj, och besöktes av bossar som kysste hans kind och lämnade med instruktioner. Under de tidiga timmarna den femtonde oktober stannade hans hjärta äntligen. Han var sjuttiofyra år.
Han dog i sin säng, i sitt hem, utan fällande dom, utan deportation, utan nederlag. Tänk på vad det betyder. Luciano dog i exil. Genovese dog i en cell.
Anastasia dog på golvet i en frisersalong. Av alla dessa jättar var det bara den stillsamme som segrade. Hundratals sörjande deltog i begravningen medan säkerhetsmän på andra sidan gatan fotograferade registreringsskyltar. Han begravdes på Saint John’s Cemetery i Queens, samma mark som rymmer Luciano och Genovese, de två män han överlevde.
Men hans verkliga slut kom nio år senare, i det beslut han lämnade efter sig. Paul Castellano tog över, svalde förolämpningen mot Dellacroce och höll gatugängen i schack i nästan ett decennium. Sedan dog Dellacroce i cancer den andra december 1985. Hans tid var över.
Två veckor senare, den sextonde december 1985, klev Big Paul ur en Lincoln utanför Sparks Steak House på 210 East 46th Street. Sex kulor fällde honom på trottoaren bredvid sin livvakt Tommy Bilotti, medan John Gotti långsamt passerade i sin bil för att beskåda scenen. Filmen slutar med samma röda sken. Och det stämmer.
På den trottoaren dog Carlos imperium, så som han hade designat det. Gotti tog över familjen, blev den mäktigaste bossen i amerikansk historia och dömdes till livstids fängelse utan möjlighet till frigivning 1992. Han dog på fängelsesjukhuset i juni 2002, efter att ha förråtts av sin underboss Sammy Gravano, som blev regeringsvittne. Ett halvt sekel efter Carlos död kallas familjen fortfarande Gambino-familjen.
Inte Anastasia, inte Castellano, inte Gotti. Så vad tycker du om The Godfather? Börja med det filmen fick rätt. Maktövergången skedde precis som filmen skildrar.
Den åldrade Carlo föredrog sitt blod framför Dellacroce. Och det beslutet var gnistan som tände kriget nio år senare utanför Sparks. Big Paul Castellano styrde som vd från sitt påkostade sjuttonrumspalats i Todt Hill, ett hem så lyxigt att grannarna kallade det Vita huset. FBI hade faktiskt planterat en bugg där 1983.
Och nu till andra sidan av historien. Filmen är baserad på memoarerna från de två FBI-agenterna som jagade Castellano, och den förstorar deras relation till honom till något som liknar vänskap. Filmen mildrar Paul själv, antyder knappt att bilstöldsligan som Roy DeMeo drev dödade dussintals människor, eller att Paul åtalades för dessa brott när han dog. Filmen överlämnar imperiet till Paul som en personlig tragedi, medan familjen, systemet, förmögenheten och till och med kronan som kostade honom livet allt var ett enda verks design.
Arvtagaren fick filmen, och ingenjören fick allt annat. Carlo Gambino ägnade femtio år åt att bevisa en enda idé. Sann makt tillkännager sig själv aldrig.
Den överlever helt enkelt alla som gör det.