Den 25 januari 1947, på Palm Island i Florida, låg en man i en säng och tog sina sista andetag. Han var fyrtioåtta år gammal och vägde sjuttiotvå kilo av uppgiven, förött kropp. Hans sinne var redan borta. Syfilisen hade ätit hål i hjärnan, som termiter som gnager i ett hus stomme.
Han kunde inte minnas namnet på sin egen bror. Han kunde inte avsluta en mening. Fyra dagar tidigare hade han drabbats av en stroke, sedan lunginflammation, och därefter hjärtsvikt. Strax efter halv åtta på kvällen, med hustrun May som höll hans ena hand och en rosenkrans i den andra, slutade Alphonse Gabriel Capone att andas.
Den mest fruktade gangstern i amerikansk historia dog i sidenpyjamas, i en säng i ett hus med pool. Ingen kula, inget bakhåll, ingen statlig snara. Bara en kropp som till slut gav upp, med en hjärna som slutat fungera år tidigare. Man måste förstå vad det betydde.
För Capone som dog den natten var inte den Capone världen mindes. Och Capone som världen mindes var inte heller den som filmerna visar upp. De otouchables gav oss en skrikande, operalyssnande galning som slog med basebollträ på en bankett. Det är Hollywood.
Det är Robert De Niro. Det är Brian De Palma. Den verkliga Capone var något helt annat. Han var en affärsman, en taktiker, en politiker i kostym för femhundra dollar, som förstod något ingen gangster före honom någonsin hade fattat.
Att i Amerikas tjugotal, i en stad som Chicago, var inte skillnaden mellan en brottsling och en kung våld. Våld var billigt. Skillnaden var infrastruktur. Det här är den sanna historien om Al ”Scarface” Capone, gatupojken från Brooklyn som flyttade till Chicago runt tjugoårsåldern, lärde sig yrket under Johnny Torrio, och förvandlade den största juridiska missen i amerikansk historia till den mest lukrativa kriminella verksamheten landet någonsin sett.
Sprit, bordeller, spelhålor, domare på lönelistan, poliser på lönelistan, stadsfullmäktigeledamöter, borgmästare, tidningsredaktörer. År 1929 drev Capone inte längre en liga. Han drev en parallell regering mitt i Chicago. Men detta är vad De otouchables inte visade dig.
Elliot Ness satte inte Al Capone ur spel. Inte på riktigt. Kulorna, razziorna, yxorna genom bryggeridörrarna. Det var teater.
Mannen som faktiskt fällde Capone bar kostym, bar portfölj, och arbetade för finansdepartementet. Hans vapen var inte en kulsprutepistol. Det var en liggare. Så här gick det egentligen till.
Capone föddes den 17 januari 1899 i en hyreslägenhet utan hiss på Navy Street 95 i Brooklyn. Inte Italien. Brooklyn. Det spelar roll.
För myten vill att du föreställer dig någon siciliansk bandit från gamla världen som kliver av en båt med stilett i stöveln. Sanningen är att Al Capone var lika amerikansk som äppelpaj och blindtarmsinflammation. Hans far Gabriel var frisör från trakten av Neapel. Hans mor Teresa var sömmerska.
Det fanns nio barn i familjen. Al var det fjärde. Han var en smart pojke, sa lärarna i alla fall. Men han var också stolt och hetsig.
När en lärarinna slog honom vid fjorton års ålder slog han tillbaka och blev relegerad. Det var slutet på hans utbildning, efter sjätte klass. Från den dagen var Brooklyns gator hans klassrum. Och i Brooklyn år 1913 hade gatorna lärare, riktiga lärare.
Johnny Torrio hade avancerat genom Five Points-ligan i Manhattan och hade verksamhet i Brooklyn. Frankie Yale drev Harvard Inn på Coney Island, och en ung, ambitiös brottsling vid namn Lucky Luciano klättrade på samma stege. Capone utförde ärenden. Han bar meddelanden.
Han observerade. Runt 1917, medan han arbetade som utkastare på Harvard Inn, tog en småbrottsling vid namn Frank Galuchio illa upp över något Al sa till hans syster. Galuchio drog fram en kniv och skar Capone tre gånger i vänstra sidan av ansiktet. Tre ärr.
Det var där smeknamnet Scarface kom ifrån. Capone avskydde det smeknamnet hela livet. Han berättade för reportrar att såren kom från granatsplitter i kriget. Han hade aldrig tjänstgjort en enda dag.
Men den historien lät bättre än sanningen. Sanningen var att en tonårig utkastare blev uppskuren för att han förolämpat en flicka i en danssal. Han gifte sig med May Coughlin i december 1918. Hon var irländsk katolik, blond, tålmodig, och hon förblev hans hustru till den dag han dog.
Deras ende son, Albert Francis, som de kallade Sunny, föddes samma december, veckor före bröllopet. Sunny led som pojke av allvarlig hörselnedsättning, officiellt på grund av mastoidit, även om vissa historiker misstänker att medfödd syfilis spelade in. Al Capone hade fått sjukdomen som ung man medan han arbetade runt bordellerna, och han lär aldrig ha låtit behandla den för att han var rädd för nålar. Det beslutet, den fegheten vid tjugo års ålder, skulle till slut döda honom.
Men det dröjde. Runt 1920 skickade Johnny Torrio, som flyttat till Chicago för att hjälpa sin släkting Big Jim Colosimo att driva stadens brottslighet, bud efter den unge Al. Big Jim tjänade en förmögenhet på bordeller och spel, men vägrade kliva in i den nya spritmarknaden som förbudstiden just lagt i under världens knä. Torrio såg framtiden.
Big Jim blockerade den. Den 11 maj 1920 sköts Big Jim Colosimo till döds i förrummet till sin egen restaurang på South Wabash. Skytten var nästan säkert Frankie Yale, som kommit från New York. Mannen som arrangerade det var Johnny Torrio, tillsammans med den unge killen från Brooklyn som Torrio just tagit in som sin högra hand.
Det var Al Capone, tjugoett år gammal, som stod i Chicago och såg en hel stad formas kring en enda affärsmöjlighet. Förbudet hade trätt i kraft den 17 januari samma år, på Capones tjugoförsta födelsedag. Han såg det som ett tecken. Så här fungerade verksamheten, för de flesta har ingen aning.
Förbudet förbjöd inte att dricka alkohol. Det förbjöd tillverkning, transport och försäljning. Efterfrågan försvann inte. Tiotals miljoner amerikaner ville fortfarande ha en drink.
Vad förbudet gjorde var att överlämna en kolossal illegal industri till alla som var villiga att bryta mot lagen för att tillgodose den. Torrio och Capone byggde en maskin för exakt det. Steg ett, källan. De köpte industriell alkohol genom bulvanföretag, destillerade bort giftet och spädde ut det med vatten och smakämnen.
De importerade också äkta kanadensisk whisky via Detroit och från Golfen genom Florida. Steg två, produktionen. De drev bryggerier i och runt Chicago i full åsyn och betalade den lokala polisen hundratals dollar i månaden per distrikt. Steg tre, distributionen.
Lastbilar flyttade produkten från bryggerierna till distributionscentraler och vidare till omkring tio tusen speak-easies i Cook County. Steg fyra, skyddet. Varje länk i kedjan, poliser, domare, stadsfullmäktigeledamöter, sheriffar, åklagare, fick sin del. Staden Cicero, strax väster om Chicago, annekterades i praktiken av organisationen 1924 när Capones män tvingade igenom en valseger för en marionettborgmästare.
Vid slutet av tjugotalet uppskattade federala utredare Capone-organisationens bruttointäkter till över hundra miljoner dollar om året. Det är mer än en och en halv miljard i dagens penningvärde. Enbart öl, whisky och bordellerna gav flera miljoner till. Spelpalatsen, tiotals miljoner till.
Uttag från hästkapplöpningsbanor, fackligt utpressning, utpressning av lagliga företag. Imperiet var svindlande. Men varje dollar hade ett lik fastnat vid sig. Och Chicago skulle bli Amerikas blodigaste stad under tjugotalet.
Johnny Torrio var skarpsinnig, men han var också försiktig. Han föredrog uppgörelser framför skottlossning. Han försökte dela upp Chicago mellan de stora ligorna, med norra sidan åt Dean O’Banion, västra sidan åt bröderna Genna, och södra sidan åt sig själv och Capone. Det höll ett tag.
Sedan lurade O’Banion Torrio i en dålig bryggeriaffär som kostade honom en förmögenhet och ett gripande, och hånade honom offentligt. Den 10 november 1924 sköts Dean O’Banion till döds i sin egen blomsteraffär på North State Street. Tre män kom in, en skakade hans hand, och de pumpade honom full med kulor medan vattnet i blomsterhinkarna krusade sig av skotten. Det utlöste ölkriget.
O’Banions liga, nu ledd av Hymie Weiss och George ”Bugs” Moran, ville hämnas. Den 24 januari 1925 fick de fast Johnny Torrio utanför hans lägenhet på South Clyde Avenue och sköt honom upprepade gånger, bland annat i käken och buken. Torrio borde ha dött. Det gjorde han inte.
Han återhämtade sig i veckor under beväpnat beskydd, avtjänade sedan nio månaders straff för bryggerirazzian. Och när han släpptes gjorde han något ingen väntat sig. Han överlät hela verksamheten till Al Capone och reste till slut med båt till Italien. Vid tjugosex års ålder var Al Capone nu chef över Chicago.
Och detta är där myten och mannen börjar glida isär på ett intressant sätt. För Capone förstod något Torrio inte helt hade begripit. Rädsla håller inte ett imperium vid liv. Rädsla är underhåll.
Det som håller ett imperium vid liv är legitimitet. Så från 1925 gjorde Capone något ingen gangster i amerikansk historia någonsin gjort i den skalan. Han uppvaktade pressen. Han gav intervjuer.
Han poserade för fotografier. Han delade ut kalkoner till fattiga familjer inför Thanksgiving. Han öppnade en soppkök under depressionen som födde tusentals arbetslösa män om dagen. Han satt på hedersplats på Wrigley Field.
Han gav servitörer femtio dollar i dricks, i en tid då det var en månadshyra. Allmänheten älskade honom. Ledare i Chicagos tidningar debatterade om han var en brottsling eller en folk hjälte. Chicagos borgmästare, William ”Big Bill” Thompson, tog emot maffians pengar och gav ligan fria tyglar i staden.
När Capone fick frågan om sin verksamhet svarade han berömt: ”Jag tjänar mina pengar genom att tillgodose ett allmänt behov. Om jag bryter mot lagen, är mina kunder lika skyldiga som jag. ” Det uttalandet slog an. Det träffade hårt för att många amerikaner höll med honom.
Men under leendet, cigarren och diamantknappen var Al Capone en mördare, omgiven av mördare. Frank Nitti, hans indrivare, en liten tyst man som senare skötte facklig utpressning. Jack ”Machine Gun” McGurn, född Vincenzo Gebardi, före detta boxare, med iskallt vatten i ådrorna. Frank Rio, hans personlige livvakt.
Tony Accardo, då bara tonåring, som skulle hjälpa till att leda ligan i årtionden. Kriget mot norra sidans liga tog aldrig riktigt slut. Hymie Weiss försökte mörda Capone i september 1926 genom att skicka en bilkortege förbi Hawthorne Hotel i Cicero och avlossa ungefär tusen skott mot byggnaden där Capone åt lunch. Capone överlevde.
Tre veckor senare, den 11 oktober 1926, sköts Hymie Weiss till döds på trottoaren utanför Holy Name Cathedral. Han var tjugoåtta år. Bugs Moran tog över norra sidans liga. Sedan kom morgonen den 14 februari 1929, på North Clark Street.
Garaget till SMC Cartage Company. Sju män knutna till Morans liga väntade på en whiskyleverans som utlovats av en påstådd kapare. Det var alla hjärtans dag, halv elva på förmiddagen. Kall snö på trottoarerna.
En Cadillac som såg ut som en polisbil rullade fram. Fyra män klev ur. Två bar Chicagopolisen uniformer. Två bar civila rockar.
De gick in i garaget. De sju männen där inne trodde att det var en razzia. De ställde upp sig mot garagets norra vägg med händerna mot tegelstenarna. Sedan drog männen i rockarna fram Thompson-kulsprutepistoler under sina ytterplagg, understödda av hagelgevär, och öppnade eld.
Omkring sjuttio kulor, plus hagelgevärsskott. De sju männen mot väggen genomborrades. En av dem, Frank Gusenberg, levde fortfarande när polisen kom. Han hade fjorton skottskador.
En detektiv bad sig över honom och frågade vem som skjutit honom. Den döende Gusenberg sa: ”Ingen har skjutit mig. ” Han dog tre timmar senare på sjukhuset utan att ha namngett någon. Bugs Moran skulle ha varit i garaget.
Det var han inte. Han var sen. Han gick runt hörnet, såg polisbilen och fortsatte gå. Han överlevde.
När reportrar frågade honom vem som gjort det sa Moran: ”Bara Capone dödar på det sättet. ”
Al Capone var i Miami. Han hade ett perfekt alibi. Han satt i möte med distriktsåklagaren i Dade County när morden ägde rum.
Machine Gun McGurn var nästan säkert hjärnan. Fred ”Killer” Burke kopplades senare till mordvapnen genom ballistiska bevis. Än idag har ingen dömts för massakern på alla hjärtans dag. Men något förändrades efter den morgonen.
Allmänheten som älskade Capone, folk hjälten, såg honom plötsligt som något annat. Sju män skjutna i bitar mot en tegelvägg mitt på ljusa dagen. Det var gränsen. Tidningarna vände sig mot honom.
Politikerna vände sig mot honom. Till och med president Herbert Hoover, som just svurits in i mars 1929, pressades om Capone under sina första veckor i ämbetet. Hoover ska ha jagat finansministern: ”Har ni satt dit den där Capone än? ”.
Från det ögonblicket riktades hela den federala regeringens tyngd mot en enda man. Och här är där filmen har nästan helt fel. Elliot Ness var verklig. Han var tjugosex år 1929, agent för spritförbudsmyndigheten, ambitiös, ärlig och fotogenisk.
Han satte ihop ett litet team av obesmittade agenter som kom att kallas ”De otouchables” eftersom de vägrade ta emot Capones mutor. De slog till mot bryggerier. De slog sönder destillationsapparater med yxor. De beslagtog lastbilar.
Mellan 1929 och 1931 kostade De otouchables Capone-organisationen uppskattningsvis en miljon dollar i störd verksamhet. Men här är poängen. Capone tjänade hundra miljoner om året. Förlusten på en miljon var en avrundnings fel.
Det var ett irritationsmoment. Det gav fantastiska tidningsbilder och, år senare, en fantastisk film. Men det knäckte inte Capone. Inte ens i närheten.
Mannen som knäckte Capone hette Frank J. Wilson. Han arbetade för skatteverkets underrättelseenhet. Han bar glasögon, satt bakom ett skrivbord och avskydde cigarettrök.
År 1927 hade Högsta domstolen i målet United States mot Sullivan slagit fast att inkomster från illegala verksamheter fortfarande var skattepliktiga. Det enda utslaget gav federala åklagare ett vapen de aldrig haft förut. Man behövde inte bevisa att Capone smugglade sprit. Man behövde bara bevisa att Capone hade inkomster och inte betalat skatt på dem.
Wilson grävde i åratal. Han och hans team gick igenom berg av bankutdrag, hotellkvitton, telegram och annullerade checkar. Han hittade en bokhållare för organisationen vid namn Leslie Shumway, som hade fört vinsterna från en spelverksamhet i Cicero i en liggare. Wilson hittade liggaren bland gammalt beslagtaget bevismaterial, där den legat sedan en razzia 1926.
Han spårade upp Shumway i Miami och övertygade honom att vittna. Han hittade ett annat vittne, en före detta kassör hos Capone vid namn Fred Ries, och höll honom gömd i Sydamerika fram till rättegången. Den 5 juni 1931 åtalade en federal jury Al Capone för tjugotvå fall av skattebedrägeri. Rättegången började den 6 oktober 1931 i federala domstolsbyggnaden i Chicago.
Capones folk hade redan försökt påverka jurymedlemmarna. Domare James Wilkerson, som blivit tipsad, bytte ut hela juryn på rättegångens morgon mot panelen från en annan rättssal. Capones advokater var förstummade. Rättegången varade i elva dagar.
Bevisen var överväldigande. Capone hade aldrig lämnat in en deklaration i hela sitt liv, och Wilson hade dokumenterat över en miljon dollar i inkomster som direkt kunde knytas till Capone. Den 17 oktober 1931 fann juryn honom skyldig på fem åtalspunkter. Domare Wilkerson dömde honom till elva års fängelse, femtiotusen dollar i böter, omkring sjutusensjuhundra dollar i rättegångskostnader, plus de skulder han hade till skattemyndigheten.
Det var det strängaste straffet för skattebedrägeri i amerikansk historia dittills. Capone var trettiotvå år gammal. År 1932 var alla överklaganden uttömda. Han sattes i det federala fängelset i Atlanta.
Men även i Atlanta hade han makt. Han mutade vakter. Han fick särskild behandling. Han skötte sina affärer från cellen genom besökare.
Så i augusti 1934 överförde fängselsemyndigheten honom till en ny anläggning som byggts särskilt för män som han: Alcatraz. På klippan fanns inga mutor, inga tidningar, inga tjänster. Han var fånge nummer 85. Han arbetade i tvätteriet, och syfilisen han ådragit sig som ung man och aldrig låtit behandla ordentligt började sin sista marsch genom hjärnan.
År 1938 uppvisade han tydliga tecken på demens. Han satt på sin brits och mumlade. Han glömde var han var. Han fick diagnosen neurosyfilis.
I november 1939, efter sju och ett halvt år, förkortat genom gott uppförande, släpptes han under medicinsk uppsikt eftersom han inte längre var en fungerande människa. Han åkte hem till Palm Island. May tog hand om honom i ytterligare sju år. Han fiskade.
Han spelade kort mot inbillade motståndare. Hans läkare sa att hans mentala kapacitet under de sista åren motsvarade ett tolvårigt barns. Den mest fruktade mannen i Amerika var reducerad till en pojke i sidenpyjamas. Han dog den 25 januari 1947, fyrtioåtta år gammal.
En stroke, sedan lunginflammation, sedan hjärtstillestånd, och sedan ingenting. Det som hände efter honom är delen som De otouchables aldrig berättar, för Capones verkliga arv var inte våldet. Det var strukturen han lämnade efter sig. Frank Nitti tog över som högsta boss.
Men den verkliga makten gick till Paul Ricca, och senare till Tony Accardo, som förblev en maktfaktor i organisationen ända till sin död 1992. Det är sex decennier av oavbruten verksamhet, byggd på den grund Al Capone lade innan han fyllde trettio. Organisationen gick nationellt. Den infiltrerade Hollywoods fackföreningar.
Den drev skim-verksamhet i Las Vegas i årtionden. Den nådde städer över hela Amerika. Elliot Ness lämnade Chicago i början av trettiotalet och blev 1935 säkerhetschef i Cleveland. Han kämpade med alkohol.
Han kandiderade till borgmästare och förlorade. Han dog 1957, femtiofyra år gammal, utfattig i en liten stad i Pennsylvania. Han fick aldrig se den berömmelse som senare kom honom till del. Boken De otouchables publicerades månader efter hans död.
Tv-serien kom 1959. Filmen kom 1987. Allt byggt på en karriär som flera av hans egna kollegor inom polisen främst betraktade som teater. Frank Wilson, revisorn som satte Capone bakom lås och bom, blev 1936 chef för USA:s Secret Service.
Han tjänstgjorde till 1946. Han fick bara en liten fotnot i historieböckerna. Inga filmer, inga tv-serier, bara en man som följde ett pappersspår till slutet och förändrade amerikansk brottsbekämpning för alltid. Varje finansiell forensisk utredning, varje beslag av tillgångar och varje federal åtal mot en maffiaboss under de senaste nittio åren är skyldiga strategin Frank Wilson utvecklade mot Al Capone.
Det här är vad den sanna historien lär dig. De otouchables sålde dig fantasin att Amerika besegrar sina brottslingar med mod och skjutvapen. Att den gode agenten i fedorahatt och hagelgevär fäller skurken med cigarren. Så fungerar det inte.
Det har aldrig fungerat. Det verkliga vapnet mot organiserad brottslighet i Amerika har alltid varit samma vapen som Capone inte kunde försvara sig mot. Revisorn, kontrollanten, kontoristen med liggaren. För en man som Capone kan överleva kulor.
Han kan muta domare. Han kan tysta vittnen. Vad han inte kan är att utplåna pappersspåret bakom hundra miljoner dollar i kontanter om året. Capone byggde en skuggregering i Chicago.
Han matade de fattiga. Han kysste bebisar. Han gav intervjuer. Han fick det amerikanska folket att älska honom, även medan hans män sköt andra mot tegelväggar.
Och till slut satt en blygsamt betald federal tjänsteman i ett trångt kontor och läste kvitton tills han hade nog för att skicka Chicagos kejsare till Alcatraz. Det är historien som De otouchables inte kunde berätta, för den är inte filmisk. Den är bara sann. Al Capone fick Chicago att darra vid blotta namnet, men männen som satte dit honom höjde aldrig rösten.
De fortsatte bara att räkna. Och i Amerika vinner liggaren till slut alltid.