Platsen som borde vara ens tillflykt kan bli ett helvete på jorden. Blodsband skyddar inte alltid. Ibland är det just familjen som gör mest ont. Jag sitter här på min veranda i rurala Kentucky med radbandet i händerna medan cikadorna sjunger i de gamla ekarna på bakgården.
Innan jag påbörjar denna svåra berättelse vill jag berätta att jag har levt ett långt liv, 78 år, och mitt vita hår bär på historier som få skulle tro på. Låt mig ta dig tillbaka till 1957, när jag bara var åtta år gammal. Jag föddes på en fattig liten gård djupt inne i Appalacherna. Vårt hus var byggt av grova timmerstockar med jordgolv, utan elektricitet och utan rinnande vatten.
Toaletten var ett utedass på gården, och vi tvättade oss i en balja med vatten från bäcken som rann i närheten. Vi var många barn, min far, min mor och elva syskon. Jag var näst yngst. Min far brukade jorden och odlade majs, bönor och potatis.
Allt var för vår egen överlevnad. När det blev något över sålde han det på marknaden i staden, fem mil från vårt hus. Vi gick dit med säckar på ryggen. Min mor arbetade som tvätterska åt de rikare familjerna i trakten.
Trots allt elände finns det goda minnen från den tiden. Jag lekte med mina yngre syskon under äppelträden, gjorde dockor av majshylsor och fångade småfiskar i bäcken. Maten var enkel, majsbröd med grönsaker, bönor med majsmjöl, ibland en bit saltfläsk när vi hade tur. Men vi svalt aldrig tack vare mina föräldrars hårda arbete.
Jag fick knappt någon skolgång. Jag gick i skolan när jag kunde, i en provisorisk klass fylld i kyrkan. Jag lärde mig läsa, skriva och räkna, men fick sluta vid nio års ålder för att hjälpa till hemma. Allt förändrades när min far dog.
Jag var tio år. Han blev biten av en kopparhuvudorm när han arbetade på fälten. Det fanns ingen tid att ta honom till sjukhuset. Han dog där, i min mors och min äldste brors armar.
Med min fars död blev Sebastian, som var nitton, mannen i huset. Han arbetade redan som murare i staden, men det räckte inte för att försörja oss alla. Min mor började arbeta dubbelt så hårt. Mina andra äldre bröder, Anthony, Joseph och Francis, fick också söka arbete.
Huset blev tystare utan min far. Han var en hård man, som många på den tiden, men han höjde aldrig handen mot oss. Med honom fanns det ordning. När han var borta började allt falla sönder.
Sebastian började dricka. Han kom hem sent, luktade whisky och skrek åt alla, särskilt åt min mor. Den stackars kvinnan, redan utmattad av allt arbete, sänkte bara huvudet och accepterade. Jag tror att hon var rädd för att konfrontera honom, rädd för att förlora det lilla stöd han gav.
När jag fyllde tolv började allt. En natt, när min mor hade gått för att sova hos en sjuk arbetsgivare, vaknade jag av att någon höll för min mun. Det var Sebastian. Han luktade whisky, svett och tobak.
Hans ögon hade en blick som fortfarande ger mig rysningar när jag tänker på den. Om du skriker så gör jag illa Peter, viskade han i mitt öra. Det som hände sedan kan ni föreställa er. En tolvårig flicka som inte förstår vad som sker.
Det gjorde ont, både i kropp och själ. När det var över sa han att det stannade mellan oss, att ingen skulle tro mig om jag berättade, och att han skulle göra värre saker mot mig. Nästa morgon kunde jag inte se min mor i ögonen när hon kom hem. Jag kände skam, rädsla och förvirring.
Jag trodde att det var en engångsföreteelse, att han var full och aldrig skulle upprepa det. Jag hade fel. Veckan därpå hände det igen, och sedan igen. Alltid på natten, alltid med samma hot, alltid med samma smärta.
Efter några månader märkte jag att min syster Mary också betedde sig konstigt. Hon grät utan anledning och ville inte vara ensam i huset. En dag såg jag henne tvätta lakan med blodfläckar. Då förstod jag att det inte bara hände mig.
Jag försökte prata med min mor en gång. Jag samlade mod efter en särskilt plågsam natt. Mamma, Sebastian gör dåliga saker mot mig på nätterna, sa jag tyst medan jag hjälpte henne hänga tvätt. Hon stannade upp, tittade mot horisonten i vad som kändes som en evighet.
Sedan vände hon sig mot mig och sa att det var bättre jag än hon, att sådana var män, att jag fick lära mig bära det tyst. De orden var som en kniv i hjärtat. Min egen mor visste och tänkte inte göra något. Tiden gick och situationen blev bara värre.
När jag var tretton började min näst äldste bror Anthony göra samma sak. Han måste ha sett Sebastian och trott att han kunde göra likadant. Sedan var det Josephs tur och senare Francis. Vid fjorton års ålder hade jag utsatts av fyra av mina äldre bröder.
Var och en sa samma sak när de började, att eftersom jag redan gjorde det med de andra så skulle jag göra det med dem också. Som om jag hade ett val. Som om det var mitt fel. När jag grät eller försökte göra motstånd blev jag slagen.
Örfilar, slag, hårdragningar. Kvinnor ska vara tysta, sa de. Skolan slutade jag helt vid femton. Jag stannade hemma så mycket jag kunde, följde med min mor för att tvätta kläder, erbjöd mig att göra ärenden i stan, vad som helst för att inte vara där när mina bröder kom hem.
Men det fungerade inte alltid. Med tiden började även Paul, Yokim, Benedict och Gerald, en efter en, som om det var deras rättighet, som om jag var en sak de kunde använda. Mina systrar led också. Mary försökte rymma en gång, men de hämtade tillbaka henne.
April gifte sig mycket ung, vid fjorton, med en fyrtioårig man bara för att komma därifrån. Hon gick från ett helvete till ett annat. Det var under den här tiden jag började gå till kyrkan i stan. Inte för att jag trodde mycket på Gud just då.
Men det var en plats där jag kände mig trygg i några timmar. Ingen rörde mig där. Jag satt på sista bänken och stannade tills det var dags att gå hem. Prästen, en äldre man vid namn fader Anthony, lade märke till min ständiga närvaro.
En dag efter mässan kom han fram till mig och frågade om allt var bra hemma. Jag var nära att berätta allt, men rädslan var större. Jag log bara och sa att allt var bra, att jag tyckte om lugnet i kyrkan. Vid sexton års ålder var mitt liv en oändlig mardröm.
Varje dag var densamma. Arbete, lidande, dolda tårar, bön om ett mirakel som aldrig kom. Då insåg jag att min mens, som aldrig varit regelbunden, hade uteblivit i över två månader. Min mage började puta.
Jag var gravid. Och det värsta var att jag inte visste vem fadern var. Det kunde vara vilken som helst av mina åtta bröder som regelbundet utsatte mig. Jag försökte dölja det så länge jag kunde, med lösa kläder och hårt åtdragna band runt magen.
Men vid fem månader gick det inte längre. Min mor lade märke till det. Din slampa! skrek hon och gav mig en örfil som fick mig att falla till golvet.
Har du sålt dig? Nu ska du komma med ännu en mun att mätta? Jag försökte förklara att det inte var mitt val, att det var mina egna bröder, men hon ville inte höra. Kanske var det lättare att skylla på mig än att möta den fruktansvärda sanningen om de söner hon uppfostrat.
När mina bröder fick reda på det var reaktionen ännu värre. De låtsades äckel och indignation, som om det inte var de som i nattens stillhet kommit till min madrass. Övergreppen upphörde under graviditeten, åtminstone. Kanske var de rädda för att skada barnet.
Men förödmjukelserna ökade. Jag arbetade hårt med växande mage, åt resterna de gav mig och sov i ett hörn av köket eftersom de inte längre lät mig sova i rummet med de andra. Ensam, rädd, med ett barn växande inom mig. Ett barn som jag trots allt började älska.
Den enda personen i världen som verkligen var min. Det var en hård vinter i Kentucky det året. Kalla nätter blev ännu svårare eftersom de tvingade mig att sova på köksgolvet med bara en tunn filt. En av dessa nätter hörde jag ett samtal som frös blodet i mina ådror.
Sebastian och Anthony pratade på gården utanför fönstret där jag låg. När barnet är fött måste vi göra oss av med det, sa Sebastian med whisky påverkad röst. Om någon får reda på att flickan haft ett barn kommer de att ställa frågor. Vi kan säga att det föddes dött, föreslog Anthony.
Vi begraver det i skogen, och därmed basta. Jag höll hårt om min mage, som om jag kunde skydda mitt barn från de hemska orden. I det ögonblicket bestämde jag mig. Jag skulle göra vad som helst för att rädda det här barnet.
Tiden gick och jag förberedde mig så gott jag kunde. Jag gömde små saker, en bit bröd här, några mynt där, ett ombyte kläder. Min mor sa bara torrt att jag skulle föda i skjulet när tiden kom, att hon inte ville ha blod och smuts inne i huset. Så en natt vaknade jag av en annorlunda smärta, starkare och djupare.
Månen lyste när jag tog mig ut till det övergivna skjulet där grisarna en gång hållits. Det luktade kväljande, men där, ensam i natten, förberedde jag mig för att föda mitt barn. Smärtorna kom i vågor. Jag bet i en tygbit för att inte skrika.
Timmar passerade. När himlen började ljusna kände jag kroppens starka tryck. Och sedan, i ett ögonblick av outsäglig smärta följt av lättnad, kom mitt barn till världen. En flicka, liten och röd, täckt av fostervätska.
Hon levde. Hon grät en svag gråt som fyllde mig med skräck. Med darrande händer skar jag av navelsträngen med en rostig kniv jag gömt dagar tidigare. Jag svepte in min dotter i en bit gammal filt.
Schh, mitt lilla barn, viskade jag och kysste hennes panna. Mamma är här. Mamma ska skydda dig. När solen gick upp kom min mor med en hink vatten och trasor.
Är det över? frågade hon kallt. Jag visade henne barnet. Det är en flicka.
Hon tittade länge på barnet. För en sekund trodde jag att jag såg något i hennes ögon, en glimt av ömhet. Men blicken hårdnade igen. Städa upp allt det här.
Jag vill inte att någon ställer frågor, och hitta ett sätt att hålla det där barnet tyst. Det var all hjälp jag fick. Jag döpte min dotter där och då, med lite vatten från hinken. Mary Elizabeth.
Elizabeth för att hon förde ljus in i mitt mörka liv. Mary för att hedra Jesu mor. I nästan tre månader levde jag i ett ständigt tillstånd av beredskap. Jag gömde henne i skjulet under dagen medan jag arbetade, och sprang dit när jag kunde för att amma henne, rengöra henne, hålla henne.
På natten, när alla sov, tog jag in henne i köket. Det var den svåraste och vackraste tiden i mitt liv. Svår på grund av utmattningen, den ständiga rädslan och den smärtsamma återhämtningen. Vacker på grund av stunderna med min dotter, hennes doft, hennes blick som verkade känna igen min, hennes små fingrar som grep mitt finger med förvånande styrka.
Men en het oktobereftermiddag hörde jag ett skrik från huset. Jag visste redan innan jag tappade potatiskorgen och sprang. Någon hade hittat min dotter. Sebastian höll min lilla Mary Elizabeth i armen som en säck potatis.
Hon grät desperat. Så det här är vad du gömt, din usling, skrek han och skakade barnet. Jag bad, vädjade, sträckte armarna mot henne. Snälla, ge henne till mig.
Ni gör henne illa. Han skrattade sitt kalla skratt. De andra bröderna samlades. Min mor stod i dörren som en oläslig mask.
Mamma, snälla hjälp mig. Hon är din sondotter. Hon tittade bara ner i marken. Hennes tystnad var svaret jag redan förväntat mig.
Sebastian lämnade över barnet till Anthony, som höll henne med samma förakt. Vi ska göra slut på det här nu, sa han. Vi borde ha gjort det när hon föddes. Jag skrek och kastade mig framåt, men Francis och Joseph höll fast mig med sådan kraft att jag fick blåmärken i veckor.
Jag såg Anthony försvinna bort med min dotter på vägen mot staden. Du kommer aldrig att se det barnet igen, sa Sebastian med låg hotfull röst. Och om du öppnar munnen för att berätta för någon, någon alls, så dödar jag dig. Jag kollapsade på marken och grät med en smärta som verkade spräcka mig itu.
Min dotter, min lilla Mary Elizabeth, tagen vart? Till vilket öde? De dagar som följde var de mörkaste i min tillvaro. Jag vaknade varje morgon med den smärta som bara en mor skild från sitt barn känner.
Mina bröst producerade fortfarande mjölk, smärtsamt påminda mig om dottern som inte längre fanns där. Ingen nämnde barnet. Det var som om Mary Elizabeth aldrig hade funnits. Men jag visste.
Min kropp visste. Mitt krossade hjärta visste. Jag försökte fråga försiktigt, en granne som kom för att köpa ägg, en man som sålde kokkärl. Ingen visste något, eller också ville ingen berätta.
Sebastian, alltid vaksam, märkte mina försök. Sluta leta efter din jävel, sa han en natt. Hon är långt härifrån nu. Och om du fortsätter fråga, så får du följa efter henne.
Ordet hon gav mig en tråd av hopp. Så min dotter levde. Åtminstone när de tog henne hade de inte gjort det värsta. Redan 1966, när jag just fyllt sjutton, var jag inte längre den rädda flickan som accepterade allt tyst.
Moderskapet, hur kort det än varit, hade planterat ett frö av mod i mig som växte varje dag. Livet i huset fortsatte sin skräckrytm. Övergreppen slutade inte, de verkade bara bli oftare, som om mina bröder ville straffa mig för att jag försökt gömma barnet. Den fysiska aggressionen ökade också.
Varje litet misstag var skäl för örfilar, hårdragningar och knuffar. Min mor var vid det här laget mycket sjuk, mager och svag, hostande konstant. Ändå fanns det ingen ånger hos henne. En morgon vaknade jag med kraftiga kräkningar.
Detsamma hände nästa dag och nästa. En iskall fasa spred sig i mitt bröst. Jag var gravid igen. Det kunde jag inte bära igen.
Förödmjukelsen, smärtan, födseln, och att sedan oundvikligen förlora det här barnet också. Jag kunde inte. Jag skulle hellre dö. Den natten grät jag tills det inte fanns fler tårar.
Förlåt mig, viskade jag till varelsen som knappt börjat formas. Förlåt mig för att jag för dig till den här hemska världen. Nästa dag samlade jag mod och gick till kyrkan för att tala med fader Anthony. Jag hittade den gamle prästen i trädgården bredvid kyrkan.
När han såg mig tändes hans trötta ögon. Geraldine, det var så länge sedan. Jag var orolig för dig. Jag brast i gråt där bland blommorna.
Mellan snyftningarna berättade jag allt, eller nästan allt. Övergreppen, den första graviditeten, barnet som fötts och tagits ifrån mig, det nya livet inom mig och min förtvivlan. Jag nämnde inte vilka förövarna var. Även där, i upplösningstillstånd, var rädslan för mina bröder starkare än behovet att avslöja hela sanningen.
Fader Anthony lyssnade under tystnad. När jag slutade tog han mina händer i sina. Mitt barn, sa han med sprucken röst. Det de gjort mot dig är en fruktansvärd synd inför Gud och människor.
Du måste lämna det där huset omedelbart. Jag kan hjälpa dig. Jag kan hitta en säker plats åt dig. Allt jag ville höra.
Men jag tänkte på Sebastians kalla ögon och hot. Jag måste tänka, svarade jag och torkade tårarna. Jag är rädd för vad de kan göra om jag rymmer. Kom tillbaka i morgon, insisterade han.
Lova mig att du kommer tillbaka så ska vi lägga en plan. Jag lovade uppriktigt. När jag kom hem fann jag min mor vaken, hostande blod i en smutsig trasa. Hon verkade ännu sämre än på morgonen, gulaktig hy, insjunkna ögon.
Jag bryggde ett örtte åt henne. När jag höll den sköra kvinnan som en gång varit stark, funderade jag på att berätta om min nya graviditet och mina flyktplaner. Mamma, började jag tveksamt. Jag väntar ett nytt barn.
Hon såg på mig länge. För en sekund trodde jag att jag såg en glimt av sorg i hennes trötta ögon. Men när hon talade var hennes röst densamma som alltid, kall och avlägsen. Den här gången kommer de inte att låta det födas.
Jag hörde Sebastian prata. En rysning gick längs ryggen på mig. Vad sa han? Att de inte ska gå igenom samma skam igen.
Att de ska lösa det den här gången innan. Hennes ord bekräftade min värsta fruktan. De tänkte inte bara ta mitt barn efter födseln. De planerade att hindra det från att ens födas.
Jag måste härifrån, sa jag mer till mig själv än till henne. Min mor blundade som om hon var för trött för att fortsätta samtalet. Efter en lång tystnad sa hon utan att öppna ögonen. Gå.
Du var alltid starkast av oss alla. Jag var chockad. Det var det närmaste kärlek eller godkännande hon gett mig på åratal. Den kvällen när jag förberedde middagen observerade jag mina bröder runt bordet.
Sebastian och Anthony pratade med låga röster och kastade då och då blickar åt mitt håll. När jag ställde min egen tallrik framför mig åt jag inte. Något i sättet Sebastian log på gjorde mig misstänksam. Inte hungrig?
frågade han med en falsk omtanke som fick magen att vända sig. Ät. Du måste äta i ditt tillstånd. Så han visste.
Han visste om graviditeten. Jag gick till min moders rum och stängde dörren. Det var då jag hörde skratten från köket. Skratt från någon som vet att de gillrat en fälla.
Och jag förstod med kristallklarhet vad de gjort. De hade lagt något i min mat. Gift. Samma gift vi använde för att döda råttorna som hemsökte ladugården.
De försökte döda mig. Döda mig och barnet jag bar. Jag väntade tills alla sov. Jag tog de få mynt jag gömt på gården, knytet med kläder, och smög mot dörren.
Innan jag lämnade gick jag en sista gång in till min mor. Hon sov, andningen ytlig och ansträngd. Farväl, mor, viskade jag och rörde lätt vid hennes feberheta panna. Må Gud förbarma sig över din själ.
Inget svar. Jag lämnade rummet tyst och gick mot ytterdörren. Då hörde jag ett ljud bakom mig. Ett knarrande golvbräda, ett dämpat andetag.
Jag vände mig snabbt om och såg Sebastian stå där, ögonen glänsande i mörkret som ett rovdjurs. Ska du någonstans, lillasyster? frågade han med sluddrig röst. Mitt hjärta bultade.
Jag ska hämta vatten från brunnen, ljög jag med darrande röst. Med dina saker mitt i natten? skrattade han. Det tror jag inte.
Jag tror att du försöker rymma, och det kan jag inte tillåta. Han gick mot mig med utsträckta händer. Jag reagerade instinktivt. Jag vände och sprang mot dörren, ut på gården, mot vägen.
Jag hörde honom bakom mig, svära och hota. Jag sprang som jag aldrig sprungit i hela mitt liv, driven av ren skräck. Mina bara fötter slog mot den hårda marken, stenar och grenar slet i dem. Mörkret var nästan totalt, bara en avtagande måne gav lite ljus.
När jag äntligen stannade, lutad mot ett träd vid vägkanten, insåg jag att jag inte hörde något bakom mig längre. Jag hade klarat det. Jag hade flytt. Jag gick hela natten.
När solen gick upp var jag i utkanten av Lexington. Det var en liten stad, men för mig, som sällan lämnat landsbygden, verkade den enorm och skrämmande. Jag hade ingenstans att ta vägen, inget att äta. De få mynt jag tagit med mig skulle knappt räcka till en limpa bröd.
Och jag började känna en konstig smärta i magen, inte som graviditetsillamående, utan något djupare. När jag tittade ner såg jag blodfläckar på min kjol. Mörkt blod. Med fasa förstod jag vad som hände.
Jag höll på att förlora barnet. Kanske av ansträngningen, kanske av rester av gift, kanske för att det lilla livet helt enkelt inte var ämnat att leva i denna grymma värld. Jag satte mig på trottoaren på en sidogata och grät tyst. För den fysiska smärtan, ja, men främst för förlusten av ännu ett barn jag aldrig skulle få lära känna.
Det var då jag såg en kyrka tvärs över gatan. En större, mer imponerande kyrka än den lilla kapellet hemma. Instinktivt kändes den trygg. Med möda reste jag mig, korsade gatan och knuffade upp den tunga trädörren.
Interiören var sval och tyst, upplyst av några ljus och färgat glasfönsterljus. Jag gick fram genom mittgången mellan de tomma bänkarna. Altaret verkade avlägset, nästan ouppnåeligt i mitt svaghetstillstånd. Men jag fortsatte, steg för steg, styrd av en kraft jag inte kunde förklara.
När jag närmade mig altaret gav benen slutligen vika. Jag föll på knä, händerna grep om räcket. Smärtan var outhärdlig, och jag kände det varma blodet rinna längs benen. Hjälp mig, viskade jag.
Snälla, hjälp mig. Sedan svepte mörkret in mig. Det sista jag såg var en gestalt som snabbt närmade sig, en kvinna i svartvit vana, hennes ansikte uttryckte larm och medkänsla. När jag öppnade ögonen igen kände jag inte igen var jag var.
Vitt tak, ljusa väggar, rena lakan under min värkande kropp. En mild hand rörde vid min axel. Det var samma nunna jag sett innan jag svimmade. Ligg kvar, mitt barn, sa hon med lugn röst.
Du förlorade mycket blod. Minnen strömmade tillbaka. Den desperata flykten, blodet, kyrkan. Och med minnena kom insikten.
Barnet. Instinktivt lade jag händerna på min mage, nu tom och öm. Barnet? frågade jag, fast jag redan visste svaret.
Nunnan gjorde korstecknet och skakade på huvudet. Jag är ledsen. Vi kunde inte rädda det. Jag slöt ögonen och lät tårarna rinna tyst.
Ännu ett barn förlorat. En del av mig kände lättnad. Det barnet skulle inte lida som jag lidit. Men en annan del grät för förlusten.
Jag stannade i klostrets provisoriska sjukrum i två veckor. Jag fick senare veta att syster Grace hittat mig och genast kallat på stadens läkare. Han konstaterade ett spontant missfall, troligen orsakat av extrem stress och fysisk ansträngning. Min kropp var svag, undernärd, täckt av gamla och nya blåmärken, tysta bevis på det liv jag lämnat bakom mig.
Nunnorna tog hand om mig med en mildhet jag aldrig upplevt. De matade mig, rengjorde mina sår, gav mig rena kläder. Ännu viktigare, de dömde mig inte. Först när jag började återfå krafterna satte syster Grace sig bredvid min säng och frågade med sin lugna röst om jag ville berätta vad som hänt och vem som gjort mig illa.
Orden kom som en flod efter lång torka. Jag berättade allt. Åren av övergrepp, den första graviditeten, födseln i skjulet, dottern som slets ur mina armar, den andra graviditeten, förgiftningsförsöket, den desperata flykten. Syster Grace lyssnade under tystnad, höll min hand, hennes ögon fylldes av tårar.
När jag slutade, utmattad och tom, gjorde hon något ingen någonsin gjort. Hon kramade mig. En fast, moderlig kram. Du är trygg nu, sa hon till slut.
Ingen kommer att skada dig här. Jag trodde henne. För första gången i mitt liv kände jag att jag kunde lita på en annan människa. Jag började mitt nya liv i S:t Marys kloster i Lexington.
Först gjorde jag enkla sysslor, hjälpte till i köket, tvättade kläder, sopade korridorerna. Arbete inte olikt det jag gjort hemma, men utfört i en miljö av frid och respekt som förvandlade hela upplevelsen. Gradvis öppnade jag mig för de andra nunnorna. Syster Grace, som varit lärare innan hon gick in i klostret, vigde en timme varje eftermiddag åt att undervisa mig.
Syster Teresa lärde mig om medicinalväxter, syster Louise om matlagning, syster Maryanne om sömnad. Men det viktigaste jag lärde mig stod inte i några böcker. Det var i det dagliga exemplet av dessa kvinnor som ägnat sina liv åt att tjäna andra. Ungefär sex månader efter min ankomst fick jag nyheter jag inte visste hur jag skulle bearbeta.
En man jag vagt kände igen, mjölkförsäljaren som ibland passerade mina föräldrars gård, kom för att berätta att min mor gått bort. Lunginflammation, sa de. Jag stod där och visste inte vad jag skulle känna. Min mor, som tillåtit mitt lidande i så många år, var död.
Dina bröder letar efter dig, fortsatte mannen. De säger att du rymde med deras pengar, att de vill att du ska komma hem. En rysning av skräck for längs ryggen på mig. Så de hade inte gett upp.
De letade fortfarande efter mig. Hon kommer inte tillbaka, sa syster Grace bestämt och lade en skyddande arm om mina axlar. Efter hans avfärd kollapsade jag i tårar i syster Graces armar. Inte för min mors död, insåg jag, utan för rädslan som fortfarande dominerade mig.
De kan inte komma in här, försäkrade hon mig. Vi kommer inte att låta dem ta dig tillbaka. Den natten bad jag för min mors själ för första gången i mitt liv, och kände att mina böner verkligen nådde någonstans. Och i den processen fann jag inom mig en förlåtelse jag inte visste att jag var kapabel till.
Inte en förlåtelse som raderade det som hänt, men en som tillät mig att gå framåt utan att bära hatets tyngd. I slutet av 1967 hände något som återigen skulle förändra min livs bana. En dag, när jag hjälpte till att organisera klostrets lilla bibliotek, hittade jag en bok med fotografier av övergivna barn som adopterats genom kyrkans förmedling. Jag tillbringade timmar med att titta på bilderna och undrade om min Mary Elizabeth fanns bland dem.
Syster Grace hittade mig så, uppslukad av sidorna, tysta tårar rinnande nerför kinderna. Min dotter, började jag med darrande röst. Jag kommer aldrig att få veta vad som hände med henne, eller hur? Nunnan tog mina händer i sina.
Framtiden tillhör Gud. Men jag kan säga dig att många barn som din dotter tas till barnhem eller till familjer som inte kan få egna barn. Det finns hopp om att hon har det bra. Det samtalet planterade ett frö i mig.
I dagarna som följde kunde jag inte sluta tänka på min förlorade dotter, på andra barn som henne, skilda från sina mödrar av tragiska omständigheter, och också på barn som jag själv varit, utsatta och instängda i situationer de inte kunde fly ifrån. En eftermiddag samlade jag mod och gick till abbedissan. Jag berättade om mina tankar, om den växande önskan att göra något för dessa barn, att förvandla min smärta till något positivt. Jag vill hjälpa barn som lidit som jag, sa jag och förvånade mig själv med min egen beslutsamhet.
Abbedissan såg på mig länge. Till slut log hon. Det är kanske därför Gud förde dig till oss, Geraldine. För att du ska läka dig själv och sedan hjälpa andra att läka.
I månaderna som följde, med abbedissans välsignelse, började jag arbeta några timmar i veckan på barnhemmet som drevs av nunnorna i Lexington. Det var arbete som krossade mitt hjärta och läkte det på samma gång. Varje övergivet barn påminde mig om min egen förlorade dotter. Varje märke av misshandel jag såg på deras små kroppar förde mig tillbaka till mitt eget lidande.
Men varje leende jag lyckades framkalla var som balsam för mina sår. Jag hade just fyllt arton när syster Grace ställde en fråga som skulle förändra allt. Vi satt i klosterträdgården efter en lång dag på barnhemmet och såg solnedgången färga Kentuckyhimlen. Har du någonsin tänkt på att bli en av oss, Geraldine?
frågade hon. På att avlägga löften, ägna ditt liv åt Gud och att tjäna andra. Frågan överraskade mig, även om jag kanske väntat på den ett tag. Jag vet inte om jag är värdig, svarade jag ärligt.
Efter allt som hänt mig, allt de gjort med min kropp. Syster Grace tog mina händer och avbröt mig. Det de gjort mot dig minskar inte ditt värde i Guds ögon. Du bär inte skulden för synderna som begåtts mot dig.
Och det är kanske just på grund av ditt lidande som du har så mycket att ge andra. Jag bad om tid att tänka och be. I veckor reflekterade jag djupt. Klostret hade blivit mitt hem, nunnorna min familj.
Arbetet med de övergivna barnen gav mening åt mina dagar. Men det fanns också en del av mig som fortfarande drömde om att hitta min dotter en dag. I slutändan var det ett oväntat besök som avgjorde mitt beslut. En söndagseftermiddag kom en novis och sa att det var en man som frågade efter mig vid ingången.
Min första tanke var mina bröder. Genom gallret som skilde klostret från omvärlden såg jag ett ansikte jag inte omedelbart kände igen. En medelålders man med grånat skägg och trötta ögon. Geraldine?
frågade han. Jag heter Jim, din fars kusin. Jag kom långväga för att hitta dig. Dina bröder letar efter dig, fortsatte han och bekräftade mina farhågor.
Särskilt Sebastian. Han är inte riktigt frisk i huvudet. Han säger konstiga saker, att du måste betala för det du gjort, att du vet för mycket. Jag kände blodet rinna ur ansiktet.
Även efter så lång tid ville de fortfarande tysta mig. Jag kom för att varna dig, fortsatte han. Sebastian har varit i Lexington regelbundet. Han frågar om dig på krogarna och i butikerna.
Det är bara en tidsfråga innan han får reda på klostret. Och han svor, han svor att han skulle göra slut på dig när han hittade dig. Efter en lång tystnad fann jag min röst. Tack för varningen, sa jag, förvånad över fastheten i min egen röst.
Men jag är inte rädd för honom längre. Jag har funnit min plats här, min familj, min mission. Om han kommer, kommer han inte att finna mig ensam och försvarslös som förr. Den natten tog jag mitt beslut.
Jag ville officiellt tillhöra den gemenskap som välkomnat och räddat mig. Jag ville ägna mitt liv åt att göra för andra vad de gjort för mig. Nästa morgon sökte jag upp abbedissan och bad att officiellt påbörja min postulanttid. Vägen till att bli nunna skulle bli lång, två år som postulant, sedan novisat och slutligen löften.
Men jag var besluten att följa den vägen, att fullständigt förvandla den utsatta och krossade flickan som flytt barfota en oktobernatt till en stark kvinna ägnad åt att skydda de mest utsatta. Jag fick aldrig veta om Sebastian hittade mig. Kanske gav han upp. Kanske hindrades han av det skydd klostret gav mig.
Vad jag vet är att rädslan gradvis minskade, ersatt av vissheten att jag funnit min sanna plats i världen. 1969, vid nitton års ålder, avlade jag mina första löften och blev officiellt novis. Jag fick ett nytt namn, syster Mary Elizabeth, för att hedra dottern jag aldrig fick uppfostra, men vars korta tid i mitt liv satt mig på vägen mot försoning. De följande åren präglades av tillväxt, lärande och tjänst.
Jag fortsatte arbeta på barnhemmet, nu med fler ansvarsområden. Jag studerade, slutförde min formella utbildning och specialiserade mig på barnpsykologi genom korrespondenskurser. Vid tjugotre års ålder, 1973, avlade jag mina eviga löften. Den skrämda unga kvinnan som kommit in i klostret blödande och halvdöd var nu förvandlad till en lugn kvinna med mål och mission.
Och så, mina kära, överlevde jag det helvete på jorden. Inte bara överlevde, utan fann ett syfte, en mission. Smärtan försvann inte helt. Vissa nätter vaknar jag fortfarande av mardrömmar.
Vissa minnen får mig fortfarande att rysa. Men jag lärde mig leva med dem, att använda dem som bränsle för mitt arbete. Och min Mary Elizabeth, min förlorade dotter? Jag hittade henne aldrig.
Men varje dag, i varje barn jag hjälper, i varje leende jag lyckas väcka på ett litet ansikte präglat av trauma, ser jag en del av henne. Och det räcker för mig. Det fullkomnar mig. Under åren efter mina löften fortsatte mitt arbete att växa.
1975, vid tjugofem års ålder, tog jag över ledningen av barnhemmet. Abbedissan såg hos mig inte bara engagemang utan en särskild gåva att nå de barn som andra ansåg svåra eller problematiska. Barnen känner att du har varit där de är, sa syster Grace. De känner igen hos dig någon som verkligen förstår.
Under min ledning införde vi betydande förändringar. Vi övergav rigida disciplinära metoder som ofta återtraumatiserade redan skadade barn. Vi införde mer lek, konstnärligt uttryck, val och självständighet. Vi tog in psykologer, en nyhet på den tiden när man sällan talade om barndomstraumas psykologiska effekter.
Resultaten var synliga. Barn som kommit tillbakadragna, aggressiva eller helt stumma började blomstra. Inte omedelbart, inte utan återfall. Läkning är aldrig linjär.
Omkring 1977 började vårt arbete uppmärksammas utanför Lexington. Vi fick besök av lärare, företrädare för andra barnhem, till och med statliga myndigheter. Medväxten kom nya utmaningar. Byråkrati, politik, krav från finansiärer.
I dessa stunder sökte jag mig till klosterkapellet. Där, i tystnaden, återknyckte jag kontakten med syftet som fört mig till detta liv. Jag bad inte bara för barnen under min vård, utan också för flickan jag varit, för den unga modern som förlorat två barn, för bröderna som sårat mig så djupt. Ja, även för dem.
Jag bad inte av moralisk överlägsenhet, utan för att jag lärt mig att bära hat är som att dricka gift och vänta på att den andre ska dö. 1987 inträffade en händelse som djupt skakade min nyfunna frid. Jag var på väg hem från en konferens i Chicago när jag såg ett välbekant ansikte på busstationen i Louisville. Ett åldrat ansikte, märkt av tid och troligen alkohol, men som jag ändå omedelbart kände igen.
Sebastian. Han såg mig inte. Jag stod förlamad och betraktade honom på avstånd. Han verkade kortare än jag mindes, mer skör.
Dåligt klädd, smutsig, vacklande. Livet hade uppenbarligen inte varit snällt mot honom. För ett ögonblick övervägde jag att gå fram, säga vem jag var, konfrontera honom med allt han gjort. Men sedan vände han sig om och jag såg hans ögon, samma ögon som terroriserat mig i så många år.
Och i dem såg jag ingen ånger. Bara samma mörker som alltid. Jag lät honom gå utan att avslöja mig. Inte av rädsla.
Förvånansvärt nog insåg jag att jag inte var rädd för honom längre. Jag lät honom gå för att en konfrontation inte skulle förändra något. Det skulle inte ge tillbaka min barndom, inte väcka mina förlorade barn till liv, inte läka mina ärr. Och jag hade lärt mig genom åren att vissa människor aldrig inser det onda de gör, aldrig verkligen förändras.
Det korta mötet väckte dock minnen och känslor jag trott att jag bearbetat. I veckorna som följde återkom mardrömmarna. Syster Grace märkte min oro. En natt fann hon mig i kapellet klockan tre på morgonen, bedjande för att hålla spökena borta.
Jag berättade om mötet med Sebastian. Och sedan, till bådas förvåning, erkände jag något jag aldrig sagt högt. En del av mig letar fortfarande efter Mary Elizabeth, min dotter. I varje nytt barn som kommer till barnhemmet, i varje ung kvinna jag ser på gatan i hennes ålder, letar jag fortfarande efter henne.
Syster Grace tog mina händer. Det är naturligt, Geraldine. Hon är en del av dig. Det kommer hon alltid att vara.
Men kom ihåg att du varit mor åt hundratals barn genom åren. Hennes ord tröstade mig som alltid. Men de sådde också en idé som skulle växa under de följande åren. Idén att jag kanske, bara kanske, kunde försöka ta reda på vad som hänt med min dotter.
1992, under ett seminarium i Washington DC, träffade jag en ungdomsdomare som blev intresserad av min historia. Inte den smärtsamma delen av min barndom, som jag höll privat, utan min resa att förvandla Lexington-barnhemmet till en modell för traumamedveten barnomsorg. Efter flera samtal fann jag modet att berätta om Mary Elizabeth, om hur hon tagits ifrån mig av mina bröder när hon bara var tre månader gammal. Jag frågade om det fanns något sätt, efter så lång tid, att ta reda på vad som hänt henne.
Domaren var vänlig men realistisk. Efter nästan trettio år, syster, utan dokument, utan officiella register, skulle det vara praktiskt taget omöjligt, särskilt med tanke på att informella adoptioner var vanliga då. Barn överlämnades utan någon dokumentation. Jag nickade.
Men hon fortsatte. Vi kan dock försöka. Om du har någon information, ungefärligt datum, plats, namn, kan jag be dem göra en sökning i de gamla arkiven. Så vid fyrtiotvå års ålder påbörjade jag en sökning som verkade omöjlig.
Månader passerade utan nyheter. Livet fortsatte. Arbetet på barnhemmet, resorna för att dela vår metodik, de dagliga bönerna. Jag hade nästan glömt bort sökningen när jag fick ett brev från domaren.
Jag öppnade det med darrande händer. Men innehållet, även om det var vänligt, bekräftade vad jag redan visste i mitt hjärta. Det fanns inga register. Inget barn med det ungefärliga födelsedatumet hade formellt adopterats eller institutionaliserats i regionen.
Om Mary Elizabeth överlevt, och jag bad varje natt att hon hade, var hennes vistelseort ett mysterium som förmodligen aldrig skulle lösas. Brevet slutade med tröstens ord. Det arbete du utför har förvandlat livet för så många barn. Kanske är det det större syfte som uppstod ur din smärta, inte att hitta ett barn, utan att rädda hundra.
Jag grät när jag läste dessa ord. Men det var inte bara tårar av sorg. Det fanns också tacksamhet för att jag överlevt, för att jag funnit ett syfte, för alla barn jag hjälpt genom åren. Och det fanns acceptans för att vissa frågor inte skulle få svar i detta liv.
1990-talet fortsatte föra med sig förändringar. Vårt barnhem förvandlades till ett bredare mottagningscenter som inte bara erbjöd boende för övergivna barn utan också stöd till familjer i kris, program för att förebygga övergivande och förberedelse för adoption. 1997, vid fyrtiosju års ålder, fick jag en inbjudan jag aldrig kunnat föreställa mig, att delta i en nationell kommission för barns och ungdomars rättigheter. Jag som börjat mitt liv som en utsatt flicka på en fattig gård i Kentucky hjälpte nu till att forma politik som skulle skydda andra barn från att lida samma öde.
Det var också under den här tiden jag började känna behovet av att dela min historia mer brett. Inte den fullständiga historien, vissa delar var för smärtsamma, för privata, utan resan av övervinnande och förvandling. Jag började hålla föreläsningar, inte bara om barnomsorgstekniker utan om resiliens, om läkning, om hur man bygger något meningsfullt ur de svåraste upplevelserna. Du borde skriva en bok, föreslog en ung nunna efter en av dessa föreläsningar.
Din historia skulle kunna hjälpa så många människor. Idén skrämde mig först. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer såg jag potentialen att nå människor som aldrig skulle komma till mina föreläsningar. Jag började skriva 1999, vid fyrtionio års ålder.
Det var inte lätt. Många nätter fick jag sluta, överväldigad av minnen som dök upp. Andra gånger flödade orden som en befriad flod. Syster Grace var min första läsare, min största uppmuntrare.
Boken, med titeln Från mörker till ljus, publicerades 2001. Den blev ingen nationell bästsäljare, men den fann sin publik. Professionella som arbetade med traumatiserade barn, överlevare av övergrepp som sökte hopp, människor i tro intresserade av en historia om andlig förvandling. De följande decennierna förde med sig både glädje och utmaningar.
Centret fortsatte växa och utvecklas. Syster Grace lämnade oss 2005, vid nittiotvå års ålder, en förlust jag kände djupt. Hon hade verkligen varit min andliga mor. 2010, vid sextio års ålder, mötte jag min egen hälsoutmaning, bröstcancer som krävde operation och utmattande behandlingar.
Det var en svår period som tvingade mig att sakta ner, att acceptera hjälp, att tillåta mig själv att bli vårdad i stället för att alltid vårda andra. Men det var också en period av djup reflektion och tacksamhet för det liv jag levt, för de tusentals barn jag hjälpt. Jag övervann cancern och återvände till arbetet, om än i lugnare takt. Jag tog en mer rådgivande roll och vägledde den nya generationen professionella som nu ledde centret.
2015 fick jag en utmärkelse jag aldrig kunnat föreställa mig, Socialförtjänstmedaljen, tilldelad av den federala regeringen för mitt bidrag till barnskydd. Ceremonin i Washington DC var känslosam, omgiven av kollegor och före detta barn från barnhemmet, nu framgångsrika vuxna, några med egna barn. När jag tog emot medaljen tänkte jag på den långa resa som fört mig dit. Den utsatta flickan som flydde barfota en mörk natt.
Den unga modern som fött i ett skjul och fått sin dotter ryckt ur armarna. Nunnan som fann sitt syfte i att vårda andra sårade barn. Så många versioner av mig själv, så många förvandlingar. Idag, vid sjuttioåtta års ålder, ser jag tillbaka med en blandning av sorg och tacksamhet.
Sorg över smärtor som inte kan göras ogjorda. Tacksamhet för det liv jag kunde bygga trots allt. För det goda jag kunde göra. För barnen jag kunde hjälpa.
Jag tänker fortfarande på Mary Elizabeth varje dag. Hon skulle vara femtioåtta nu. Lever hon? Hade hon ett gott liv?
Har hon egna barn, kanske barnbarn? Jag får aldrig veta. Men jag har lärt mig leva med den osäkerheten, förvandla den till styrka. Och det är därför, mina kära vänner, jag sitter här idag och delar min historia med er.
För att ni ska veta att oavsett hur mörk natten är så kommer gryningen alltid. Oavsett hur djupa såren är så är läkning möjlig. Oavsett hur många förluster vi drabbas av kan vi fortfarande finna syfte. Livet är en resa med många vägar.
Vi kan inte alltid välja vad som händer oss, men vi kan alltid välja hur vi svarar, hur vi förvandlar våra erfarenheter, hur vi använder vår smärta för att växa och hjälpa andra. Det är den sanna befrielsen, den sanna läkningen. Inte frånvaron av ärr, utan förvandlingen av dem till broar som når andra sårade hjärtan.
En varm omfamning från denna mormor som lärde sig på det svåraste sättet att vår största styrka oftast visar sig just i de stunder då vi tror att vi inte har någon styrka kvar.