Den femtonde november 1986, klockan 14:45, i en federal domstol på nedre Manhattan. Mickey Featherstone lyfte höger hand, svor att tala sanning och satte sig mitt emot mannen som hade försökt begrava honom under betong. Jimmy Coonan blinkade inte. Han bara stirrade på sin bäste vän, mannen som stått vid hans sida när han gifte sig, som delat blodsed med honom i irländska barer på Tenth Avenue.
Och med en röst så lugn som en prästs började Featherstone räkna upp de dödas namn. Sju. Åtta. Tio.
Varje kropp Coonan kastat i Hudsonfloden. Varje kroppsdel de skurit av i ett badkar på Ninth Avenue. Varje kuvert med pengar Coonan betalat i tribut till Paul Castellano. Featherstone avslöjade allt.
Hela imperiet, tegelsten för tegelsten, fläckat av blod. Man måste förstå vilka dessa två män var. Jimmy Coonan var inte ännu en gatuslyngel. Han var den irländska pojken från Hell’s Kitchen som gjorde det ingen trodde var möjligt.
Han förvandlade ett gäng hamnarbetare, bartenders och smålangare till en kriminell organisation som åtnjöt Gambino-familjens respekt. Han fick italienarna att komma till honom. Och Mickey Featherstone, Vietnamveteran, dekorerad soldat, med en metallplatta i skallen och demoner i blicken, den mest skräckinjagande lönnmördaren på Manhattans västra sida. Tillsammans ledde de Westies-gänget.
I nästan femton år var de oövervinnerliga. Det här är historien om hur paranoia, svartsjuka och ett iscensatt mord fällde det våldsammaste irländsk-amerikanska gänget i amerikansk historia. Så dog tystnadslagen på Hell’s Kitchens gator. Det här är det stora sveket.
Men det är något de flesta inte känner till. Featherstone vände sig inte mot dem för att han åkt fast. Han gjorde det för att hans bäste vän hade försökt sätta honom i fängelse för ett brott han inte begått. Och i samma ögonblick som Jimmy Coonan fattade det beslutet undertecknade han dödsdomen över allt han någonsin byggt.
Låt oss backa bandet. För att förstå hur allt kollapsade måste man förstå hur stark relationen mellan dessa två män var. Jimmy Coonan föddes den 21 december 1946, i en irländsk medelklassfamilj. Hans far, John, var revisor.
Ja, revisor. Fadern till New Yorks mest sadistiska irländska gangster balanserade böcker för sitt uppehälle. Jimmy växte upp på West 43rd Street. Han var ett tyst, smalt barn som alltid iakttog.
Han hade tre syskon och ett agg i hjärtat så stort som Empire State Building. När Jimmy var tolv år gammal blev han kidnappad av en lokal ligist vid namn Mickey Spillane, som slog honom och krävde lösen. Tolv år gammal. Och från den dagen planerade Jimmy Coonan varje vaken minut hur han skulle döda Mickey Spillane.
Det var den Jimmy Coonan var. Ett agg som gick på två ben. Mickey Featherstone var annorlunda. Han föddes den andra september 1948, två år yngre än Coonan.
Han växte upp under tuffare, fattigare och råare förhållanden. Hans far dog när han var liten. Hans mor kämpade. Featherstone tog värvning vid sjutton.
Han åkte till Vietnam och kom hem med en bronsstjärna, en skallskada och ett posttraumatiskt stresssyndrom så allvarligt att veteranläkarna gav honom medicin som hade sövt en häst. Han var knappt 170 centimeter lång och vägde kanske 63 kilo. Men när hans ögon blev stela och rösten sjönk, bytte tuffingar väg, för Mickey Featherstone var beredd att döda dig. Inte för pengar.
Inte för respekt. Han dödade dig för att han redan var någon annanstans i huvudet, och du hade precis klivit in i fel minne. De träffades i början av sjuttiotalet. Hell’s Kitchen var en krigszon.
Irländska gäng slogs mot andra irländska gäng om ockerräntor, rån och de lukrativa byggkontrakten för Javits Center som ännu inte hade börjat byggas. Coonan värvade Featherstone. Han såg något i honom, ett vapen han kunde rikta. Featherstone såg något i Coonan också.
En bror, en ledare, någon som gav mening åt kaoset i hans huvud. De blev oskiljaktiga. Och de började döda. 1975 dödade de en man vid namn Paddy Dugan.
Sedan förde de kroppen till en lägenhet på Tenth Avenue. Här visade sig Coonans mörka sida. Han drog fram en benkniv och började stycka. Featherstone vittnade senare om att Coonan sagt: “Polisen kan inte bevisa ett mord utan en kropp.
” Coonan nöjde sig inte med att döda människor. Han suddade ut dem. Han styckade dem i badkar. Han packade delarna i sportväskor och körde till kajerna för att kasta dem i Hudsonfloden.
Han förvandlade Hell’s Kitchen till en kyrkogård som ingen kunde hitta. 1977 fick Jimmy Coonan sin hämnd. Mickey Spillane, mannen som kidnappat honom femton år tidigare, sköts ihjäl utanför sin lägenhet i Woodside, Queens. Attentatet arrangerades genom Gambino-familjen, närmare bestämt genom en sadistisk slaktare vid namn Roy DeMeo.
Coonan gjorde en deal. Italienarna skulle döda Spillane. I gengäld skulle Coonan betala tribut till Paul Castellano. Han skulle arbeta för Gambino-familjen.
Och Westies skulle bli Gambinos slagarm på västra sidan. Det var den dealen som gjorde Jimmy Coonan till en legend. Och det var den dealen som till slut förstörde honom, för Mickey Featherstone hatade den. Han hatade italienarna.
Han hatade att ta order. Han hatade att se pengarna som hans gäng tjänat rinna iväg till Howard Beach. Featherstone var ett gatubarn från Hell’s Kitchen. Han trodde att kvarteret var heligt.
Och Coonan hade just sålt det. Men pengarna var ett tag för lockande för att bråka om. Låt mig förklara hur Westies faktiskt tjänade sina pengar. Det här var inte en grupp fyllon som viftade med biljardköer.
Det var en sofistikerad operation. Så här gick utpressningen inom byggbranschen till. Javits Convention Center byggdes på västra sidan från 1979. Miljarder dollar i kontrakt.
Varje fackförening på den byggarbetsplatsen var antingen styrd av organiserad brottslighet eller betalade tribut. Westies fick sin andel genom en man vid namn John Cody, ordförande för Teamsters Local 282. Cody kontrollerade betongbilarna. Ingen betong, inget bygge.
Westies stod för råstyrkan. De terroriserade entreprenörer. De hotade arbetsledare. De såg till att varje låtsasjobb på platsen gick till en Westie eller någon släkting.
Coonan tog sin del. Featherstone tog sin del. Och de betalade femton procent till Gambino-familjen. Under en bra månad kunde Westies tjäna hundratusen dollar på Javits-platsen ensam.
Byggarbetarna var livrädda, för alla på västra sidan visste vad som hände med dem som sa nej till Jimmy Coonan. De hamnade i resväskor. Sedan fanns ockerverksamheten. Westies lånade ut pengar enligt “5-4-6”: du lånar femhundra och betalar tillbaka sexhundra om en vecka.
Det är tjugo procents ränta i veckan. Missar du en betalning fördubblas räntan. Missar du två betalningar dyker någon upp hemma hos dig med ett basebollträ. Westies hade hundratals kunder: hamnarbetare, spelare, kokainmissbrukare och småbutiksägare på Ninth Avenue som behövde pengar till lönerna.
Ockerverksamheten ensam gav över tvåhundratusen dollar i ren vinst om året. Sedan kom rånen. Kajerna på västra sidan var fortfarande aktiva i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Containrar anlände.
Lastbilar rullade ut. Westies hade män inom tre olika fraktbolag. När en lastbil lastad med tv-apparater, sprit eller cigaretter skulle lämna kajen, ringde någon ett samtal. Lastbilen stoppades vid en trafiksignal på Twelfth Avenue.
Föraren drogs ut. Ibland mutades han. Ibland misshandlades han. Lastbilen försvann in i ett lager på West 47th Street.
Inom sex timmar såldes godset till fyrtio cent per dollar. Ett enda kap kunde ge femtiotusen dollar i kontanter. De genomförde två eller tre i månaden. Och under allt låg det rena våldet.
Kontraktsmord. Westies blev Gambino-familjens föredragna irländska mordpatrull. Om John Gotti eller Paul Castellano behövde bli av med någon och inte ville lämna italienska spår, ringde de Jimmy Coonan. Coonan tog tjugofemtusen dollar per kropp.
Featherstone och en lönnmördare vid namn Jimmy Mure verkställde själva dåden. De fick tiotusen var per mord. Resten gick till Coonan. I sju år var det den vanliga rytmen: utpressning, kap, ocker, mord, inkasso, upprepa.
Ingen kunde röra dem. New Yorks polis försökte. FBI försökte. Åklagarmyndigheten försökte.
Men varje fall rasade samman. Varför? För att Westies höll sin egen lag. Ingen pratade.
Ingen samarbetade. Och varje potentiellt vittne hamnade på flodbottnen i Hudsonfloden innan en jury hann kalla in dem. Men här blir det intressant. För medan Westies var oövervinnerliga utåt, ruttnade något inuti.
Jimmy Coonan förändrades. Makten gjorde något med honom. Pengarna gjorde något med honom. Och hans relation till Mickey Featherstone, brodern han svurit trohet, började spricka.
År 1984 var Coonan paranoid. Djupt, patologiskt paranoid. Han litade knappt på någon. Han misstänkte alla.
Och ju mer framgångsrika Westies blev, desto värre blev det. Han började bära vapen i sitt eget hem. Han hade tre olika lägenheter i Manhattan och flyttade mellan dem på måfå. Han förhörde sina gängmedlemmar om samtal de haft på barer veckor tidigare.
Han var övertygad om att någon skulle vända sig. Att någon skulle gå till FBI. Och den person han misstänkte mest, den han bevakade noggrannast, var hans bäste vän, Mickey Featherstone. Varför Featherstone?
Två skäl. För det första försämrades Featherstones psykiska tillstånd. PTSD:n från Vietnam blev värre. Han drack kraftigt.
Han tog litium. Han fick våldsamma humörsvängningar offentligt, skrek åt främlingar på restauranger, hotade servitörer för ingenting. Coonan var rädd att Featherstone en dag skulle tappa fattningen, åka fast och börja prata för att rädda sig själv. För det andra, och det viktigaste, kritiserade Featherstone öppet Coonans allians med italienarna.
Han tyckte att den gjorde dem svaga. Han tyckte att Coonan tog order som en tjänare, och han skämdes inte för att säga det till andra gängmedlemmar på barer. Och varje gång han sa det nådde nyheterna Coonan. Och varje gång de nådde Coonan blev paranoian värre.
Sedan, 1985, hände något som förändrade allt. Den 25 april 1985 sköts Michael Holly, en arbetsledare på West Side Construction, ihjäl. Holly sköts på 35th Street på Manhattan. Fyra skott.
Han var död innan han nådde trottoaren. Mordet var en hämndaktion, grundad på en personlig konflikt mellan Holly och en Westie vid namn Billy Bohack. Bohack skyllde Holly för att ha dödat hans bror år tidigare. Det här mordet hade ingenting med Featherstone att göra.
Han var inte där. Han var inte i närheten av 35th Street den morgonen. Han hade ett starkt alibi. Men här gjorde Coonan något som bara kan förklaras med paranoia och kall beräkning.
Han bestämde sig för att använda Hollys mord för att göra sig av med Featherstone. Så här gick iscensättningen till. Bohack var den faktiska mördaren. Men Bohack och Featherstone liknade varandra något: båda vita, ungefär samma längd, båda med mustasch.
På morddagen bar Bohack en förklädnad: peruk, solglasögon och en falsk mustasch som liknade Featherstones. Ögonvittnen på gatan beskrev gärningsmannen som en man som liknade Mickey Featherstone. Polisen drog fram Featherstones foto. De gjorde en fotokonfrontation.
Vittnena pekade ut honom. Och precis så åtalades Featherstone för mord. Featherstones rättegång började i mars 1986. Han förklarade sig oskyldig.
Han hade alibin. Han hade vittnen. Men vittnesmålen var starka och åklagaren pressade hårt. I mars 1986, trots att han var oskyldig till just detta brott, dömdes Mickey Featherstone.
Straffet: tjugofem år till livstid. Och där, i en cell på Metropolitan Correctional Center, insåg Featherstone sanningen. Han hade nästan tjugofem år framför sig. Han började lägga pusslet.
Förklädnaden. Den liknande kroppsbyggnaden. Vittnena som så lätt pekade ut honom. Det faktum att Bohack fortfarande var fri på Tenth Avenue.
Han förstod. Jimmy Coonan hade satt dit honom. Hans bäste vän hade iscensatt ett mordåtal mot honom. Man måste förstå vad det betydde för Featherstone.
Westies var inte bara ett gäng för honom. Det var hans familj. Coonan var inte bara hans chef. Coonan var mannen som han litat på med sitt liv i över tio år.
Featherstone hade dödat för Coonan. Featherstone hade tagit risker för Coonan. Och Coonan hade belönat honom genom att skicka honom till fängelse för resten av livet. Beslutet var inte lätt.
Hell’s Kitchens lag sa: dö hellre än att prata. Featherstones egen svärfar var en fackföreningsman som levde efter den regeln. Featherstone själv hade predikat den i åratal. Men något hade brutits.
Något Coonan krossade i samma ögonblick som han valde att rädda sig själv framför broderskapet. Så Featherstone ringde sin fru, Cissy. Cissy Featherstone var en stark kvinna. Från västra sidans irländare, hård och lojal.
Hon trodde att hennes man var oskyldig, för det var han. Hon började ringa samtal. Hon började prata med advokater. Hon började prata med utredare på Manhattans distriktsåklagarkontor.
Och hon kom i kontakt med en federal arbetsgrupp som i åratal hade försökt fälla Westies. Arbetsgruppen hade ett namn de hört i månader. Rudy Giuliani, USA:s åklagare för södra distriktet i New York. Och Giuliani hade ett vapen de aldrig använt mot irländare förut: RICO-lagen från 1970.
I åratal hade lagen mest legat oanvänd. Sedan började Giuliani, från ungefär 1983, använda den som en slägga. Han använde den mot Colombo-familjen. Han använde den mot Bonanno-familjen.
Och mest känt: han använde den i maffiakommissionens rättegång som slutade i november 1986, där ledarna för fyra av de fem familjerna dömdes i en enda åtalsakt. Giuliani hade upptäckt något ingen annan upptäckt: RICO krävde inte att man bevisade ett enda specifikt brott. Den krävde att man bevisade att en kriminell organisation fanns och att de åtalade deltog i den. Man kunde knyta ihop tjugo års brottslighet i ett enda fall.
Man kunde låsa in en hel organisation i en enda rättegång. Och nu riktade Giuliani blicken mot Westies. Sommaren 1986 träffade federala utredare Mickey och Cissy Featherstone. Samtalen var försiktiga, tysta och juridiskt komplicerade.
Featherstone hade ett krav. Han ville att domen i Hollymålet skulle upphävas. Han ville ha sitt namn rent från ett mord han inte begått. I gengäld skulle han göra något ingen irländsk gangster från västra sidan någonsin gjort: han skulle vittna mot Westies.
Alla. Inklusive Jimmy Coonan. Federalerna gick med på det. Affären var klar.
Hösten 1986 lämnade den federala regeringen in en omfattande RICO-åtalsakt mot tio Westie-medlemmar. Fjorton mord, ocker, utpressning, kap, kontraktsmord, allt Westies gjort under ett decennium fanns i åtalsakten. Och huvudvittnet var mannen som Jimmy Coonan kallat sin bror. Rättegången började i september 1987 i den federala domstolen på Manhattan.
Åklagare var Mary Lee Warren och David Brodsky, båda under Giuliani. Rättssalen var packad. Journalister, FBI-agenter, anhöriga till offren. Och vid försvarets bord satt Jimmy Coonan, hans kusin Kevin Kelly, lönnmördaren Jimmy Mure, Billy Bohack och resten av Westies ledning.
De iakttog dörren när den öppnades. De såg en federal sheriff komma in. Bakom honom kom Mickey Featherstone. Featherstone klev upp i vittnesbåset den tionde november 1987.
Han var lugn och samlad, rösten monoton. Han såg Jimmy Coonan i ögonen och började tala. Han talade i dagar. Han berättade om styckningen av Paddy Dugan 1975.
Han beskrev ljudet av bensågen. Han berättade om mordet på spelaren Ricky Tassiello i en bar på Tenth Avenue. Han berättade om kroppsdelarna som kastats i Hudsonfloden. Han namngav offren.
Han namngav mördarna. Han namngav datumen. Han namngav barerna där affärerna gjordes, lägenheterna där kropparna styckades, kajerna där väskorna kastades i vattnet. Sedan gjorde han något som chockade New Yorks undre värld.
Han band Westies direkt till Gambino-familjen. Han vittnade officiellt om att Jimmy Coonan och Jimmy Mure frivilligt hade erbjudit sig att mörda en fackföreningsledare för John Gottis räkning vid Frank DeCiccos begravning. Han avslöjade tributstrukturen. Han förklarade hur Paul Castellano välsignat mordet på Spillane.
Han gav de federala utredarna en karta rakt in i hjärtat av de fem familjerna. Försvaret gjorde allt. De attackerade Featherstones trovärdighet. De pekade på hans psykiska sjukdom, PTSD:n från Vietnam, litiumrecepten, hans våldsamma förflutna.
De kallade honom en mördare som försökte rädda sig själv. Allt det var sant. Men åklagarsidan hade något försvaret inte kunde röra: stödbevisning. För när Featherstone väl börjat tala gick FBI tillbaka och hittade bevisen.
Övervakningsbilder. Telefonavlyssningar de samlat in år tidigare men inte kunnat använda utan sammanhang. Telefonregister. Affärshandlingar.
Vittnen som varit för rädda för att tala men nu kände sig trygga sedan Featherstone brutit tystnaden. Regeringens fall vilade inte på Featherstones ord ensamt. Det vilade på Featherstones ord underbyggda av femton år av ackumulerade bevis som plötsligt fick mening. Rättegången varade i tre månader.
Juryn överlade i åtta dagar. Den sjätte mars 1988 kom domarna. Jimmy Coonan: skyldig till utpressning, skyldig till flera mord, skyldig till ocker, skyldig till ekonomisk utpressning. Dömd till sjuttiofem år i federalt fängelse.
Kevin Kelly: skyldig, sextio år. Jimmy Mure: skyldig, sextio år. Billy Bohack: skyldig, femtio år. Varje åtalad dömdes.
Westies förstördes som organisation, som kriminell enhet, som en påtaglig närvaro i Hell’s Kitchen, i en enda rättegång. Giuliani kallade det en av de viktigaste insatserna mot organiserad brottslighet i amerikansk historia. Han hade rätt. Westies hade ansetts vara det sista gänget i New York som federala myndigheter inte kunde knäcka.
De hade ingen maffiastruktur, inga invigningsceremonier, inga inspelade samtal. De byggde på ren etnisk lojalitet i ett kvarter på tjugo kvarter där alla kände alla och ingen pratade. RICO-lagen och en krossad vänskap fick allt att rasa. Låt mig förklara vad som hände med nyckelpersonerna efter domen, för efterspelet fullbordar historien.
Jimmy Coonan fördes till ett federalt fängelse för att avtjäna sina sjuttiofem år. Först placerades han i en anläggning med högsta säkerhetsklass. Han överklagade i åratal. Varje överklagande avslogs.
Enligt de senaste offentliga uppgifterna sitter han fortfarande i federalt förvar. Han kommer med största sannolikhet att dö i fängelse. Han har aldrig offentligt uttryckt ånger för något av morden. Han har aldrig erkänt att han satte dit Mickey Featherstone för Hollymordet.
Mannen som byggde Hell’s Kitchens irländska gäng tog sina hemligheter med sig bakom galler. Mickey Featherstones fällande dom för Hollymordet upphävdes så småningom. Federala utredare bekräftade officiellt att Featherstone inte var skytten. Billy Bohack var den faktiske mördaren.
Statens fällande dom avsattes. Featherstone placerades i det federala vittnesskyddsprogrammet. Han, Cissy och deras barn flyttades någon annanstans. Han fick ett nytt namn, en ny identitet, ett nytt liv långt från Manhattans västra sida.
Hans historia berättades senare i journalisten T. J. Englishs bok “The Westies”, utgiven 1990, som blev den definitiva skildringen av gängets uppgång och fall. Billy Bohack, den faktiske skytten i Michael Hollys mord, dömdes i RICO-rättegången för utpressning inklusive Hollymordet.
Han avtjänade årtionden i federalt fängelse. Rudy Giuliani använde Westies-fallet som ytterligare ett steg i karriären. Han hade redan gjort sig ett namn genom kommissionens rättegång. Westies lades till hans meritlista.
1989 kandiderade han till borgmästare i New York och förlorade knappt. 1993 kandiderade han igen och vann. Han blev borgmästaren som satt 1994 till 2001. Under de följande trettio åren blev hans namn synonymt med RICO-mål, nedmontering av organiserad brottslighet, och slutligen, i en vändning ingen av Westies kunnat förutse, en RICO-åtalakt mot honom själv.
2023 åtalades Giuliani själv för utpressning i Georgia för påstådd inblandning i valet. Mannen som skapat RICO-lagen för modern brottsåtal blev årtionden senare åtalad enligt samma lag. Historien har en humor som den undre världen aldrig uppskattar. Westies var helt slut.
Några medlemmar på lägre nivå försökte hålla det vid liv under nittiotalet. De misslyckades. Själva Hell’s Kitchen började förändras. Fastighetsboomen på nittiotalet och början av tvåtusentalet förvandlade kvarteret.
De gamla allmännyttiga bostäderna revs. Lyxiga höghus byggdes. Barerna där Coonan och Featherstone planerat mord blev yogastudior och vinbutiker. Ninth Avenue, som en gång kallats “Devil’s Kitchen”, blev en rad restauranger för kontorsarbetare från city.
Kvarteret som producerat det våldsammaste irländsk-amerikanska gänget i amerikansk historia utplånade vartenda fysiskt spår av dem inom tjugo år. Så vad säger Westies historia oss egentligen? Tre saker. För det första: lojalitet inom organiserad brottslighet är en illusion.
Den har alltid varit det. Varje gangster hyllar den. Varje gangster bryter den. Tystnadslagen existerar tills någon står inför livstids fängelse, och då förångas den.
Jimmy Coonan trodde inte att han bröt mot lagen när han satte dit Featherstone. I hans värld skyddade han organisationen. Men i samma ögonblick som han satte sin egen intresse framför broderskapet skapade han just den angivare han alltid fruktat. Paranoia är självuppfyllande.
Om du tillbringar åratal med att frukta att din bäste vän ska förråda dig, kommer du till slut göra något som tvingar honom att göra just det. För det andra: RICO-lagen förändrade organiserad brottslighet i Amerika för alltid. Före RICO var brottsbekämpningen tvungen att bevisa enskilda brott. Ett mord, ett rån, en utpressning.
En gangleader kunde isolera sig bakom lager av soldater och aldrig direkt knytas till ett brott. RICO förstörde den modellen. Den lät åklagare behandla hela den kriminella organisationen som brottet. När Giuliani väl bevisat att det fungerade mot kommissionen var varje organiserad brottsgrupp i Amerika sårbar.
Westies var testet för etniska gäng utanför den italienska maffian. Och de bevisade att RICO kunde fälla vilken kriminell organisation som helst, oavsett struktur, tradition eller hur tyst ett kvarter var om sina hemligheter. För det tredje, och kanske mest obehagligt: romantiken kring den amerikanske gangstern var alltid en lögn. Jimmy Coonan var inte västra sidans Robin Hood.
Han var en man som styckade kroppar i ett badkar på Tenth Avenue. Mickey Featherstone var ingen hederlig gatukämpe. Han var en psykiskt störd mördare som vände sig mot sitt gäng för att rädda sitt eget liv när han hotades. Westies skyddade inte kvarteret.
De dränerade det på blod. De tog ockerräntor från de fattigaste familjerna på Ninth Avenue. De slog fackföreningsmän som vägrade betala tribut. De dödade sina egna vänner för agg ingen utomstående kunde förstå.
Det fanns ingen heder i det. Bara pengar, paranoia och blod. Mickey Featherstone tros fortfarande leva någonstans i Amerika, under antaget namn, nu en farfar som ser gamla västernfilmer på tv. Jimmy Coonan sitter bakom galler där han suttit i över trettiofem år och där han säkert kommer att dö.
Kvarteret de en gång styrde kallas officiellt “Clinton” på stadens kartor, även om de äldre fortfarande kallar det Hell’s Kitchen. Kajerna där väskorna kastades är nu Hudson River Park, där turister joggar och barn leker. Lägenheten där Paddy Dugan styckades finns sedan länge borta. I dess ställe står ett lyxigt hus i glas och stål, där en etta kostar fyratusen dollar i månaden.
Ingen som bor där vet vad som hände. Ingen som bor där har någonsin hört namnen Jimmy Coonan eller Mickey Featherstone. Det är den verkliga slutet på Westies historia. Inte rättegången, inte domen, inte de sjuttiofem åren.
Det verkliga slutet är glömskan. Kvarteret har gått vidare. Staden har gått vidare. De enda som minns är en handfull pensionerade utredare, några åldrade FBI-agenter och offrens familjer, som aldrig fick tillbaka sina döda, för de ligger fortfarande någonstans på Hudsonflodens botten.
Jimmy Coonan tillbringade sitt liv med att bygga ett kriminellt imperium i tjugo kvarter på Manhattan. Han tjänade miljoner. Han dödade dussintals. Han fick Gambino-familjens respekt.
Han överlistade sina konkurrenter. Han överlistade polisen. Och i femton år satt han på toppen av den irländska undre världen som en kung. Men han gjorde ett enda misstag.
Han slutade lita på sin bäste vän. Och hans bäste vän, mannen han satt dit för mord, klev in i en federal domstol i november 1987 och förstörde allt Jimmy Coonan byggt på sex dagar av vittnesmål. Det är den verkliga läxan från Westies. Inte våldet, inte pengarna, inte ens RICO-lagen som fällde dem.
Läxan är att inget kriminellt imperium, hur välorganiserat, hur irländskt, hur skräckinjagande det än är, kan överleva om dess ledare vänder sig mot sin bäste vän. Förräderiet kommer aldrig utifrån. Det kommer alltid inifrån.