212 000 människor såg den videon natten den lades upp. Jag vill berätta vem de var, för siffran i sig betyder ingenting. Nästan femhundra av dem var män på familjens lönelista som tittade på spruckna telefoner i lastbilar och säkra hus över norra Chihuahua, och de jublade. En av dem var en överstes adjutant i ett militärområdes högkvarter, som vidarebefordrade den till sin general utan kommentar, för någon kommentar behövdes inte.
En var en advokat i Santa Fe som såg den i sin bil utanför en restaurang och sedan gick in och åt klart middagen med guvernören. Några tusen var ranchägare i tre countyn längs New Mexicos bootheel. Och varenda en av dem förstod precis vad det var. Det var en prislista.
Och en var en man med en satellittelefon på en bas sjutusen mil bort, i en annan öken, som såg den två gånger från början till slut, stängde av telefonen och satt en stund i mörkret. Det här är hans historia. Familjen som gjort videon hade 480 beväpnade män och två regeringar. Han hade 140 dagar och sexton män.
Jag heter Nathan, och om någon någonsin sagt till dig att pengar kan köpa allt, vill jag att du ser vad de köper när betalningarna upphör. Pas Valley i Hidalgo County, New Mexico, är den sortens plats som ser tom ut från motorvägen och inte alls är tom. Den sträcker sig från norr till söder mellan två bergskedjor. Trettio mil med kreosotbuskar, gramagräs och uttorkade sjöbottnar.
Och i botten av dalen, där den smalnar av mot gränsen, låg Kr-ranchen. Trettiåttatusen acres ägda och arrenderade, hållna av samma familj sedan en man vid namn Kr kom från Texas 1919 med sextio nötkreatur och en hustru som kunde skjuta. Det enda skälet till att ranchen över huvud taget existerade var en sak som kallades såg-till-brunn, en handgrävd schakt som nådde vatten på nittio fots djup i en dal där de flesta brunnar inte nådde någonting. Och varje generation Kr sedan dess hade förstått samma enkla sanning.
Den som kontrollerade vattnet kontrollerade botten av dalen. Budray Kr var sextiosju år och hade aldrig bott någon annanstans. Folk kallade honom Bo. Han var ingen stor man, men han hade den där magerheten som kommer från sextio år av arbete som aldrig tar slut.
Hans hustru hade dött nio år tidigare i den cancer som drabbar ranchkvinnor som lever sina liv i solen. Sedan dess hade huset skötts av dottern, Kyla, som var trettio och hade kommit hem från ett dåligt äktenskap i Tucson med en liten flicka vid namn Kate och ingen avsikt att lämna igen. Kate var nio månader den sommaren det här hände. Hon hade sin mormors ögon och skrattade åt hundarna, och Bo, som aldrig i sitt liv anklagats för mjukhet, hade fler än en gång ertappats med att sitta på verandatrappan om kvällarna och förklara bergens namn för henne.
Bos son var en annan sak. Dacon Kr hade lämnat dalen vid nitton års ålder för armén och hade under de nitton år som gått kommit hem kanske tjugo gånger. Han var nu förste sergeant, den högste värvade mannen på en specialförbandsavdelning. Och vad han gjorde och var han gjorde det var ingenting han diskuterade på verandan.
Den sommaren var han på en framskjuten bas i en öken på andra sidan jorden, och han ringde på söndagarna när satellittelefonen hade signal, och Bo lade telefonen på köksbordet på högtalare så att Kyla och barnet kunde vara med. Dacon sa aldrig vad han gjorde, och Bo frågade aldrig, och båda förstod att detta var en form av respekt. Den andra familjen i den här historien bodde trettio mil söder om Kr-ranchen, på andra sidan en linje som gick genom öknen på en karta och ingen annanstans. De kallades Villa Señor och de hade ägt övergången genom bootheel i tjugotre år.
Du måste förstå vad en övergång är. Det är inte en tunnel eller en bro. Det är en sträcka gräns där geografin, människorna och tjänstemännen på båda sidor har arrangerats så att saker kan röra sig igenom utan att stoppas. Och i New Mexicos bootheel var den sträckan Pas Valley, för dalen var avlägsen, för gränsposten vid Antelope Wells såg färre än sextio fordon om dagen, och för att familjen Villa Señor hade tillbringat två decennier och en hel del pengar för att se till att ingen tittade på den närmare.
Don Melquiades Villa Señor var sjuttioett det året. En tung, artig, vithårig man som hade börjat som boskapshandlare i Janos och aldrig, enligt egen utsago, slutat vara det. Han hade tre barn. Heriberto, den äldste, trettionio, drev beväpningsmännen, vilket innebar att han drev nio grupper på ungefär femtio man var, utspridda mellan Janos och Ascensión och rancherna däremellan.
Och han drev dem som ett företag med lönelista, skift och julbonus. Jimea, mellanbarnet, trettiosju, drev pengarna och hade ett äktenskap som inte gett några barn och ett hus på familjens hacienda som var fullt av saker hon köpt för barn som inte existerade. Och Bonafasio, den yngste, trettiofyra, som alla kallade Bony, drev något som familjen inte visste att den behövde förrän han byggde det. Bony drev kanalen.
Det hade börjat som ett Telegramkonto och blivit, under sex år, ett slags tv-station. Canal Villa Señor, 200 000 prenumeranter, uppdaterad de flesta nätter. Den visade familjens lastbilar, familjens hästar, familjens fester, familjens fiender i ögonblicken efter att de slutat vara ett problem. Heriberto tyckte att det var fåfänga och sa det.
Don Melquiades tyckte att det var användbart, för en familj som alla bevakade var en familj som ingen angrep, och ett meddelande som sänts en gång till 200 000 människor behövde inte sändas igen personligen. Bony tyckte att det var det enda med familjen som faktiskt var hans. Och han hade rätt. Och det skulle visa sig betyda mer än någon i familjen förstod.
Trouble mellan de två familjerna hade ett datum. Det var en tisdag i mars när en vit suburban med Chihuahua-skyltar kom upp på ranchvägen och en artig man i struken skjorta frågade Bo vad han ville ha för den nedre delen av ranchen, de tolv tusen acres som gick ner till gränsen, den del med brunnen och det gamla flygfältet som hans far jämnat till 1962 för en besprutningsplan. Bo sa att den inte var till salu. Den artige mannen sa att allting var till salu och nämnde en summa som var mer än hela ranchen var värd.
Och Bo sa att han hela sitt liv blivit tillsagd att allting var till salu och att han ännu aldrig mött den man för vilken det var sant. Suburbanen kom tillbaka i april med en högre summa. Den kom tillbaka i maj med en lägre och en annan man, som inte hade struken skjorta och som förklarade, stående vid grinden med motorn igång, att familjen redan en tid använt flygfältet om nätterna, att de föredrog att äga den mark de använde och att herr Kr borde tänka på vad det innebar att säga nej till människor som redan sagt ja. Bo tänkte på saken i ungefär en timme.
Sedan körde han ranchens vattenbil ner till flygfältet, parkerade den mitt över startbanan, släppte luften ur alla sex däcken och gick hem. Nästa vecka fick han en brunnsborrare från Deming att komma ut och borra en övervakningsbrunn i norra änden av fältet, vilket satte ett stålrör och ett pumphus i inflygningsvägen, och han rapporterade fältet till delstatspolisen som en misstänkt smugglingsplats, skriftligen med fotografier, till en kapten vid namn Helled V som ledde distriktet från Deming och som ovanligt nog svarade. Han sa åt Kyla att ha barnets saker packade vid dörren. Han sa åt Shorty Sublett, som drev foderaffären i Animas och varit hans vän i trettioåtta år, att om något hände skulle Shorty ringa Dacon före någon annan.
Och i det söndagssamtalet, med telefonen på köksbordet och barnet som lät vid den, sade han ingenting alls till sin son, för Dacon var på andra sidan jorden och gjorde något farligt och kunde inte göra något därifrån. Och Bo Kr hade aldrig i sitt liv bett om hjälp han inte kunde använda. Dacon fick reda på det ändå. Ranchen hade en viltkamera vid grinden, en billig sak som Kyla satt upp för att fånga den som jämt öppnade den.
Och den skickade sina bilder till ett delat konto som Dacon hade satt upp så att han kunde se stället var han än var. Klockan 03. 12 den nionde juni skickade den honom en bild av grinden som stod öppen och bakom den, halvt upplyst av sina egna strålkastare, en vit suburban. Det var inte den artige mannens suburban.
Det satt en kvinna vid ratten och hon tittade rakt upp mot vägen mot huset, och Dacon, sjutusen mil bort med telefonen i handen, skulle inte få veta förrän sexton dagar senare att han tittade på Jimea Villa Señor. Ingen i dalen hörde något den natten. Det var det första folk sa sedan, och de sa det som om det var en ursäkt. Ranchen låg sex mil från närmsta granne.
Hundarna hittades på morgonen och huset hittades på eftermiddagen av en gasolbilförare, för det var inte mycket kvar av det. Och kvällen den tionde juni hade sherifferna i Hidalgo County varit där och åkt, och delstatspolisen hade varit där och åkt, och alla var överens om att tre människor saknades från ett nedbrunnet hus i botten av dalen och att ingen visste någonting. Familjen lade upp videon den tolfte. Den var drygt tre minuter lång.
Vad som fanns på den är inte något som kommer att beskrivas här, och det beskrevs inte heller av dem som såg den, vilket är sin egen sorts beskrivning. Budray Kr syntes på den, och Kyla syntes på den, och i slutet brann huset, och över det brinnande huset fanns en textrad i den rena vita typografi Bony använde till allting, som på spanska sa att familjen beklagade att herr Kr inte velat sälja, att flygfältet skulle vara öppet för affärer den femtonde, och att alla andra ranchägare i dalen som fick besök borde minnas den här videon och svara mer försiktigt. Den nådde 212 000 människor i bootheel. Den nådde alla.
Shorty Sublett såg den i baktummet på foderaffären klockan sju på morgonen med dörren låst. Sedan satte han sig på en pall mineralblock. Sedan reste han sig och gick och kräktes i vasken. Sedan gick han tillbaka och såg den igen, för han hade själv varit gruppsergeant i tjugotvå år innan knäna gav vika.
Och han visste att andra gången man såg något sådant var gången man skulle leta efter information. Han var sextioett år gammal och en och sextiosju lång. Han hade kallats Shorty sedan första dagen på grundutbildningen 1983. Och hans riktiga namn var Emir, som ingen använt sedan hans mor dog.
Han hade känt Dacon Kr sedan Dacon var en pojke på en för stor häst. Han tog upp telefonen. Samtalet gick fram på tredje försöket. Det var tre på eftermiddagen där Dacon var, och han kom från ett skift, och han satte sig på en ammunitionslåda utanför en plywoodbyggnad i fyrtiotre graders hetta och lyssnade.
En kartellfamilj tog din far och din syster och hennes bebis från ranchen, sa Shorty. Han hade bestämt sig på vägen till affären för att säga det rakt ut, för det fanns inget annat sätt att säga det. Villa Señor från Janos. Bo ville inte sälja dem den nedre delen.
Det de gjorde mot dem var fasansfullt. Dake, jag kan inte ens beskriva det. Jag tänker inte försöka. Linjen blev så tyst att Shorty trodde att satelliten tappat.
Sedan hörde han andetag. Och han fortsatte. Det finns en video. De lade upp den själva.
Den ligger på deras kanal. 200 000 människor har sett den. Jag tänker inte säga åt dig att inte titta på den, för du kommer att titta på den ändå. Han tystnade.
Han hade en sak till att säga, och det var den sak som hållit honom sittande på mineralblocken. Och han tog sig tid att säga den, en hel minut, med Dacon som lyssnade på hans andetag. De har guvernören på ena sidan linjen och en general på den andra. Jag har frågat runt sedan den tionde.
Sherif hen tänker inte göra något. Delstatspolisen fick order från Santa Fe att stå ner, och kaptenen som fick ordern är argare än jag. På andra sidan linjen är det värre. Familjen betalar en general.
Ingen kommer, Dake. Jag ville att du skulle höra det från mig och inte lista ut det själv. Dacon sa: Är bebisen på videon? Det hade Shorty inte väntat sig.
Inte i slutet, sa han. Inte i elden. Jag vet inte. Jag vet inte vad det betyder.
Det betyder något, sa Dacon. Sedan sa han att han skulle ringa tillbaka, lade på, såg videon två gånger, stängde av telefonen och satt en stund i mörkret bakom plywoodbyggnaden. Sedan reste han sig och gick över basen för att hitta sin befälhavare. Befälhavaren var en överste vid namn Trevor Pegram, femtiotvå, en lång, tystlåten walesare från Scranton, Pennsylvania, som hade lett gruppen i två år och känt Dacon Kr i tolv.
Han lyssnade på allting stående. Sedan satte han sig, tog upp videon själv och såg den med ansiktet fullkomligt stilla. Och när den var slut stängde han datorn och tittade på väggen en stund. Det Trevor Pegram sa härnäst var inte något en överste bör säga, och han visste det, och han sa det ändå.
Och skälet han sa det var en sak Dacon inte fick veta förrän mycket senare. Nio år tidigare, som major, hade Pegram tillbringat åtta månader knuten till en gemensam insatsstyrka på sydvästgränsen och personligen skrivit en trettiosidig utvärdering av Villa Señors övergång genom Pas Valley, med namn och vägar och kontonummer för ett chiliförädlingsföretag i Deming som flyttade familjens pengar in i New Mexicos politik, och sett den utvärderingen gå till Santa Fe och Washington och komma tillbaka med en notering om att ärendet hanterades på lämplig nivå. Det hade inte hanterats. Chilibolaget var fortfarande i drift.
Den lämpliga nivån var guvernören. Pegram hade burit det i nio år. Som en man bär en sten i stöveln. Och nu var stenen här.
Jag kan ge dig nittio dagar, sa han. Akut ledighet, familj. Den är äkta, så den är ren. Vem som helst på gruppen som vill ta ledigt samtidigt, jag skriver under och jag frågar inte vart de ska.
Jag kan inte ge dig något annat. Ingen utrustning, inga pengar, inget flygunderstöd, inget skydd. Om du åker fast i Mexiko är du en turist som gjorde ett fruktansvärt misstag och jag har aldrig hört talas om dig. Han reste sig.
Jag vill inte ha en rapport, Dacon. Jag vill ha deras huvuden. Dacon hade femtioen dagars uppsparad ledighet som han aldrig tagit ut. Nittio och femtioen blev 141.
Han sa åt Pegram att han skulle behöva 140. Pegram sa att det gick bra och skakade hans hand och gjorde sedan en sak Dacon aldrig sett honom göra, nämligen hålla kvar en sekund längre än ett handslag behöver. Gruppen fick reda på det på det sätt grupper får reda på saker, vilket är att Dacon berättade för en man och inte behövde berätta för någon annan. När han var på C17:an till Tyskland hade sex av dem ansökt om ledighet.
När han landade i El Paso den fjortonde juni hade sexton män gjort det, och inte alla var från hans avdelning, och tre av dem var inte ens i armén längre. De hade tillsammans, om man bara räknade dem som bekräftats och skrivits ner, 740 bekräftade dödanden. Dacon hade aldrig räknat, och han räknade inte nu. Han räknade dagar.
Han hade 139 kvar. Shorty hämtade honom på flygplatsen i foderaffärens flakbil, och de körde västerut i tre timmar utan radion på. Och när de svängde söderut från motorvägen vid Lordsburg och dalen öppnade sig framför dem, fick Dacon Shorty att stanna bilen, klev ut och stod på vägkanten och tittade på bergen han vuxit upp under. Sedan klev han in igen.
Jag vill se huset, sa han. Det finns inget att se. Jag vill se det ändå. Och sedan vill jag se videon igen.
Inte på en telefon, på en stor skärm där jag kan pausa. De såg den den kvällen i baktummet på foderaffären, på en skärm Shorty använde för lagersaldot, med ljudet avstängt, en bildruta i taget. Och vid två minuter och femtioen sekunder, i bildens övre hörn, i kanten av ljuset från det brinnande huset, stoppade Dacon. Det var en kvinna som gick från kameran mot en vit suburban, och hon bar något mot axeln, insvept i den gula filten som Kyla köpt i Tucson och som Dacon sett på söndagssamtalen i nio månader.
Det är kvinnan från grindkameran, sa han. Och det är min systerdotter. Hon lever. De behöll henne.
Shorty tittade på skärmen länge. Varför skulle de behålla henne? Jag vet inte än, sa Dacon. Men någon ville ha henne illa nog att komma och hämta henne personligen.
Och vem det än är, så kommer hon att ha henne i ett hus med en mur runt omkring. Och jag tänker ta reda på vilket. De sexton kom in i dalen under nio dagar, en och två i taget, i hyrbilar, på en motorcykel och med en hästtransport. De sov på loftet i Shortys foderaffär och i två jaktstugor i Animas-bergen som tillhörde en man som var skyldig Shorty pengar och inte ställde frågor.
Gethan Vanzant var hans främsta vapensergeant, en bred, tyst man från Idaho med ett skägg armén slutat bråka om, som varit på avdelningen längre än Dacon. Yoan Kite var sjukvårdaren och den enda av dem som hade egna barn, tre flickor, och han hade ansökt om ledighet utan att bli tillfrågad och bara sagt i telefonen att han gärna ville vara den som bar ut barnet om det kom till det. Ali Mai var underrättelsesergeanten, trettioett, som pratade för fort och aldrig hade fel. Ocean Gent skötte kommunikationen.
De tre som lämnat armén var äldre. En man vid namn Stoker, som gått i pension till Montana och kört ner på två dagar. En man vid namn Brazil, som drev en dykbutik i Florida och inte drivit den de senaste nio dagarna. Och en man alla kallade Idol, vars riktiga förnamn ingen av dem någonsin hört, och som varit Shortys egen juniorvapensergeant 1999.
Det var nio andra. Dacon kände dem alla vid efternamn och vid vad de kunde göra och vid vad de inte kunde, vilket betydde mer. Han lade fram det rakt för dem första kvällen på loftet, med kartan på en plywoodskiva mellan två sågbockar. 480 man, sa han.
Det är siffran. Alla känner till den. Bony Villa Señor lägger upp den på kanalen ungefär en gång i månaden med drönarbilder på dem uppställda på gården vid haciendan så att man kan räkna. Jag vill att ni glömmer den, för det är inte en siffra som betyder något.
Det är en lönelista. 480 man innebär nio grupper på femtio. Och varje grupp har en kapten, och kaptenen är gruppen. Han vet var pengarna kommer ifrån.
Han känner vägarna. Han vet vem som är skyldig vem vad. Och de femtio männen under honom känner sin kapten och ingenting annat. De känner inte Heriberto.
De har aldrig träffat gubben. De arbetar för en kapten som en rancharbetare arbetar för en förman. Ta kaptenen, så har du inte femtio man. Du har femtio killar med gevär och utan lön.
Och en man med gevär och utan lön går hem. Han satte fingret på kartan. Nio kaptener, två bröder, en gubbe. Det är tolv.
Och en general och en guvernör som inte kommer att skjutas, för vi är inte här för det. Vi är här för att få dem att sluta. Och de slutar den dag familjen inte kan betala dem, för det är det enda skälet någon av dem någonsin började. Och bebisen, sa Kite.
Och bebisen, vilket är skälet till att vi inte går genom ytterdörren på något förrän vi vet vilket rum hon är i. Mai hade hållit på i en vecka redan från en bärbar dator på loftet, och han lade fram det. Familjens pengar kom över linjen i en riktning, och familjens produkt gick över i den andra. Och platsen där båda dessa saker hände var flygfältet i botten av Kr-ranchen, som familjen nu använde varje natt som om det vore deras eget, för det fanns ingen kvar att parkera en vattenbil på.
På den mexikanska sidan hölls vägarna mellan fältet och Janos fria av soldater från militärområdet vid Nuevo Casas Grandes, vars befälhavare, en general vid namn Cervando Urquidi, den första i varje månad fick en väska som bars till hans högkvarter av Heriberto Villa Señor personligen, för generalen tyckte om att betalas av någon med familjens namn. På den amerikanska sidan gick pengarna in i ett chiliförädlingsföretag i Deming som hette Pas Agro, som hade en transportavdelning som flyttade sextio lass i veckan till Albuquerque och Phoenix, och som under sex år gett mer pengar till guvernör Zultan Rasts kampanjer än något annat privat företag i New Mexico. Allt genom en advokat i Santa Fe vid namn Cuddy, som inte var på guvernörens stab och var i guvernörens kontor oftare än guvernörens fru. Så ser formen ut, sa Mai.
Fältet, vägarna, generalen, chilibolaget, advokaten, guvernören. Allt familjen har som är farligt för oss beror på att fältet fungerar. Fungerar inte fältet, är väskan den första i månaden lätt. Är väskan lätt, slutar generalens soldater att vandra vägarna.
Vandras inte vägarna, är familjen bara ett stort hus med en mur runt omkring och en massa män som vill ha betalt. Och guvernören, guvernören är samma sak i kostym. Han är en prenumeration. Han avslutar den den dag den kostar honom mer än den ger.
Dacon tittade på kartan en stund. Sedan sa han: Vi börjar med fältet, och vi låter Bony berätta om det för alla. Flygfältet i botten av Kr-ranchen var en mil jämnad grusyta som gick från norr till söder med en vindstrut på en stolpe och, sedan Bos sista trotshandling, en stålkragad övervakningsbrunn och ett pumphus i norra änden som familjen helt enkelt kört runt. Gruppen som skötte det tillhörde en kapten vid namn Cuisada, som varit med Heriberto från början och som av ryktet var den mest försiktiga av de nio.
Han drev fältet som en flygplats. Han hade en generator, en bränsletrailer, en rad lampor som tändes i nittio sekunder när ett plan var på final och släcktes i samma ögonblick det var på marken, tre pickupbilar med män i flaken och en drönare som han flög själv från en campingstol varje natt från tio tills sista planet var borta. Bony hade visat honom på kanalen mer än en gång, den försiktige kaptenen i sin campingstol, och Bonys drönarbilder hade visat, om man frös och räknade, exakt var alla pickupbilarna parkerade. De tog fältet den tjugosjätte juni klockan 02.
09 med ett plan på final och lamporna tända. Åtta man. De hade gått in norrifrån över Kr-mark, förbi det nedbrunna huset som Dacon inte tittat på, och de hade legat i gramagräset i kanten av gruset i tre timmar. Och när lamporna tändes och varenda en av Cuisadas män tittade upp mot himlen, vilket är vad varje man på ett flygfält gör när ett plan landar, reste sig de åtta.
Det var över på under en minut. Tjugotre män hade varit på fältet. Cuisada var en av dem. Han hade rest sig ur campingstolen med drönarkontrollen fortfarande i händerna, och han höll fortfarande i den när Vanzant nådde honom.
Planet, en Cessna med en pilot som gjort detta i nitton år, såg lamporna släckas under sig och mynningsblixtarna bredvid sig, drog upp och återvände till Chihuahua, och såvitt någon någonsin fick veta, flög han aldrig igen. De tog ingenting. Det var den del gruppen hade bråkat om på loftet och som Dacon varit orubblig i. Det låg produkt på fältet och det låg pengar på fältet, och de lämnade allt där det låg.
Vad de gjorde i stället var att hitta Cuisadas drönare, som hade svävat på tvåhundra fots höjd över fältet med kameran igång hela tiden och som i det grönaktiga skenet från sin mörkerlins spelat in hela minuten. Gent landade den. Dacon tog ut minneskortet, tittade på det i handflatan en sekund, satte tillbaka det och ställde drönaren i campingstolen. Och de gick norrut över ranchen och var i stugorna i gryningen.
Bony Villa Señor hittade materialet klockan nio på morgonen, för drönarens bild hade gått direkt till hans egen telefon, som allt i familjens värld så småningom gjorde. Han såg det. Han såg det igen. Och sedan gjorde han det Dacon vetat att han skulle göra.
Det Heriberto försökt hindra honom från i sex år. Det Bony inte kunde låta bli att göra. Han lade upp det på kanalen. Allt.
Ljusen. De åtta männen som reste sig ur gräset. Minuten. Och över det, i den rena vita typografin, satte han ett pris.
500 000 dollar för var och en av de åtta, i dollar, att betalas ut på haciendan, och ett löfte i hans egen röst, inspelad på en telefon i vad som lät som hans bil, att vilka gringos de än var hade de gjort sitt livs värsta misstag och att familjen skulle visa hela världen vad som hände dem, live på den här kanalen, när de fångats. Vid middagstid hade den setts 300 000 gånger. Till kvällen hade var och en av familjens återstående åtta grupper beordrats ut från sina gårdar och ut på vägarna. 450 män i pickupbilar på varje stig mellan Janos och linjen, på jakt efter åtta amerikaner som gått hem över en ranch.
Shorty såg Bonys video på loftet med armarna i kors och sa: Nå, nu letar de alla efter er. Nu rör sig alla. Dacon sa: Man kan inte hitta en man som sitter på en gård bakom en mur. Man kan hitta en man i en pickup på en väg.
Han har just berättat för mig var och en av dem kommer att vara den kommande månaden, och han kommer att fortsätta berätta för mig varje natt, för det är det enda han kan. Han hade rätt om det, och han hade rätt i trettio dagar, och det kostade honom den man han minst hade råd att förlora. Juli månad i bootheel är monsunen, när himlen bygger vita torn över bergen varje eftermiddag och släpper lös klockan fem, och arroyos rinner i en timme och är torra igen till mörkret, och vägarna över gränsen blir saker som bara en lokal kan köra. Heribertos grupper var lokala.
Så, på ett sätt som ingen på andra sidan tänkt på, var Dacon Kr, som kört varenda en av dessa arroyos på den amerikanska sidan innan han var gammal nog för körkort och som i en jaktstuga i Animas-bergen hade en satellitbild av den mexikanska sidan som Mai uppdaterade två gånger om dagen och en kanal som uppdaterades varje natt av den fåfängaste mannen i Chihuahua, som berättade vilken grupp som skickats vart. Kaptenerna föll en i taget, och ingen av dem föll på samma sätt. Barza, som drev gruppen utanför Ascensión, föll på en boskapsauktion den nionde juli, för Bony hade lagt upp en video av honom där kvällen innan, när han köpte en tjur, med texten att familjens affärer fortsatte som vanligt och att gringon gärna fick komma och titta. Barza var en man som tyckte om att synas.
Han syntes genom ett gevärssikte på åttahundra meter över en vattendamm, av Vanzant som legat under en mesquitebuske sedan före auktionsöppningen och som efteråt gick ut genom parkeringen där hundra ranchägare alla plötsligt hittat något att titta på i marken. Saledo och Oropeza, som drev de två grupperna på vägarna mellan Janos och fältet, föll tillsammans den sjuttonde, för Bony hade börjat lägga upp gruppernas patrullvägar som ett slags hån, en animerad karta med små lastbilsikoner för att visa gringos att det inte fanns någonstans de kunde gå. Lastbilarna på kartan var där lastbilarna var. Sex män väntade på en plats där två av dessa vägar korsade en arroyo som rann klockan fem varje eftermiddag.
Och när arroyon rann och de två ledande pickupbilarna stannade på banken för att vänta på att den skulle sjunka, som de måste, som alla i det landet måste, väntade de inte länge. Generalens soldater var också på dessa vägar i dagarna efteråt, och eskorterade familjens konvojer, och de sexton rörde dem inte. Det hade varit regeln från första natten, och den ändrades aldrig. Vad Gent i stället gjorde var att flyga en egen drönare över en sådan eskort i skymningen den tjugoandra och filma sex minuter av mexikanska armélastbilar med mexikanska armémärken som ledde en Villa Señor-konvoj upp till fältet, och han gjorde ingenting med materialet alls.
Han lade det på ett kort. Dacon stoppade kortet i skjortfickan. Det låg där i trettioåtta dagar. Bust föll den tjugofemte i sitt eget hus i Janos klockan tre på natten, på ett sätt som ingen skulle beskriva efteråt utom genom att säga att han varit den på videon från den nionde juni som hållit i kameran.
Det där var Dacons. Han hade inte sagt något om det innan och sa ingenting efteråt. Och männen som gick med honom frågade inte. Och den tjugonionde juli, i en kanjon på dalens västra sida där familjen hade ett gömställe som Bony sex månader tidigare stolt filmat inifrån, gick de för Mendeville.
Och Mendeville var inte där, och trettio män var det, för Heriberto Villa Señor hade äntligen gjort det han borde ha gjort i juni, nämligen tagit sin brors telefon och börjat använda kanalen för att ljuga. Det blev en strid, en riktig sådan, den första de sexton varit i sedan de korsade linjen. Och den varade i nio minuter på en plats utan skydd. Och de tog sig ut ur den för att de var dem de var, och för att Vanzant från kanjonmynningen höll vägen med en kulspruta tillräckligt länge för att de andra skulle nå lastbilarna, och han nådde inte lastbilarna själv.
Kite gick tillbaka för honom. Kite kom ut bärande på honom, och Vanzant var död innan de korsade arroyon. Och Kite visste det och bar honom ändå ända till stugan, nio mil, och vägrade lägga ner honom tills Dacon sa åt honom. De begravde Gethan Vanzant på Kr-ranchen den trettioförsta juli vid solnedgången, på en höjd ovanför det nedbrunna huset, för det fanns ingen annanstans att lägga honom, och för att Dacon sa att hans far skulle ha velat ha gott sällskap där uppe.
Femton män stod kring graven. Ingen sa något på länge. Sedan sa Shorty, som varit gruppsergeant när de flesta av dem gick i grundskolan, det enda som sades: att han under alla sina år aldrig sett en man göra en sak så väl och få så lite för det, och att om någon av dem någonsin försökte säga till Vanzants mor att det varit värt det, skulle han personligen se dem ut ur dalen. Dacon gick ner till lastbilen ensam efteråt och satt i den.
Han hade hundra dagar kvar, sju kaptener nere av nio, och en familj som äntligen, den trettionde dagen, slutat berätta för honom var den var. Han hade en man död och en systerdotter han ännu inte sett. Han hade i skjortfickan sex minuter av den mexikanska armén som eskorterade en drogkonvoj, som han inte använt, och ett kort i huvudet som han inte spelat, och början till en idé om hur de två passade ihop. Telefonen ringde.
Det var Shorty från foderaffären. Och Shorty sa att en delstatspolis vid namn Helled V just gått in i hans affär i civila kläder och köpt en säck hästfoder hon inte behövde och lämnat sitt kort i den. Och att hon på baksidan av kortet skrivit att en advokat vid namn Cuddy flög till Janos på fredag för att träffa Don Melquiades, och att familjen bad guvernören om en sista tjänst. Advokaten hette Cuddy och hade varit i guvernörens kontor oftare än guvernörens fru i sex år.
Och han hade aldrig varit på guvernörens lönelista, vilket var hela poängen med honom. Han var femtiofem, mjuk, trevlig och lätt att glömma. Han flög till Janos första fredagen i augusti i ett chartrat plan från Santa Fe, och Bony Villa Señor, som fått tillbaka sin telefon från sin bror på villkor att han inte postade något utan Heribertos godkännande, filmade hela besöket för att hans far sagt åt honom. För familjen ville att de 450 män som var kvar skulle se med egna ögon att guvernören i New Mexico fortfarande skickade sin man till Janos för att knäböja.
Det var ordet Bony använde i texten. Knäböja. Det var godkänt av Heriberto, som den veckan tyckte att familjen behövde se stark ut mer än den behövde se försiktig ut. Videon visade Cuddy vid det långa bordet på haciendans veranda med Don Melquiades, och den visade honom äta, och den visade i en vid bild som varade i ungefär sex sekunder en läderväska på golvet intill sin stol som inte legat där när han satte sig.
Den visade inte vad som sades, vilket var att familjen behövde att guvernören gjorde en sak till för dem, nämligen att beordra delstatspolisen, som i juni fått order att stå ner, att nu stå upp och hitta de amerikaner som dödade familjens kaptener och arrestera dem i New Mexico som beväpnade män utan laglig anledning att göra vad de gjorde, vilket var sant. Cuddy sa att det kunde ordnas. Cuddy sa att priset gått upp. Väskan var det nya priset.
Han flög tillbaka på lördagen, inte till Santa Fe. Det chartrade planet gick till Deming, och Cuddy gjorde det han gjort på varje resa i sex år, nämligen låtit planet landa på den lilla flygplatsen och blivit hämtad av en bil från Pas Agro och kört till chilibolaget och gått genom anläggningen, så att om någon någonsin frågade hade advokaten för guvernörens största bidragsgivare besökt bidragsgivaren. Sedan skulle bilen köra honom till motorvägen och han skulle köra sig själv hem. Han kom så långt som till påfarten vid Deming klockan halv sju på kvällen, med regnet på väg, innan en delstatspolisbil kom upp bakom honom med blåljusen på och en kvinna i uniform klev ur och bad honom kliva ur bilen.
Kapten Helled V var fyrtiosex år och hade tillbringat tjugotre av dem i New Mexico State Police, och hon hade i juni fått en skriftlig rapport från en ranchägare vid namn Kr om ett flygfält och börjat agera på den och blivit tillsagd av en biträdande minister i Santa Fe, i ett telefonsamtal hon skrivit ner ord för ord, att ärendet hanterades på lämplig nivå. Sedan var ranchägaren död. Sedan videon, som hon den trettioförsta juli kört till Animas och köpt en säck hästfoder för att hon på egen tid och med egna ögon lagt märke till att ett stort antal hårddragena män passerat genom en foderaffär i en stad med 200 invånare, och för att hon beslutat att vilka de än var, så var de de enda i delstaten som gjorde något åt familjen Villa Señor, och att hon hellre hade fel om det än rätt om alternativet. Vad hon hade i polisbilen på en bärbar dator när hon bad Cuddy kliva ur bilen var Bonys egen video.
Verandan, lunchen, väskan. Det hade hon inte behövt de sexton för. Det låg på kanalen. Vad hon hade som hon inte haft förut var en andra fil, levererad till henne i en säck hästfoder samma morgon.
Sex minuter lång, av mexikanska armélastbilar som eskorterade en Villa Señor-konvoj till ett flygfält på en ranch i New Mexico, och en osignerad lapp i versaler som sa att mannen på videon på verandan skulle korsa tillbaka på lördagen, och att om hon ville ha honom borde hon ta honom på sin egen sida av linjen, och att väskan fortfarande skulle vara i bilen. Det var den. Cuddy hade inte ens flyttat den till bagageutrymmet. Han hade gjort detta i sex år och ingen hade någonsin stoppat bilen.
Han greps på påfarten i regnet den andra augusti för en lista saker som började med en federal lag om utländska pengar och slutade med en delstatlig lag om mutor, och han satt i en cell i Deming i nio timmar innan någon i Santa Fe fick veta, för kapten V hade inte ringt Santa Fe. Hon hade ringt FBI i Las Cruces och sagt att hon hade en man och en väska och en video, och att om de inte kom och hämtade honom skulle hon ringa tidningarna i stället. De kom och hämtade honom. Och på morgonen den tredje augusti fick guvernör Zultan Rast för första gången på sex år en svår fråga om Pas Agro, på trappan till residenset, av en reporter som fått Bonys video skickad till sig från ett anonymt konto klockan fem samma morgon.
Och han gjorde det Dacon Kr sagt att han skulle göra, i ett loft ovanför en foderaffär sex veckor tidigare. Han sade upp prenumerationen. Han gjorde det snabbt och han gjorde det hela vägen. Vid middagstid hade han meddelat att han aldrig träffat advokaten privat, vilket var osant, och att han återlämnade varenda dollar Pas Agro någonsin gett honom, vilket var omöjligt, och att han personligen beordrat delstatspolisen att ge FBI all hjälp i det han kallade Hidalgo County-ärendet.
Till kvällen hade Pas Agros transportavdelning stängts av en delstatlig inspektion som hittade sextio brister på en eftermiddag, och bolagets konton hade frysts av en federal domare i Las Cruces. Och de pengar som kommit över linjen i sex år och gått in i New Mexico och ut igen som rena pengar hade ingenstans att ta vägen. Mai på loftet såg guvernörens presskonferens med datorn öppen och sa: Det är väskan. Vilken väska?
Generalens, den första september. Den kommer från bolagets konton. Det har den alltid gjort. Det är därför bolaget finns.
Heriberto bär den, men bolaget fyller den. Bolaget är fryst. Det finns ingen väska. Han stängde datorn.
Om tjugonio dagar kommer en general som fått betalt första varje månad i nitton år att få ingenting. Och han kommer att vilja veta varför. Och sedan kommer han att få reda på att familjens advokat sitter i en federal cell i Las Cruces med en video av generalens egna lastbilar på en ranch i New Mexico. Och han kommer att göra som guvernören, utom snabbare, för han har mer att förlora.
Det tog tjugonio dagar. Den första september körde Heriberto Villa Señor till Nuevo Casas Grandes med en väska som innehöll en tredjedel av vad den borde ha innehållit och fick vänta i två timmar i ett väntrum och fick av en adjutant veta att generalen inte var tillgänglig. Den andra kom soldaterna av vägarna mellan Janos och linjen, alla, på en enda morgon, och kom inte tillbaka. Den fjärde gav en överste från militärområdet ett kort uttalande till en tidning i Chihuahua City om arméns förnyade engagemang för rättsstatsprincipen i gränsregionen, vilket alla i delstaten förstod som att Villa Señor inte längre var skyddade och att den som ville ha en bit av deras övergång kunde komma och ta den.
Familjen hade den första juni 480 män, en general och en guvernör. Den fjärde september hade den två kaptener, inga vägar, inget bolag, ingen väska och en mur. Don Melquiades gjorde det enda som återstod honom. Han kallade in alla, varje man på lönelistan, varje grupp, varje kusin, till haciendan La Providencia, tolv mil söder om Janos, för att hålla muren tills familjen kunde göra nya arrangemang, vilket den gamle mannen trodde, för han hade trott det i tjugotre år, alltid kunde göras.
140 man kom. De andra 300 gick hem precis som Dacon sagt till ett loft fullt av män i juni att de skulle göra, för de hade arbetat för en kapten och kaptenen var död och lönen hade slutat, och en man med gevär och utan lön går hem. Bony lade upp en video natten den femte. Heriberto godkände den inte, och vid det laget spelade det ingen roll.
Den visade de 140 på gården, uppställda så att drönaren kunde räkna dem, och muren, och den gamle mannen på verandan, och bakom honom i en dörröppning någon som höll något mot axeln som kameran inte dröjde vid. Och den var textad, i den rena vita typografin, den här gången på engelska. Kom och hämta oss. Vi kommer att sända.
Dacon såg den i stugan. Han hade femtiotre dagar kvar och femton män. Och han tittade på dörröppningen bakom den gamle mannen med videon frusen länge. Sedan vände han sig mot rummet och sa: Han just berättat datumet för oss.
Han vill ha en publik, så vi ska ge honom en. Och vi ska se till att han tittar på den. La Providencia hade byggts på 1880-talet för att vara säker från apacher och förbättrats i tjugotre år för att vara säker från alla andra. Det var ett muromgärdat komplex på ungefär sex acres på en låg höjd ovanför floden, med en enda grind på norrsidan som vette mot vägen från Janos, ett kapell, ett huvudhus, Jimeas hus, en rad baracker, en gård där familjens lastbilar stod, och i södra änden, där muren stod på kanten av en klippa ovanför en torr arroyo, och ingen trott att ett hot kunde komma från, ett generatorhus och en vattentank.
Planen var inte komplicerad. Dacon hade lärt sig på nitton år att planerna som fungerade aldrig var komplicerade. De var bara exakta. Bony ville sända familjens seger.
Han hade sagt det på kanalen till 200 000 människor. Han hade en drönare och en kamerabesättning på två och familjens satellitlänk. Och han hade tillbringat dagarna sedan den femte september med att förbereda sig för att visa hela världen vad som hände gringos. Och han hade berättat för världen mer än en gång var föreställningen skulle äga rum.
Vid norra grinden, på vägen, i det öppna, där de 140 kunde möta vad som än kom upp från Janos och drönaren kunde se allt. Så de sexton, som var femton, skulle ge honom en föreställning vid norra grinden. Sex av dem, med Shorty vid ratten, skulle komma upp på vägen från Janos klockan tre natten den tjugoförsta september i två lastbilar med ljusen på och stanna tusen meter från grinden och börja skjuta mot muren från mörkret med allt de hade, och de skulle fortsätta. De skulle inte försöka ta grinden.
De skulle vara ett oväsen. De skulle vara det drönaren var riktad mot och det de 140 sprang mot, för 140 män bakom en mur som i två veckor fått höra att gringos kom upp på vägen, kommer, när gringos kommer upp på vägen, att gå till vägen. Och nio av dem, med Dacon och Kite, skulle redan vara inne. De gick in den tjugonde, en hel natt tidigt, upp genom arroyon från floden, under klippan, vid södra muren där generatorhuset stod.
Och de tog sig över muren på det sätt Bos son visste hur man tar sig över en mur på en ranch, vilket inte var att klättra över den, utan att gå genom det ena stället varje sådant komplex i det landet hade: ett avlopp. La Providencias vattentank stod innanför södra muren och dränerades genom en kulvert under den ut i arroyon. Och kulverten var en meter bred och hade ett galler som satts i murbruk 1911 och inte setts till sedan dess. Och Idol, som varit Shortys juniorvapensergeant 1999, fick bort det på tjugo minuter utan ett ljud.
De låg i generatorhuset, nio män i mörkret med dieselaggregatet som hamrade bredvid dem i tjugosex timmar. Och Dacon tillbringade större delen av tiden med ögat mot en springa i dörren, och tittade på ett hus sextio meter bort med en lampa tänd i ett fönster på övervåningen och en kvinna som kom till det fönstret två gånger med ett barn på axeln. Klockan tre den tjugoförsta, på vägen norr om grinden, tände Shorty Sublett sina strålkastare och den första av sex gevär öppnade eld mot muren, och Bonys drönare gick upp, och Bony Villa Señor, i ett rum i huvudhuset med två kameramän och en satellitlänk, gick live till 200 000 människor, och 140 män sprang till norra grinden. Dacon gav det nio minuter.
Han ville ha gården tom och han ville ha Heriberto vid grinden, och Heriberto gick till grinden för att det var där striden var och för att han var, vad han än annars var, inte en man som skickade andra till striden. När Gent från generatorhusets tak sa att grinden var full, stängde Dacon av dieseln och La Providencia blev mörk, och nio män kom ut ur generatorhuset på en gård där ingen fanns. Det som hände sedan tog nio minuter, och det var hela de 140 dagarna. Kite och tre män gick till Jimeas hus och gick uppför trappan och fann henne i rummet med lampan, som nu var ett rum med ett ljus, stående i hörnet med barnet mot axeln och en pistol i andra handen som hon inte höjde.
Kite, som hade tre flickor, lade ner sitt eget gevär på golvet, sträckte fram händerna och sa det enda spanska han kunde, som var snälla. Och Jimea Villa Señor, som i femton år velat ha ett barn och tagit ett från ett brinnande hus i juni för att hon övertygat sig själv om att barnet annars skulle ha dött där, höll hans blick en sekund, lade sedan pistolen på byrån och gav honom med båda händerna Kate Kr, som var tolv månader gammal och sov, insvept i en gul filt från Tucson. Kite rörde inte Jimea. Ingen gjorde det.
Det hade beslutats i juni, i ett loft, av en man som sagt att hans syster inte skulle ha velat att hennes dotter växte upp i en historia där kvinnan som bar henne ut ur elden sköts framför henne, och som inte ändrat sig om det på 140 dagar. Dacon och Idol gick till kapellet, för den gamle mannen var i kapellet på knä, ensam. Vad som sades där är inte känt. Idol stod vid dörren och gick inte in.
Det var ett kort samtal. Don Melquiades Villa Señor, som i tjugotre år trott att arrangemang alltid kunde göras, var sjuttioett år och han hade gjort videon från den nionde juni och textat den själv och suttit på verandan när priset sattes, och han lämnade inte kapellet. Heriberto Villa Señor stod vid norra grinden med 140 män och höll en mur mot sex gevär när ljuset slocknade bakom honom, och han förstod, för han var ingen dum man, att striden han var i inte var striden. Han vände och sprang mot huvudhuset genom gården, ensam.
Och tre män väntade på honom vid foten av verandan. Och han hade varit den som beordrat lastbilarna upp på ranchvägen i juni. Och han nådde inte huset. Och Bony var i sitt rum, live med två kameramän och en satellitlänk och en drönare i luften som visade hela världen hans brors män vid grinden i mörkret, när dörren öppnades och mannen han satt ett pris på 500 000 dollar på gick in och tog telefonen ur hans hand.
Den sista sändningen på Canal Villa Señor gick ut klockan 03. 26 den tjugoförsta september till 212 000 prenumeranter, och den finns fortfarande kvar, för det finns ingen som kan ta ner den som lever eller är fri att göra det. Den är nio minuter lång. Den spelades in på Bonys egen telefon av Bonys egen kameraman, som fått veta att han kunde fortsätta filma eller sluta, och som med ett gevär riktat mot sig valt att fortsätta filma och hållit telefonen stadigare än han någonsin gjort i sitt liv.
Den visar ett rum i huvudhuset på La Providencia med familjens flagga på väggen och satellitlänken som blinkade på bordet. Den visar Bonafasio Villa Señor sittande i stolen han suttit i i sex år, framför ringljuset han köpt i El Paso, med händerna ihopbundna i knäet. Och den visar honom prata, för Dacon hade sagt att han fick prata, och för att Bony aldrig i sitt liv stått framför en kamera utan att prata. Han pratade i nio minuter.
Han erbjöd mannen bakom kameran pengar. Han erbjöd honom övergången. Han erbjöd honom, omkring den fjärde minuten, sin bror som redan låg död på gården och sin far som redan låg död i kapellet. Och Bony visste ingetdera ännu och erbjöd dem ändå, med namnen och rummen och ett förslag om bästa vägen in.
Han erbjöd sin syster. Han förklarade i den sjätte minuten, utan att bli tillfrågad, att videon från den nionde juni varit hans fars idé och Heribertos verk, och att han bara klippt den, som om det vore ett försvar inför 212 000 människor som alla sett den. Han grät. Och i slutet, när han fått slut på saker att sälja, tittade han in i telefonen han byggt kanalen på och sa på spanska, till de 140 män som fortfarande stod vid norra grinden och tittade på sina egna telefoner i mörkret, att de skulle lägga ner sina vapen och gå hem, att familjen var slut, att det inte fanns mer pengar och aldrig skulle finnas mer.
Sedan vände mannen bakom kameran den, och den visade i ungefär sex sekunder ett ansikte. Och ansiktet sa på engelska: Det är huvudena. Det är alla. Gå hem.
Och sändningen slutade. De gick ut genom södra muren på samma sätt som de kommit in. Nio män och en bebis, ner genom kulverten och arroyon till floden, med ljudet från grinden bakom sig som tystnade allteftersom de gick, för 140 män som just sett sin arbetsgivare sälja ut dem på en livesändning håller ingen mur. Shortys sex var borta från vägen innan det ljusnade.
Ingen från komplexet följde efter någon. Männen som kommit till La Providencia för att hålla muren gjorde vad män med gevär och utan lön gör. Och vid middagstid den tjugoförsta var haciendan en tom muromgärdad fyrkant på en höjd ovanför en flod, med en gubbe i kapellet, en son på gården och en son i en stol framför ett ringljus med händerna bundna och telefonen borta, som väntade på den som kom genom norra grinden först. Någon gjorde det.
Vad de beslutade om en man som erbjudit sig att sälja ut dem alla på kamera är inte känt, och det frågades inte om. Dacon Kr hade i juni sagt att han inte tänkte döda Bony Villa Señor. Han hade inte sagt något om att rädda honom. Kate Kr korsade linjen tillbaka in i USA vid Antelope Wells klockan nio på morgonen, i en bilbarnstol som Yoan Kite köpt i Deming en månad tidigare och aldrig nämnt för någon.
Mannen i båset tittade på barnet, på de tre männen i bilen, på passen och på barnet igen, och ställde inga frågor alls. Och det, sa Shorty senare, var det enda med hela de 140 dagarna han inte kunde förklara. Dacon gav Trevor Pegram vad han bett om. Han gjorde det på en parkering vid Fort Bliss, på den femtioförsta dagen av den ledighet han aldrig tagit ut.
Och vad han räckte översten var en telefon. Det var Bonys. Den hade kanalen på sig. Alla sex åren.
Varje väg, varje betalning, varje fest, verandan, generalens lastbilar, den nionde juni, med råmaterialet fortfarande bland utkasten, och den hade 212 000 prenumeranter, och den hade den sista sändningen. Pegram vände den i handen, kastade en blick på Dacon, stoppade den i fickan och sa att han förstått att det varit en familjekris och att han hoppades att den var löst. Dacon sa att den var det. Sedan räckte han översten en andra sak, nämligen sina egna pensionspapper ifyllda, och Pegram, som i en öken sagt att han inte ville ha en rapport, skrev under utan att läsa, för det var den sista delen av priset och båda hade vetat det sedan juni.
Det finns ingen rapport. Det hade aldrig funnits någon. En förste sergeant med nitton år i tjänst tog akut familjeledighet på sommaren och gick i pension när den var slut. Och det är allt armén någonsin haft att säga om Dacon Kr.
Advokaten Cuddy erkände sig skyldig i Las Cruces i november till de tre första åtalspunkterna, och guvernören ställde inte upp igen, och bolaget i Deming är ett lager nu. General Cervando Urquidi omplacerades till en stabstjänst i Mexico City i oktober, med ceremoni. Kapten Helled V befordrades i december och fick inte veta varför och frågade inte. Gethan Vanzants mor kom till ranchen på våren och satt med Dacon på höjden ovanför det nedbrunna huset en eftermiddag och sa inte att det varit värt det, för ingen hade sagt det till henne, och lämnade en sten från Idaho på graven.
Dacon byggde om huset, inte på den gamla grunden utan högre upp på höjden, bredvid Vanzant, där man ser hela dalen och vägen som kommer upp genom den. Shortys knän är sämre, och han kommer ut på söndagarna. Kites flickor kallar Kate för sin kusin, och ingen har rättat dem. Kate är två nu.
Hon skrattar åt hundarna. På kvällarna, på verandatrappan, förklarar hennes farbror bergens namn för henne, och hon förstår inte ett ord. Och han gör det ändå, för det är det enda av hans far som han vet hur man för vidare. Canal Villa Señor har fortfarande 212 000 prenumeranter.
Dess sista inlägg är nio minuter långt. Under det, i den rena vita typografin som ingen någonsin kommer att använda igen, finns ingen text alls. Jag har tänkt mycket på siffran i den här historien som ingen nämner, och det är inte 480. Det är sexton.
Tre av dem var inte ens i armén längre. En av dem drev en dykbutik. Varenda en av dem tog ledigt de aldrig skulle få tillbaka för att åka till en plats de inte skulle vara, för en man som inte bad om det, och en av dem stannade där. Och på andra sidan hade familjen 480 män på lön, en general på första i månaden och en guvernör på sex års retainer.
Och varenda en av dem var borta veckan pengarna slutade. Det är hela skillnaden. Villa Señor hade köpt allt de hade, och allt de köpte kom med en uppsägningsklausul. Don Kr hade aldrig betalat någon för något, och sexton män körde tvärs över landet.
Så här är vad jag skulle be dig räkna, och det är inte dina pengar eller dina vänner på papperet. Räkna de som skulle komma ändå. Inte de som skulle hjälpa till om du bad, om det var bekvämt, om det var något i det för dem. De som skulle få höra det från någon annan och redan vara på väg.
Det är ditt riktiga nummer. De flesta av oss får reda på vad det är på vår livs värsta dag. Och jag skulle hellre vilja att du visste det innan.
Jag heter Nathan.