Jag landade på SeaTac med en undertecknad avsiktsförklaring i laptopväskan och en flaska champagne i handbagaget. Jag hade exakt elva minuter av att tro att mitt liv äntligen var på väg åt rätt håll innan jag såg sopsäckarna. Låt mig börja från början. Jag var tjugosex år, yngst av tre syskon, och hade tillbringat större delen av mitt vuxna liv med att försöka förtjäna en plats i en familj som redan hade bestämt att jag inte var värd samma investering som mina syskon.
Min äldsta bror, Sterling, var ortopedkirurg i Bellevue. Min syster, Varity, var bolagsjurist på en firma i stadskärnan som hade sitt namn på sidan av en byggnad. Sedan var där jag, den som hade studerat interaktionsdesign på ett statligt universitet i stället för att plugga till läkare eller jurist. Den som jobbade på ett startup i South Lake Union.
Den som min mamma presenterade på middagar med en liten paus innan hon sa min yrkestitel, som om hon fortfarande övervägde om det räknades. Vår pappa dog när jag var åtta. En hjärtattack, plötslig och utan förvarning, en torsdag i november. Sterling var redan tjugo.
Varity var sjutton. Jag var den som fick växa upp med att se min mamma bära sorgen som en sten hon hade runt halsen och skylla på alla andra för tyngden. Hon arbetade heltid med att förvalta konton för ett fastighetsbolag, och hon påminde oss ofta om att hon hade klarat sig ensam, att ingen hade hjälpt henne, att hennes uppoffring var anledningen till att någon av oss alls hade blivit något. Hon hade inte fel om uppoffringen.
Hon hade fel om vad den gav henne rätt till. När jag tog examen var min mamma ekonomiskt stabil. Sterling och Varity hade båda flyttat hemifrån år tidigare, båda med hennes namnteckning på sina första hyreskontrakt, båda med klumpsummor från ett sparkonto hon i tysthet hade byggt upp och aldrig nämnt för mig. Jag fick reda på betalningarna senare, gradvis, på samma sätt som man får reda på de flesta saker i familjer där information delas ut enligt principen att man bara får veta det man absolut måste veta.
Och jag bedömdes ständigt som någon som inte behövde veta. Jag flyttade hem efter examen, för hyrorna i Seattle i mitten av tjugoårsåldern på en ingångslön som UX-designer var en matematisk omöjlighet om jag också ville betala av mina studielån innan jag fyllde fyrtio. Min mamma sa ja utan att tveka. Hon lät till och med varm när hon sa det.
Familj stöttar familj, sa hon. Du kan bo här så länge du behöver. I gengäld betalade jag henne sjuhundra dollar i månaden, köpte min egen mat, skötte trädgården och större delen av städningen, körde henne till reumatologen var sjätte vecka och absorberade allt som dagens humör hade gjort med henne när hon kom hem från jobbet. Jag klagade inte på något av detta.
Jag sa till mig själv att det var rättvist. Jag sa till mig själv att jag hade tur som hade en mjuk landning medan jag fick fäste. Vad jag egentligen gjorde var att söka en plats i en roll som jag redan hade blivit utkastad från. Tre år gick på det sättet.
Min lön växte. Min titel ändrades från junior designer till produktdesigner och till slut till ledande designer på vår mest synliga produktlinje. Jag byggde saker som människor använde varje dag utan att veta mitt namn, vilket är sakens natur. Och jag fann äkta tillfredsställelse i det, även när min familj behandlade det som en hobby jag inte hade vuxit ifrån än.
När ska du börja jobba någonstans med verklig stabilitet? frågade min mamma en söndag utan att titta upp från telefonen. Varity tjänade redan pengar på partnernivå i din ålder, nämnde Sterling en gång som om jag hade frågat. Jag slutade rätta dem.
Jag slutade förklara vad jag gjorde, vad det betalade, vad det betydde. Jag lärde mig att ta mindre plats vid bordet. Sedan kom San Francisco-resan. Vårt startup hade uppvaktat ett partnerskap med ett större techbolag i nästan åtta månader.
Den typen av affär som kunde tredubbla vår användarbas och sätta oss på en karta som vi hade cirklat kring i åratal. Mitt designarbete var centralt för pitchningen, vilket betydde att jag skulle åka till San Francisco i tre dagar för att presentera för deras produktteam. Det var min första affärsresa, min första solopresentation på den nivån. Min chef drog mig åt sidan veckan innan och sa: Jag skulle inte skicka dig om jag inte redan visste att du skulle leverera.
Jag levererade. Inte på det sätt man hoppas när man är nervös. Jag menar, det gick bra. Jag gick in i konferensrummet en tisdagsmorgon och på tisdagseftermiddagen hade deras produktchef dragit fram en stol bredvid mig för att prata om tidsplaner för implementeringen.
Vi skrev på en avsiktsförklaring. På onsdagen ringde min chef från Seattle medan jag fortfarande satt i hissen i deras byggnad och sa ord som jag kommer att minnas resten av livet. Jag föreslår dig för befordran när du kommer tillbaka. Jag köpte en liten flaska champagne i flygplatsbutiken.
Jag köpte en cashmerehalsduk till min mamma i den färg hon hade nämnt i förbigående ett halvår tidigare att hon gillade. Jag köpte en flaska scotch till Sterling och en bok till Varity som jag hade hört henne säga att hon ville läsa. Små saker. Fredsgåvor.
En inbjudan att vara stolta över mig. På flyget hem föreställde jag mig middagsbordet. Jag föreställde mig min mamma som hörde nyheten, satte ner gaffeln och sa: Berätta mer. Jag är medveten om hur mycket av mitt vuxna liv jag hade lagt på att framställa den scenen i mitt huvud.
Jag insåg ännu inte att jag föreställde mig en kvinna som aldrig hade funnits, eller som hade funnits en kort stund innan sorg och utmattning och något svårare att namnge hade tagit hennes plats. Uber-resan från SeaTac tog fyrtio minuter. Seattle i slutet av april har ett ljus sent på eftermiddagen som får allt att se tillfälligt och vackert ut. Jag satt i baksätet och såg staden glida förbi och kände för första gången på åratal äkta hopp.
Min telefon hade varit tyst större delen av resan. Några sms från min mamma tidigt i veckan, enstaka ord som svar på mina avstämningar. Jag hade lagt märke till det men bestämt mig för att inte läsa in något i det. Jag var tjugo minuter hemifrån när telefonen ringde.
Sterling. Han ringde nästan aldrig mig direkt. Vi kommunicerade via familjens gruppchatt eller genom gravitationen av söndagsmiddagarna. Aldrig en mot en.
Hej, svarade jag. Vad är det? Var är du just nu? Hans röst hade den korthuggna kvaliteten han använde när han hade svårt att behärska sig.
Den röst som betydde att han redan hade fattat ett beslut och nu hanterade tillkännagivandet av det. Jag sitter i en Uber, sa jag. Flyget landade precis. Är allt okej?
Åk rakt hem. Mamma vill prata med dig. Vi alla vill. Om vad?
Är någon skadad? Han pausade tillräckligt länge för att jag skulle höra honom bestämma hur mycket han skulle säga. Kom bara hem, sa han och lade på. Jag ringde Varity.
Röstbrevlådan. Jag ringde gruppchatten. Skrivbubblor dök upp och försvann. Ingenting kom fram.
Jag satt mycket stilla under resten av bilresan och tittade på mina egna händer i knät medan jag gick igenom varje katastrof jag kunde föreställa mig. Ingen av dem kom i närheten av vad som faktiskt väntade mig. Vårt hus var en charmig bungalow i en stadsdel som hade tredubblats i värde sedan mina föräldrar köpte det. Min mammas trädgård var oklanderlig, den sortens gård där ingenting fick växa i fel riktning.
Jag hade klippt den gräsmattan kanske tvåhundra gånger. Jag kunde ha gått tomtens gränser med förbundna ögon. Vad jag inte kunde ha förberett mig på var åsynen av hela mitt liv arrangerat i svarta sopsäckar längs uppfarten, uppradade som något som lämnats för hämtning. Jag räknade dem från Uber-fönstret innan jag ens förstod vad jag såg.
Elva säckar. Ubern stannade. Jag klev ur. Föraren frågade om jag behövde hjälp med bagaget och jag sa nej utan att vända mig om, för jag hade just registrerat att min mamma stod vid grinden med armarna i kors, och bakom henne stod Sterling och Varity på det sätt de stod på fotografier, som en enhet, som en kommitté.
Ingen log. Vad är det här? frågade jag och gick mot dem medan min rullväska studsade över tegelstensgången. Vad är alla de här säckarna?
Min mammas röst var lugn på ett sätt som berättade att hon hade övat på detta. Vi vill att du hittar någonstans att bo, sa hon. Du är tjugosex år. Det är dags.
Champagneflaskan låg fortfarande i min handbagage. Förlåt, sa jag, för jag trodde verkligen att jag hade hört fel. Vad sa du? Det här har varit på väg länge, sa Sterling.
Du har haft gott om tid att spara. Jag betalar hyra här, sa jag. Rösten hade blivit mycket monoton. Jag sköter trädgården.
Jag kör mamma till hennes läkartider. Jag har varit en bidragande medlem av det här hushållet i tre år. Du har haft det bekvämt, sa Varity. Det är en skillnad.
Ordet bekvämt landade som en örfil från en kvinna vars första lägenhet min mamma hade skrivit på kontraktet för, vars handpenning till bostadsrätten hade kommit från ett konto som jag aldrig hade vetat existerade. När packade ni allt det här? frågade jag. Igår, sa min mamma.
Sterling och Varity hjälpte till. Jag hade varit i San Francisco. Medan jag skakade hand över det viktigaste professionella ögonblicket i mitt liv hade min familj varit i mitt sovrum och fyllt sopsäckar. Varför nu?
fortsatte jag. Varför så här, utan ett enda samtal? Jag har antytt, sa min mamma. Antytt, upprepade jag.
Antytt är inte uppsägning. Normala människor har ett samtal. De ger sin dotter trettio dagar och en anledning. De väntar inte tills hon är bortrest och överfaller henne vid grinden.
Vi visste att du skulle argumentera, sa Varity. Så klart jag skulle argumentera, för det här är fel. Jag såg på dem en i taget. Det här är grymt, och något säger mig att det inte egentligen handlar om min personliga utveckling.
Tystnad. Min mammas käke stramade på det sätt hon gjorde när hon hade blivit påkommen med något. Säljer ni huset? frågade jag.
Frågan landade, och jag såg den träffa dem. Såg beräkningen ske bakom tre par ögon. Det rör dig inte, sa Sterling. Det rör mig absolut.
Pappas testamente lämnade det här huset till oss alla. Jag var åtta när han dog, men jag var i rummet med advokaten. Jag minns. Varitys ansiktsuttryck förändrades.
Sedan rörde sig något försiktigt och juridiskt över hennes ansikte. Du var omyndig, sa hon. Dödsboet förvaltades av mamma. Det raderar inte min andel.
Och om ni säljer det här huset utan min vetskap eller mitt samtycke har vi ett problem som är större än var jag sover i natt. De tre växlade blickar. Min mammas sammanhållning sprack något i kanterna. Vi tänkte ge dig en del, sa Sterling.
Efter omkostnaderna. Efter omkostnaderna, sa jag, alltså efter att ni har bestämt vad jag är värd utan att fråga mig. Efter att ni har minskat min andel för att täcka de tre årens hyra som jag betalade, vilket borde ha gått till bolånet, vilket betyder att jag redan har bidragit till fastighetens värde. Förstår ni hur det låter?
Skulle du hota att stämma din egen mamma? frågade Varity. Ni packade mitt liv i sopsäckar medan jag var borta och skrev på den största affären mitt företag någonsin har gjort. Jag sa det tyst.
Jag vet inte vad jag ska kalla det, men jag skulle inte kalla det familj. En granne som rastade en hund saktade in på andra sidan gatan. Min förnedring hade publik. Jag kände hettan i ansiktet och fattade ett beslut som jag inte visste att jag var kapabel till.
Jag gick till min bil som hade stått parkerad på gatan medan jag var borta. Jag öppnade bakluckan. En efter en lastade jag sopsäckarna, elva stycken. De fick precis plats med baksätena nedfällda.
Min rullväska och laptopväskan kom in sist. Min mamma sa något bakom mig som jag inte hörde, för jag vände mig om mot henne i samma ögonblick som jag började lasta bilen. Det var samma ögonblick som jag förstod senare. Samma exakta ögonblick.
När bilen var full vände jag mig om. Jag tog med presenter till er allihop, sa jag. Från San Francisco. Ett undertecknat partnerskapsavtal och en flaska champagne och en halsduk i den färg du sa att du gillade.
Jag tänkte berätta om befordran vid middagen. Ingen sa något. Jag hoppas att försäljningspriset är värt det, sa jag, satte mig i bilen och körde därifrån. Jag grät de första fyra milen utan att göra ett ljud.
Den sortens gråt som händer i halsen och bröstet innan den når ansiktet. Sedan ringde jag den enda person jag kunde tänka på. Mallerie hade varit min rumskamrat under andra och tredje året på college. Hon bodde nu i en tvårummare i Capitol Hill.
Det andra rummet hade nyligen lämnats av en inneboende som hade flyttat till Portland. När jag förklarade vad som hade hänt tog hennes svar mindre än fyra sekunder. Åk hit nu, sa hon. Jag flyttar ut kartongerna ur gästrummet innan du kommer.
Hennes partner Cass hjälpte mig att bära sopsäckarna uppför två trappor utan att ställa en enda fråga. De gav mig pasta. De lät mig sitta i deras soffa och stirra på ingenting i en timme medan verkligheten av det som just hade hänt arbetade sig genom mitt system som något jag hade svalt fel. Min telefon lyste av meddelanden hela kvällen.
Min mamma förklarade att jag överreagerade. Sterling föreläste mig om mognad. Varity skickade en länk till en lägenhetssajt. Det fanns ingenting från dem som erkände det de faktiskt hade gjort, vilket var att vänta tills jag var borta, fatta ett beslut om mitt hem och mitt arv och min framtid och presentera det för mig som ett fullbordat faktum med sopsäckar som skiljetecken.
Jag tystade alla aviseringar innan jag somnade. Inte blockerade. Tystade. Jag ville vara den som bestämde när jag tittade.
Nästa morgon gick jag till jobbet. Jag vet att det låter enkelt. Det var det inte. Jag hade inte sovit.
Jag hade gråtit i bilen i parkeringsgaraget i tio minuter innan jag kunde få mitt ansikte att fungera som det skulle. Jag gick in i byggnaden, satte mig vid mitt skrivbord och öppnade datorn. Och någonstans i muskelminnet av den rörelsen stadgade sig något inom mig. Jag hade något att göra.
Jag var bra på det. Ingen på det kontoret hade packat mina tillhörigheter i sopsäckar. Två veckor senare gjorde min chef befordran officiell. Från ledande designer till senior produktdesigner.
Löneökningen var avsevärd. Titeln var betydelsefull. Att erkännandet av att jag hade byggt något värdefullt utan att någon i min familj tittade på eller brydde sig var, insåg jag, det mest betydelsefulla av allt. Jag hittade en lägenhet genom en kollegas kontakt.
En etta i Fremont med bra ljus och en liten balkong där jag så småningom odlade tomater och mynta i omaka terrakottakrukor. Handpenningen tömde större delen av mina besparingar. Första månaden åt jag mycket ägg och lärde mig vilka mataffärer som hade bäst rea på varor nära utgångsdatum. Jag lärde mig saker jag aldrig hade behövt kunna hemma.
Hur man rensar ett avlopp, hur man förhandlar med en hyresvärd, hur man sitter i en tyst lägenhet klockan tio på en tisdagskväll utan att tolka tystnaden som bevis på att något var fel på mig. Jag började i terapi sex veckor efter att jag flyttade, på Malleries insisterande. Min terapeut var specialiserad på familjefrämlingskap. Hon hade vänliga ögon och ett rakt sätt.
I vår andra session sa hon något som möblerade om i mitt huvud. Det din familj gjorde var inte ett föräldrabeslut, sa hon. Det var en vräkning. De är juridiskt och känslomässigt två olika saker, och du har tillåtelse att uppleva det som det andra, för det var vad det var.
Jag hade inte vetat att jag behövde tillåtelse att vara så sårad som jag faktiskt var. Månaderna som följde var de svåraste och de mest genuint mina som jag någonsin hade levt. Jag lärde mig vad jag gillade att äta när ingen tittade. Jag satte upp tryck på väggarna som min mamma skulle ha kallat rörigt.
Jag satt uppe efter midnatt och läste när jag ville och sov länge på lördagar utan skuldkänslor. Små friheter, men de ackumulerades till något som började kännas som ett jag. Sterling skickade enstaka meddelanden i gruppchatten, familjemeddelanden i tonen av pressmeddelanden. Varity hörde jag inte alls ifrån.
Min mamma skickade sms i vågor, en del krävande, en del skuldtyngda, en del korta och känslolösa, som om hon kontrollerade att linjen fortfarande var ansluten. Jag läste dem enligt mitt eget schema och svarade när jag valde, vilket var mer sällan än hon ville och oftare än jag förmodligen borde ha gjort. Det var nästan sex månader efter sopsäcksincidenten när tonen i meddelandena förändrades. Jag märkte det först i frekvensen.
Tre sms en eftermiddag, sedan sex till nästa morgon. Sedan en rad meddelanden som kom medan jag satt i ett möte, fjorton stycken när jag låste upp telefonen vid lunchtid. Jag måste prata med dig. Snälla svara.
Det här är viktigt. Jag har gjort ett misstag. Jag behöver hjälp. Snälla.
Att hon använde mitt namn, som hon nästan aldrig skrev, var det som fick mig att ringa Sterling. Han svarade på andra signalen. Hans röst hade kvaliteten hos någon som hade haft en mycket dålig vecka och var trött på den. Vad har hänt?
frågade jag. Mamma förlorade pengarna. Va? Huset såldes för sex veckor sedan.
Hon fick en ansenlig summa. En man från hennes kyrkogrupp introducerade henne för en finansiell rådgivare. Han sa rätt saker. Han hade rätt material.
Han verkade legitim. Han tog pengarna och försvann. Hon och minst ett dussin andra från församlingen. Jag satte mig ner utan att leta efter en stol och råkade hitta en.
Det är fruktansvärt, sa jag, och menade det. Jag hade inga komplicerade känslor om den delen. Att bli bedragen är inte en konsekvens. Det är bara en grymhet som drabbade henne på det sätt grymheter gör.
Var bor hon nu? Det är den andra delen. Sterlings paus hade en kvalitet som jag kände igen som en man som valde sina ord med omsorg. Hon antog att hon skulle flytta in hos en av oss.
Jag pratade med min fru. Det kommer inte att fungera i vår situation. Varities ställe är för litet, och hon och hennes man har problem. Mamma har bott på ett motell i två veckor, och hon vill komma till mig.
Till mig. Dottern hon kastade ut i sopsäckar. Han svarade inte direkt på det, vilket var ett svar i sig. Jag möter henne, sa jag.
På ett kafé. Inte hemma, inte på hennes motell. Någonstans där jag kan gå därifrån om jag behöver. Vi möttes på ett kafé i Capitol Hill en lördagsmorgon.
Min mamma såg mindre ut än jag mindes henne, vilket överraskade mig, för hon hade alltid verkat stor i mitt liv. Stor i sin säkerhet. Stor i sin förmåga att fylla ett rum med förväntningar. Hon hade en jacka jag inte kände igen, och det var något försiktigt över sättet hon satt på, som om hon var gäst och visste om det.
Tack för att du kom, sa hon. Jag var nära att inte göra det, sa jag. Inte för att vara grym. Bara för att det var sant.
Vi satt med det en stund. Jag har gjort ett fruktansvärt misstag, sa hon till slut. Inte bara med pengarna. Med hur jag hanterade allt med dig.
Jag måste höra dig säga det rakt ut. Jag packade dina saker medan du var borta. Jag gav dig ingen uppsägningstid eller någon riktig anledning. Jag väntade tills du var borta för att jag trodde att det skulle vara lättare.
Jag sa: Det var det inte. Det var inte lättare för mig. Nej, sa hon. Det vet jag nu.
Jag frågade henne direkt om pappas kvarlåtenskap, om arvsfrågan, om huruvida en advokat hade granskat försäljningen och om min andel hade beräknats korrekt. Hon såg obekväm ut på det sätt människor gör när de hade hoppats att du hade glömt något. Jag hade inte glömt. Vi kom överens om att hennes advokat skulle skicka mig dokumentation inom trettio dagar.
Jag hade redan rådgjort kort med en advokat inom rättshjälpen och visste tillräckligt för att veta vad jag skulle be om. Sedan berättade jag vad jag kunde erbjuda. Jag hjälper dig att ansöka om subventionerat seniorboende, sa jag. Det finns en välrenommerad anläggning med eget boende i Shoreline med en kötid som jag kan hjälpa dig att ställa dig i.
Jag bidrar med ett fast månadsbelopp till dina utgifter medan du väntar. Jag kommer inte att flytta in dig i min lägenhet. Jag kommer inte att återgå till dynamiken där jag är stödpersonalen i ett hushåll som inte respekterar mig. Vi kan prova terapi tillsammans om du är villig.
Det är mina villkor. Hon såg på mig länge. Jag trodde aldrig att du skulle vara så bestämd, sa hon. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva vara det.
Hon grät en kort stund, på det återhållsamma sätt hon alltid hade gråtit, som om hon var rädd för att ta för mycket plats med det. Jag räckte henne en servett och väntade. Vi löste inte allt den morgonen. Det förväntade jag mig inte heller.
En del av det som hade hänt mellan oss hade byggts upp sedan innan jag var gammal nog att förstå det, lagrat genom år av jämförelser och villkorligt godkännande och den särskilda ensamheten i att vara yngst i en familj där värme var något man fick förtjäna. Det går inte att nysta upp på ett två timmar långt kafémöte. Men jag lämnade mötet med att ha sagt sanna saker högt, och jag lämnade med mina villkor intakta. Och jag lämnade med vetskapen att personen som körde därifrån inte var samma person som hade kört från den uppfarten sex månader tidigare.
Den ekonomiska dokumentationen kom tjugoåtta dagar senare. Min andel var mindre än den borde ha varit men större än ingenting. Och advokaten jag till slut anlitade skickade en skrivelse som resulterade i en korrigerad redovisning. Det var inte en dramatisk seger.
Det var den tysta sorten, den sort där du insisterar på att bli räknad och till slut blir det. När jag skrev på kontraktet för en större lägenhet följande vår, en med ett riktigt andra sovrum som jag använde som arbetsrum, hade jag slutat vänta på min familjs godkännande på samma sätt som man slutar vänta på en buss som man äntligen har listat ut inte går på söndagar. Sterling och jag hade en fungerande relation byggd på enstaka sms och det gemensamma faktumet av vår historia. Varity hörde av sig efter att hennes äktenskap gick sönder, och vi fikade två gånger, försiktigt, som två människor som hade växt upp i samma hus och nu träffades som de vuxna vi hade blivit utan varandra.
Min mamma flyttade in på anläggningen i Shoreline åtta månader efter vårt kafémöte. Hennes etta hade en liten trädgårdsplätt som hon fick sköta. Hon deltog i familjeterapisessionerna jag begärde, oregelbundet till en början, sedan med mer konsekvens när hon insåg att jag menade dem som ett faktiskt villkor och inte en formalitet. Vi kommer förmodligen aldrig att bli vad jag ville att vi skulle bli.
Jag tillbringade tillräckligt med tid i terapi för att göra upp med det. Mamman som jag hade föreställt mig sätta ner gaffeln och säga berätta mer har alltid varit en karaktär jag skrev för att ta mig igenom svåra dagar. Inte en verklig person som hade funnits och väntade på att bli upplåst. Den verkliga kvinnan är mer komplicerad, mer sårad, mer kapabel till både kärlek och skada än den versionen någonsin kunde vara.
Jag köpte min första möbel som var helt och hållet min, ett ritbord till arbetsrummet, och ställde upp det en lördagseftermiddag i mars med balkongdörren öppen och staden som gjorde sitt vanliga oväsen nedanför. Jag satt vid det och tänkte på de elva sopsäckarna. Jag tänkte på hur jag själv hade lastat dem en efter en i min bil. Jag tänkte på champagnen som jag aldrig hade öppnat och som fortfarande låg i min handbagage och som jag till slut drack ensam i Malleries gästrum i en plastmugg vid midnatt, för jag bestämde att jag hade förtjänat den oavsett vem som var där för att skåla med mig.
Bordet var stadigt. Lägenheten var min. Kvinnan som satt vid det hade blivit vräkt och hade byggt något från spillrorna, och det något var bättre än det som hade kommit före. Det är ingen liten sak.
Det känns inte alltid enormt, men på bra dagar när ljuset är rätt och staden gör sitt utanför mitt fönster vet jag att det är precis så det är.