Den 21 mars 1978, klockan 21:45, klev Salvatore Briguglio ut från Andrea Doria Social Club på 225 East 12th Street i Little Italy för att röka en cigarett. Han hann aldrig avsluta den. Två beväpnade män klev fram ur skuggorna och avlossade fyra skott mot hans bröstkorg och huvud. Han föll ihop på trottoaren medan blodet rann ut i rännstenen.
Cigaretten fortfarande brinnande bredvid honom på betongen. Hela händelsen tog sex sekunder. Innan espresson hann kallna inuti klubben var Briguglio redan död. Det här var inget slumpmässigt mord.
Briguglio var facklig tjänsteman inom Teamsters och en nära medarbetare till Anthony ”Tony Pro” Provenzano, en av de mäktigaste arbetsledarna inom den undre världen i New Jersey. Han var kopplad till försvinnandet av Jimmy Hoffa. Han visste saker som kunde begrava människor, och det, i New York 1978, var en dödsdom. Så här såg livet ut för varje soldat i New Yorks fem maffiafamiljer under den våldsammaste perioden i organiserad brottslighets historia.
Inte glamouren, inte Cadillacarna och nattklubbarna. Verkligheten. En värld där du vaknade varje morgon och undrade om just idag var dagen då någon skulle sätta en kula i huvudet på dig. Där du kysste din fru adjö utan att veta om du skulle komma hem till middagen.
Där varje espresso på socialklubben kunde vara din sista. Men det de flesta inte förstår är att soldaterna fortsatte dyka upp var enda dag. De klädde på sig. De körde till klubben.
De tog in pengarna. De satt i möten. De levde inuti en maskin som när som helst kunde tugga sönder dem och spotta ut dem. Och de gjorde det för att pengarna var extraordinära, makten var berusande, och den enda vägen ut var en kista eller en fängelsecell.
Allt börjar före soluppgången. Året är 1978. Du är en fullvärdig soldat i en av de fem familjerna. Låt oss säga att du tillhör Gambino-crewens.
Paul Castellano har styrt allt sedan Carlo Gambino dog den 15 oktober 1976 i sitt hem i Massapequa på Long Island. Castellano är en affärsman. Tyst, beräknande. Han tycker inte om onödigt blodspillan, men han har inga problem med att beordra det när siffrorna kräver det.
Din capo rapporterar till honom. Du rapporterar till din capo. Så ser kedjan ut. Halv fem på morgonen ringer telefonen.
Varje soldat sover med en pistol inom räckhåll. Det här är ingen Hollywood-dramatik. Henry Hill pratade om detta i detalj. Du sover lätt.
Du vaknar av ett ljud, och din hand letar redan efter pistolen innan du ens öppnat ögonen. Ett problem inom facket. Pengarna flödar inte dit de ska. Du tittar ut genom fönstret innan du går till bilen.
1978 var bilbomber inget exotiskt vapen från en spionfilm. Så du kollar. Du kollar avgasröret var enda morgon. Sedan startar du motorn och lyssnar.
Om den startar rent kan du andas ut. Klubben är inte fin. Du måste förstå en sak om socialklubbar. Du var inte där för att koppla av.
Du var där för att få dagens order, rapportera gårdagens indrivningar, lämna över ditt kuvert, och vänta för att se om något hade förändrats i familjens politiska landskap. Capon har en guldsigillring och en klocka som kostar mer än de flesta människors bilar. Han ser inte ut som en mördare. Första punkten på dagordningen är kuverten.
Huvudmannen går aldrig ner om han inte gör en separat betalning utöver ockerräntan, som är den veckovisa räntan. Det är fortfarande över 700 dollar i veckan för dig, och det är bara från ockerverksamheten. Du måste förstå hur en ockrare faktiskt fungerade på gatunivå. En kille kommer till dig för att hans bookmaker pressar honom.
Han har förlorat 8 000 dollar på fotboll den senaste månaden. Han kommer till dig för att någon på baren i kvarteret sa att du kunde hjälpa honom. Om han missar en betalning försvinner inte räntan. De flesta killar tar sig aldrig upp.
Men ockerverksamheten är bara en intäktsström. Om du ville gjuta betong på Manhattan betalade du en maffiaskatt: två dollar per kubikgård för varje kubikgård betong som göts i staden. På ett större projekt med 15 000 kubikgårdar innebär det 30 000 dollar rakt ner i familjens ficka. Och det pågick dussintals projekt vid varje given tidpunkt.
Du ska inte skada honom. Inte än. Du säger att du förstår att det är tufft. Sedan säger du att pengarna måste vara framme på fredag.
Du säger det en gång, lugnt, och du upprepar dig inte. Budskapet ligger i det du inte säger. Han har sett vad som händer med människor som inte betalar. Det handlar inte om nationell politik.
Det handlar om familjepolitik. Carmine Galante, som sällan syntes utan en cigarr i munnen, hade tagit kontrollen över Bonanno-familjen medan den officielle bossen, Philip ”Rusty” Rastelli, satt i fängelse. Galante trängde sig in i heroinhjulen som drog in miljontals dollar i månaden genom rörledningar han byggt med sicilianska kontakter ända sedan 1950-talet. Han hade hämtat in unga män från Sicilien, kända som Zips, för att tjäna som hans personliga armé av torped och narkotikadistributörer.
De andra fyra familjerna såg på och gillade det inte. Galante delade inte med sig. Han följde inte reglerna. Och inom maffian är en man som inte följer reglerna en vandrande död man.
En cigarr fortfarande hårt biten i den döda munnen. Men privatlivet för en soldat 1978 är inte vad civila upplever. Du går hem för att byta skjorta eftersom du ska ta din dotter till första nattvardsövningen på Saint Finbar-kyrkan på Bath Avenue. Det här är ingen överdrift.
Han hade legat i koma i sju år efter att ha skjutits i huvudet under ett möte den 28 juni 1971. Skjuten till döds medan han åt scungilli med sin familj. Kulor som visslade över middagsbordet klockan fem på morgonen. Du måste förstå vad detta gör med en man psykologiskt.
Du sitter aldrig med ryggen mot ett fönster. Du checkar av med din capo två gånger om dagen så att han vet att du lever och att du inte pratar med snutarna, för det var det andra hotet. Det är en värld där förtroende är den dyraste valutan och ingen ger dig något utan att ta tillbaka mer. Allt detta löses inte med vapen.
Inte när systemet fungerar. Det löses i ett rum med båda capona närvarande, där varje man får lägga fram sin sak. Om kommissionen anser att din plats kom först behåller du den. Om de dömer emot dig stänger du ner och hittar ett nytt hörn.
Detta är den byråkrati som de flesta aldrig ser. Det var en regering inom regeringen, komplett med lagar, domstolar och straff. Men systemet höll på att bryta samman. Västra sidan var våldsam, oförutsägbar och villig att utföra det smutsiga arbete som vissa italienska crews inte ville röra.
Vid niotiden på kvällen är du på väg till ett kortspel. Inte för att du vill spela, utan för att du driver spelet. Du hoppas att du aldrig behöver använda pistolen. Kortspelet avslutas runt midnatt.
New York 1978 är inte den uppstädda metropol som människor känner igen idag. Brottsligheten är på rekordhöga nivåer. Allt var inte maffiarelaterat, men tillräckligt mycket för att varje soldat skulle känna av det. Du kör in på uppfarten.
Du kollar speglarna. Du kollar gatan. Inne sover din fru. Du kollar fönstren, häller upp ett glas anisetta och sätter dig vid köksbordet i mörkret.
Den 11 december 1978 producerade världen som dessa män byggt sitt mest kända rån: Lufthansa-kuppen på JFK-flygplatsen. Edwards, chauffören som misslyckades med att krossa flyktbilen, sköts i huvudet under middagen med en bit kyckling kvar i munnen. Louis ”Roast Beef” Cafora, som vägde 300 pund, och hans fru Joanna försvann efter att han köpt en skräddarsydd rosa Cadillac till henne och kört den nära JFK där FBI höll uppsikt. Antalet döda var hisnande.
Och du förstår att vilken dag som helst, av vilken anledning som helst, eller utan anledning alls, kan allt ta slut på sex sekunder på en trottoar utanför en socialklubb. År 1986 kom rättegången mot kommissionen med federala RICO-åtal mot bossarna i alla fem familjerna. Funzi Tieri hade redan dömts 1980 och blivit den första maffiabossen som fälldes för att ha lett en kriminell organisation. Han dog innan domen skulle avkunnas.
Persico fick 100 års fängelse. Vissa valde att samarbeta och försvann in i vittnesskyddsprogrammet. Henry Hill, Lucchese-medarbetaren som kände till Lufthansa-kuppen inifrån, blev kanske den mest kända maffiainformatören i historien. Men de flesta soldaterna fick ingen film.
De fick fängelseceller och trasiga familjer, och den långsamma insikten att allt de fått lära sig om lojalitet och heder var en affärsuppgörelse som kunde avslutas när som helst. Det sista du gör en kväll 1978, efter att du druckit klart glaset med anisetta i det mörka köket, är att kontrollera ytterdörren en gång till. Sedan kollar du bakdörren. Sedan går du in i sovrummet och stoppar en .
38:a under kudden. Du vet inte om det är ditt namn som kommer nästa gång. Det är den delen de aldrig visar i filmerna. Inte skjutningarna, inte pengarna, inte söndagsmiddagarna med vin och skratt.
Tystnaden. Väntan. Att inte veta.