Leendena i familjens fotoalbum visar sällan tårarna som föll när ingen såg på. I det albumet ler jag och min bror på varenda bild, utan undantag. Jag heter Margaret, och jag är sextioåtta år gammal. Jag sitter i mitt anspråkslösa hem i Asheville, North Carolina, där bergets kyla och mina minnen håller mig sällskap.
Om någon såg mig nu, med mitt blommiga förkläde, mina saxar som en pensionerad frisörska, och alla hårprodukter som ligger utspridda över hela huset, skulle de aldrig kunna föreställa sig vad jag gick igenom som flicka. Jag föddes 1957 i en liten stad på Georgias landsbygd. En av de där städerna med ett litet torg i mitten, en huvudkyrka och gator som slingrade sig som leriga labyrinter. Vårt hus låg nära sjön, ett enkelt tegelhus som min far Anthony byggt med sina egna händer.
Vi var fyra i familjen: min far Anthony, min mor Josephine, jag, och min bror Thomas, som var fem år yngre än mig. För utomstående var vi den perfekta familjen. Far arbetade för kommunen. Mor undervisade i den lokala grundskolan.
Vi barn var alltid välvårdade, med kammat hår och strukna kläder på söndagens gudstjänst. Vi var den familj som människor pekade på och sa: "Titta, vilken förebild de är. "
Men inom väggarna i vårt hem var berättelsen en helt annan. Redan från tidig ålder kände jag tyngden av min brors blickar i ryggen.
Det var inte en blick av beundran eller syskonkärlek. Den var laddad med något som jag inte förstod förrän många år senare. Ren, koncentrerad avundsjuka. "Varför fick Margaret bättre betyg än jag, mamma?
" "Hon pluggar ju inte ens så mycket", klagade han, även när han själv fick bra betyg. "Varför är Margarets kaka finare? " "Hon fick väl hjälp, eller hur? " undrade han när vi gjorde saker tillsammans.
"Varför pratar alla bara om Margaret? " "Jag kan också sjunga", skrek han på familjeträffarna när släktingar bad mig att sjunga. "Varför är det alltid Margaret som får stå i centrum? " "Det är alltid Margaret som är perfekt.
Den lilla älsklingen. "
Till en början trodde jag att det bara var barnsligt beteende som skulle försvinna med tiden. Men när Thomas växte, växte också de där fröna av bitterhet, vattnade av de ständiga jämförelserna han själv gjorde mellan oss. Min far Anthony var en man med få ord.
Den typen som kunde le mot grannarna på gatan men vars ansikte blev hårt så fort dörren stängdes bakom honom. Det fanns bra dagar när han kom hem med godis från staden och berättade historier efter middagen. Men det fanns dåliga dagar när alkoholen talade högre än något annat, och ett enda barnaljud kunde utlösa skrik och skärpets vassa vrål. "Flickor ska inte vara smartare än pojkar", sa han när jag visade honom mitt fullpoängade betyg.
"Det är inte naturligt. Du kommer att sluta som en gammal ungmö om du fortsätter skryta med allt du kan. "
Min mamma levde ett splittrat liv. Å ena sidan var hon stolt över mig, över mina skolprestationer och hur mycket jag hjälpte till där hemma.
Å andra sidan försökte hon alltid undvika att väcka sin mans vrede eller sin sons avund. Det var som att gå på äggskal. "Låt Thomas vinna den här gången, älskling", viskade hon innan vi spelade spel. "Din far är inte på bra humör idag.
Bäst att du inte syns för mycket", varnade hon andra gånger. Jag växte upp med att lära mig förminska mig själv för att undvika problem. När jag fick ett pris i skolan gömde jag det. När jag lärde mig något nytt höll jag det för mig själv.
Det var tryggast att vara osynlig, att vara mindre. Men det räckte aldrig för Thomas. Ju mer jag försökte gömma mig, desto mer tycktes han hata mig. Som om min blotta existens var en personlig förolämpning mot honom.
"Du har alltid varit favoriten, eller hur? " väste han när vi var ensamma. "Perfekta Margaret. Mamma och pappas lilla blomma.
En dag ska de få se vem du verkligen är. "
Jag förstod inte. Jag hade inte gjort något för att förtjäna hans hat. Tvärtom, jag försökte allt för att blidka honom.
Jag lät honom ta mina leksaker. Jag gav upp min plats framför tv:n. Jag delade med mig av mitt godis. Ingenting hjälpte.
Hans ögon blev bara mörkare för varje dag. Det blev värre när jag fyllde tolv och Thomas var sju. Då märkte jag att pappa började dricka mer, komma hem sent och skrika för minsta lilla. Grälen med mamma, som tidigare varit sällsynta, blev vardagsmat.
"Tror du inte jag vet var du har varit, Anthony? " skrek mamma en kväll. "Hela stan pratar om dig. "
"Håll käften, kvinna!
" vrålade han tillbaka. "Om du var en riktig fru hade jag inte behövt leta efter det jag inte får hemma. "
Sådana nätter höll jag om Thomas i sängen vi delade, försökte skydda honom från skriken, svordomarna och ljudet av saker som krossades. I de sällsynta stunderna när han var rädd, lät han mig trösta honom.
Men nästa morgon var hatet tillbaka med full kraft, som om han på något sätt också skyllde mig för föräldrarnas bråk. En stormig natt, inte av regn utan av skrik och våld, föll allt samman. Pappa kom hem fullare än vanligt. Mamma, som var trött på allt lidande, konfronterade honom.
"Antingen ändrar du dig, Anthony, eller så åker jag och tar barnen med mig", hotade hon. Jag glömmer aldrig ljudet av hans hand som träffade hennes ansikte. Ljudet av hennes kropp som föll i golvet. Mitt eget skräckskrik när jag såg blodet rinna från mungipan på mamma.
Den natten sov vi hos mormor. Nästa morgon bestämde mamma att vi inte skulle åka hem igen. Hon packade våra kläder i två slitna väskor och förkunnade att vi skulle flytta till Atlanta, där hennes faster bodde i ett större hus och kunde ta emot oss. Det var då den andra smällen kom.
Thomas vägrade följa med. "Jag vill stanna hos pappa! " skrek han och klamrade sig fast vid pappas ben, medan pappa, som var nykter och ångerfull som alltid efter sina fyllor, lovade honom guld och gröna skogar. "Kom nu, min son", vädjade mamma.
"Det blir bättre för oss alla där borta. "
"Nej! Låt Margaret åka! " tjöt han, och tårarna rann nerför hans lilla ansikte.
"Jag stannar hos pappa! "
Och pappa, som såg en möjlighet att såra mamma ännu mer, slog fast det. "Pojken vill stanna hos mig, Josephine. Och han får det.
Om du vill åka med flickan, så är det ditt problem. "
Så splittrades vår familj i två delar. Jag åkte med mamma till Atlanta. Thomas stannade hos pappa.
Den dagen visste jag att jag förlorat min bror, inte genom avståndet, utan genom det val han gjort — och genom det gift som vår far matat honom med i åratal. De första åren i Atlanta var hårda men ändå lättare på ett sätt. Vi bodde hos moster Ruth, en änka med ett stort hus fullt av tomma rum som hon fyllde med doften av nybakt bröd och tystnad. Mamma började arbeta som sömmerska, ett yrke hon lärt sig av sin egen mor.
Hon arbetade från soluppgång till solnedgång, men hon log oftare. För första gången sedan jag kunde minnas fanns det ingen som skrek, ingen som kastade saker, ingen som gick omkring och andades hot i ett hörn i rummet. Jag bytte skola, fick nya vänner, och försökte bygga ett nytt liv. Men tanken på Thomas gnagde mig alltid.
Jag skrev brev till honom, som jag aldrig fick svar på. Jag skickade paket med kläder och teckningar som han aldrig nämnde när mamma pratade med honom i telefon några gånger om året. Varje samtal var kort. Han lät avlägsen, som om jag var en främling.
"Hur mår han? " frågade jag mamma efter varje samtal. "Han säger att det går bra", svarade hon med en suck. "Din far har nya vanor.
Men pojken försvarar honom alltid. Jag vet inte vad jag ska tro. "
Jag försökte flytta fokus till mig själv. Jag pluggade hårt, tog studenten med toppbetyg, flyttade till college och blev senare lärare, precis som mamma.
Jag gifte mig med en snäll man vid namn Robert, vi fick två underbara barn, och jag trodde att jag lagt det förflutna bakom mig. Men minnet av Thomas, med hans avundsjuka blick och hans trasiga barndom, lämnade mig aldrig riktigt. Sedan kom brevet. Mamma fick det, nästan tjugo år efter att vi lämnat.
Handstilen var ostadig, nästan oläslig, men namnet var tydligt: Thomas. ":Min älskade mamma", skrev han. "Jag vet att jag inte har rätt att kontakta dig. Jag vet att jag gjorde hemska saker som barn.
Men jag har varit nykter i två år nu, och jag går på möten. De säger att jag måste be om förlåtelse för att kunna gå vidare. Jag försöker inte be om din förlåtelse än. Jag vet att jag inte förtjänar den.
Men jag skriver för att berätta att jag mår bättre, och att jag förstår nu, som vuxen, att det jag bevittnade som barn inte var normalt. Jag förstår att pappa var sjuk, och att jag stal hans hat mot dig och mot världen. Jag ångrar det så djupt att jag inte har ord. Om du någonsin vill träffas, tänker jag inte pressa dig.
Jag älskar dig. Din son, Thomas. "
Mamma grät när hon läste brevet. Hon grät i flera dagar.
Men när tårarna väl torkat var något annat kvar i hennes blick. En lättnad, kanske. Eller ett hopp. "Han är min son, Margaret", sa hon till mig en kväll.
"Oavsett vad han gjort, oavsett vad han blivit, så är han mitt kött och blod. Jag måste åtminstone träffa honom. "
Ett möte arrangerades. Jag var tveksam, rädd för att öppna gamla sår.
Men mamma insisterade, och jag kunde inte neka henne. Vi åkte tillsammans till den lilla lägenheten utanför Atlanta där han bodde. När han öppnade dörren fick jag hålla andan. Framför mig stod inte den arga pojken jag kom ihåg, utan en åldrad man, mycket äldre än sina fyrtiosex år, med fårad hud och trötta, frånvarande ögon.
Han såg vilsen ut, som en som tappat allt och nu stod vid avgrunden. Han tittade på mamma, sedan på mig, och hans ögon fylldes av tårar. ":Mamma", viskade han och föll in i hennes famn som ett litet barn. De höll om varandra länge.
Jag stod vid sidan, osäker på min plats. Sedan lösgjorde han sig och vände sig mot mig. "Margaret", sa han, och rösten sprack. "Jag vet att ett förlåt inte räcker.
Men jag måste säga det högt. Jag var avundsjuk. Jag hatade dig för att du var allt som jag inte kunde vara, för att pappa älskade dig på sitt sätt, för att mamma skyddade dig. Men mest av allt hatade jag dig för att du fick lämna, medan jag blev kvar hos monstret.
"
"Thomas… ", började jag, men han skakade på huvudet. "Låt mig prata klart. Pappa var inte bara full.
Han var grym. Han slog mig, Margaret. Varje dag, när jag inte var tillräckligt bra, när jag påminde honom om mamma, när jag inte var som dig. Han slog mig tills jag inte kunde sitta.
Och ju äldre jag blev, desto mer hatade jag honom för det. Men jag visste inte hur man gjorde något annat. Så jag fortsatte bara… fortsatte.
Tystnaden i rummet var så tung att jag kunde höra mitt eget hjärta slå. Jag tänkte på alla de gånger jag önskat att han skulle försvinna, alla de gånger jag skyllt honom för att han valt pappa. En djup och skamlig insikt sköljde över mig. Jag var inte bättre.
Jag hade också övergett honom, i tanke och handling, för att jag ville glömma smärtan. "Jag är ledsen", viskade jag, och tårarna brände i ögonen. "Så fruktansvärt ledsen. Jag borde ha hämtat dig.
Jag borde ha kämpat hårdare. "
"Vi var bara barn, Margaret", sa han och tog min hand. "Vi var alla bara offer. Det är inte vi som bär skulden.
Det var pappa. Och pappa drack ihjäl sig för tio år sedan. Han dog ensam, precis som han levde. "
Hans ord innehöll ingen triumf, bara sorg och en bitter sanning.
Vi satt där, på den nedgångna soffan i hans tomma vardagsrum, och gick igenom minnen. De goda stunderna, de dåliga. Mamma berättade om sin tid i Atlanta, om de mödosamma åren när hon kämpade för att försörja oss. Jag berättade om min familj, om Robert och barnen.
Thomas berättade om de misslyckade jobben, rehabbesöken, om alla kvinnor som försökt rädda honom och som han skrämt bort. "Jag har ingenting kvar", erkände han till slut. "Inga barn, ingen fru, inget jobb. Bara dessa ärr.
"
"Du har oss nu", sa mamma bestämt och tog hans hand i sin. "Om du vill. Vi kan inte radera det förflutna, men vi kan försöka bygga en framtid på resterna. "
Det mötet blev vändpunkten.
Thomas gick med på att flytta närmare oss, att börja på ett behandlingshem, att ta emot den hjälp han så desperat behövde. Det var inte lätt. De första månaderna var tuffa. Han kämpade varje dag mot demonerna som så länge ägt honom.
Men steg för steg, med mamma vid sin sida, började han räta på ryggen. Han köpte en liten lägenhet, fick ett enkelt jobb på ett lager, och för första gången sedan barndomen började han känna sig värd att leva. Idag, här i mitt hem i Asheville, där jag bor med min man och grundar på mina barnbarn, tänker jag ofta tillbaka på den resan. Mamma fick tjugo lyckliga år till efter återföreningen, och hon höll ihop oss som familj på ett sätt hon aldrig lyckades göra med pappa.
Och även om ärren aldrig läkte helt, lärde vi oss att leva med dem. Som en trasig vas som någon limmat ihop igen, vi var fortfarande oss, men sprickorna syntes. Och vi håller dem kära. För de är en del av vår historia.
Jag tänker på de där leendena på fotona i det gamla albumet. De ljög aldrig om vad som fanns bakom dem. De var bara en välvillig lögn. Sanningen var mycket mörkare, men den var också sannare.
Och till slut lärde jag mig att sanningen, hur smärtsam den än är, är det enda som kan göra oss fria.