Klockan var 21. 45 den tjugoförsta mars 1978. Salvatore Briguglio klev ut från Andrea Doria Social Club på 225 East 12th Street i Little Italy för att röka en cigarett. Han hann aldrig avsluta den.
Två beväpnade män klev fram ur skuggorna och avfyrade fyra skott mot hans bröst och huvud. Han föll ner på trottoaren medan blodet rann mot brunnsgallret, och cigaretten låg kvar och glödde på betongen bredvid honom. Hela händelsen tog sex sekunder. När espresson inne i klubben hade svalnat var Briguglio redan död.
Det här var inget slumpmässigt mord. Briguglio var en högt uppsatt tjänsteman i lastbilschaufförernas fackförbund och en nyckelpartner till Anthony ”Tony” Provenzano, en av New Jerseys mäktigaste arbetskraftsutpressare. Han var kopplad till Jimmy Hoffas försvinnande. Han visste saker som kunde begrava människor.
Och i New York år 1978 var det en dödsdom. Så här såg livet ut för varje soldat i New Yorks fem maffiafamiljer under den våldsammaste perioden i den organiserade brottslighetens historia. Inget glamour, inga cadillacar och nattklubbar. Bara verkligheten.
En värld där du vaknade varje morgon och undrade om det var den dagen någon skulle sätta en kula i skallen på dig. Där du kysste din fru hejdå utan att veta om du skulle komma hem till middag. Där varje espresso i socialklubben kunde vara din sista. Men det här är vad de flesta inte förstår.
Soldaterna fortsatte att dyka upp varje dag. De klädde sig. De körde till klubben. De samlade in pengar.
De satt på möten. De levde inuti en maskin som när som helst kunde krossa dem och spotta ut dem. Och de gjorde det för att pengarna var exceptionella. Makten var berusande, och den enda vägen ut var en kista eller en fängelsecell.
Så här kunde en dag inuti den maskinen se ut. Den började före soluppgången. Året var 1978. Du var en vanlig soldat i en av de fem familjerna.
Låt oss säga att du tillhörde Gambino-familjen. Paul Castellano hade styrt allt sedan Carlo Gambino dog den femtonde oktober 1976 i sitt hem i Massapequa på Long Island. Castellano var en affärsman. Lugn, beräknande, en revisor.
Han tyckte inte om onödigt blodspillan, men han hade inget emot det när siffrorna krävde det. Din närmaste chef rapporterade till honom. Du rapporterade till din chef. Så såg kedjan ut.
Klockan 05. 30 ringde telefonen. Du hade en telefonsladd på nattduksbordet och en laddad 38:a under kudden. Varje soldat sov med ett vapen inom räckhåll.
Det var inte Hollywooddrama. Henry Hill berättade om detta i detalj. Din sömn var lätt. Varje bildörr som slog igen utanför fönstret kunde vara början på slutet.
Du fick ett samtal från din chef i familjen. Han ville att du skulle vara på klubben åtta. Det var ett problem med en entreprenör på en byggarbetsplats i centrala stan. En facklig fråga.
Pengarna flödade inte dit de skulle. Det var ditt jobb nu. Du steg upp, duschade och kastade en blick genom fönstret innan du gick ut till bilen. Den tjugotredje april 1978 vred en gangster från Rochester vid namn Salvatore ”Sammy G” Gingello om tändningsnyckeln, och en bilbomb slet honom i bitar.
År 1978 var bilbomber inget konstigt vapen ur någon spionfilm. Det var en riktig och vardaglig metod för att göra upp räkningar. Så du tittade under bilen. Du kontrollerade hjulhusen.
Du undersökte avgasröret varje morgon. Sedan startade du motorn och lyssnade. Om motorn gick jämnt kunde du andas ut. Du körde från ditt hem i Bensonhurst till socialklubben.
Kanske Ravenite på 247 Mulberry Street i Little Italy. Kanske en butiksfasad i Ozone Park. Kanske en lokal på 86th Street i Bay Ridge. Varje gruppering hade sin egen plats.
Klubben var inte lyxig. Två rum, kanske tre. Ett bord längst fram med en espressomaskin. Hopfällbara stolar.
Ett bakre rum med ett skrivbord där chefen höll sina möten. Tunna väggar. Starkt kaffe. Och alltid någon som höll utkik vid dörren.
Du måste förstå en sak om socialklubbarna. Det var arbetskontor. Ravenite, som Gambino-familjen använde i årtionden, hade ett främre rum med små bord och den där espressomaskinen. Den bakre delen var till för affärer.
När du klev in började ditt arbetspass. Du var inte där för att koppla av. Du var där för att få dagens order, rapportera gårdagens indrivningar, lämna ditt kuvert och ta reda på om något hade förändrats i familjens politiska läge. Vid halv nio var klubben full.
Fyra, fem, sex man. Din chef anlände. Han var i tidiga femtioårsåldern. Körde en Lincoln Continental.
Bar en guldring på lillfingret och en klocka som var dyrare än de flesta människors bilar. Han såg inte ut som en mördare. Han såg ut som en man som ägde tre bagerier. Vilket han faktiskt gjorde.
Men de där bagerierna tvättade sjuttiofemtusen dollar i månaden från illegala spelvinster genom sina räkenskapsböcker. Så var maffian år 1978. Varje man du mötte levde två liv. En legitim fasad och verkliga operationer som drevs under den.
Första punkten på dagordningen: kuverten. Du drev en ockerverksamhet. Standardräntan var tre poäng i veckan. Det betydde att för varje tusen dollar en man lånade var han skyldig dig trettio dollar i veckan i ränta.
Huvudsumman minskade aldrig om han inte betalade en extra avbetalning utöver räntan. Du hade tolv aktiva lån i dina böcker just nu, totalt sextiotvåtusen dollar. Det innebar att du samlade in nästan artonhundrasextio dollar i veckan i ren ränta. Din närmaste chef fick sin andel, hans chef fick sin andel, och du behöll ungefär fyrtio procent.
Det betydde ändå mer än sjuhundra dollar i veckan för dig. Och det var bara från ockerverksamheten. Du måste förstå hur ocker faktiskt fungerade på gatan. En man kom till dig för att hans vadslagning tryckte på honom.
Han hade förlorat åttatusen dollar på fotboll den senaste månaden. Han kunde inte gå till banken. Han kunde inte berätta för sin fru. Han kom till dig för att någon på krogen i kvarteret hade sagt att du kunde hjälpa.
Du gav honom åttatusen. Nu var han skyldig dig tvåhundrafyrtio dollar varje vecka tills huvudsumman var betald. Om han missade en betalning försvann inte räntan. Den hopade sig.
Om han missade fyra veckor var han plötsligt skyldig åttatusen i huvudsumma plus niohundrasextio i försenad ränta. De flesta män kom aldrig ur den virveln. Det var hela poängen. Till slut ägde du en del av deras verksamhet, deras bil och deras värdighet.
Det var systematiskt. Det var skoningslöst. Och år 1978 hände det i varenda stadsdel i Brooklyn, Queens och Manhattan. Men ocker var bara en inkomstkälla.
De riktiga pengarna år 1978 kom genom fackföreningarna. Gambino, Genovese under Frank ”Funzi” Tieri och Lucchese-familjerna kontrollerade totalt bygg-, transport- och hamnsektorerna. Om du ville gjuta betong på Manhattan betalade du en skatt till familjen: två dollar per kubikmeter gjuten betong i staden. I ett stort projekt som använde femton tusen kubikmeter innebar det trettiotusen dollar rakt ner i familjens ficka.
Och det pågick dussintals projekt samtidigt. Din chef skickade dig med en annan soldat för att träffa en entreprenör på en byggarbetsplats på 42:a gatan. Entreprenören var tre veckor sen med betalningen. Han var skyldig familjen tolvtusen dollar.
Du var inte där för att skada honom. Inte än. Du var där för att påminna honom. Ni satt på ett kafé.
Du frågade om hans barn. Du frågade om hans fru. Du sa att du förstod att tiderna var svåra. Sedan sa du att pengarna måste vara klara till fredag.
Du sa det en gång, tyst, och du upprepade dig inte. Budskapet låg i det du inte sa. Han visste vem du representerade. Han hade sett vad som hände med människor som inte betalade.
Efter tre dagar dök ett kuvert med tolvtusen i kontanter upp på klubben. Så gick nittio procent av indrivningarna till. Våldet som människor förknippade med maffian var verkligt, men det var sista utvägen. Hotet om våld var produkten.
Själva våldet var dåligt för affärerna. Och nu blev det intressant. Vid lunchtid var du tillbaka på klubben, och samtalen övergick till politik. Inte regeringspolitik, utan familjepolitik.
År 1978 var de fem familjerna i ständig spänning. Carmine Galante, som sällan syntes utan en cigarr i munnen, hade tagit kontroll över Bonanno-familjen medan den officielle chefen, Philip ”Rusty” Rastelli, satt i fängelse. Galante drev sin kontroll över heroinhandeln, som drog in miljontals dollar i månaden genom kanaler han byggt med sicilianska kontakter ända sedan femtiotalet. Han hade tagit in unga män från Sicilien, kända som ”zips”, för att vara sin personliga armé av torpedare och knarkdistributörer.
De andra fyra familjerna såg på med obehag. Galante delade inte med sig. Han följde inte reglerna. Och i maffian var en man som inte följde reglerna en vandrande död man.
Kom ihåg namnet. Den tolfte juli 1979 skulle han ligga med ansiktet nedåt i en mattallrik på Joe and Marys restaurang på 205 Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn. Cigarren fortfarande i sin döda mun. Men tillbaka till din dag.
Klockan var två på eftermiddagen. Du hade gjort dina indrivningar. Du hade lämnat ditt kuvert på klubben. Nu hade du ledig tid.
Men en soldats lediga tid år 1978 var inte som en civilpersons. Du åkte hem och bytte skjorta för att du skulle ta din dotter till första nattvardsövningen i Saint Finbar-kyrkan på Bath Avenue. Under den nya skjortan bar du en skyddsväst. Det var ingen överdrift.
Flera före detta soldater och medhjälpare har beskrivit hur de bar kroppsskydd vid familjetillställningar under den perioden. Du hade en kortpipad 38:a i en fotledsholster. Du satt i kyrkbänken och såg din sjuåriga dotter öva på att gå uppför mittgången, samtidigt som du granskade varenda ansikte i byggnaden och räknade ut vem som kunde utgöra ett hot. Det var paranoian som åt upp dessa män levande.
Den tjugoåttonde juni 1978 dog Joe Colombo äntligen i sitt hem. Han hade legat i koma i sju år efter att ha skjutits i huvudet vid ett möte den tjugoåttonde juni 1971. Skytten, en man vid namn Jerome A. Johnson, hade dödats på plats.
Colombo-familjen hade i stort sett varit i krig med sig själv i nästan ett decennium vid det laget. Gallo-fraktionen mot Persico-fraktionen. År 1978 hade Persico-sidan vunnit. Carmine Persico Jr.
kontrollerade familjen. Men ärren från det kriget var djupa, och alla kom ihåg vad som hände Joe Gallo den sjunde april 1972 på Umbertos seafood-restaurang i Little Italy. Han sköts ihjäl under en middag med sin familj. Hans nya fru, hans adopterade dotter, kulor som flög över middagsbordet.
Den bilden satt fast i huvudet på varje soldat i varje familj. Ingen glömde det. Du måste förstå vad detta gjorde med en man psykologiskt. Du levde i ett permanent tillstånd av hög beredskap.
Du åt middag med ansiktet mot dörren. Du satt aldrig med ryggen mot ett fönster. Du bytte ständigt körvägar. Du kontaktade din chef två gånger om dagen för att han skulle veta att du levde och inte samarbetade med federala myndigheter, för det var det andra hotet.
År 1978 kom FBI allt närmare. De planterade avlyssningsanordningar. De värvade informatörer. Hela världen som dessa män byggt avlyssnades tyst.
Klockan sex på kvällen var du tillbaka på klubben för det andra mötet. Det var då de allvarliga affärerna skedde. Förlikningsförhandlingar, tvister mellan besättningar. Kanske påstod någon från Genovese-familjen att ett av dina spelställen låg på deras område.
Det löstes inte med vapen. Inte om systemet fungerade som det skulle. Det löstes i ett rum med båda cheferna närvarande, där varje man lade fram sin sak. Beslutet kom från toppen.
Om kommissionen beslutade att ditt ställe fanns där först, behöll du det. Om de beslutade emot dig, stängde du det och hittade ett nytt hörn. Det var den organiserade brottslighetens byråkrati, som de flesta aldrig ser. Det var en regering inom regeringen, komplett med egna lagar, domstolar och straff.
Men systemet höll på att bryta samman. År 1978 ingick Castellano-fraktionen inom Gambino-familjen allianser som gjorde den gamla gardet upprörd. Samma år bildade Castellano ett affärspartnerskap med Westies, ett irländskt gatugäng som kontrollerade Hell’s Kitchen på Manhattans västsida. Westies var våldsamma, oförutsägbara och villiga att utföra de smutsiga jobb som en del italienska familjer inte ville röra.
Partnerskapet gav nya intäkter, men det gav också nya problem. Lojaliteterna förändrades. Gränserna suddades ut. Klockan nio på kvällen åkte du till ett kortspel.
Inte för att du ville spela, utan för att det var du som drev spelet. Det låg i ett lager i Red Hook. Tolv man. Fem tusen dollar i insats.
Klubben tog tio procent av varje pott. En bra kväll gav klubben åtta till tiotusen dollar. Du var där för att ingen skulle fuska, ingen skulle slåss och alla skulle betala. Du hade ett avsågat hagelgevär bakom baren.
Du hoppades att du aldrig skulle behöva använda det. Kortspelet slutade runt midnatt. Du körde hem genom Brooklyn. Gatorna var mörka.
År 1978 var New York inte den rena stad människor känner i dag. Soporna låg i högar på trottoarerna. Gatlyktor var trasiga. Brottsligheten låg på rekordnivåer.
Staden registrerade 1 814 mord det året, ungefär fem om dagen. Alla var inte gängrelaterade, men tillräckligt många för att varje soldat skulle känna av det. Du svängde in på uppfarten. Du kontrollerade backspegeln.
Du kontrollerade gatan. Du gick till ytterdörren med handen på 38:an i byxlinningen. Innanför sov din fru. Din dotter sov.
Huset var tyst. Du låste dörren. Du kontrollerade fönstren. Du hällde upp ett glas anisette och satte dig vid köksbordet i mörkret.
Här är något ingen berättar om att vara soldat i maffian. Pengarna var rikliga. År 1978 kunde en duktig soldat tjäna två till trehundratusen dollar om året genom ocker, spel, fackföreningar och eventuella sidoverksamheter hans chef tillät. Det motsvarar ungefär niuhundratusen till 1,2 miljoner dollar i dag.
Men skatten på de pengarna var din sinnesfrid, din hälsa, dina relationer och din förmåga att sova om natten utan att drömma om bilbomber och cementfötter. Den elfte december 1978 genomförde världen som dessa män byggt sitt mest kända rån: Lufthansa-rånet på JFK-flygplatsen. Jimmy Burke, en medarbetare till Lucchese-familjen, ledde ett gäng som stal fem miljoner dollar i kontanter och 875 000 dollar i smycken från Lufthansas fraktterminal. Det var det största kontantrånet i amerikansk historia vid den tiden.
Själva rånet tog 64 minuter. Men här är vad som hände sedan. Burke började döda alla som var inblandade. Inom sju månader beordrade han avrättningen av nio personer.
Parnell ”Stacks” Edwards, chauffören som misslyckats med att förstöra flyktbilen, sköts i huvudet under en middag med en kycklingbit fortfarande i munnen. Louis ”Rusty Beef” Cafora, på 300 pund, och hans fru Joanna försvann efter att han köpt en specialbeställd rosa Cadillac åt henne och kört den nära JFK där FBI höll uppsikt. Robert McMahon och Joe ”Bah” Manri hittades skjutna i bakhuvudet sittande i en parkerad bil. Pengar i överflöd.
En dödssiffra som var hisnande. Det var år 1978. Det var världen, och varje soldat i varje familj kände till reglerna. Du tjänade pengar, du betalade din andel, du höll tyst, du lydde order, och du förstod att vilken dag som helst, av vilken anledning som helst eller utan anledning alls, kunde allt ta slut på sex sekunder på en trottoar utanför en socialklubb.
År 1986 åtalade kommissionsrättegången cheferna för alla fem familjerna enligt RICO-lagstiftningen. Funzi Tieri hade redan dömts 1980 och blev den första gangsterchefen som fälldes för att ha lett en kriminell organisation. Han dog innan domen avkunnades. Castellano sköts till döds utanför Sparks Steak House den sextonde december 1985 på order av John Gotti.
Galante var redan begravd. Persico fick hundra års fängelse. Världen som dessa soldater rörde sig i varje dag plockades isär bit för bit. Vad hände med soldaterna?
De som överlevde avtjänade fängelsestraff. En del satt i många år. En del samarbetade och försvann in i vittnesskyddsprogrammet. Henry Hill, medhjälpare i Lucchese-familjen som kände till Lufthanse-rånet inifrån, blev kanske den mest kända maffiainformatören i historien.
Hans vittnesmål hjälpte till att sätta dussintals män i fängelse. Hans liv blev boken Wiseguy och filmen Goodfellas. Men de flesta soldaterna fick ingen film. De fick fängelseceller, splittrade familjer och en långsam insikt om att allt de fått höra om lojalitet och heder bara var en affärsuppgörelse som kunde avslutas när som helst.
Det sista du gjorde en natt år 1978, efter att du tömt glaset med anisette i det mörka köket, var att kontrollera ytterdörren igen. Sedan kontrollerade du bakdörren. Sedan gick du in i sovrummet och lade 38:an under kudden. Du lade dig ner.
Du stirrade i taket. Någonstans där ute i New Yorks natt ringde någon ett telefonsamtal om någon annan. Ett namn diskuterades. Ett beslut fattades.
Du visste inte om det var ditt namn. Det var den delen de aldrig visar i filmerna. Inte skottlossningarna, inte pengarna, inte söndagsmiddagarna med vin och skratt. Utan tystnaden, väntandet och ovissheten.
Det var det verkliga priset för att vara maffiasoldat år 1978. Och varje man som levde det betalade det priset varje natt, tills räkningen äntligen förföll.