När jag vaknade med fuktiga händer och avtuggade naglar var jag säker på att någon smög in i mitt rum på nätterna. Skräcken var så stark att jag planerade min egen död, ända tills jag en iskall gryning upptäckte sanningen om monstret som rörde vid mig medan jag sov. Jag heter Dorothy May Johnson och är sjuttiotvå år ung. Jag föddes i Oakidge, Tennessee, men bor numera i den lilla staden Milbrook på den amerikanska landsbygden i Pennsylvania.
Tiden går, håret blir vitt, men hjärtat förblir varmt. Varje morgon efter kaffet med hembakat majsbröd tar jag fram mina nålar och mitt garn och börjar brodera. Du skulle se vilka dukar, örngott och kökshanddukar som kommer ur dessa valkiga händer. Varje stygn bär en historia, varje färg väcker ett minne.
Jag började brodera som ung flicka, undervisad av min bortgångna mor. Men det var först efter femtio som det blev min dagliga passion. Att brodera lugnar mig och sorterar mina tankar. Det är nästan som en tyst bön.
Idag ska jag berätta om den tid i mitt liv då jag var omkring femton år, när jag upplevde den största skräcken i mitt liv. En berättelse om kärlek, men av det råa, tysta slaget, den sortens kärlek som vi först förstår mycket senare. När jag var tonåring bodde jag med mina föräldrar i ett enkelt hus med jordgolv och träväggar på landsbygden i Tennessee. Min far, Benjamin, var en tystlåten man med få ord och grova händer från arbete på fälten.
Min mor, Eleanor, var hans motsats. Pratsam, glad och alltid nynnande medan hon skötte huset och oss barn. Vi var fem syskon. Jag var mellanbarnet, med Gerald och Ida över mig och tvillingarna Timothy och Thelma under.
Vårt hus hade bara tre rum. Köket med vedspisen som var husets hjärta, det stora sovrummet där mina föräldrar sov med tvillingarna, och ett mindre sovrum där jag delade säng med Ida medan Gerald sov på en madrass i vardagsrummet. Golvet var stampad jord, men min mor höll det väl sopat. Vi vaknade med tuppens galande.
Min far gick ut på fälten före soluppgången och vi barn gick till skolan, nästan en timmes promenad längs en lerig stig, genom grannens betesmark, över en kulle och över en liten bäck på nedfallna stockar. Skolan var ett enda rum med en lärarinna, miss Martha, som undervisade alla åldrar samtidigt. Hon var sträng och gav slag på knogarna med en linjal om man fick fel på multiplikationstabellen, men ibland tog hon med sig äppelsmör till dem som skötte sig. Efter skolan började sysslorna.
Ida och jag hjälpte mor med tvätten, Gerald hjälpte far på fälten eller med djuren, och tvillingarna samlade ved eller matade hönsen. När det fanns tid över lekte vi kurragömma, hoppade hage i smutsen och gjorde dockor av majshylsor. På kvällarna satt far på verandan och rökte sin handrullade cigarett och tittade på stjärnorna. Mor lagade kläder i skenet från oljelampan medan vi barn lyssnade på fars gamla historier om spöken.
På söndagarna gick vi till kyrkan i stan. Vi åkte i grannen Zekes vagn, och för mig kändes staden som en annan värld med elektriskt ljus och tegelhus. Efter gudstjänsten köpte far oss karamellgodis, en riktig lyx. Så var det ända tills jag var ungefär tio år.
Ett enkelt liv, ibland hårt på grund av fattigdomen, men jag minns inte att jag saknade något viktigt. Vi hade mat på bordet, tak över huvudet och den där tysta, lite råa kärleken från mina föräldrar. Men när jag kom in i tonåren började saker förändras. Vid tretton års ålder vaknade jag med en konstig känsla.
Mina naglar, som jag lät växa för att jag tyckte de var vackra, var kortare på morgnarna, som om de hade blivit tuggade under natten. Först trodde jag att jag gjorde det själv i sömnen utan att märka det. Min syster Ida, som sov bredvid mig, sa att jag var orolig i sömnen och kastade mig fram och tillbaka. Jag pratade med min mor om det.
Hon tittade noga på mina händer och sa att det måste vara kvalster, att de ibland kliar så mycket att man tuggar på naglarna utan att tänka på det. Hon gjorde ett fotbad med varmt vatten och grovt salt, men problemet fortsatte. Värre var att jag ibland vaknade med fingertopparna fuktiga, som om någon hade lagt något på dem. Jag började vara rädd för att sova.
Känslan av att bli iakttagen under natten växte. Jag sov oroligt, vaknade flera gånger och tittade i alla hörn av det mörka rummet. Ida klagade över att jag inte slutade vända på mig. Var det något fel på dig, Dorothy?
frågade hon bekymrat. Men jag visste inte hur jag skulle förklara. Det var mer än bara tuggade naglar. Det var en känsla av att något eller någon trängde in i mitt mest privata utrymme medan jag var försvarslös i sömnen.
När jag var fjorton blev situationen värre. Vi trodde att det kunde vara ett litet djur som kom in i rummet på natten. Min far bytte golvbrädor och kontrollerade alla väggar, men hittade ingenting. Mor gjorde huskurer och lade rosmarinkvistar under min kudde, men inget hjälpte.
En söndag efter kyrkan hörde jag talas om ett fall som fick blodet att isas i mina ådror. Mr Jacksons dotter, som bodde på andra sidan floden, hade blivit antastad medan hon sov. Gärningsmannen var en ung man från en närbelägen gård som smög in genom fönstret. När jag hörde det började mitt huvud koka av fruktansvärda tankar.
Tänk om det var så för mig med? Tänk om någon kom in i vårt rum på natten? Men vem kunde det vara? Gerald sov i vardagsrummet på andra sidan huset.
Min far var en rättskaffens man, en hård arbetare, hade aldrig gett anledning till misstanke. Tvillingarna var för små. Jag började föreställa mig att det var någon utifrån, kanske en pojke från stan eller en lösdrivare som passerade trakten. På en stormig natt, när åskan var så hög att det verkade som om huset skulle rasa, bestämde jag mig.
Jag skulle inte sova förrän jag fick reda på vad som hände. Jag låtsades sova med halvslutna ögon medan Ida somnade bredvid mig. Timmarna gick långsamt. Huset tystnade.
Jag hörde min fars snarkningar och Idas lugna andetag. Utanför ylade vinden och regnet slog hårt mot fönstren. Jag var nästan på väg att ge upp när jag hörde en golvbräda knarra. Mitt hjärta bultade.
Genom halvslutna ögonlock såg jag en silhuett närma sig min säng. Det var en manlig gestalt, lång. För ett ögonblick tänkte jag skrika, men rädslan förlamade mig. Gestalten knäböjde bredvid sängen.
Då lyste blixten upp rummet för ett ögonblick, och jag såg att det var min far. Benjamin stod där på knä bredvid min säng och höll min hand som hade hamnat utanför täcket. Mitt hjärta hoppade nästan ur bröstet. Vad gjorde han?
Sedan kände jag det. Han förde min hand till sin mun. Jag kände hans varma andedräkt på fingrarna och sedan ljudet, det nästan omärkliga ljudet av naglar som tuggades. Min egen far tuggade mina naglar medan jag sov.
Chocken var så stor att jag glömde att låtsas sova. Jag öppnade plötsligt ögonen och ryckte bort handen. Min far, skräckslagen, ramlade baklänges. Vi stirrade på varandra, båda förlamade av chocken.
Pappa, viskade jag med darrande röst. Vad gör du? Han blev kvar på knä med ett uttryck jag aldrig hade sett hos honom. Han verkade skamsen, rädd.
Utan att svara reste han sig snabbt och lämnade rummet. Jag låg vaken resten av natten och skakade under täcket. Mitt huvud var en virvel av förvirrade tankar. Varför skulle min far göra något sådant?
Vilken sorts perversion var det? Berättelserna jag hade hört om män som utnyttjade flickor kom till ytan. Var det det som hände mig? Av min egen far?
Nästa morgon kunde jag inte se honom i ögonen under frukosten. Mor märkte att något var fel men sa ingenting. Hela dagen gick jag och funderade på hur jag skulle konfrontera honom, om jag skulle berätta för mor. Tänk om han förnekade allt?
Tänk om ingen trodde mig? På kvällen, när alla hade gått och lagt sig, gick jag ut i vardagsrummet där min far satt ensam och rökte sin handrullade cigarett innan han skulle sova. Pappa, började jag med darrande röst. Varför var du i mitt rum i natt?
Varför tuggade du på mina naglar? Han var tyst länge och tittade i golvet. Jag trodde att han inte skulle svara, att han skulle bli arg och kalla mig lögnare. Men sedan släckte han cigaretten, suckade djupt och höjde blicken mot mig.
Hans ögon var blankslitna. Jag hade aldrig sett min far gråta. Kom hit, barn, sa han med tjock röst. Jag tvekade, rädd, men jag närmade mig.
Han reste sig och gick till det gamla skåpet i hörnet av rummet. Därifrån tog han fram en trälåda som jag aldrig hade sett förut. Han satte sig igen och lade den i sitt knä. Sitt här, sa han och pekade på bänken bredvid sig.
Jag lydde och höll ett visst avstånd. Han öppnade lådan och tog fram några gulnade fotografier och ett vikt brev. Han räckte mig ett av fotona. Det var jag, ungefär tre eller fyra år gammal.
Mitt ansikte och mina armar var täckta av djupa rivmärken, några fortfarande blodiga. Du minns inte, började han med låg röst. Men när du var liten hade du ett problem. Du led av det som doktorn kallade sömngång.
Du rörde dig mycket i sömnen. Rev dig själv överallt. En gång höll du på att sticka ut ditt eget öga med nageln. Han visade mig ett annat foto där jag hade ett stort förband nära höger öga.
Din mor och jag var förtvivlade. Vi tog dig till doktorn i Nashville efter att du hade skadat dig illa. Han ville ge dig stark medicin, en sorts medicin som gör en nästan medvetslös. Din mor ville inte tillåta det.
Sa att det skulle skada dig. Min far suckade och tittade på sina egna stora, valkiga händer. Jag försökte allt. Jag band dina händer med mjuka tygremsor så att du inte skulle riva dig, men du grät så mycket att vi var tvungna att ta bort dem.
Jag försökte klippa dina naglar väldigt korta, men du vaknade av ljudet av saxen och fick gråtattacker. Han tystnade, som om han letade efter mod att fortsätta. Så jag började göra det på det enda sätt som fungerade utan att väcka dig. En rysning gick längs min ryggrad.
Min far fortsatte med allt lägre röst. Varje natt gick jag in i ditt rum och tuggade dina naglar medan du sov. Det var det enda sättet att hålla dem korta utan att du märkte det, utan att du skadade dig. Med tiden slutade du riva dig.
Problemet verkade ha gått över. Men jag fortsatte. Det blev en vana, ett sätt att ta hand om dig, att försäkra mig om att du skulle klara dig. Jag satt där och tittade på den råe mannen med få ord som berättade något så konstigt och samtidigt så fullt av kärlek.
En krokig, tafatt kärlek som hade hittat detta bisarra sätt att uttrycka sig. Varför berättade du aldrig för mig? frågade jag förvirrad. I början var du för ung för att förstå.
Senare skämdes jag. Jag visste att det var konstigt, att folk inte skulle förstå, att du kanske skulle känna avsmak för mig. Vi satt tysta en stund, båda bearbetade det svåra samtalet. Inuti mig började rädslan och avsmaken jag hade känt ge vika för en förvirrad förståelse.
Det var inte normalt vad min far gjorde, men det var inte heller det jag hade föreställt mig. Inget av de fruktansvärda saker jag hade hört om män som utnyttjade flickor. Jag slutar nu, sa han till slut. Du är en ung kvinna nu.
Du behöver inte detta längre. Förlåt om jag skrämde dig. Innan jag hann svara reste han sig, lade undan lådan och gick till sovrummet. Jag satt ensam kvar i det mörka vardagsrummet länge och försökte förstå vad jag kände.
Den natten låg jag vaken och tänkte på hur föräldrars kärlek kan vara komplicerad, hur den ibland tar konstiga former. Min far, en lantbo utan utbildning, hade hittat detta krokiga sätt att skydda mig, att ta hand om mig. Och jag, som hade föreställt mig det värsta, kände en blandning av lättnad och ömhet blandad med pinsamhet. I dagarna efter samtalet levde jag i ett konstigt känslomässigt limbo.
Jag kände lättnad över att inget av det min fantasi hade skapat var sant, men det fanns fortfarande ett obehag, en svårförklarlig förlägenhet. På nätterna låg jag vaken och lyssnade efter knarrande golvbrädor. Vid frukostbordet vägde tystnaden mellan oss tungt. Det var min syster Ida som först märkte att något hade förändrats.
En eftermiddag när vi tvättade kläder tillsammans frågade hon rakt ut. Hände det något mellan dig och pappa? Ni tittar knappt på varandra. Jag tvekade, men Ida var mer än min syster.
Hon var min förtrogna. Ida, började jag mjukt. Har du någonsin märkt något konstigt med mina naglar? På morgnarna?
Hon rynkade pannan förvirrat. Nu när du säger det, ja. Jag trodde att du själv tuggade dem på natten. Det är inte jag, svarade jag.
Det är pappa. Hennes ögon vidgades i chock. Och så berättade jag allt för Ida. Upptäckten den stormiga natten, samtalet efteråt, fotona, rivmärkena.
Medan jag pratade såg jag hennes ansikte gå från chock till förvirring och sedan till en slags motvillig förståelse. Det är konstigt, sa hon när jag var klar. Men när jag tänker på det, så låter det vettigt. Jag minns när du var liten, hur du skadade dig i sömnen.
Mamma satt uppe hela nätterna och vaktade dig. Jag minns deras förtvivlan. Det var tröstande att höra Ida säga detta, att veta att hon också kom ihåg, att det inte var någon historia som min far hade hittat på. Ändå, fortsatte hon, borde han ha berättat för dig.
Det är läskigt att veta att någon kommer in i ditt rum varje natt utan att du vet om det. Jag nickade instämmande. Hemligheten var det störande. Om min far hade förklarat från början kanske jag hade förstått, kanske jag inte hade känt så mycket rädsla.
I veckorna som följde upprättades en ny rutin. Min far höll sitt löfte och kom aldrig mer in i mitt rum på natten. Långsamt började vi prata normalt igen, även om det alltid fanns en viss förlägenhet mellan oss, en osynlig barriär som inte hade funnits förut. Jag började sköta mina egna naglar och klippte dem väldigt korta innan jag gick och lade mig.
Men en natt hade jag en orolig dröm. Jag drömde om en galen hund som jagade mig genom skogen. Jag vaknade skräckslagen och upptäckte att jag hade rivit mig på armen i sömnen. Det var inte allvarligt, bara några röda märken, men det räckte för att få mig att tänka till.
Den morgonen vid kaffet tittade jag på min far och sa: Du hade rätt. I natt rev jag mig i sömnen. Han höjde blicken från koppen, överraskad över att jag tog upp ämnet. Han nickade lätt utan att säga något.
Jag tror inte att jag har övervunnit problemet helt, fortsatte jag. Kanske när jag har mardrömmar eller sover oroligt. Min far satte ner koppen, tankfull. Det går över, dotter.
Med tiden. Du är inte ett barn längre. Min mor såg från den ena till den andra, tydligt förvirrad över samtalet. Min far märkte det, och för första gången bestämde han sig för att förklara.
Eleanor, började han. Jag måste berätta något för dig om Dorothy och det problem hon hade när hon var liten, när hon rev sig i sömnen. Och så, där vid frukostbordet, berättade min far allt för min mor. Hur han hade börjat tugga mina naglar för att skydda mig.
Hur han hade fortsatt i alla dessa år. Hur jag hade upptäckt det. Jag förväntade mig chock, kanske ilska i min mors ansikte. Men det jag såg var annorlunda.
När min far slutade tala satt min mor tyst en stund och tittade på honom med fuktiga ögon. Sedan, till min förvåning, sträckte hon ut handen över bordet och höll min fars stora valkiga hand. Jag visste, sa hon med låg röst. Jag har alltid vetat, Benjamin.
Det var min fars tur att se förvånad ut. Du visste? Hur? Min mor gav ett litet vemodigt leende.
En mor märker sådana saker. Ibland vaknade jag på natten och märkte att du inte var i sängen. Jag hörde golvbrädorna knarra. En natt följde jag efter dig och såg dig, såg dig knäböja bredvid Dorothys säng.
Och du sa aldrig något? frågade min far med lite hes röst. Vad skulle jag ha sagt? Du gjorde det på ditt sätt, det sätt du trodde var bäst för att skydda vår dotter.
Hon kramade hans hand. Det var inte så jag hade valt, men det fungerade, eller hur? Hon slutade skada sig. Jag satt där och bevittnade samtalet mellan mina föräldrar och kände en blandning av känslor.
Det var något kraftfullt, nästan heligt i det ögonblicket. Den tysta förståelsen mellan dem, den outsagda förlåtelsen, kärleken som fanns bortom orden. Det var då jag började förstå något djupt om kärlek. Att den inte alltid kommer i vackra eller socialt acceptabla former.
Att älska någon ibland innebär att göra konstiga, obekväma, till och med skrämmande saker. Min far, en enkel lantbo utan utbildning, utan kunskap om psykologi eller medicin, hade i sin förtvivlan hittat en helt ovanlig lösning för att skydda mig. Och min mor, i sin tysta visdom, hade tillåtit det, hade förstått. Den morgonen markerade början på en ny fas i vår familj.
Det var som om en vikt hade lyfts bort, en hemlighet som varit för tung att bära ensam, nu delad och accepterad av oss alla. En natt, några veckor senare, vaknade jag från en mardröm. Jag svettades och hjärtat bultade. Utan att tänka mycket gick jag till mina föräldrars rum och knackade lätt på dörren.
Jag hörde min fars sömniga röst fråga vem det var. Det är jag, pappa, svarade jag mjukt. Jag hade en mardröm. Snart öppnades dörren.
Min far stod där med rufsigt hår och halvslutna ögon i det svaga ljuset. Är allt bra, dotter? frågade han med bekymrad röst. Ja, svarade jag.
Jag ville bara att du skulle hjälpa mig att klippa naglarna. Jag är rädd att jag ska riva mig igen. Min far stod stilla en stund som om han bearbetade det jag hade sagt. Sedan nickade han utan att säga något och följde med mig till köket.
Han tände oljelampan och tog fram den lilla saxen som min mor använde till sömnad. Försiktigt klippte han mina naglar en efter en. Hans stora, valkiga händer höll mina med överraskande ömhet. När han var klar ställde han undan saxen och släckte lampan.
I det mörka köket sa han bara: Så där, nu kan du sova lugnt. Innan jag gick tillbaka till mitt rum gjorde jag något jag inte hade gjort på länge. Jag gav min far en kram. Han var lite stel, ovan vid fysiska uttryck för kärlek, men efter en stund omslöt hans starka armar mig i en kort men betydelsefull omfamning.
Tack, pappa, viskade jag. Sov gott, barn, svarade han med tjock röst. Den natten var en vändpunkt. Det som tidigare varit en källa till rädsla och förvirring för mig hade förvandlats till något annat, en djupare förståelse av kärlek i alla dess konstiga och ofullkomliga former.
Och ännu viktigare, ett accepterande av den kärleken, även när den kom förklädd till något som vid första anblicken verkade skrämmande. Men inte allt var perfekt. Det fanns dagar när jag fortfarande kände ett lätt obehag när jag mötte min far i vardagsrummet. Så mycket jag än förstod hans skäl, så mycket jag än accepterade att det var en kärleksgest, var det fortfarande konstigt.
Hur skulle man förklara det för andra människor? Om någon i stan eller i skolan fick veta att min far kom in i mitt rum på natten och tuggade mina naglar, vad skulle de tänka? Det var en hemlighet vi måste bevara till varje pris. Och det var just den tanken som plågade mig när jag en söndag efter kyrkan blev inbjuden till femtonårskalas för Rose Freeland, dotter till ägaren av byns affär.
Det skulle bli min första ungdomstillställning, som min mor kallade det. Dorothy behöver en ny klänning, kommenterade min mor på vägen hem från kyrkan. Hon kan inte gå på Roses kalas i den gamla klänningen. Min far kliade sig i huvudet, orolig.
Vi har ont om pengar, Eleanor. Skörden var dålig i år. Jag kan sy om min blå klänning, insisterade min mor. Jag kan anpassa den efter Dorothys figur, göra nya volanger.
Den kommer att bli vacker. Mitt hjärta slog snabbare. Ett kalas, en ny klänning, nästan en ny klänning. Chansen att umgås med andra flickor i min ålder, kanske dansa med någon pojke.
Det var allt jag ville mest i den åldern. Under veckan som följde arbetade min mor på klänningen. Hennes skickliga händer förvandlade det ljusblå tyget till något nytt med ett vitt spetsbälte i midjan. Jag provade klänningen flera gånger och snurrade framför den spruckna spegeln vi hade i rummet.
Men dagen före kalaset hände något. Det var mörkt, redan efter midnatt. Hela huset sov i tystnad. Plötsligt vaknade jag med ett ryck.
Något hade skrämt mig, men jag visste inte vad. Jag låg och lyssnade. Nattens tystnad bröts bara av min fars snarkningar i rummet bredvid. Då kände jag det.
Något fuktigt på fingrarna. Jag vred långsamt på huvudet och såg silhuetten. Min far stod där på knä bredvid min säng. Även i mörkret kunde jag se att hans ögon var slutna, andningen oregelbunden.
Han höll min hand, och han tuggade mina naglar igen. Chocken var som en kalldusch. Han hade lovat att sluta. Han hade svurit på att han inte skulle göra det mer.
Och nu var han där och bröt sitt löfte. Pappa, utbrast jag och ryckte bort handen. Han verkade vakna ur en trans och tittade sig förvirrat omkring. Dorothy, vad, vad hände?
Du gjorde det igen, anklagade jag med darrande röst av ilska och besvikelse. Tuggade mina naglar. Du lovade att sluta. Han tittade på mina händer, sedan på sina egna, som om han inte kunde tro det som hände.
Jag, jag gjorde inte. Du ljög för mig, fortsatte jag, och tårarna började rinna. Du sa att du hade slutat, men du har lurat mig hela tiden. Nej, dotter.
Jag svär. Han försökte förklara med tjock röst. Jag slutade. Jag vet inte vad som hände.
Jag tror att jag gjorde det i sömnen. I sömnen? Ja. Jag går ibland i sömnen, gör saker utan att märka det.
Din mor har redan sagt att jag stiger upp, flyttar på saker, går tillbaka till sängen och inte minns något nästa dag. Jag tittade skeptiskt på honom. Sömngång? Du vill att jag ska tro på det?
Det är sant, dotter. Jag svär vid Gud. Han gjorde korstecknet, något han sällan gjorde. Jag lovade att sluta, och jag slutade.
Men det verkar som om det blev en så stark vana att min kropp gör det även när jag sover. Vi var tysta en stund, bara ljudet av våra andetag fyllde det mörka rummet. Det han sa lät vettigt. Jag kom ihåg berättelserna min mor berättade om grannen Zeke, som en gång gick i sömnen och hittades mitt i majsfältet i pyjamas.
Om jag var vaken, fortsatte min far, skulle jag aldrig ha gjort detta. Du tror mig, eller hur? Det fanns en bön i hans röst, en förtvivlan jag aldrig hade hört förut. Den starke, tyste mannen som sällan visade känslor verkade nu vara på gränsen till gråt.
Jag tror dig, pappa, svarade jag till slut. Och det var sant. Innerst inne visste jag att han inte skulle ljuga om något sådant. Inte efter att vi hade pratat öppet.
Inte efter löftet. Han suckade av lättnad och drog händerna genom sitt gråa hår. Jag ska hitta ett sätt att lösa detta. Jag lovar.
Nästa dag, när jag vaknade, hittade jag min far i köket där han byggde något av träbitar. Det var två tunna brädor sammanfogade med lädergångjärn. Vad är det där, pappa? frågade jag.
Det är till dig, svarade han utan att lyfta blicken från arbetet. Det ska hjälpa till att skydda dina händer under natten. Han hade skapat en sorts låda som när den stängdes helt täckte mina händer. Det fanns små hål för ventilation och ett spänne som jag själv kunde öppna och stänga.
Den var rustik men funktionell. Du lägger händerna här innan du sover, förklarade han. På så sätt, även om jag, även om det händer igen, kan jag inte nå dina naglar. Jag tittade på det konstiga föremålet och kände en blandning av tacksamhet och förlägenhet.
Det var lösningen han hade hittat, det bästa han kunde erbjuda med sina begränsade resurser och enkla kunskap. Tack, pappa, mumlade jag. Den natten lade jag händerna i trälådan innan jag somnade, enligt hans instruktioner. Det kändes konstigt först, obekvämt, men till slut lyckades jag somna.
Nästa morgon vaknade jag med händerna fortfarande skyddade. Spännet var intakt. Jag kände en enorm lättnad. Lösningen hade fungerat.
Men natten för kalaset närmade sig, och en ny tanke slog mig. Hur skulle jag förklara detta konstiga föremål för Ida som sov i samma säng? Och om någon annan såg det, skulle flickorna i stan skratta åt mig, ställa frågor jag inte kunde svara på. Jag bestämde mig för att bara för en natt, inte använda lådan.
Det kunde väl inte skada? Det var bara ett undantag för kalasnatten. Den stora dagen kom. Min mor hjälpte mig att göra mig i ordning, kammade mitt hår med socker vatten för att fixera lockarna och knöt blå band som matchade klänningen.
Jag lade lite rouge som min mor sparade för speciella tillfällen. När jag tittade i den spruckna spegeln kände jag nästan inte igen mig själv. Jag såg ut som en riktig ung dam, inte längre en flicka. Kalaset var magiskt.
Roses hus var dekorerat med färgglada papperslyktor. Det fanns en grammofon som spelade livlig musik. Flickorna på ena sidan, pojkarna på den andra, alla blyga först, men snart, uppmuntrade av de vuxna, började vi dansa. Det var första gången jag dansade med en pojke.
Charlie Mayfield, skomakarens son, bad mig dansa en långsam vals. Han var äldre, måste ha varit omkring arton, och luktade rakvatten. Hans händer var mjuka, inte valkiga som min fars. Du ser vacker ut idag, Dorothy, sa han medan vi virvlade runt på dansgolvet.
Jag kände hur ansiktet hettade. Tack, svarade jag och tittade ner, för blyg för att möta hans bruna ögon. Vi dansade två låtar till, och sedan tog han mig med för att dricka ett glas körsbärspunch. Vi pratade om enkla saker, vädret, skolan, planer för framtiden.
Han ville följa i sin fars fotspår, men drömde om att ha en egen skoaffär i storstaden Pittsburgh, kanske. Och du? frågade han. Vad vill du göra när du slutar skolan?
Jag hade aldrig tänkt så mycket på det. I vår verklighet hade flickor som jag inte många alternativ förutom att gifta sig och få barn. Jag vet inte, svarade jag ärligt. Kanske studera mer, bli lärarinna någon dag.
Han log, som om han gillade tanken. Du skulle bli en bra lärarinna. Du har tålamod. Jag kände något konstigt i magen, som fjärilar som flög.
Det var första gången någon utanför min familj såg något speciellt i mig, någon potential. Kalaset fortsatte till sent, och när vi kom hem svävade jag av lycka. Jag låg i sängen bredvid Ida, som redan sov djupt, och återupplevde varje ögonblick, varje ord jag utbytt med Charlie. Jag glömde helt bort trälådan.
Jag glömde att skydda mina händer. Jag vet inte vad klockan var när jag vaknade. Huset var i total tystnad. Månen lyste genom fönstret och belyste rummet delvis.
Och där var han igen. Min far på knä bredvid min säng, höll min hand, tuggade mina naglar. Den här gången skrek jag inte, ryckte inte bort handen. Jag låg och observerade med tungt hjärta.
Hans ögon var slutna. Hans andning var djup och regelbunden. Han sov verkligen, agerade på ren instinkt. Försiktigt rörde jag vid hans arm.
Pappa, viskade jag. Pappa, vakna. Han öppnade långsamt ögonen, förvirrad. När han insåg vad han gjorde släppte han min hand som om den brände.
Igen, mumlade han med kvävd röst. Herregud, igen. Det är okej, pappa, sa jag och försökte lugna honom. Det är inte ditt fel.
Du sov. Han skakade på huvudet, skammen och skulden tydliga i hans ansikte. Det här måste ta slut, Dorothy. Jag kan inte fortsätta så här.
I morgon använder vi trälådan. Jag lovar. Det var mitt misstag. Jag borde ha använt den idag, men på grund av kalaset.
Min far reste sig, som om han fattade ett svårt beslut. Nej, det är inte du som måste anpassa dig. Det är jag som måste sluta med detta. Nästa natt, när alla hade gått och lagt sig, hörde jag ljud från köket.
Jag gick tyst upp för att se vad det var. Jag hittade min far sittande vid bordet och band sina egna händer med rep. Pappa, vad gör du? frågade jag förskräckt.
Försäkrar mig om att jag inte ska göra det igen, svarade han beslutsamt. Jag ska binda mina händer varje natt innan jag sover. På så sätt, även om jag stiger upp i sömnen, kan jag inte ta dina händer eller tugga dina naglar. Jag stod och tittade på den mannen, min far, som offrade sin egen bekvämlighet för min skull.
Repen var hårt åtdragna runt handlederna och lämnade röda märken på huden. Pappa, det kommer att göra ont på dig, protesterade jag. Bättre så än att fortsätta med det här. En dag kommer du att gifta dig, ha ett eget hus, och jag?
Ska jag tränga mig in i ditt hus på natten för att tugga dina naglar? Nej, Dorothy, det här måste ta slut nu. Det fanns en beslutsamhet i hans röst som inte tillät några invändningar. Han hade rätt.
Det som hade börjat som en skyddande gest hade förvandlats till något mer komplext, en djupt rotad vana, nästan en besatthet. Den natten sov min far med bundna händer. Nästa morgon, när han tvättade ansiktet, såg jag de djupa märkena efter repen på handlederna. Det gjorde ont i hjärtat att se det, att veta att han skadade sig själv på grund av mig.
Det var då jag insåg att vi behövde hjälp. Vi kunde inte lösa detta ensamma. Mamma, ropade jag medan vi tvättade kläder. Vi måste ta pappa till en doktor.
En riktig doktor, inte en klok gumma. Min mor tvekade när jag pratade om att ta min far till doktorn. I vår verklighet var att söka upp en riktig, utexaminerad läkare nästan otänkbart för människor som oss. Det var dyrt.
Det var långt borta. Och många trodde fortfarande mer på kloka gummor och helare i trakten än på läkarvetenskap. Vi har inte råd med det, Dorothy, argumenterade min mor och vred ett vått lakan hårt. Och din far kommer aldrig att gå med på det.
Han skadar sig själv, mamma, insisterade jag. Repen lämnar märken på handlederna varje morgon, och ändå lyckas han ibland knyta upp händerna under natten. Det var sant. Trots min fars ansträngningar lyckades han fortfarande ibland i sitt sömngångartillstånd knyta upp repen och komma till mitt rum.
Jag vaknade med honom på knä bredvid sängen, tuggade mina naglar, trots sin egen medvetna vilja. Det var som om två olika människor bodde i samma kropp. Benjamin på dagen som gjorde allt för att stoppa den konstiga vanan, och Benjamin på natten som inte kunde undvika den. Det var Ida som gav oss lösningen.
Doktor Matthews, föreslog hon under middagen några dagar senare. Han ger gratis vård i kyrkan en gång i månaden. Han kommer från Nashville för att hjälpa de fattiga. Mina föräldrar tittade på varandra.
Doktor Matthews var känd i trakten. Han var en äldre läkare med vitt skägg och vänliga ögon som ägnade en söndag i månaden åt att gratis ta emot de mest behövande i kyrkans bakre rum. Det sades att han gjorde detta som botgöring för att kompensera för något allvarligt misstag i det förflutna. När kommer han igen?
frågade min far, vilket förvånade alla. Nästa söndag, svarade Ida. Men man måste komma tidigt. Kön bildas före gryningen.
Min far nickade utan att säga mer. Men på den följande söndagen, långt före soluppgången, väckte han oss. Vi går, sa han bara. Och så gick vi, hela familjen, längs den mörka vägen upplyst endast av en fotogenlampa.
Vi kom till kyrkan när himlen började ljusna. Det stod redan några människor i kö. En mor med ett sjukt spädbarn, en gammal man med envis hosta, en gravid ung kvinna med djupa mörka ringar under ögonen. Vi väntade tålmodigt.
När solen stod högt på himlen var det äntligen vår tur. Det bakre rummet i kyrkan var litet och enkelt. Ett träbord fungerade som skrivbord för doktor Matthews, en man på omkring sjuttio år med ett välskött vitt skägg och runda glasögon på nästippen. Vad för dig hit idag?
frågade han med lugn röst och tittade på vår familj. Min far, en man med få ord, visste inte hur han skulle börja. Han stod där och vred på sin hatt i händerna. Det är min far, doktorn, tog jag initiativet.
Han har ett problem. Han går i sömnen. Sömngång? frågade doktorn och justerade glasögonen.
Ja, just det, bekräftade jag, lättad över att han förstod så snabbt. Men det är inte bara att gå. Han gör speciella saker. Doktorn tittade på min far med förnyat intresse.
Vilken typ av saker, min herre? Min far harklade sig, obekväm. Jag går in i min dotters rum och tuggar hennes naglar medan hon sover. Det blev en tystnad.
Doktorn visade varken förvåning eller fördömande, bara gjorde en anteckning i sin bok. Hur länge har detta pågått? Det började när hon var liten, förklarade min far och fick mod. Hon rev sig i sömnen, skadade sig illa.
Jag började klippa hennes naglar medan hon sov för att förhindra att hon skadade sig, men att använda sax väckte henne. Så jag började tugga dem. Med tiden blev det en vana. Även efter att hon slutade riva sig fortsatte jag.
Och när upptäckte du att du gjorde detta i sömnen? frågade doktorn med vetenskapligt intresse. För några månader sedan, svarade min far. Min dotter fångade mig i hennes rum och tuggade hennes naglar under natten.
Jag lovade att sluta, men jag insåg att jag fortsatte även utan att komma ihåg det. Jag binder mina händer innan jag sover, men ibland lyckas jag knyta upp repen utan att inse det. Doktor Matthews tittade på min fars handleder där märkena efter repen var synliga. Han bad att få undersöka min far närmare, kollade ögonen, lyssnade på hjärtat, mätte blodtrycket med en apparat vi aldrig hade sett förut.
Sedan satte han sig ner igen och tittade allvarligt på oss. Det du har är verkligen sömngång förknippad med tvångsbeteende, förklarade han. Det är inte vanligt, men inte heller ovanligt. Jag har sett liknande fall, även om med olika manifestationer.
En dam som förberedde kaffe i gryningen och inte kom ihåg det. En man som flyttade om möblerna i huset i sömnen. Finns det ett botemedel, doktorn? frågade min mor oroligt.
Det är inte direkt en sjukdom, min fru, utan en sömnstörning som kan kontrolleras, förtydligade han. Jag ska skriva ut medicin som hjälper din man att få en djupare och lugnare sömn. Jag kommer också att ge råd om förändringar i rutinerna. Han skrev ett recept på ett papper och räckte det till min far.
Den här medicinen måste tas varje natt, en halvtimme före sänggåendet. Den är inte billig, men jag ska ge dig några prover som jag har med mig för att påbörja behandlingen. Jag rekommenderar också att du undviker koffein, drick inte kaffe efter klockan fyra på eftermiddagen, och framför allt minska stress. Stress?
frågade min far utan att riktigt förstå ordet. Oro, ångest, problem som gör dig nervös, förklarade doktorn tålmodigt. Ju lugnare du är innan du sover, desto mindre chans för episoder av sömngång. När vi lämnade det improviserade mottagningsrummet bar vi med oss en liten låda med medicinflaskor, tillräckligt för en månad, och ett papper med detaljerade instruktioner.
Det var första gången min far hade konsulterat en riktig doktor, och han verkade både hoppfull och misstrogen. Kommer det verkligen att fungera? frågade han och tittade på flaskorna. Vi måste försöka, Benjamin, svarade min mor beslutsamt.
Det kan inte fortsätta som det är. Samma natt tog min far den första tabletten, strikt enligt doktor Matthews instruktioner. Han undvek också att dricka kaffe efter lunch, något han aldrig hade gjort förut. Efter middagen, istället för att röka sin handrullade cigarett och titta på stjärnorna, satt han i vardagsrummet medan min mor läste högt ur Bibeln.
Det var en av doktorns rekommendationer för att lugna sinnet före sänggåendet. Den första natten var lugn. Jag vaknade flera gånger och förväntade mig att se min fars silhuett bredvid sängen, men han dök inte upp. När solen gick upp gick jag till mina föräldrars rum och såg min far fortfarande djupt sovande, en lugn sömn som han inte hade haft på länge.
Veckorna som följde förde med sig en märkbar förändring i vårt hus. Min far sov bättre, vandrade inte längre omkring i huset under natten. Spänningen som hade etablerat sig mellan oss sedan upptäckten av hans nattliga vana började lätta, ersatt av en känsla av lättnad och hopp. Men den verkliga vändpunkten var inte medicinen eller förändringarna i rutinerna.
Det var något helt oväntat. I början av juni, nästan två månader efter vårt besök hos doktor Matthews, fick jag en lapp i skolan. Den var från Charlie Mayfield, pojken jag hade dansat med på Roses femtonårskalas. Dorothy, jag måste prata med dig.
Möt mig vid vägkorsningen efter skolan. Det är viktigt. Charlie. Mitt hjärta bultade när jag läste de orden.
Vad kunde Charlie vilja? Vi hade inte pratats vid sedan kalaset, även om vi ibland möttes i stan och utbytte blyga blickar. När lektionerna slutade gick jag till vägkorsningen med darrande ben. Charlie stod redan där, lutad mot ett träd, lika nervös som jag.
Hej, Dorothy, hälsade han och tog av sig hatten. Tack för att du kom. Vad har hänt? frågade jag nyfiket.
Det är så, började han tveksamt. Jag har fått ett jobb hos mr Miller i Pittsburgh. Jag ska bli hans lärling med chans att bli delägare senare. Det var fantastiskt, Charlie, utbrast jag, uppriktigt glad för hans skull, även om en stickande sorg träffade mig vid tanken på att han skulle flytta.
Ja, det är en stor möjlighet, fortsatte han och vred på hatten i händerna. Men innan jag åker ville jag fråga dig en sak. Han tog ett djupt andetag, samlade mod. Din far, skulle han tillåta att jag skriver brev till dig och att du svarar mig?
Frågan överraskade mig. Brev. Det betydde att Charlie ville hålla kontakten, att han brydde sig tillräckligt mycket om mig för det. Jag, jag tror det, svarade jag och kände ansiktet hetta.
Jag kan fråga honom. Snälla gör det, bad Charlie med hopp i blicken. Jag gillar dig mycket, Dorothy. Jag vill inte tappa kontakten bara för att jag flyttar till en annan stad.
Den kvällen vid middagen samlade jag mod och berättade för mina föräldrar om Charlies begäran. Jag förväntade mig motstånd, särskilt från min far, alltid så beskyddande. Men till min förvåning nickade han bara. Mayfieldpojken, han är från en god familj, kommenterade han mellan tuggor av bönor.
Hårt arbetande, respektfull. Om han vill skriva till dig ser jag inga problem. Min mor log diskret och utbytte en menande blick med mig. Det var första gången min far behandlade mig som en ung kvinna, inte längre som ett barn som måste skyddas till varje pris.
Nästa dag gav jag svaret till Charlie. Hans ansikte lyste upp i ett leende som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Jag ska skriva till dig varje vecka, lovade han och höll mina händer kort. Och när jag är etablerad där med ett bra jobb, vem vet?
Vem vet? Du kanske kan komma och hälsa på mig med dina föräldrars tillåtelse, förstås. Tanken på att åka till Pittsburgh, att träffa Charlie i storstaden, var både skrämmande och spännande. En möjlighet som jag aldrig hade övervägt förut öppnade sig framför mig, som en dörr till en ny värld.
Charlie åkte till Pittsburgh veckan därpå. Som utlovat började hans brev anlända regelbundet. Först var de enkla brev som berättade om resan, staden, det nya jobbet. Senare blev de mer personliga med förklaringar om saknad och fraser som fick mitt hjärta att bulta.
Varje brev som anlände var en händelse i vårt hus. Min far, som knappt kunde läsa, bad mig läsa högt, med utelämnande av de mer romantiska delarna. Han verkade genuint intresserad av Charlies liv i staden. En dag efter att ha läst ännu ett brev gjorde min far en kommentar som förändrade allt.
Den här unge mannen har en framtid, och du skulle kunna ha en också, Dorothy. Jag tittade på honom utan att riktigt förstå. Du är intelligent, dotter. Det har du alltid varit.
Här på landet har du ingen chans att studera mer, att växa. Men i staden. Min mor, som sydde tyst nära fönstret, höjde huvudet lika förvånad som jag. Vad säger du, pappa?
frågade jag tveksamt. Jag säger att det kanske är dags för dig att följa din egen väg. Där i Pittsburgh finns det ett lärarseminarium för att utbilda lärare. Du har alltid sagt att du ville bli lärarinna, eller hur?
Det var sant. Sedan jag var liten hade jag lekt skola med mina yngre syskon. Det var en avlägsen dröm som jag aldrig trodde att jag skulle kunna förverkliga. Men hur?
frågade jag fortfarande misstrogen. Vi har inte råd med det. Jag har sparat lite, avslöjade min far. Det är inte mycket, men det räcker för att komma igång.
Och det finns din mors kusin Lenora som bor där i Pittsburgh. Hon har sagt flera gånger att du kunde bo hos henne om du ville studera i staden. Du skulle låta mig åka? frågade jag med kvävd röst av känsla.
Min far var tyst en stund, blicken fäst på någon avlägsen punkt. När han talade var hans röst laddad med dold känsla. Jag har tillbringat hela mitt liv med att försöka skydda dig, Dorothy. Ibland på konstiga sätt som jag själv inte riktigt förstod.
Men jag inser att jag inte kan skydda dig från allt för evigt. Någon gång måste du följa din egen väg. Och jag tror att den tiden har kommit. Den kvällen låg jag vaken i sängen, oförmögen att sova av upphetsning.
Pittsburgh, lärarseminariet, möjligheten att träffa Charlie regelbundet. Det var som om en hel värld av möjligheter hade öppnat sig framför mig. Och allt började med det där konstiga, skrämmande ögonblicket när jag fångade min far som tuggade mina naglar under natten. Om det inte hade hänt, om vi inte hade tvingats konfrontera den där konstiga vanan, om vi inte hade sökt medicinsk hjälp, kanske min far aldrig skulle ha funnit den inre frid som krävdes för att släppa mig.
I veckorna som följde tog förberedelserna för min flytt över huset. Min mor sydde nya kläder som passade bättre för staden. Min far sparade varje slant för att hjälpa till med startkostnaderna. Ida lånade mig sina få böcker så att jag kunde studera redan innan kurserna började.
Och så, en klar dag i augusti 1965, gick jag ombord på bussen som skulle ta mig från Oakidge till Pittsburgh. Jag var sexton år gammal och hade en kartongresväska med allt jag ägde. På perrongen höll min far mina händer, samma händer vars naglar han brukade tugga under natten, och sa med bristande röst: Åk, dotter. Var lycklig och kom ihåg att det alltid finns en plats för dig här hemma.
Bussen avgick och tog mig till ett liv helt annorlunda än det jag hade känt till dess. Jag lämnade inte bara min familj bakom mig, utan också rädslan, förvirringen och förlägenheten som hade präglat den konstiga perioden i mitt liv. Det var först år senare, redan vuxen, utexaminerad och gift med Charlie, som jag fullt ut förstod den uppoffring min far hade gjort genom att låta mig åka. För en man som honom, uppväxt med idén att kvinnans plats var i hemmet, skyddad av familjen, var att skicka mig till storstaden en lika djup och utmanande kärlekshandling som den där konstiga vanan att tugga mina naglar för att skydda mig.
Och på det sättet förvandlades det ögonblicket av chock och skräck när jag upptäckte min far på knä bredvid min säng till katalysatorn för den största förändringen i mitt liv. Den som tog mig från lilla Oakidge ut i världen, från okunskap till kunskap, från rädsla till frihet. Idag, när jag ser tillbaka på den sextonåriga flickan som gick ombord på en buss med en kartongresväska och ett hjärta fullt av drömmar och rädslor, kan jag knappt tro på det liv jag har byggt. Jag har bott här i Milbrook i nästan femtio år nu.
Jag kom hit efter att Charlie och jag gifte oss. Han hade lyckats starta en egen skoaffär, först i Pittsburgh, sedan här, och jag, redan utexaminerad från lärarseminariet, hade fått en tjänst som grundskollärare på den lokala skolan. Charlie är borta nu. Det har gått fem år.
En hjärtattack, snabb och utan förvarning. Vi planerade en resa till kusten för att fira vår guldbröllopsdag. Han fick inte uppleva vårt yngsta barnbarns födelse, men han var en god make, en god far, och vi hade ett lyckligt liv tillsammans. Jag saknar honom varje dag, särskilt på söndagsmorgnarna när han brukade komma hem med färskt bröd från bageriet.
Våra tre barn är alla vuxna med egna familjer. Helen, den äldsta, är läkare i Philadelphia. Robert följde i sin fars fotspår och har en skofabrik i Boston. Och den yngsta, Benjamin, uppkallad efter min far, är universitetsprofessor i Chicago.
Jag har fem barnbarn som är ljuset i mitt liv. När de kommer på besök fyller jag huset med kakor och vi berättar historier till sent på kvällen. Mina föräldrar levde till hög ålder. Min mor gick bort först vid åttiotvå, sovande lugnt.
Min far följde efter henne två år senare vid åttiosju. Han hade aldrig fler episoder av sömngång efter att behandlingen med doktor Matthews började. När jag tänker på allt jag har upplevt, svårigheterna jag har mött, vägen jag har färdats sedan den rädda flickan som upptäckte sin far som tuggade hennes naglar under natten, känner jag en oändlig tacksamhet. Det ögonblicket som verkade så fruktansvärt, så förvirrande, blev till slut startpunkten för ett liv som överträffade alla mina förväntningar.
Och vet du vad som är mest märkligt? Idag förstår jag min far på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle göra. En förälders kärlek tar ibland konstiga, krokiga former som vi bara förstår när vi själva blir föräldrar. När min dotter Helen var liten och hade täta mardrömmar, kom jag på mig själv flera gånger med att gå in i hennes rum mitt i natten bara för att kolla att allt var bra, rätta till täcket, stryka håret från ansiktet.
Kärlek, lärde jag mig, kommer inte alltid i vackra och konventionella förpackningar. Ibland är den konstig, tafatt, till och med skrämmande vid första anblicken. Men i sin kärna är den kärlek, och det är det som räknas. Nu, när jag broderar dessa handdukar som ska säljas på kyrkans basar, med dessa åldrade händer, med dessa välskötta naglar som aldrig mer har blivit tuggade, varken av mig själv eller någon annan, känner jag frid.
Livet tar oss på oväntade vägar, presenterar oss för utmaningar som verkar oöverstigliga. Men det erbjuder oss också lösningar, utvägar, nya början. Jag är tacksam för varje ögonblick, varje val, varje människa som korsat min väg. Även för den där skräcken den stormiga natten när jag upptäckte min far på knä bredvid min säng.
Det var början på allt, början på min befrielse, på min resa, på kvinnan jag blev.