Jag ska berätta en historia från min barndom här i östra Kentucky. Och jag varnar dig redan nu. Den är inte vacker. Den kommer att göra dig arg.
Kanske få dig att gråta. Men någon måste höra den, för det som hände mig händer fortfarande barn idag. När jag var tolv år gammal började min styvpappa väcka mig klockan fyra varje morgon. Han kom upp till loftet där jag sov, ryckte mig ur sängen, kastade ibland kallt bäckvatten på mig om jag inte rörde mig tillräckligt fort, och sa: ”Upp med dig, flicka.
Dags att arbeta. ” Sedan räckte han mig hackan. Den där stora, tunga hackan med träskaft. Den jag var tvungen att hålla i de kommande tio, tolv timmarna i tobaksfälten under Kentuckys sol.
Solen var så het att den brändes på huden. Så stark att man inte kunde se rakt. Hackskaftet var av hårt, grovt trä, fullt av stickor om man inte var försiktig. Och herregud, det blev hett under solen.
Det brände händerna. Men jag fick inte släppa taget. Om jag slutade arbeta, om jag lade ner hackan, fick jag smaka på ett vapen. Bälte eller spö, spelade ingen roll.
Så jag höll i den. Och jag grät. Grät av smärtan i händerna, av värken i ryggen. Av skammen över att bli behandlad som ett packdjur när jag bara var ett barn.
Det höll jag på med i sex år, från tolv till arton. Sex år med hackan i handen. Sex år av att vara gratis arbetskraft åt en man som inte ens var min riktiga pappa. Medan min mamma tittade på och inte gjorde någonting.
Ända tills han en dag föll omkull. Föll mitt i fältet och bad mig om hjälp. Och jag, ja, jag bara stod där och tittade på honom en lång stund. Vad gjorde jag?
Hjälpte jag honom? Lät jag honom dö? Det är det jag tänker berätta för dig idag. Hela historien.
Hur jag hamnade som slav i de där fälten. Varför min mamma lät det hända. Och vad jag gjorde den dagen då han för en gångs skull behövde mig. Jag heter Betty Lou Jenkins.
Ja, Betty Lou Watson nu. Och jag är sjuttioåtta år gammal. Jag föddes 1946 på en plats som heter Pawsum Creek Hollow, högt uppe i bergen i östra Kentucky. De flesta idag vet inte hur livet var då i hålorna.
Hur isolerade vi var. Hur fattiga. Hur fångade. Appalachernas berg må se vackra ut på vykort, men de kan vara ett fängelse när man föds fattig.
De där vackra åsarna som turister fotograferar. De var murar som höll oss inne, höll hjälpen ute, gömde det som hände barn som mig. Jag berättar den här historien nu för att jag är gammal och inte kommer att finnas för evigt. Och för att jag såg på tv att det fortfarande finns barn här i Amerika, inte bara i något avlägset land, som arbetar i fält precis som jag gjorde.
Som fortfarande får sin barndom stulen, som fortfarande blir skadade. Och det kan jag inte acceptera. Inte när jag vet exakt vad det gör med ett barns kropp, med deras själ. Min barndom tog slut den dag min riktiga pappa dog.
Han var gruvarbetare, som de flesta män i östra Kentucky då. Gick ner i det där mörka hålet varje dag för att förtjäna vårt uppehälle. Farligt arbete, dödligt arbete. Men det var allt som fanns.
När hisslinan i gruvan brast och störtade fyrahundra fot ner i schaktet med min pappa och elva andra gruvarbetare, var jag åtta år gammal. Gammal nog att förstå vad döden innebar, men inte gammal nog att förstå varför gruvbolaget bara gav oss femhundra dollar för min pappas liv. Femhundra dollar. Det var vad en mans liv var värt för dem.
Knappt nog att föda oss i sex månader. Min mamma blev lämnad med fyra ungar och inget sätt att försörja oss. Det var så Earl Tucker kom in i våra liv. En änkling med en tobaksfarm som behövde en hustru som kunde laga mat och städa.
En man som såg i min mamma inte en kärlekshistoria utan en affärsuppgörelse. En kvinna desperat nog att säga ja till vad som helst som innebar att hennes barn inte skulle svälta. Alla arbetar. Alla äter.
Det var Earls motto. Och först verkade det rättvist nog. Vi gjorde alla sysslor, hämtade vatten, matade hönsen, skötte trädgården. Vanliga saker som barn på landet gjorde.
Men Earl iakttog mig, räknade ut, väntade tills jag blev stor nog att vara riktigt användbar för honom. Och när jag fyllde tolv bestämde han att det var dags. Den första morgonen, april 1958, när han ryckte mig ur sängen klockan fyra, trodde jag att det kanske bara var en engångsföreteelse. Kanske behövde han bara extra hjälp den dagen.
Jag förstod inte att min barndom var över. Att jag från den dagen inte längre var ett barn. I hans ögon var jag ett verktyg, gratis arbetskraft, egendom. Vikten av den där hackan i mina små händer den första dagen, jag kan fortfarande känna den.
För tung för en sjuttio pund tung flicka att lyfta ordentligt. Mina armar började skaka efter bara några minuter, men Earl brydde sig inte. ”Du vänjer dig”, sa han och gick tillbaka till sin egen rad. Vid slutet av den första dagen var mina händer täckta av blåsor, smärtsamma, vätskefyllda blåsor som sprack och blödde när jag fortsatte arbeta.
Ryggen kändes som om någon tagit en hammare på den. Jag grät mig till sömns den natten och bad att det bara var en ond dröm. Men klockan fyra kom igen, och igen, och igen. Dagar övergick i veckor, veckor i månader, månader i år.
Rutinen ändrades aldrig. Upp klockan fyra, i fältet senast halv fem, arbeta till tolv. Trettio minuters lunchrast. Oftast bara bönor och majsbröd.
Tillbaka till arbetet till klockan sex. Sedan hämta vatten från bäcken. Sex vändor med en tjugo pund tung hink balanserad på huvudet. Hjälpa mamma med middagen.
Kollapsa i sängen vid nio, sova till fyra. Upprepa. Skolan blev ett avlägset minne. ”Skolan spelar ingen roll för flickor”, sa Earl.
”Du ska ändå giftas bort. Du måste lära dig att arbeta, inte läsa. ” Min mamma, som jag älskat och litat på hela mitt liv, sa ingenting. Gjorde ingenting.
När jag bad henne låta mig gå tillbaka till skolan skakade hon bara på huvudet. ”Kan inte gå emot Earl”, viskade hon. ”Han kastar ut oss. Vi svälter.
” Så jag arbetade och jag förändrades. Blåsorna på mina händer blev förhårdnader. Solbrännorna blev permanenta solränder. Min växt hämmades av undernäring och överarbete.
Min kropp åldrades årtionden på bara några år. Vad händer med ett barn som behandlas som ett djur? Antingen går de helt sönder eller så hårdnar de. Jag hårdnade.
Var tvungen att göra det för att överleva. Den lilla flickan som älskade att sjunga och leka i bäcken försvann. I hennes ställe växte en tyst, vaksam varelse som lärde sig att ju mindre hon sa, desto mindre problem fick hon. Men inuti, djupt inuti, där Earl inte kunde nå, fanns en gnista kvar.
En liten låga av raseri som inte ville slockna. Den växte sig starkare för varje slag, varje elakt ord, varje gryning som fann mig stående i de där tobaksraderna istället för att sova tryggt i sängen som ett barn borde. Den lågan höll mig vid liv genom sex års helvete. Och den brann fortfarande starkt den där heta junidagen 1964 när Earl Tucker föll framstupa i smutsen och tittade upp på mig.
Barnet han torterat i sex år, och bad om hjälp. Vad gjorde jag i det ögonblicket? Ja, det är historien jag ska berätta för dig. Jag föddes på en plats de flesta inte skulle kunna hitta på en karta om de ens försökte.
Pawsum Creek Hollow är inte ens en riktig stad, bara en samling stugor och skjul inbäddade djupt i de östra Kentuckys bergen. Vår håla var uppkallad efter bäcken som skar genom den och opossumen som var ungefär det enda som trivdes där förutom eländet. Min pappa, Roy Jenkins, arbetade i Blackstone-gruvan, precis som hans pappa före honom. Pappa var en god man, trött in i benen de flesta dagar.
Men han hade alltid ett leende och en kram till mig när han kom hem. ”Du är min storas flicka, Betty Lou”, sa han och lyfte upp mig, även om hans rygg säkert skrek av att ha varit krum över en kolåder hela dagen. ”Ska göra stora saker en dag. Kanske till och med gå i high school.
” Det var så långt hans drömmar för mig kunde sträcka sig. High school. I vår håla var det en hägrande höjd. Vi bodde i vad stadsbor skulle kalla en skjul, även om vi aldrig tänkte på det så.
Fyra rum totalt, kök, vardagsrum och två små sovrum. Tjärpapp på utsidan för att hindra vinden från att vissla genom springorna på vintern. Ingen elektricitet. Vi använde fotogenlampor på natten.
Inget rinnande vatten. Varje droppe måste hämtas från bäcken i hinkar. Utedasset låg en bra bit bakom huset, vilket gjorde midnattsbesök på vintern till en särskild sorts tortyr. Men det var hemma och vi hade mer än vissa.
Vi hade en trädgård som gav oss grönsaker på sommaren. Vi hade höns för ägg. Pappa tog ibland hem en ekorre eller kanin han skjutit på vägen hem från gruvan. Vi svalt aldrig helt, inte fullständigt, även om det fanns gott om dagar med utspädd soppa i slutet av vintern när trädgården var tom och pengarna slut.
Jag var äldst av fyra barn. Efter mig kom Junior, två år yngre, sedan min syster fyra år efter mig, och slutligen Bobby, baby, sex år yngre än mig. Att vara äldst innebar att jag var mammas högra hand från tidigt. Medan pappa var i gruvan hjälpte jag till med de små, matade hönsen, hämtade vatten, hjälpte till i trädgården.
Vanliga sysslor för ett bergsbarn, inte det utnyttjande som skulle komma senare. Mamma Loretta Jenkins var som många bergskvinnor. Stark, kapabel, nött av hårt liv och barnafödande. Hon kunde göra något av ingenting.
När jag tänker tillbaka på de tidiga åren innan allt förändrades minns jag dem som hårda men lyckliga. Ja, vi var fattiga, men det var alla andra i hålan också. Ja, arbetet tog aldrig slut, men vi gjorde det tillsammans som familj. På sommaren, när sysslorna var klara, gick jag på upptäcktsfärder med Junior, fångade kräftor i bäcken, plockade björnbär, låg på rygg i det höga ängsgräset och tittade på molnen.
Skolan gick jag när jag kunde, vilket inte var så ofta som det borde ha varit. Men när jag gick älskade jag det. Fröken Johnson sa att jag hade ett snabbt huvud och gav mig alltid extra böcker att ta med hem. ”Fortsätt med böckerna, Betty Lou”, sa hon.
”De är din biljett ut ur de här bergen om du vill ha det. ” Jag förstod inte då vad hon menade. Bergen var mitt hem. Varför skulle jag vilja ha en biljett ut?
Jag visste inte än att de var ett slags vackert fängelse. Livet hade en rytm i hålan centrerad kring gruvan och årstiderna. Männen gick ner i jorden varje morgon, kom upp svarta av kolstoft varje kväll. Kvinnorna skötte hem, barn, trädgårdar.
På söndagarna gick alla som kunde gå eller bäras till Little Hope Baptist Church. Gruppen formade allt. Den gav männen arbete men tog deras hälsa och ibland deras liv. Farorna hängde alltid över varje familj som det ständigt närvarande kolstoftet som lade sig över allt.
Ras, gasexplosioner, olyckor med utrustning. Varje gruvarbetarhustru levde med rädslan att hennes man inte skulle komma hem. Och alltför ofta blev dessa rädslor verklighet. Den tolfte april 1954 var en tisdag.
Jag var åtta år. Det började som vilken dag som helst. Pappa kysste oss hejdå i mörkret innan han gick för att hinna med gruvlastbilen. Jag minns att han dröjde sig kvar lite längre än vanligt med baby Bobby och kittlade honom tills han skrattade.
Jag visste inte då, men det skulle bli sista gången jag hörde min pappa skratta. Knackningen kom vid tolvtiden. Mamma höll på att hänga tvätt när gruvbolagets lastbil körde upp. Jag hjälpte henne och räckte upp våta kläder till linan.
Jag glömmer aldrig hur hon frös till när hon såg lastbilen, klädesplagget föll ur hennes fingrar. ”Stanna här med de små”, viskade hon till mig och gick sakta mot mannen i den rena kostymen som stod vid sin lastbil med hatten i handen. Jag kunde inte höra vad han sa, men jag behövde inte. Mammas ben gav vika och hon sjönk ner i smutsen.
Senare fick vi veta vad som hänt. Hisslinan hade brustit när dagskiftet sänktes ner i gruvan. Tolv män, inklusive min pappa, störtade fyrahundra fot till botten av schaktet. Det fanns inga överlevande.
Gruvbolagets man gav oss femhundra dollar, standardersättningen vid dödsfall, och officiella kondoleanser från Blackstone Coal Company. Begravningen blev en sluten ceremoni, kropparna var för skadade för visning. Hela hålan kom, alla tog med sig mat de kunde avvara. Men när begravningen var över och maten var uppäten, satte verkligheten in.
Mamma var tjugoåtta år med fyra barn och praktiskt taget ingen inkomst. Hon tog in tvätt, gjorde mer lapptäcken, sålde ägg från våra höns, men det räckte inte. Det fanns inget skyddsnät för en änka med fyra små barn i bergen. Kyrkan hjälpte till med lite matkorgar vid jul.
Grannar gjorde vad de kunde, men alla var fattiga. Vi började sälja saker. Först pappas verktyg, sedan mammas fina porslin som hade varit hennes mors. Trädgården höll oss från att svälta på sommaren, men vintrarna var magra.
Jag minns att jag gick och lade mig hungrig fler nätter än inte. Det var under den andra vintern efter pappas död, tidigt 1956, som Earl Tucker började komma förbi. Han dök upp med saker vi behövde. En säck mjöl, lite fläsk för matlagning, en lass ved.
Först var jag glad att se honom. Han verkade som hjälp sänd från himlen. Jag var för ung för att se beräkningen i hans ögon, sättet han såg på vår plats, på mamma, på mig. Earl var omkring fyrtiofem, en änkling vars fru dött i lunginflammation tre år tidigare.
Inga egna barn. Han var tobaksbonde, arrenderade mark som tillhörde en av de stora markägarna i countyt. Han var inte från vår håla utan från nästa, Cain Creek, omkring femton miles bort. Folk i närheten viskade om Earl, och inte positivt.
Men han hade ett jobb, ett hus, bara ett hyreshus, men ändå, och en stadig inkomst av något slag. För en desperat änka med hungriga barn var det nog. Jag förstod vad som hände när Earl började ta med små presenter till mamma, en bit kalikå, en burk köpt sylt. Men jag förstod inte villkoren för överenskommelsen förrän mycket senare.
Det var inte romantik. Det var överlevnad. ”Jag behöver en hustru som lagar mat och städar”, sa han till mamma rakt ut en kväll när han trodde att vi barn sov. Jag lyssnade från loftet.
”Du behöver en man som försörjer dig. Så enkelt är det. ” Och mamma, som begravt sina drömmar tillsammans med min pappa, gick med på det. De gifte sig i domstolen i countyt i mars 1956.
Jag var tio år. Ingen ceremoni, inget firande, bara pappersarbete. Vi flyttade till Earls ställe nästa dag. ”Mamma”, viskade jag när vi körde iväg från det enda hem jag någonsin känt.
”Jag gillar honom inte. Han ser elak ut. ” Hon stirrade rakt fram, ansiktet stelnat i det där uttrycket jag skulle lära känna alltför väl. ”Tyst nu.
Han ska ta hand om oss. Vi skulle svälta annars. ” Och även vid tio års ålder förstod jag. Jag hade sett hur illa det var.
Jag hade hört mina småsyskon gråta av hunger. Så jag accepterade Earl Tucker som min styvpappa. Jag hade inget val. Ingen av oss hade det.
När jag fyllde tolv i mars 1958 förändrades något i sättet Earl såg på mig. Jag hade märkt att han iakttog mig när jag gjorde mina vanliga sysslor, värderade mig som en bonde kanske skulle värdera ett ungt sto. En kväll vid middagsbordet tillkännagav han plötsligt: ”Betty Lou är stor nog nu. Från och med imorgon ska hon arbeta i fälten med mig.
” Mammas gaffel stannade halvvägs till munnen. ”Earl, hon är bara en flicka. ” Earls ansikte hårdnade. ”Jag arbetade vid åtta års ålder.
Hon är tolv. Hon ligger efter. ” Och precis så var konversationen över. I Earls hus var hans ord lag.
Den natten kunde jag inte sova. Jag hade sett tobaksfälten, oändliga rader som verkade sträcka sig för evigt under den skoningslösa solen. Kunskapen sjönk i magen som en sten. Jag måste ha slumrat till till slut, för nästa sak jag visste var att det bankade på stegen upp till loftet där jag sov.
”Upp med dig”, dånade Earls röst genom det förgryningsmörka. Jag hasade ner för stegen, blinkade sömnen ur ögonen, hjärtat bultade. Klockan i köket visade 04:05. ”Ta på dig det här”, sa Earl och knuffade ett bylte kläder mot mig, en av hans gamla skjortor och ett par overaller som hade tillhört pappa.
Båda var alldeles för stora, men jag vågade inte invända. ”Ingen frukost? ” frågade jag blygt, magen kurrade. ”Arbeta först.
Äta senare”, grymtade han. ”Det är regeln nu. ” Vi gick till tobaksfältet under tystnad, de första bleka gryningsstrimmorna började precis lysa upp himlen. Daggen söp igenom mina för stora skor och kylde fötterna.
Earl ledde mig till ett litet skjul i kanten av fältet och drog fram ett verktyg jag sett honom använda otaliga gånger, men aldrig hållit i själv. Hackan. Den var ett verktyg i vuxenstorlek med ett träskaft på omkring fem fot och ett tungt metallblad. Han stack den i mina händer och jag tappade nästan den.
Vikten var chockerande för min smala sjuttio punds kropp. ”Det här är din hacka nu”, sa Earl. ”Du tar hand om den. Den tar hand om dig.
” Jag kämpade för att lyfta den ordentligt. Earl betraktade mig otåligt. ”Du vänjer dig”, sa han flackt. Sedan pekade han på fältet.
”Ser du de där raderna? De är ungefär hundra fot långa. Det finns fyrtio totalt. Du gör tio rader till middag.
Jag gör trettio. Sedan efter lunch gödslar vi. ” Med det gick han iväg till sin egen sektion och lämnade mig stående där, den för tunga hackan besvärligt i mina händer. Jag tog ett djupt andetag och började.
Lyft, svinga, hugga, lyft, svinga, hugga. De första minuterna var inte så illa. Sedan började armarna brinna. Hackan kändes tyngre för varje sving.
Ryggen började värka av böjandet. Blåsor bildades på handflatorna, sprack sedan och sved skarpt vid varje rörelse. Två timmar in grät jag öppet. Solen var uppe nu och gassade, även om det bara var april.
Svett blandades med tårar i ansiktet. ”Jag orkar inte mer, Earl”, ropade jag, rösten sprack. Han rätade på sig från sin egen rad, redan tre gånger längre fram än jag. ”Jo, det kan du”, ropade han tillbaka.
”Fortsätt. ” Jag försökte. Herre, vad jag försökte. Men mina framsteg var smärtsamt långsamma.
Vid tolvtiden hade jag kanske hunnit med tre rader, inte de tio Earl krävt. Han kom för att inspektera mitt arbete, ansiktet mörknade när han såg hur lite jag åstadkommit. ”Tre rader? ” röt han.
”Jag sa tio. ” ”Jag försökte. Jag gjorde verkligen. ” Whap.
Earls bälte träffade mig över ryggen, kraften slog ner mig på marken. Smärtan var chockerande och stal andan. ”Res dig. ” Ännu ett slag landade när jag kämpade upp på knä.
”Du slutar inte förrän arbetet är klart”, sa han med iskall röst. ”Förstått? ” ”Ja, sir”, snyftade jag och tvingade mig upp trots smärtan som strålade genom kroppen. Och så började det.
Mönstret som skulle definiera de kommande sex åren av mitt liv etablerades den allra första dagen. Varje morgon väckningen klockan fyra. Ibland sparkade Earl på stegen. Ibland kastade han kallt bäckvatten på mig om jag inte rörde mig tillräckligt fort.
Jag lärde mig snabbt att hoppa upp vid första ljudet av hans röst. Vid halv fem var vi i fälten, ofta arbetande i månsken tills solen gick upp. Vi arbetade rakt igenom till tolv, då vi gick tillbaka till huset för trettio minuters lunchrast, oftast bara pintobönor och majsbröd. Sedan tillbaka till fälten till klockan sex.
En fjorton timmar lång dag för ett tolvårigt barn. Och arbetet slutade inte när vi lämnade fälten. Efter det var det min uppgift att hämta vatten från bäcken. Sex vändor, bära en tung hink på huvudet en kvarts mile varje väg.
Sedan hjälpa mamma med middagen. När jag somnade omkring nio på kvällen kunde jag knappt röra mig av utmattning. Den fysiska påfrestningen på min kropp var omedelbar och allvarlig. Mina händer, mjuka från barndomen, blev en enda massa av blåsor den första veckan.
Varje natt lindade mamma in dem i tygremsor indränkta i en örtlösning hon gjorde. Det hjälpte lite mot smärtan, men på morgonen var jag ändå tvungen att greppa hackskaftet med råa, blödande händer. Ryggen värkte konstant. Axlarna brände.
Nacken utvecklade en permanent snedställning. Vid tolv års ålder började jag röra mig som en gammal kvinna. Det värsta var dock när Earl ansåg att jag inte arbetade tillräckligt hårt eller snabbt. Bältet var hans favoritredskap för bestraffning, men ibland använde han ett spö skuret från en hickory.
Tunn, smidig gren som lämnade märken som höll i dagar. Jag lärde mig att ha en extra skjorta under arbetskläderna för att dämpa slagen jag visste skulle komma. Skolan blev ett avlägset minne. En dag, ungefär två veckor efter att jag börjat i fälten, kom fröken Johnson förbi huset.
Jag var precis på väg tillbaka från bäcken med en vattenhink på huvudet när jag såg henne prata med Earl på verandan. Mitt hjärta hoppade av hopp. Säkert skulle min lärarinna hjälpa mig. ”Jag undrade varför Betty Lou inte har varit i skolan”, hörde jag henne säga.
”Hon är en av mina duktigaste elever. ” Earls svar var slätt som honung men hårt som flinta undertill. ”Hon lär sig hushållskunskaper från sin mamma nu, förbereder sig för kvinnligheten. Du vet, skolan spelar inte så stor roll för flickor här.
De ska ändå giftas bort. ” Fröken Johnson rynkade pannan. ”Men hon har sådan potential. Hon skulle kunna gå i high school, kanske till och med… ”Vi uppskattar din omtanke, frun”, avbröt Earl.
”Men vi vet vad som är bäst för vår flicka. ” Fröken Johnsons ögon mötte mina över gårdsplanen. Hon såg mina förbundna händer, utmattningen i mitt ansikte. Jag försökte sända henne en tyst vädjan om hjälp.
Hon tycktes tveka, nickade sedan lätt. ”Om hon någonsin vill fortsätta sin utbildning, låt henne veta att min dörr alltid är öppen. ” När hon gick tillbaka till sin bil kände jag mitt sista hopp om flykt försvinna med henne. Ingen skulle komma och rädda mig.
Ingen kunde stå upp mot Earl, inte ens mamma. I de tidiga veckorna grät jag fortfarande varje dag. Men gradvis, när våren övergick i sommar och sommaren i höst, började något inuti mig förändras. Tårarna torkade.
Inte för att smärtan minskade, om något blev arbetet hårdare. Utan för att jag helt enkelt inte hade några tårar kvar. Min kropp anpassade sig så gott den kunde. Blåsorna blev förhårdnader, tjocka, hårda partier som till slut täckte hela handflatorna och fingrarna.
Jag förlorade mina fingeravtryck den första sommaren, nötta bort av hackskaftets friktion. De kom aldrig tillbaka. Vid slutet av det första året såg mina händer ut att tillhöra en fyrtioårig fältarbetare, inte en trettonårig flicka. Kentucky-värmen var sin egen speciella sorts tortyr.
Sommartemperaturer nådde regelbundet nittio eller hundra grader med så hög luftfuktighet att man nästan kunde simma i den. Det fanns ingen skugga i tobaksfälten. Hackskaftet blev så hett att det brände händerna även genom förhårdnaderna. Jag lärde mig att linda tygremsor runt det, men även de blev så småningom heta.
Ibland blev värmen så outhärdlig att jag såg fläckar dansa framför ögonen. Flera gånger den första sommaren svimmade jag mitt i fältet. Earls svar var inte oro, det var ilska. Han hällde en skopa vatten i ansiktet på mig och skrek åt mig att resa mig, kallade mig lat, värdelös, en börda.
Under tiden såg mina syskon vad som hände mig med varierande grad av förståelse. Junior, vid tio år, var gammal nog att fatta att något var väldigt fel, men för ung för att göra något åt det. En gång när Earl höjde bältet för att slå mig för att jag tappat en vattenhink försökte Junior ingripa. ”Lämna henne ifred”, skrek han och rusade mot Earl.
Min styvpappa gav honom en örfil så hård att han flög flera fot och landade med en sjuklig duns. Junior försökte aldrig försvara mig igen. Självbevarelsedriften är en stark instinkt. Min syster och Bobby, vid åtta och sex år, förstod inte fullt ut, men de kände att något var fel.
”Varför måste Betty Lou arbeta så hårt? ” hörde jag en gång min syster fråga mamma. ”Det är bara så det är”, var allt mamma sa. Hålans isolering innebar att även om grannar visste vad som hände, var det ingen som ingrep.
Barnarbete på gårdar var vanligt på den tiden. Alla barn arbetade i någon utsträckning. Men Earls behandling av mig var extrem, även enligt bergsstandard, och folk viskade, bara inte tillräckligt högt för att göra skillnad. När det gällde mig lärde jag mig att överleva genom att fly inuti mitt huvud.
Medan kroppen arbetade mekaniskt i fältet, lyft, svinga, hugga, flytta framåt, upprepa, var tankarna någon annanstans. Jag föreställde mig att jag var tillbaka i skolan. Jag hittade på historier om platser jag aldrig sett. Stora städer med höga byggnader, hav med vågor större än hus.
Jag reciterade dikterna fröken Johnson lärt mig om och om igen som böner. Det var inte att leva. Det var att överleva. Och under de kommande sex åren var det allt jag gjorde.
Mönstret fortsatte skoningslöst från 1958 till 1960 när jag växte från tolv till fjorton. Det fanns ingen paus i arbetscykeln. Tobaksodling är året runt-arbete. När vi inte planterade rensade vi.
När vi inte rensade skördade vi. När vi inte skördade strippade vi blad. När vi inte strippade förberedde vi fälten för nästa säsong. Hjulet vände oändligt, och jag var fångad på det.
Min kropp betalade ett fruktansvärt pris. Medan andra flickor i min ålder växte, fylldes i, blommade ut i ung kvinnlighet, verkade jag vara frusen i tiden. Undernäring och överarbete hämmade min växt. Jag stannade på bara fem fot och gick aldrig upp över hundra pund under hela mitt liv.
Fysisk smärta blev min ständiga följeslagare. Min rygg, böjd otaliga timmar över tobaksrader, utvecklade en permanent kurva. Mina axlar värkte kontinuerligt. Mina höfter bultade när jag lade mig på natten.
Mest skrämmande av allt började jag utveckla artrit i händer och handleder innan jag ens fyllt tretton. Svullna, smärtsamma leder som en läkare senare skulle säga tillhörde en kvinna i sextioårsåldern, inte en tonårsflicka. Min mamma tittade på och gjorde ingenting. På natten hörde jag henne ibland gråta tyst i sitt rum, men på dagen upprätthöll hon en tyst medgörlighet med Earls regim.
En gång, under en sällsynt stund ensam med henne, konfronterade jag henne direkt. ”Mamma, varför stoppar du honom inte? ” frågade jag och visade henne mina blödande händer efter en särskilt brutal dag. Hennes ögon fylldes av tårar, men rösten förblev stadig.
”Jag kan inte, baby. Han kastar ut oss. Vi svälter. ” ”Jag svälter redan, mamma”, grät jag med bruten röst.
Hon vände sig bort, oförmögen att möta sanningen i vad hon tillät hända sitt barn. Konversationen var över, och därmed mitt sista hopp om att hon kanske skulle ingripa. När jag gick in på mitt tredje år av denna tillvaro började jag undra hur länge en människa kunde överleva sådan behandling. Skulle jag dö i de där fälten?
Skulle Earl arbeta mig tills jag en dag kollapsade och helt enkelt inte reste mig igen? Eller skulle jag leva till arton när jag lagligt kunde lämna? Jag hade då ingen aning om att mitt liv skulle förändras fullständigt en het junidag 1964 när mannen som stulit min barndom plötsligt skulle finna våra roller omvända. Honom hjälplös, mig med makten.
Men den dagen var fortfarande år bort. När jag fyllt femton år 1961 hade något inuti mig börjat förändras. Den tomma resignationen som hjälpt mig överleva de senaste tre åren började ge vika för frågor, för ilska. Jag började lägga märke till saker som en gång verkat normala.
En morgon i början av april det året, när Earl kallade på mig att stiga upp klockan fyra, rörde jag mig inte. Jag låg på mitt loft och stirrade i taket, kroppen spänd men sinnet märkligt lugnt. Jag hörde hans tunga steg korsa huvudrummet nedanför. Hörde knarrandet i stegen när han började klättra.
Han kastade ut mig i den kalla aprilgryningen, fortfarande i nattlinne, och låste dörren. Jag huttrade mot husväggen, tänderna skallrade, och lärde mig ännu en smärtsam läxa. Direkt trots fungerade inte. Men jag var inte redo att ge upp.
Följande söndag lyckades jag prata med mormor Opal efter kyrkan. Mormor bodde omkring tre miles bort. ”Mormor, jag orkar inte mer”, viskade jag när jag fick en stund ensam med henne. Jag visade henne mina händer, redan förstörda vid femton, med tjocka förhårdnader och läkande skärsår.
Hennes ögon fylldes av tårar. ”Åh, raring, jag vet. ” ”Kan jag bo här hos dig? ” frågade jag desperat.
Mormor skakade långsamt på huvudet. ”Baby, jag kan inte. Jag har inga pengar, inget rum. ” Hon såg sig om för att säkra att ingen lyssnade, sedan tillade hon: ”Och Earl skulle komma och hämta dig ändå.
Han är din lagliga förmyndare tills du är arton. ” Sanningen träffade mig som ett fysiskt slag. Hon nickade, tårarna rann nu nerför hennes kinder. ”Håll bara ut.
Tre år till. ” Tre år. Mer än tusen dagar. Det kändes som en evighet.
Jag tänkte på att rymma. Många nätter låg jag vaken trots min benmärgsdjupa utmattning och planerade min flykt. Men vart skulle jag ta vägen? Jag hade inga pengar, inga transporter.
Närmaste stad låg femton miles bort. Och bortom det låg en värld jag inte visste något om. Jag hade hört historier om bergsflickor som rymt till städer bara för att hamna i situationer värre än de lämnat. Prostitution, drogmissbruk, att leva på gatan.
Rädsla höll mig kvar lika mycket som Earls bälte. När jag blev äldre och starkare ökade Earls förväntningar. Det räckte aldrig. Den fysiska misshandeln eskalerade också.
När jag var sexton slog Earl mig med knytnäven för första gången när jag tappade en hink tobaksplantor. Slaget träffade mig på sidan av ansiktet och knockade mig till marken. En annan gång, när jag rörde mig för långsamt för hans tycke, sparkade han mig hårt i revbenen. Jag kände något spricka inuti, en skarp, slitande smärta som gjorde andningen till ett lidande.
I veckor efteråt, det fanns ingen läkare förstås, bandagerade mamma min bål med tygremsor och gav mig videbarkste mot smärtan. Revbenet läkte snett och lämnade en konstig hake i andningen som finns kvar än idag. Junior, som var tretton då och arbetade mer i fälten själv, försökte ingripa en gång. Earl vände sig mot honom som en slående orm och gav honom en örfil så hård att Junior föll i smutsen med blod sprutande ur näsan.
Junior och jag lärde oss från den händelsen att solidaritet bara skulle skada oss båda. Jag försökte en gång till få hjälp, denna gång utifrån familjen. Min älskade fröken Johnson hade flyttat, ersatt av en yngre man vid namn mr Daniels. En dag när Earl var i stan på affärer lyckades jag smita iväg och gå de tre milen till skolan.
”Familjeangelägenheter är inte skolangelägenheter, Betty Lou”, sa han när jag försökte berätta. ”Jag lägger mig inte i hur folk uppfostrar sina barn. ” ”Men han slår mig. Får mig att arbeta från gryning till…” ”Gå hem nu”, sa han bestämt och vände sig tillbaka till sina papper.
Dörren till hjälp stängdes igen. I desperation försökte jag till och med vädja till religionen. Pastor Brown predikade i Little Hope Baptist. En söndag efter gudstjänsten närmade jag mig honom.
”Pastor, min styvpappa slår mig, får mig att arbeta som en slav. Jag är rädd att han ska döda mig en dag. Kan ni hjälpa mig? ” Den gamle mannen såg på mig med vänliga men orubbliga ögon.
”Ära din fader och din moder, barn”, sa han milt. ”Bibeln är tydlig. Hårda tider bygger karaktär. Gå i frid, barn.
Be om styrka. ” Religionen erbjöd ingen frälsning heller. Vid sexton års ålder lade sig depressionen över mig som en tung filt. Jag började tänka på döden.
Inte på ett planerande sätt först, bara undrade om det kunde vara en lättnad. Jag tittade på bäcken när jag hämtade vatten och tänkte hur lätt det skulle vara att bara gå i och fortsätta, låta strömmen ta mig. Jag handlade aldrig på dessa tankar, inte för att jag fann hopp, utan av en sorts envis trots. Jag tänkte att Earl redan tagit så mycket från mig.
Jag skulle inte låta honom ta mitt liv också. Istället började jag en liten hemlig revolt. Earl förvarade kontanter i en kaffeburk på översta hyllan i köksskåpet, pengar från tobaksförsäljningen. När ingen tittade började jag ta små summor.
En fjärdedel här, femtio cent där. Så små mängder att han inte skulle märka det, men som skulle växa över tid. I månader gömde jag dessa stulna mynt i en gömd plats under en lös golvplanka på loftet. Våren 1963, när jag var sjutton, hade jag samlat omkring femton dollar, en förmögenhet för mig.
Jag planerade att rymma på min artonårsdag, mindre än ett år bort. Sedan en dag hittade Earl mitt gömställe. Jag var i fältet när jag hörde honom vråla mitt namn med en ilska som fick håret på nacken att resa sig. Han stod i huvudrummet med mina dyrbara pengar i sin knutna näve.
”Har du stulit från mig? ” Innan jag hann svara träffade hans knytnäve min käke och slungade mig in i väggen. Det som följde var den värsta misshandeln i mitt liv. Nävar, bälte, sparkar, allt medan mamma tittade på från hörnet, grät tyst men gjorde ingenting för att ingripa.
När det var över låg jag på golvet, blodig och knappt medveten. Earl tog alla pengar jag sparat och spenderade dem på månsken den helgen. Mitt hopp om flykt var borta. Men något annat hände den dagen.
Något Earl inte kunde ha förutsett. Den sista sköra tråden av rädsla som hållit mig i schack brast. Jag brydde mig inte längre om vad han gjorde mot mig. Det värsta hade redan hänt, och jag levde fortfarande.
Den artonde mars 1964 fyllde jag arton, lagligen vuxen. Jag kunde nu lämna utan rädsla för att bli hämtad tillbaka. Men de praktiska hindren kvarstod. Inga pengar, ingen utbildning utöver sjätte klass, inga färdigheter utom jordbruk.
Ändå hade något fundamentalt förskjutits inom mig. Att vara arton betydde något. En psykologisk barriär hade passerats. Earl visste inte att jag planerade.
Han behandlade mig fortfarande likadant. Han insåg inte att hans auktoritet över mig nu var moralisk, inte laglig. Och eftersom jag inte hade någon moralisk respekt för honom alls, hade han ingen verklig makt kvar, bara våld. Och våld, som man säger, kan förändras på oväntade sätt.
Den femtonde juni 1964 började som vilken sommardag som helst i tobaksfälten i östra Kentucky. Himlen var hård och molnfri. Jag hade varit uppe sedan klockan fyra som vanligt och arbetat i raderna med Earl i närheten. Jag var arton nu, lagligt vuxen, även om jag fortfarande var fångad i samma vardagliga slitage av utnyttjande och misshandel som definierat de senaste sex åren av mitt liv.
Men något kändes annorlunda inom mig den morgonen. Jag hade bestämt mig för att jag skulle lämna. Och snart. Earl var på särskilt dåligt humör den morgonen och förbannade värmen, insekterna.
Han arbetade frenetiskt, skröt som han ofta gjorde, och försökte bevisa att han vid femtiotre år fortfarande kunde överträffa sin artonåriga styvdotter. Vid midmorgonen, runt halv elva, hade temperaturen stigit till trettiofem grader. Luften kändes som att andas genom en våt trasa. Jag märkte att Earl andades tyngre än vanligt, ansiktet alarmerande rött.
Svett rann av honom i floder. Plötsligt slutade han arbeta. Hans hacka hängde i luften ett ögonblick, föll sedan ur hans händer och träffade marken med en dov duns. ”Något är inte rätt”, muttrade han, orden sluddrade något.
Han tryckte en hand mot bröstet, ansiktet förvridet av smärta. Han tog en vacklande steg mot mig, sedan ett till. Sedan föll han, först på knä, sedan framstupa i smutsen mellan två rader tobaksplantor. Kroppen gav några små ryckningar, och konstiga gutturala ljud kom från hans hals.
Jag stod stilla, hackan fortfarande i mina händer, och såg ner på mannen som torterat mig i sex långa år. Han hade någon form av anfall, en hjärtinfarkt eller stroke. Jag kunde inte avgöra vilket. Vad jag visste var att han behövde hjälp, och snabbt.
Och jag rörde mig inte. I det ögonblicket flimrade sex års minnen genom mitt huvud i levande detalj. Väckningarna klockan fyra. De blåsiga, blödande händerna.
Det brutna revbenet som fortfarande gjorde det smärtsamt att andas djupt. Märkena från hans bälte. Den stulna barndomen. Earl rörde på läpparna nu och försökte tala.
”Be… Betty. ” Hans hand sträcktes mot mig, darrande, vädjande. Jag rörde mig fortfarande inte. Fem minuter gick.
Earl fortsatte kämpa, hans rörelser blev svagare. Tio minuter. Ljuden han gjorde blev mer desperata. Femton minuter.
Hans rörelser var knappt märkbara nu. Jag bara tittade på. Mitt ansikte visade ingen känsla, ingen rädsla, ingen oro, ingen triumf, ingenting. Mina tankar däremot rusade.
Om jag inte hämtar hjälp kanske han dör. Insikten var inte skrämmande. Den var beräknande. Och mamma blir fri, och jag blir fri.
Ingen kommer veta att jag väntade. Jag kan säga att jag inte såg. Men sedan trängde praktiskheten in. Mamma behöver hans pengar.
Utan honom är vi tillbaka till att svälta. Det var inte barmhärtighet som slutligen fick mig att röra mig. Det var strategi. Efter omkring tjugo minuter, även om det kändes mycket längre, släppte jag äntligen hackan och började gå mot huset.
Jag sprang inte. Jag gick långsamt, medvetet. Earls ögon följde mig, tyst vädjande om hjälp. Jag såg inte tillbaka.
När jag nådde huset var mamma i köket och knådade deg. ”Mamma, Earl ramlade”, sa jag med platt röst. Hon tittade upp skarpt. ”Va?
” ”Han är i fältet. Föll omkull. ” ”Ja, gå och hjälp honom då”, utbrast hon och torkade frenetiskt händerna på förklädet. ”Jag tror han behöver mer hjälp än jag kan ge”, svarade jag lugnt.
Mamma sprang ut genom dörren mot fälten. Jag följde efter, men långsamt. När jag hann ikapp knäböjde hon bredvid Earl, som fortfarande var vid medvetande, men knappt. ”Åh, herregud Earl”, grät hon och höll hans huvud.
Hon tittade upp på mig anklagande. ”Hur länge har han varit så här? ” ”Hände just”, ljög jag, orden kom lätt. Den första av många lögner jag skulle berätta om den dagen.
Grannen körde Earl till countysjukhuset trettio miles bort. På sjukhuset bekräftade läkarens diagnos vad jag misstänkt. Earl hade drabbats av en allvarlig stroke. Vänstra sidan av kroppen var förlamad.
Han skulle behöva intensivvård och rehabilitering. Men även då, varnade läkaren, kanske han aldrig skulle återhämta sig fullt ut. ”Han kommer att behöva heldygnsvård”, sa läkaren till mamma. Mamma snyftade öppet.
Jag stod bredvid henne, tyst, mitt ansikte en omsorgsfullt komponerad mask av oro. Inuti kände jag inte precis glädje, lättnad kanske, och en kall tillfredsställelse över att rättvisan, på sitt sätt, äntligen hade hittat Earl Tucker. Läkaren vände sig till mig. ”Du hittade honom?
” ”Ja, sir. ” ”Hur länge låg han innan du hämtade hjälp? ” Jag mötte hans blick stadigt. ”Vet inte riktigt.
Var inte uppmärksam. Arbetade i andra änden av fältet. ” Ännu en lögn. Läkaren nickade och accepterade det utan fråga.
Earl stannade på sjukhuset i tre veckor innan de skickade hem honom. Han kom tillbaka som en skugga av mannen som terroriserat mig, rullstolsbunden, dreglande, knappt kapabel att forma ord. Vänstra sidan av ansiktet hängde, vilket gav honom ett permanent snett uttryck. Han kunde inte klä sig själv, inte använda utedasset utan hjälp, inte mata sig själv utan att spilla det mesta av maten.
Mamma blev hans heltidsvårdare, en rollförändring som var nästan biblisk i sin rättvisa. Mannen som dominerat vårt hushåll genom rädsla och våld var nu helt beroende av andra för sina mest grundläggande behov. Kvällen Earl kom tillbaka från sjukhuset gick jag upp på mitt loft och packade mina få ägodelar i en papperspåse, två klänningar, ett extra par underkläder, en hårborste och de åtta dollar jag hämtat från mitt gömställe. När jag kom ner igen hjälpte mamma Earl i en nattskjorta.
Hon tittade upp, förvånad över att se mig med min väska. ”Vart ska du? ” frågade hon, även om jag tror hon redan visste. ”Jag lämnar, mamma”, sa jag enkelt.
Hennes ansikte föll samman. ”Du kan inte. Jag behöver din hjälp med Earl. ” ”Nej, mamma.
Jag är arton. Jag är klar. ” Min röst var lugn men fast. Jag gick fram till Earl där han satt i rullstolen.
Han tittade upp på mig, ögonen klara och alerta trots sina fysiska begränsningar. I det ögonblicket visste jag att han förstod exakt vad som hände. Han visste vad jag gjort, eller snarare vad jag inte gjort den dagen i fältet. Jag såg rädslan i hans ögon, den gryende insikten att jag lämnade, och att det absolut inte fanns något han kunde göra för att stoppa mig.
Jag log då, ett litet, kallt leende som innehöll sex års ackumulerad smärta och raseri. ”Hejdå, Earl”, sa jag tyst och vände mig bort. Jag gick de två milen till grannkvinnan Marthas hus i skymningen. Martha var en änka i femtioårsåldern som alltid varit snäll mot mig.
Hon öppnade dörren och fann mig stående där med min papperspåse, beslutsamhet skriven över ansiktet. ”Fröken Martha, jag lämnar”, sa jag. ”Behöver skjuts till stan. ” Hon studerade mig ett ögonblick, brast sedan ut i ett brett leende.
”Prisad vare Jesus. Jag har väntat på att du skulle fråga. ” Hon tog sina bilnycklar från en krok vid dörren. ”Vart ska du?
” ”Cincinnati. Hört att det finns fabriksjobb. ” Martha körde mig till Greyhound-busshållplatsen i countysätet, trettio miles bort. Innan jag gick ombord tryckte hon tjugo dollar i min hand.
”Ta hand om dig, Betty Lou”, sa hon och kramade mig hårt. ”Det kommer att gå bra för dig. ” ”Ja, frun”, svarade jag och kände en flimmer av något jag inte känt på åratal. Hopp.
”Det tror jag. ” När bussen drog iväg mot Cincinnati och en framtid jag knappt kunde föreställa mig, betraktade jag Appalacherna som försvann i fjärran. De där vackra, fruktansvärda bergen som varit både mitt hem och mitt fängelse. Jag lämnade dem bakom mig tillsammans med tobaksfälten, hackan och mannen som stulit sex år av mitt liv.
Jag var arton år. Ingen utbildning utöver sjätte klass. Inga jobbfärdigheter utom jordbruk. Jag hade tjugoåtta dollar till mitt namn, men jag var fri.
Äntligen, härligt fri. Jag anlände till Cincinnati en fuktig junikväll 1964 och klev av Greyhound-bussen in i en värld som lika gärna kunde ha varit en annan planet. Bussstationen var ett kaos av ljud och rörelse. Jag stod frusen på trottoaren, höll min papperspåse med ägodelar och kände mig mindre än jag någonsin gjort i mitt liv.
För ett skräckfyllt ögonblick övervägde jag att gå tillbaka på bussen, återvända till den välbekanta helvetesplatsen i Earls tobaksfält. Men det gjorde jag inte. Jag kunde inte. Den första natten sov jag på bussstationen, hopkrupen på en hård bänk, väskan tryckt mot bröstet.
Jag åt kex från en varuautomat till middag. Nästa morgon gick jag på gatorna nära stationen och letade efter tecken på potentiellt arbete. Det var ren tur, eller kanske gudomlig försyn, om man tror på sådant, att jag fick syn på en ”hjälp sökes”-skylt i fönstret på Riverside-klädfabriken, bara tre kvarter från stationen. ”Någon erfarenhet?
” frågade produktionschefen och betraktade mig skeptiskt. Jag var smärtsamt medveten om min appalachiska uppenbarelse. ”Jag kan arbeta hårt, frun. Det är allt jag kan”, svarade jag ärligt.
Något i min röst, eller kanske förhårdnaderna på mina händer, måste ha övertygat henne. Hon studerade mig en stund till och nickade sedan. ”Du börjar på måndag. Ett dollar och femton cent i timmen.
” Jag var nära att gråta där. Riktiga pengar. Mina pengar. Med löftet om ett jobb kunde jag hitta en plats att bo.
Ett pensionat som drevs av en äldre tysk kvinna som hyrde ut sängar till ensamstående arbetande kvinnor. Åtta dollar i veckan gav mig en smal säng i ett rum jag delade med tre andra. Det var trångt, trångbott och bullrigt, och det var första platsen i mitt liv där jag hade rinnande vatten inomhus. Jag glömmer aldrig min första varma dusch.
Mitt jobb på Riverside började följande måndag. Jag placerades vid en symaskin och sydde ihop delar av klänningar som skulle säljas i varuhus över hela landet. Arbetet var hårt, tempot frenetiskt, bullret öronbedövande. Men jämfört med tobaksfälten var det himmelriket.
Åttatimmarspass istället för fjorton. Inomhus, skyddad från den gassande solen och den isande kylan. Sittande medan jag arbetade, en lyx jag inte känt på åratal. Regelbundna raster, inklusive en hel trettio minuters lunchrast, och varje lördag klockan fem ett kuvert med min lön, pengar som var helt mina.
De andra fabriksflickorna blev mina första riktiga vänner sedan barndomen. Många var som jag. Appalachiska migranter som kommit norrut för att söka bättre liv. En flicka i synnerhet, Sharon från West Virginia, tog mig under sina vingpennor.
Hon hjälpte mig lära mig leva i staden, hur man använder en spis som inte eldades med ved, hur man handlar i en mataffär, hur man åker buss, hur man betalar räkningar, hur man läser bättre. Jag var praktiskt taget analfabet när jag kom, efter att ha lämnat skolan efter sjätte klass. Det första året i Cincinnati arbetade jag ständigt, sex dagar i veckan på fabriken, sparade varje öre jag kunde. Med mina första lönecheckar köpte jag nya kläder, de första nya kläderna jag någonsin ägt som inte var ärvda eller hemgjorda.
Jag åt fulla måltider, riktiga måltider med kött och grönsaker. Min kropp, så länge berövad, började läka. Omkring sex månader efter att jag lämnat Kentucky anlände ett brev till pensionatet. Mamma hade adresserat det till Betty Lou Jenkins, Cincinnati, Ohio.
Inuti fanns en kort lapp skriven med skakig handstil. ”Betty Lou, kom hem. Jag behöver hjälp med Earl. Han är illa däran.
” Jag svarade inte. Jag kunde inte. Månader senare kom ett annat brev. ”Hur kan du överge din familj?
” Den här svarade jag på med Sharons hjälp. ”Mamma, jag har inte övergivit er. Earl stal min barndom. Du lät honom.
Jag är klar. Skriv inte igen. ” Det gjorde hon inte. 1966 dök Junior upp vid fabriksgrindarna en dag.
Han lämnade på samma sätt som jag, berättade han. Bara packade en väska och gick ut. ”Jag orkade inte mer. Inte efter att ha sett vad han gjorde mot dig, vad han började göra mot min syster.
” Mitt hjärta klämdes åt. Hon skulle vara sexton nu, precis den ålder jag varit när saker blev värre med Earl. ”Är hon okej? ” Junior nickade.
”För nu. Earl kan inte göra mycket från rullstolen, men han försöker. Mamma stoppar honom när hon kan. ” Jag hjälpte Junior hitta ett jobb på ett lager och ett rum på ett pensionat för män.
Vi återknöt som syskon. Ett år senare, 1967, träffade jag Jimmy Watson. Han arbetade på gummi fabriken tvärs över gatan från Riverside, och vi sågs när vi kom och gick från våra skift. Han var tjugofem, också från Appalacherna, West Virginia kol-land, och hade det där tysta, stadiga sättet hos bergsmän, men utan elakheten jag vuxit upp med.
Han började prata med mig på lunchrasterna. När han äntligen bad mig ut var jag tveksam. Mina erfarenheter av män hade lämnat djupa ärr. ”Jag tänker inte skada dig, Betty Lou”, sa han, som om han förstod min rädsla utan att jag behövde förklara den.
”Bara middag, det är allt. ” Den första dejten ledde till andra, och långsamt, försiktigt, förtjänade Jimmy mitt förtroende. Han var motsatsen till Earl på alla sätt som betydde något. Mild, respektfull, tålmodig.
Han höjde aldrig rösten, lyfte aldrig sin hand. När jag ryggade tillbaka vid plötsliga rörelser, en traumareaktion jag inte kunde kontrollera, stannade han, gav mig utrymme, väntade på att jag skulle känna mig trygg igen. Med Jimmy lärde jag mig att inte alla män var som Earl. Att ömhet kunde existera utan manipulation.
Att kärlek inte var tänkt att göra ont. Vi gifte oss 1968 i domstolen. Jag var tjugotvå, Jimmy tjugosex. Vi hyrde en liten lägenhet i en arbetarklasskvarter.
Inget fancy, men den var vår, ett riktigt hem med elektricitet, rinnande vatten och en telefon. Vårt första barn, Tommy, kom 1969, följt av Linda 1971 och James Junior 1974. Från det ögonblick jag höll mitt första barn var jag fast besluten att vara en annorlunda förälder än vad jag upplevt. Jag slog aldrig mina barn, inte en enda gång.
Jag lät dem vara barn, leka, utforska, göra misstag. Jag såg till att de gick i skolan regelbundet. ”Ni ska få det jag inte hade”, sa jag till dem. Och det fick de.
Jag fortsatte arbeta på Riverside och blev så småningom chef 1975. Det var i mitten av sjuttiotalet som jag äntligen sökte hjälp för de känslomässiga ärren jag bar. Staden hade en gratis klinik med en terapeut som specialiserade sig på trauma. Det var första gången jag någonsin berättat min fullständiga historia för någon.
”Det du gick igenom var övergrepp”, sa terapeuten. ”Barnarbetsutnyttjande. Systematiskt fysiskt och psykiskt missbruk. Det var inte ditt fel.
” De orden, ”Det var inte ditt fel”, bröt något öppet inom mig. Jag grät i det sterila kontoret i vad som kändes som timmar och släppte årtionden av smärta och skam. Det var början på ett läkande som skulle ta år, men som så småningom skulle tillåta mig att tala öppet om mitt förflutna, att använda min historia för att hjälpa andra. 1984, tjugo år efter att jag flytt Kentucky, ringde telefonen i mitt Cincinnati-kök.
Det var mormor Opal. Earl hade dött, hjärtattack. Jag stod där med träsleven i handen och kände ingenting. Ingen sorg, ingen lättnad, ingen avslutning, bara en konstig tomhet.
”Kommer du på begravningen? ” frågade mormor. ”Nej, frun. ” Hon sa att mamma väntade sig mig.
Hon kan vänta bäst hon vill. Min ton var platt. Slutgiltig. Efter att jag lagt på kom Jimmy in i köket och såg mitt ansikte.
”Är du okej? ” ”Jag mår bra”, sa jag och menade det. ”Den mannen tog sex år av mitt liv. Han får inte en dag till.
” Jimmy förstod. Han knuffade inte, föreslog inte att jag skulle ompröva. Han bara kramade mig, och vi fortsatte med vår kväll som om samtalet aldrig kommit. Jag deltog inte i Earls begravning.
Han hade dött för mig långt innan hans hjärta gav upp. 1998 kom ännu ett samtal från Kentucky. Den här gången var det Junior. ”Betty Lou, mamma dog.
Hjärtattack. ” Jag satte mig långsamt ner i köksstolen. Mamma. Trots allt, trots hennes misslyckande med att skydda mig, var hon fortfarande min mamma.
Jag kände en komplicerad sorg. Sorg blandat med kvardröjande ilska. ”Kommer du? ” frågade Junior efter en stunds tystnad.
Jag tänkte på det. Riktigt tänkte. ”Ja, jag kommer. ” ”Inte för hennes skull”, förtydligade jag.
”För dig och min syster och Bobby. Ni behöver familj där. ” Det hade gått trettiofyra år sedan jag lämnade Kentucky. Jag hade aldrig varit tillbaka.
Inte en enda gång. Men nu kändes det som dags att möta det förflutna, att avsluta det kapitlet ordentligt. Jimmy körde oss ner i vår Oldsmobile. Hålan såg mindre ut än jag mindes, sorgligare på något sätt.
Fattigdomen var värre. Kolgruvorna hade stängt. Barn lekte i smutsiga gårdar, smala och med ihåliga ögon på ett sätt som var smärtsamt välbekant. Begravningen hölls i samma Little Hope Baptist-kyrka där jag en gång suttit varje söndag.
Endast en handfull människor deltog. Jag närmade mig den öppna kistan tveksamt. Mamma låg där i sina söndagskläder, händerna knäppta över en bibel. Hon såg gammal ut, långt äldre än sina sjuttioåtta år.
Efter begravningen bad jag Jimmy köra förbi Earls och mammas gamla ställe, gården där jag tillbringat sex helvetesår. Huset var övergivet nu, taket delvis kollapsat. Tobaksfälten hade återgått till naturen. Jag klev ur bilen och gick in i vad som en gång varit huvudfältet.
Jag stod på ungefär samma plats där Earl fallit den junidagen 1964. Jimmy kom upp bredvid mig. ”Det är här det hände”, sa jag tyst. ”Där han ramlade.
” ”Och du väntade”, sa Jimmy. Det var inte en fråga. ”Jag väntade”, bekräftade jag. Det blev en paus.
”Känner du dig dålig för det? ” frågade han till slut. Jag övervägde frågan ärligt. ”Nej, det gör jag inte.
Borde jag? ” Jimmy skakade på huvudet. ”Jag tror inte det. Han skadade dig i sex år.
Du lät honom leva. Det är nog barmhärtighet. ” När vi skulle gå råkade min fot träffa något hårt i det höga gräset. Jag böjde mig ner och fann en bit rostig metall, bladet av en hacka, träskaftet sedan länge ruttnat bort.
Jag plockade upp den och kände dess vikt i mina händer. Kunde det vara samma? Själva hackan jag hållit i tusentals timmar. Jag höll det rostiga bladet en lång stund, minnen sköljde över mig.
Sedan, med all styrka jag kunde uppbåda, kastade jag den så långt jag kunde in i skogen vid kanten av fältet. ”Jag är klar med att bära på den”, sa jag och såg den försvinna in i snåren. Den resan tillbaka till Kentucky stängde något i mig som varit öppet och rått i årtionden. Jag hade mött mitt förflutna, sett det rakt i ögonen och gått därifrån intakt.
Hålan hade ingen makt över mig längre. Earl hade ingen makt över mig längre. Livet fortsatte i Cincinnati. 2010 fick Jimmy en massiv hjärtattack när han arbetade i vår trädgård.
När ambulansen kom var han borta. Vid sextioåtta år lämnade mannen som visat mig att kärlek inte behövde göra ont mig lika plötsligt som han kommit in i mitt liv. Sorgen var överväldigande, men jag förstördes inte av den. Jimmy hade gett mig fyrtiotre år av kärlek och trygghet.
”Han var den gode”, sa jag till våra barn på begravningen. I åren som följde byggde jag ett nytt liv som änka. Jag stannade i vårt hus. Jag fyllde mina dagar med barnbarnen, volontärarbete på ett kvinnojour, den lilla trädgården Jimmy älskat.
Nu, 2024, är jag sjuttioåtta år. Mitt hår har gått från brunt till grått till vitt. Ansiktet är kartlagt med linjerna av sju decenniers levande. Och mina händer, de där händerna som berättar min historia bättre än ord någonsin kan, är knotiga som gamla trädrötter.
Vissa morgnar är artriten så illa att jag inte kan knyta näven. Men jag är fortfarande här, står fortfarande upp. Mina tre barn bor i närheten. Alla högskoleutbildade, alla husägare, alla stabila och framgångsrika på sätt mina föräldrar aldrig kunnat föreställa sig.
Jag har sju barnbarn. Jag skämmer bort dem, inte med dyra presenter, utan med tid, uppmärksamhet, kärlek. När barnbarnen frågar om mina händer berättar jag att det är en historia för när de är äldre. Men jag ser till att de vet vissa saker tydligt.
Att de är älskade villkorslöst. Att deras barndom är dyrbar och ska skyddas. Att skolan spelar roll. Att de aldrig ska vara tysta om någon skadar dem.
Att vuxna som älskar dem inte gör dem rädda. I årtionden höll jag min historia mest för mig själv. Skammen var inte min att bära. Det vet jag nu.
Men gamla vanor dör hårt. I Appalacherna lärde vi oss att familjeangelägenheter förblir privata. Men 2023 såg jag en dokumentär på PBS om barnarbete i amerikanskt jordbruk. Statistiken chockade mig.
Uppskattningsvis femhundratusen barn arbetar för närvarande på gårdar i Amerika. Många så unga som tolv, en del arbetar tio timmar plus om dagen i farliga förhållanden. Barn som lider av värmeslag, bekämpningsmedelsförgiftning, maskinolyckor. Barn som missar skolan för att skörda grödor.
Barn som jag varit. ”Det där var jag 1958”, sa jag högt till mitt tomma vardagsrum. ”Och det händer fortfarande. ” Något skiftade i mig den dagen.
Den privata historien jag burit i årtionden kändes plötsligt som ett ansvar, ett vittnesmål som behövde delas. Om det som hände mig fortfarande hände barn idag, var min tystnad inte längre acceptabel. Jag kontaktade flera påverkansgrupper. De kopplade mig samman med dokumentärfilmare som arbetade på en film om barnarbete i amerikanskt jordbruk.
Att berätta min historia framför kameran var en av de svåraste saker jag någonsin gjort. Men jag gjorde det. Dokumentären släpptes i början av 2024 och min historia fick stor uppmärksamhet. Plötsligt, vid sjuttioåtta års ålder, fann jag mig själv som aktivist.
Jag talar på forum, ger intervjuer, vittnar inför en kongresskommitté om barnarbetslagar. Jag berättar min historia enkelt, utan självömkan eller melodram. Bara fakta. Väckningarna klockan fyra.
De fjorton timmar långa dagarna. Hackan som brände och blåste mina händer. Bältet när jag inte arbetade tillräckligt fort. Sex år av utnyttjande i en ålder när jag borde ha varit i skolan.
Och jag ser alltid till att betona att detta inte är forntida historia. Det händer just nu, idag, barn över hela Amerika. Undantagen i barnarbetslagarna som tillät Earl att arbeta mig som en vuxen 1958 finns fortfarande kvar. Barn så unga som tolv kan fortfarande lagligen arbeta obegränsat antal timmar på gårdar med föräldrarnas tillstånd.
Folk frågar mig ofta om Earl. Förlåter du honom? De frågar som om förlåtelse är förväntat. Mitt svar är enkelt.
Nej. Och det behöver jag inte. Förlåtelse är inte obligatorisk. Den är inte skyldig.
Earl är död. Han betalade med sitt elände. De där tjugo åren i rullstolen, beroende av andra för allt, precis som jag var beroende av honom som barn. Det finns ett slags poesi i det, föreställer jag mig.
En balans i vågskålen. Orsakade jag hans stroke genom att vänta de där femton minuterna innan jag hämtade hjälp? Kanske. Läkaren sa att fördröjning kunde ha gjort skillnaden mellan återhämtning och permanent funktionsnedsättning.
Jag visste det när jag stod där i tobaksfältet och såg honom kämpa. Jag valde att vänta. Det är sanningen. Jag ångrar det inte.
Han stal sex år av min barndom. Jag stal femton minuter av hans liv. Vi är kvitt. Det är svårare att tala om mina känslor för mamma.
På sätt och vis är det lättare för mig att förlåta Earl än henne. För Earl var ond, helt enkelt. Men mamma, hon var svag. Hon valde honom framför mig.
Varje enda dag i sex år såg hon vad han gjorde och gjorde ingenting för att stoppa det. Det gjorde ont värre än någon blåsa eller bältesmärke någonsin kunde. Men hon var också fångad. Hon kunde ha tagit oss barn och lämnat.
Vi kanske hade varit fattigare, hungrigare, men vi hade varit fria. Hon kunde ha stått upp mot honom. Hon gjorde det inte, och hon dog utan att någonsin be om ursäkt för det misslyckandet. Så nej, jag har inte förlåtit henne heller.
Och jag har kommit till ro med det beslutet. Vad jag vill att folk ska förstå, verkligen förstå, är att detta inte bara är historia. Barnarbete inom jordbruket händer just nu över hela Amerika. Om du misstänker att ett barn utnyttjas finns det varningssignaler att leta efter.
Missar skolan regelbundet. Fysiska skador som skärsår, brännskador eller brutna ben. Kronisk utmattning, undernäring, rädsla för specifika vuxna. Det är samma tecken som var synliga hos mig som ingen agerade på.
Gör inte om samma misstag. Ser du något, säg något. Anmäl till barnskyddet. Var den som talar.
Jag hade gett vad som helst för att någon, vem som helst, hade gjort det för mig. Till dem som överlevt upplevelser som mina vill jag säga detta. Det var inte ditt fel. Du var ett barn.
Barn ska skyddas, inte arbeta som djur eller slås till underkastelse. Det som gjordes mot dig var fel, hur det än rättfärdigades då. Du överlevde. Det gör dig stark på sätt de flesta aldrig kommer att förstå.
Bär den styrkan. Använd den. Låt den driva dig snarare än tömma dig. Och till barn som kanske lever genom något liknande det jag upplevde, bli arbetade för hårt, bli skadade, bli berövade sin barndom, snälla hör på mig.
Berätta för någon. En lärare, en granne, en polis. Fortsätt berätta tills någon lyssnar. Ge inte upp.
Det finns en väg ut. Jag hittade den. Det kan du också. Jag är sjuttioåtta år nu.
Jag har levt ett gott liv sedan jag flydde. Hade en god man, må han vila i frid, uppfostrat bra barn, fått vackra barnbarn. Men jag har fortfarande de här händerna. Ser ni dessa ärr?
Det här är vad barnarbetsutnyttjande ser ut sextiosex år senare, fortfarande kvar. De fysiska ärren läker mest. Men de känslomässiga, de stannar kvar. De formar dig, förändrar sättet du ser världen på.
Så om du ser ett barn som utnyttjas, gör något. Säg något. Var den person jag behövde då. Var den som talar.
För det barnet räknar med det, även om de inte vet det än. Om de där femton minuterna jag stod och såg på Earl efter att han ramlat har jag tänkt mycket genom åren. Var det fel? Enligt konventionell moral, ja.
Men konventionell moral är en lyx för människor som inte varit där jag var. I det ögonblicket tänkte jag inte på rätt och fel. Jag tänkte på överlevnad, min och min familjs. Jag valde att vänta, och sedan valde jag att hämta hjälp, inte av medkänsla, utan av praktiskhet.
Och jag har levt med det valet i sextio år nu. Människor som inte lidit som jag gjorde kanske dömer mig för de där femton minuterna. Det är okej. Du var inte där.
Så du får inte döma. Den dagen i juni 1964, när Earl ramlade och jag stod och såg honom kämpa, var jag äntligen den med makt. För första gången på sex år hade jag ett val, och jag gjorde det. Om det är priset för min själ, så var det så.
Åtminstone levde jag resten av mitt liv på mina egna villkor, inte hans. Om det finns en sak jag vill att du tar med dig från min historia är det detta. Se de osynliga barnen. De som arbetar i fält och fabriker medan deras jämnåriga är i skolan eller leker.
De med hemsökta ögon och gamla ansikten före sin tid. De vars barndom stjäls mitt framför oss medan vi ser bort medan vi köper de billiga produkterna deras arbete tillhandahåller. Se dem. Tala för dem.
Kämpa för dem. Var den person som säger att detta är fel och det slutar nu. För i Amerika 2024 ska inget barn hålla i den där hackan.